Karin Johannisson kallar sin bok om det sena 1800- och tidiga 1900 -talets kvinnosjuklighet för Den mörka kontinenten (1994). Titeln lånar hon från Freud, som använde dessa ord för att beskriva sin syn på kvinnan som ett dunkelt och gåtfullt landskap. Johannissons bok behandlar decennierna kring sekelskiftet, en period hon beskriver som: ”präglad av starka inre spänningar och en intensiv medikalisering av kvinnokroppen” (ibid:8). Liksom Laqueur (2003) beskriver onanin som ett moraliskt problem, det moderna livets och jagets baksida, placerar Johannisson den svens- ka och västerländska kvinnosjuklighet hon undersöker i ett samhälle i omdaning. De nya sjukdomsbilderna ser hon som en direkt effekt av relationen till denna nya sociala ordning.
Johannisson (1994) beskriver hur det under 1800-talet hade formats två viktiga kvinnobilder: dels den bild som kopplades till underklass- kvinnan och som beskrev henne som stark, farlig och smittsam och dels den bild som kopplades till överklasskvinnan och beskrev henne som svag, skör och sjuklig. Den framväxande industrialismen förändrade könens roller och sfärer när samhället delades in i en produktions- och en reproduktionssfär och även om arbetarklassens kvinnor fortfarande befann sig inom produktionen som arbetskraft (om än utan makt över dess medel), förlades medel- och överklassens kvinnors hela tillvaro till hemmen. Där levde de sedan relativt isolerade med ansvar för omsorg, hem och barn. Under denna tid växte också medelklassen som klass och borgerlighetens värden och normer kom att ges tolkningsföreträde. Av denna anledning, menar Johannisson, var det också bilden av borger- lighetens kvinna som formade bilden av ”kvinnan” och borgerlighetens kvinnosyn som kom att utgöra ett slags modell för det ideala kvinnolivet (ibid:14ff). Det är i detta sammanhang som den roman läsande kvinnan återfinns. Jag har redan tidigare beskrivit hur borgarklassens kvinna inte bara utgjort en viktig del av den läsande publiken sedan 1700-talet, utan också hur den privata läsningen alltmer kom att associeras med henne (Felski 2003:29). Återigen kan den av sin läkarmake dyrkade hemma- hustrun Emma Bovary få tjäna som exempel – nu på medelklasskvin- nans isolering i hemmet.
Johannison (1994) beskriver vidare hur den borgerliga familjestruk- turens beroende av och nära dyrkande syn på hemmafrun förändrades
i ton under andra halvan av 1800-talet. Relationen mellan de komple- mentärt indelade könen hårdnade och särskiljandet fick en uttalat hie- rarkisk laddning. Kvinnan började nu framstå som en avvikelse från den norm som mannen utgjorde: ”en människovarelse styrd av sin kropp, en kvinnovarelse präglad av svaghet” (ibid:19). Groneman (1995) beskriver, som jag tidigare nämnt, samma historiska skede i västvärlden när hon diskuterar konstruktionen av nymfomanin. Beskrivningen av kvinnors natur som knuten till deras reproduktiva organ började få medicinskt fäste redan i slutet av 1700-talet. Enligt en sådan kvinnosyn var det naturligt för kvinnor att ägna sina liv åt rollen som hustrur och mödrar. Men under senare halvan av 1800-talet förändrades livet för många kvin- nor. Idealbilden av kvinnan – den naturligt passiva och hemorienterade borgerliga hustrun – motsades av att allt fler kvinnor engagerade sig i den offentliga debatten och i kvinnorörelsen, ställde krav på rösträtt och rätt till utbildning och dessutom gifte sig senare och skaffade färre barn. Detta skapade inte endast en sexuell problembild runt de kvinnor som bröt mot normen om den sedesamma medelklasshustrun genom att organisera sina liv på andra sätt. Den kyska medelklasskvinnan i sin roll som dotter, hustru och mor betraktades nämligen som en väktare av traditionella värden i ett samhälle i snabb förändring – minsta gräns- överskridelse i dessa roller hos borgerlighetens kvinnor utlöste därför desto större rädsla hos de som månade om dessa ideal (ibid).
Sjukdomsbeskrivningen nymfomani, menar Groneman (1995), kan ses som en manifestation av dessa rädslor – en kvinnlig sexualitet som är totalt bortom kontroll: bortom kvinnans egen kontroll, men också omöjlig att kontrollera av läkare, mödrar, makar eller av ”naturens la- gar”. En farhåga var att över- och medelklassens kvinnor skulle ta efter arbetarklassen om de vistades alltför mycket utanför hemmet. Arbetar- klassens kvinnor uppfattades som sexuellt hämningslösa. Men borger- lighetens kvinnor varnades lika mycket för att hemfalla åt överklassens excesser och rekommenderades att undvika nymfomani genom att hålla sig borta från allt som kunde uppmuntra till hedonistiska njutningar – kött och kryddor, feta såser och alltför mjuka kuddar och madras- ser (ibid). Båda dessa hotbilder framträder i bilden av den föraktade romanceläsaren: den uppåtsträvande, lyxsuktande Emma Bovary och nidbilden av den proppmätta underklasskvinnan Annie Wilkes med ena handen i chipspåsen och den andra… bläddrandes i en massproducerad romantikberättelse.
