I opåverkade landskap kan mängden död ved i både skog och vattendrag vara mång-falt högre än i vattendrag med aktivt skogs-bruk. Ofta brukar mängden död ved vara högre i vattendrag än i omgivande skog eftersom veden bryts ned långsammare i vatten. Mängden död ved ökar med skogens ålder och med ju bredare obrukad kantzon som finns utmed vattendraget.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har tagit fram en metod (Biotopkartering av vatten-drag) för att kartera och kvantifiera olika biotoper och strukturer i vattendrag och deras närmiljö (0–30 m) (ex. Halldén m.fl.
1997 samt Handboken för Miljöövervak-ning). Fram till år 2005 fanns 213 invente-rade vattendrag i Småland, en sammanlagd vattendragssträckning på 180,5 mil. Vid dessa karteringar noterades mängden död ved (mätt som antal bitar om minst 1 m och med en diameter på minst 10 cm) i fyra klasser; saknas, 1–5 bitar, 6–25 bitar respektive >25 bitar per 100 m vatten-dragslängd. På hela 34 % av inventerade sträckor (medellängd 388 m) saknades död ved (Tabell 2). Motsvarande resultat erhölls vid sammanställning av data om död ved på undersökta elfiskelokaler över hela landet (data från Svenskt ElfiskeRegiSter; SERS).
Vid 11 912 elfisketillfällen (ca 55 mil un-dersökt vattendrag) har mängden död ved noterats. Vid 29 % av tillfällena saknades död ved helt på lokalen (lokallängden i genomsnitt 45 m).
Således saknas död ved helt på ca en tredjedel av undersökta vattendragsavsnitt.
Avsaknad av död ved var betydligt vanli-gare i jordbruksvattendrag (Tabell 3). Även i vattendrag i fjällnära skog och hed- eller myrmark var mängden död ved mindre än i skog.
Medianförekomsten (50 %-percentilen) av död ved i mindre (≤6 m) skogsvattendrag var 6,4 bitar död ved per 100 m eller lägre (Tabell 4). I de mindre vattendragen var
mängden död ved större än i bredare vatten eftersom det är samma areal kantzon som försörjer vattnen med död ved. Dessutom kan den döda veden ligga kvar längre utan att flyttas nedströms i små vattendrag. I de allra minsta vattendragen (<3 m) var mängden död ved något lägre än i något större vattendrag, troligen eftersom de bitar som faller är för stora för att hamna i vattnet.
Undersökningar har visat att det fram-för allt är grövre dimensioner av död ved som saknas i våra skogsbrukspåverkade skogar. Trädrester grövre än 30 cm var ovanliga i svenska skogsbrukspåverkade vattendrag (Figur 4), vilket naturligtvis återspeglar bristen på gammal, grov skog i landet.
Eftersom det i princip saknas kvan-titativa mätningar av volymen död ved i svenska vattendrag får vi använda data för skogsmark för kvantitativa uppgifter. Idag har vi i svensk skogsmark ca 6,5 m3 död ved per hektar, varav 2,1 m3/ha är s.k. hård död ved (de Jong & Almstedt 2005), dvs. vad vi talar om i detta sammanhang. Antag att ett vattendrag är 10 m brett och att en sträcka på 1 000 m studeras (dvs. totalt en hektar).
En tallstam med diametern 30 cm och av 10 m längd innebär en volym av 0,33 m3. Det skulle således finnas ca 6 sådana stam-mar på 1 000 m, dvs. 0,6 bitar död ved per 100 m. Antas dimensionerna på veden till 5 m bitar med diametern 15 cm blir antalet bitar per 100 m ca 4. Värdena är i paritet,
Figur 4. Volymen (m3/ha) död ved i 12 opåverkade ryska vattendrag (Vodlozersky nationalpark; Karelen) jämfört med 11 svenska skogsbruksvattendrag (från Timrå till Luleå) (Enetjärn & Birkö 1998).
Skogsbygd Fjällnära skog Myr och hed Jordbruksbygd
Klass Död ved Frekvens (%) Frekvens (%) Frekvens (%) Frekvens (%)
1 Saknas 26,8 51,6 59,2 56,7
2 <6 bitar 27,3 40,3 26,7 18,2
3 6–25 bitar 34,8 8,1 10 19,4
4 >25 bitar 11,1 0 4,2 5,7
Död ved per 100 m:
Medianvärde 5 3,3 2 0
75 %-percentil 12,5 3,5 2,5 6
90 %-percentil 26,6 8,5 5,9 14,8
Antal värden 10 315 62 120 783
Percentil 0–3 m 3,1–6 m 6,1–12 m 12,1–24 m >24 m
25 % 2 2,1 0 0 0
50 % 6 6,4 4,6 3,6 0
75 % 12,5 15 12 11,1 5
95 % 43,9 47,3 39,5 35,7 22,3
Tabell 4. Antalet bitar död ved per 100 m fördelat på sträcka (medellängd 46 m) i skogsvattendrag med olika bredd. 25 %, 50 % (median), 75 % respektive 95 %-percentilen angiven (n = 10 348). Data från Svenskt ElfiskeRegiSter (SERS).
