kulturhistoriska värden
5.5.6 praktisk utrivning av dammar
Att riva ut en damm kan vara en mycket snabb process, någon veckas arbete, vilket kan sättas i relation till den ofta långa tid det tar att komma fram till ett utriv-ningsbeslut. Precis som vid uppförande av en damm krävs vid utrivning ett tillstånd från miljödomstolen (läs mer i Kapitel 3 och 4 samt Naturvårdsverket 2007). Det är viktigt att arbeta vid låga vattenflöden och orsaka så lite grumling som möjligt.
Det kan vara nödvändigt att bygga en mindre tillfällig damm uppströms den egentliga dammen för att kunna föra vat-ten förbi byggplatsen. Gabioner, mindre sten inneslutna i metallnätpåsar, eller sprängsten kan användas för uppgiften. De förra har fördelen att enkelt kunna lyf-tas bort efteråt. Vattnet kan också ledas i enkla plaströr förbi dammen vid utrivning.
Figur 1. Hovgårdsdammen (till vänster i bild) och kvarnruinen från slutet av 1700-talet efter utrivning av en mindre del av dammen. Dammvallen har bevarats (uppe till vänster) liksom självfallet kvarnruinen nedströms.
Kvarnruinen hotas dock att sprängas sönder av träd. Att ta bort träd och rötter försiktigt ökar ruinens ”livslängd”.
Stenån, Hallands län. Plats: 634037-129951, karta 5 B NO Foto: Lars-Göran Pärlklint, Fisk- och vattenvård.
Eventuellt bygger man i mindre vatten ett dämme av råspont med ett uttag för ett rör som för undan vattnet. Akta så att inte ned-ströms bottnar går torra, dvs. placera röret så att det återför vatten till hela nedströms sträckan. Ibland får man justera bottnarna något nedströms för att sprida vattnet.
Eventuella vattendomar måste kontrol-leras så att det inte finns vissa givna nivåer som måste vidmakthållas. I så fall krävs noggrannhet vid nivåavvägning och det rekommenderas att arbeta med grävmaskin med laseravvägningssystem.
Kablar och rör som behöver skyddas kan man temporärt lägga ett U-betongblock över under arbetet. Alternativt låter man blocken vara kvar och lägger permanent över massor.
Före projektstart måste dammens bott-nar ha undersökts, t.ex. genom att köra ner armeringsjärn eller liknande, alternativt genom att handloda eller genom dykin-spektion. Alternativt, och bäst, gör man en provavsänkning av dammen och kontrol-lerar då bottnarna. Försök att bedöma sedi-mentens tjocklek, volym, sammansättning och bärighet för maskiner.
Sedimentmängderna i dammen är ofta ett problem och betraktas enligt avfalls-förordningen som avfall om man flyttar på dom. Deponering av muddermassor är till-ståndspliktigt enligt Förordning (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.
Vid deponering krävs tillstånd från länssty-relsen. Är dessa fria från föroreningar kan deDe kan antagligen tillåtas att spolas ur, alternativt stabiliseras på plats. I nödfall kan de grävas ut, då till stora kostnader.
Om är fråga om liten utgrävning och det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen kan skadas till följd av vattenverksamhetens inverkan på vatten-förhållandena (11:12 MB) kan det räcka med ett samråd enligt 12:6 MB, annars krävs tillstånd för vattenverksamheten (se även Kapitel 3 och 4). Man får aldrig gräva ut sedimenten med vatten kvar i dammen.
De gånger man noterat problem vid dammutrivning i Sverige har orsaken ofta varit erosion av stränder till den nya fåran eller tillfällig påverkan av sedi-ment nedströms.
Det blir för stora grumlingar och dessutom stora mängder som ska flyttas. Lämpligen bör sedimentmassorna torka 3–4 dagar innan grävning sker.
De sedimentmängder som ansamlats i dammen bör screenas för miljögifter innan utrivning om misstankar finns om att miljöstörande industrier, deponier eller gruvor uppströms kan ha medfört kon-taminering. Innehåller sedimentet höga miljögifthalter får det i regel behandlas som miljöfarligt avfall enligt avfallsförordningen (2001:1063) och kan bara deponeras enligt tillståndet på särskilda deponier, mot hög avgift. I regel är det enklast att i sådana fall låta sedimentet ligga kvar. Mer infor-mation om hantering av muddermassor fin-ner du i Naturvårdsverkets rapport 5696, Stabilisering och solidifiering av förorenad jord och muddermassor.