Johannisson (1994) berättar en ofta våldsam historia om den kvin- nosjuklighet som spred sig bland borgerlighetens kvinnor runt sekel- skiftet 1900. Den sjukroll som allt fler kvinnor plötsligt intog beskrivs av Johannisson – i likhet med Laqueurs (2003) beskrivning av onanins relation till modernitetens samhällsideal – som en mörk spegelbild av tidens kvinnoideal. Husets ängel, tyst och passiv, slutade plötsligt röra sig och tala genom hysteriska förlamningar och stumhet. Den till sinne och kropp förfinat bräckliga kvinnan började svimma, blev sängliggan- de och sjukligt nervös. Intressant i en jämförelse mellan beskrivningar av sekelskiftets kvinnosjuklighet och Laqueurs onanihistoria är att onani faktiskt verkar fortsätta fungera som ett centralt medicinskt fokus även efter 1900-talets inträde. Johannisson (1994) diskuterar visserligen sällan uttryckligen just onanin, men en snabb överblick över hennes rubrik- sättning i kapitlet om ”Kvinnans sjukdomar” gör sambanden tydliga. Varje rubrik behandlar en åkomma som gavs särskild medicinsk vikt vid sekelskiftet 1900, och utöver de sjukdomar som direkt refererar till den mytomspunna livmodern, såsom ”menstruation”, ”graviditet, barnsäng” och ”menopaus”, finner vi förstås också psykoanalysens favoritsjukdom ”hysteri”, som koncist beskrivs av Laqueur (2003) med orden: ”hysterics are those whose autoerotic lives are in conflict” (ibid:389). Här återfinns också den sjukdom som Laqueur (2003) menar oftast kopplades till och uttrycktes som en direkt följd av onani för både kvinnor och män, näm- ligen nervsjukdomen neurasteni. I Sverige kom neurastenin i första hand att betraktas som en kvinnosjukdom, menar Johannisson (1994), och den främsta sjukdomsorsaken utgjordes av kvinnans underliv (ibid:143). I Johannissons redogörelse för sekelskifteskvinnans alla symptom åter- finns också ständigt just de åkommor som Laqueur pekar ut som asso- cierade till onanin, såsom nervositet, ångest och depression. Detta anty- der alltså att även om onanin slapp sin medicinska sjukdomsbeteckning runt sekelskiftet 1900, så fick ”kvinnan” på sätt och vis överta onanistens sjuksäng – den sjuka kvinnan utgjorde både det onanerande hotet och tidens stora sexuella hot.
Liksom Laqueur (2003) beskrivit den romanläsande kvinnans nära koppling till den framväxande onanistiska synden, anas hon också mel- lan raderna i Johannissons (1994) sjukdomsskrivning. Den kvinnliga sjukrollen, alltså hur en viss sorts sjuklighet blev ett utbrett kvinnobe- teende vid denna tid, beskrevs av antifeminister bero på kvinnoemanci-
pationens onaturlighet och sjukliggörande. Av sexliberaler beskrevs den istället bero på sexuell frustration. I patientrollen intog kvinnan en i viss mån föreskriven kvinnoposition som underordnad sin överordnade manlige läkare och i sjukrollen kunde hon regrediera till ett barn i behov av vård och omsorg. Hysterikan beskrevs till och med som patologiskt attraherad av själva sjukrollen och hysterin behandlades med ett slags ritualiserande av underordning där hon utsattes för starka lavemang, slag, örfilar och kalla duschar (ibid:241ff). Beskrivningen är varken olik den feministiska forskning som talar om romanceläsarens regression till det föroidipala stadiet, eller den bild som ges av dagens Fifty Shades- och Twilight-läsare, där de agerar medskapare i sin egen underordning, på grund av dumhet, sexuell perversion eller både och. Andra förklaring- ar som erbjöds till kvinnosjukligheten var kvinnors missnöje med sina äktenskap, men också möjligheten att de fungerade som oskuldsfulla brickor i ett ekonomiskt spel, där läkare höll dem halvsjuka och lagom beroende medan de i sin tur finansierade läkarnas löner och forsknings- laboratorier (ibid:245). Förklaringarna åkallar i detta sammanhang den uttråkade hemmafrun, likaväl som den naiva läsaren av skräplitteratur, groggy av massindustrins opium. Ytterligare en förklaring till kvinno- sjukligheten var den moraliserande: kvinnor insjuknade på grund av ett alltför njutningslystet och lättjefullt liv. Kvinnor i de högre samhällsklas- serna beskrevs framleva sina dagar i ett rus av meningslösa njutningar – konditorier, teatrar, baler, eller ”halfliggande i en soffa slukande en roman” (ibid:249) – och denna själsliga utarmning gjorde dem svaga, blodsjuka och nerviga. Att den främsta symbolbilden för en ”klassmed- veten sensibilitet, men också för kvinnlig tomhet, leda och apati”, enligt Johannisson, var den ”neurasteniska kvinnan i sängen eller på schäslong- en” (ibid:142), skapar inte bara ett intimt samband mellan onanin och kvinnosjukligheten, utan kan också kopplas till bilden av den kvinnliga läsaren av sentimental skräplitteratur. Tania Modleski (1986) ekar av Jo- hannisson när hon beskriver den som: ”the vivid image of girls prostrate on chaise-longues, immersed in their worthless novels” (ibid:49).