Tabell 3. Andel (%) vattendragssträckor (medellängd 45 m) i olika död ved-klasser (antal bitar per 100 m vattendrag) i jordbruks- respektive skogsbygd bedömt utifrån elfisken över hela Sverige. Vidare anges median, 75 %-percentil respektive 90 %-percentil för antalet död ved per 100 m. Data från Svenskt ElfiskeRegiSter (SERS).
Tabell 1. Andel lokaler (%) som hyste olika fiskarter vid elfiskeundersökningar avsatt mot mängden död ved per 100 m vattendragslängd. Samtliga förändringar inom respektive art statistiskt belagda (Anova; p<0,05). Data från Svenskt ElfiskeRegiSter (SERS). Endast skogsvattendrag smalare än 10 m (n = 7 841).
Strömlevande Lugnvattenlevande
Klass Död ved Öring Nejonögon Simpor Lake Gädda
1 Saknas 78,0 8,5 23,5 19,2 19,4
2 <6 bitar 84,0 12,4 29,5 19,0 18,3
3 6–25 bitar 85,7 18,0 32,0 16,3 17,0
4 >25 bitar 89,3 25,5 35,9 10,6 13,2
Tabell 2. Antal vattendragssträckor i olika död ved-klasser (antal bitar per 100 m vattendrag) bedömt utifrån biotopkartering i Småland (Degerman m.fl. 2005) respektive elfisken över hela Sverige (Svenskt ElfiskeRegiSter; SERS).
Biotopkartering Elfiske
Klass Död ved Antal Frekvens (%) Antal Frekvens (%)
1 Saknas 1 559 33,9 3 554 29,9
2 <6 bitar 2 047 44,5 3 144 26,5
3 6–25 bitar 798 17,4 3 944 33,2
4 >25 bitar 191 4,2 1 236 10,4
eller något lägre, än medianvärdena för svenska skogvattendrag som framgår av Tabell 4. Att de är något lägre beror, som nämnts, på att veden bryts ned fortare på land.
5.4.3 Var och hur mycket behövs det?
I landmiljön har mängden död ved redu-cerats med mer än 90 % jämfört med det ursprungliga tillstånd som arter anpas-sat sig till (Siitonen 2001, Angelstam m.fl.
2004). Även mängden av död ved i svenska skogsvatten är låg i en internationell jämfö-relse (Dahlström 2005). På samma sätt som i landmiljön borde bristen på död ved ha en storskaligt negativ effekt på skogsvatten-dragens dynamik, mångformighet och re-sultera i lägre förekomst och täthet av öring i skogslandskapet (Näslund 1999). Än värre är troligen situationen i jordbruksområden där skoglig kantzon oftast saknas utmed ytvatten. Därmed är mängden död ved i vattendrag drastiskt reducerad jämfört med innan jordbruksetableringen.
Dahlström & Nilsson (2004) studerade ett av skogsbruket opåverkat vattendrag (biflöde till Ammerån) med en medelbredd på fåran på 3,2 m (vid bräddfullt tillstånd).
I det undersökta relativt opåverkade vat-tendraget låg det ungefär en brötbildning var 33:e meter. Antalet bitar av död ved var 53 per 100 m vattendragslängd. Bitarnas medellängd var 2,6 m (medeldiameter 15 cm). Bitarnas längd var således i paritet med vattendragets bredd.
I amerikanska studier har man funnit 3–70 bitar död ved per 100 m vattendrag med opåverkad skog (data från Bergquist 1999 ur Tabell 2). I 15 vattendrag med bredder i huvudsak under 12 m var mäng-den död ved korrelerad till vattendragets lutning, ju högre lutning desto färre bitar låg kvar. Sambandet var logaritmiskt med ca 20 bitar vid 0 % lutning, 7 bitar vid 1 % och 2 bitar vid 5 %. Bilby (1988) har visat ett liknande förhållande mel-lan vattendragsbredd och antal bitar död ved per 100 m. Vid vattendragsbredder på 5 m var antalet bitar ca 70 för att sjunka till 25 bitar vid 10 m och ca 10 bitar över 20 m. Räknat som antalet bitar per 100 m2 bottenyta har det noterats 30–1 700 bitar i
opåverkade skogsvattendrag i Nordamerika (Bilby & Ward 1989, Murphy & Koski 1989, Fausch & Northcote 1992, Ralph m.fl. 1994, Flebbe & Dolloff 1995). Detta kan jämföras med uppgifterna i Figur 3. Dessa data kan inte direkt översättas till svenska förhål-landen, men kan ge en fingervisning om mängderna.
Degerman m.fl. 2005 slöt sig utifrån bio-topkarteringar till att bristen av död ved i vattendrag är lika omfattande som i skogs-landskapet. Vattensträckor i Småland med gammelskog på någon av stränderna hade 12,1–23,1 (95 %-konfidensintervall) bitar död ved per 100 m strand när vattendraget var upp till 6 m brett. Fanns det en obrukad kantzon på någon av stränderna förekom lika höga mängder död ved (12,8–22,2 bitar per 100 m strand). I bredare vattendrag minskade mängden död ved och var i vat-tendrag som var minst 10 m breda i medel-tal 5,2 bitar.
Sedan finns det stora regionala och lokala skillnader. Naturligtvis var det så i naturtillståndet att vattendrag eller sjöar med branta strandsluttningar fick större tillförsel av död ved än vatten i flacka om-givningar, men samtidigt spolades död ved i branta vattendrag naturligt undan.
För produktiv skogsmark har man föreslagit olika nivåer på den mängd hård död ved som krävs för att nå god ekologisk status hos terrester fauna och flora (de Jong
& Almstedt 2005). Man har rekommenderat minst 10 m3/ha. Om vi åter antar att ett vattendrag är 10 m brett och att en sträcka på 1 000 m studeras (dvs. totalt en hektar) så skulle död ved i dimensionen diametern 30 cm och av 10 m längd innebära en volym av 0,33 m3. Det skulle således finnas ca 3 sådana stammar på 100 m. Antas dimen-sionerna på veden till 5 m bitar med dia-metern 15 cm blir antalet bitar per 100 m ca 19.
Sammantaget kan konstateras att forsk-ningen idag inte kan säga hur mycket död ved som är nödvändig för att vidmakthålla de arter och processer som beror av död ved i vatten. För centraleuropeiska vattendrag har man angett att 2 bitar per 100 m är en nedre gräns, men att betydligt mer krävs för att återskapa naturliga förhållanden (Kail & Hering 2005). Palone och Todd (1997) anger att skogsvattendrag idealt ska ha ca 5–12 bitar död ved per 100 m strand.
Studier av öring i svenska skogsvattendrag antyder att minst 6 bitar per 100 m2 vatten-dragsyta krävs. Detta är också i paritet med vad som krävs för bevarande av terrestra värden i skogslandskapet, främst i form av vedlevande insekter (se ovan). Genom för-sök har man också sett att det naturligtvis finns en övre gräns för hur mycket död ved det kan finnas innan faunan missgynnas, t.ex. minskade mängden coholax i höljor med mycket död ved för att laxen inte fick utrymme för sin normala födometod att stiga mot driftföda (Giannico 2000). För res-taureringen gäller således att sikta på att återföra nödvändiga nivåer, men inte att gå längre innan ytterligare kunskap finns.
5.4.4 Val av trädslag och var hämtar man den döda veden?
Barrträd är generellt hållbarare än lövträd i vatten. Barrträd håller från flera tiotals år till sekel. Speciellt tall kan hålla länge.
Dahlström m.fl. (2005) fann vid undersök-ningar av ett biflöde till Ammerån att tall dominerade mängden död ved trots att tall idag var ovanlig utmed bäcken. Detta berodde på att tallen bevarades längre och de äldsta tallarna var från 1600-talet medan t.ex. de äldsta granarna var 100 år.
Speciellt senvuxna tallar som dött stående och sedan torkats av sol och vind kan finnas kvar länge i vattnet.
Nackdelen med barrträd är framför allt att barren är relativt toxiska initialt. Kring nyfallna granar och tallar brukar det inte samlas någon fisk. Denna period är dock yt-terst ringa i relationen till denna döda veds livslängd i vatten.
Vissa lövträd som ek och al bevaras också mycket länge i vatten, medan björk snabbt ruttnar bort. Naturligtvis är det också så att större (grövre) bitar finns kvar längre eftersom nedbrytningen sker vid ytan av veden. Större träd får en större volym relativt ytan. Samtidigt ligger säkert större bitar lättare kvar och påverkas däri-genom mindre fysiskt.
Som ett ungefärligt riktvärde föreslås därför 6–12 bitar per 100 m vattendrags-längd i jordbruks- och skogsvattendrag.
I speciellt värdefulla partier där natur-skogsförhållanden ska återskapas kan det krävas död ved i mängder om ca 12–20 bitar per 100 m. I rena naturvat-tendrag kan det finnas ca 20–70 bitar, men restaurering till dessa nivåer re-kommenderas ej i nuläget.
Reducera mängderna i fjällnära vatten, i vattendrag bredare än en trädlängd (10–15 m) och vid lutningar över 3 %.