Johannisson (1994) diskuterar inte den borgerliga kultur av kvinnors romanläsning som jämsides med onanin spred sig över samma geogra- fiska och tidsliga utrymme i historien. Samtidigt anas hon hela tiden mellan raderna, den romanläsande kvinnliga onanisten. Det verkar i det närmaste vara hennes sjukdomshistoria som skrivs – den borgerliga
kvinnan, instängd i hemmet, svag, skör, sjuklig och passiviserad och samtidigt hysterisk, allt igenom sexuell och oändligt vag, dunkel och hotande – någon som behöver tas om hand och någon att passa sig för.
Men Johannisson läser också kvinnosjukligheten som en möjlig po- sition för sekelskiftets kvinnor att inta; en ”sjukroll” som kunde väljas för att skapa handlingsutrymme i ett annars begränsat livsrum. Även Showalter (1987) tolkar sekelskiftets kvinnosjuklighet delvis som en an- passning till och delvis som en protest mot samtidens föreskrivna kvin- noroll. De nervösa symptomen, menar hon, gav uttryck för en olöslig konflikt mellan önskan att underkasta sig den förväntade självuppoff- rande kvinnorollen i familjen och att agera som självständig individ (ibid:121–44). Som Johannisson (1994) förklarar kunde den borgerliga kvinnan, annars låst till en kvinnoroll som svag och passiv, agera ut ett helt register av känslor och beteenden genom sjukdomen. I relation till andra kunde sjukdomen ge vinster då familj och läkare visade sympati, vård och omsorg. Sjukdomen blev så ett sätt att tillskansa sig makt, då omgivningen underkastade sig den sjuka kvinnans behov. Dessa kunde likaväl vara ett behov av flykt och vila, en stund ifred och ett eget rum. Johannisson beskriver till och med hur den medicinska kvinnolitteratu- ren ofta uppgav okvinnlighet, det vill säga en ovilja eller oförmåga att anpassa sig till samtidens kvinnoideal, som anledning till varför kvinnor blev sjuka. En vanlig rekommendation på botemedel var att göra kvin- nan gravid (ibid:229–73). Här blir det alltså återigen möjligt att knyta an till den heterosexuella matrisens och den straighta livslinjens logik, där snedsteg från en föreskriven kvinnoroll förmodas ”botas” genom heterosexualitet och reproduktion.
Vart vill jag då komma med denna beskrivning av en kulturhistoria som löper från onanins ”födelse” under tidigt 1700-tal till det sekelskif- te och tidiga 1900-tal där borgerlighetens kvinnor plötsligt insjuknar i massor? Framförallt vill jag lyfta det faktum att kvinnosjukdomarnas och onanins likartade symptom tillskrevs just denna tids romanläsande borgarkvinnor. Detta förtydligar den sexuella patologisering som kvin- nors privata läsning utsattes för. Samtidigt uppkommer en marknad för massproduktion av romantiska berättelser – föregångarna till vår tids romancegenre – och den mest arketypiska bilden av den borgerliga kvinnliga läsaren, Emma Bovary, hänger sig åt just dessa romantiska fantasier. Dessa samband, menar jag, kan utgöra en förklaring till ro-
manceläsandets låga status och ge en antydan om vad som motiverar den. Det är nämligen inte konstigt att de egenskaper hos onanin som Laqueur (2003) identifierar som viktiga för det hot den utgör mot ett välordnat samhällssystem – såsom överflöd, omåttlighet, asocialitet och från heteronormen avvikande sexualitet – är teman som återkommer i min analys då de verkar genomsyra varje del av romanceläsning. Kort sagt, romanceläsning – denna främsta företrädare för normativ femini- nitet, könskonservatism och heterosexism – har ända sedan dess början betraktats som queer.