Reducera också mängderna i storblockiga områden där en varierad bottenstruktur redan finns.
Ta inte levande träd i strandzonen (om inte t.ex. gran huggs undan för att gynna löv). Träd i strandzonen ska istället fylla sin funktion genom att tillföra skugga, löv och stabilisera marken. Det är bättre att ta helträd minst två trädlängder in i skogen från vattendraget (dvs. om man har markä-garens tillåtelse). Ryck upp trädet med rötterna med hjälp av grävmaskin eller skotare. Rotsystemet blir en bra förankring (Figur 5). Man kan också använda vajerspel eller en traktor med frontvinsch för att dra ned träd till vattnet.
Vid röjning, gallring och avverkning kan det bli stora mängder hyggesrester som faller i ytvattnen. Det är inte önskvärt att tillföra kvistar och ris, i alla fall inte mer än vad som naturligt tillförs. En generell rikt-linje bör vara att ursprunglig död ved samt det grövsta hyggesmaterialet (stammar och grova grenar) kan lämnas kvar i vat-tendraget. I det fall åtgärderna inte sker i anslutning till ytvatten kan liknande grovt material användas för utläggning i vatten-draget. Som nämnts tidigare ska man inte lägga i mycket barrbärande grenar på en gång eftersom de är toxiska initialt.
5.4.5 plats, utläggningsstrategi och metodik för förankring
I naturliga vatten, såväl sjöar som vatten-drag, ligger inte den döda veden i speciella mönster. Istället brukar ett virrvarr av träddimensioner, riktningar i vattendraget och platser förekomma. Ibland ligger den döda veden ovanför lågvattennivån, ib-land på botten i den djupaste fåran, ibib-land halvvägs mellan land och vatten (se Figur 1 & 2). Detta har gjort att man föresprå-kat att endast släppa ned veden i vatten och låta den sprida sig självt i systemet. Vi kommer dock inte att kunna tillföra till-räckligt med död ved, speciellt inte de grova dimensionerna, varför nyttan av den ved som tillförs bör optimeras. Dessutom kom-mer konstgjord tillförsel att ske punktvis och inte kontinuerligt utefter vattendraget.
Därför rekommenderas att död ved aktivt placeras i vattendrag och sjöars strandzon för att nå största möjliga restaureringsef-fekt (Hildebrand m.fl. 1997, Kail & Hering 2005).
I manualer om vattendragsrestaurering redovisas ofta ett mer ingenjörsartat möns-ter i hur den döda veden brukar läggas ut.
Vi väljer trots allt att visa ett antal sådana exempel för att diskutera de olika effekter-na olika utläggningsstrategier får (Figur 6).
Amerikanska undersökningar har visat att
”digger logs”, dvs. hela träd som läggs ut i vattendraget och med rotsystemet kvar som förankring (Figur 5), var den mest kost-nadseffektiva sättet att öka habitatdiversi-teten för fisk i strömmande vatten (Olson &
West 1989). Stockarna som lagts ut på detta sätt visade sig också finnas kvar länge.
Stockar som lades ut i höljor (s.k. cover logs) gav liten förändring av habitatet, men gav goda ståndplatser för fisk. Dock låg de kvar bara halva tiden jämfört med stockar som förankrats i land (med olika vajersys-tem). Roni m.fl. (2002) rekommenderar för-ankring av den döda veden eftersom den då ger större hydrologisk funktion, t.ex. genom att gräva höljor.
Figur 5. Hela tallar som ryckts upp och lagts i strandzonen vid Skravelforsen i Gargån, Västerbotten, inom arbetet med återställning av Pite- och Vindelälven. Rotsystemet förankrar dem i strandzonen.
Det hela liknar träd som stormfällts. Notera att de lagts med en sned vinkel nedströms för att inte samla på sig skräp. För säkerhets skull kan man kila fast stammarna mellan eller under stenblock.
Träden utlagda sommaren 2006. Plats: 725784-159720, karta 24 H.
Upp- eller nedströms ”V” ger olika höljor och erosion. Båda samlar dock effektivt sediment som t.ex. sand och grus
Stränder kan säkras mot erosion, observera höljan som skapas
I smala bäckar kan liten vinkel mot stranden ge långsträckt effekt
Hölja
Sedimentation
Erosion
Strömriktning
Figur 6. Effekten av olika placering av död ved i vattendrag. Notera att död ved inte ska läggas ut på detta statiska sätt utan betydligt mer varierat. Figuren tjänar som idébank.
Erosion vid lågvatten
riktar flödet till eller från stranden. Nedströms riktad ved samlar minst sediment.
skapar effektivt höljor nedströms och samlar sediment uppströms
Erosion vid högvatten
Ved mitt i fåran ger höljor uppströms och vid sidorna, samt stranderosion