Sänker man dammen successivt kommer exponerad sedimentbotten att stabiliseras och beväxas med vegetation. Optimalt gör man successiva avsänkningar under flera år, så att de blottade sedimenten successivt stabiliseras av vegetation. I regel är detta dock inte praktiskt möjligt. Den ursprung-liga fåran brukar eroderas fram efterhand, alternativt får man gräva fram den och då lägga sediment på sidorna. Erosionssäkra stränder med grövre sten för att förhindra ras. Annars får man i en nyligen utriven damm med kvarliggande sediment på sidorna en fas med vertikal erosion varvid en djup och smal vattenfåra bildas. I nästa fas kommer de branta sidorna att eroderas vilket får fåran att breddas och stabiliseras.
Bäst är att förebygga denna erosion genom att fasa av kanter och stensätta stränder.
Är sedimentet inte förorenat kan det ibland användas för att skapa markytor som snabbt beväxes. I regel behöver man inte plantera något, men föreligger risk för erosion av den blottlagda markytan kan man lägga över kokosmattor eller geotextil.
Det är dock enklast och billigast att låta sedimentet sköljas ur nedströms. Detta kan ske om det är små sedimentmängder och nedströms habitat med dess fauna och flora anses kunna tåla en tillfällig sedimentökning. Gör sådana ingrepp med varsam urtappning vid höga flöden och låg vattentemperatur. Detta kommer trots all försiktighet att ge en störning. Det finns
utländska exempel på störningar från sedi-ment under lång tid (12 månader; Thomson m.fl. 2005) och långt nedströms (10 km) dammar (Stanley & Doyle 2003). Denna störning brukar dock vara av övergående natur (Bednarek 2004, Bushaw-Newton m.fl. 2002, Stanley & Doyle 2003). Man bör tillåta denna störning med tanke på att åtgärden som helhet kommer att ge långva-rigt positiva effekter. Fisk och rörliga bot-tendjur brukar rekolonisera snabbt, medan större fastsittande mollusker och vegetation kan störas betydligt.
Vill man påskynda urspolningen kan man kvarhålla vatten i uppströms dämmen och sedan släppa ut vattnet som ett hög-flöde. Detta skapar dock stora säkerhetspro-blem och kan bara användas i områden där man har full kontroll över vattendraget.
Efter tömning av sediment genom urspolning ur Laggaredammen i Hökesån (Habo kommun) förelåg påföljande somrar (2005, 2006) normala tätheter av öring-ungar och signalkräftor nedströms dammen (muntligen Per Sjöstrand). Vid utrivning av en damm i Vessingeån år 1993 täcktes nedströms elfiskelokal delvis med 0,5 m sand påföljande sommar. Två år senare var lokalen rensköljd och fisktätheterna nor-mala (muntligen Hans Schibli).
En riskbedömning måste ske för det enskilda fallet. Önskvärt vore mer forskning på området. Tills vidare får sedimentmängd, vattenhastighet, läng-den strömbiotoper samt fauna och flora nedströms ingå i en riskbedömning. Små mängder sediment, hög vattenhastighet, långa strömsträckor och en utarmad eller trivial artsammansättning utan inslag av t.ex. stormusslor kan utgöra indikationer på lämpliga platser där urspolning kan til-låtas. Speciellt gäller detta om rekolonisa-tion av arter enkelt kan ske både upp- och nedifrån. Finns naturliga sedimentations-bäcken i form av sjöar eller stora sel utan stormusslor kan detta också vara en faktor som kan vara gynnsam för urspolning. En faktor som ytterligare minimerar negativa effekter är om utrivning sker vid lågvatten före vårflod. De stora vattenmängderna i vårfloden i kombination med kallt vatten och relativt inaktiv fauna kan vara fördel-aktiga, såvida inte stora mängder fiskrom/-yngel ligger begravda i nedströms bottnar.
Stormusslor
I Sverige har vi sju inhemska arter av stormusslor. Samtliga sitter i bottnarna och filtrerar näring ur vattnet. Alla arter lever i rinnande vatten, men några lever huvudsakligen i sjöar. Stormusslor har en avancerad fortplantning som bygger på att deras larver parasiterar på fiskars gälar innan larverna blir fullt utvecklade musslor. Olika stormusslor har olika värdfiskar. Gemensamt för stormusslor är också att de är långlivade, könsmog-nar sent och generationstiden således lång. Med specifika krav på värdfisk, lång generationstid samt känslighet för för-höjd sedimenttransport, försurning och krav på fria vandringsvägar för värdfis-ken har stormusslorna problem i vatten-landskapet. Utrivning av dammar med minimal grumling gynnar stormusslorna, men exempel finns på tillfälligt negativ påverkan på grund av översedimentation efter utrivning (Sethi m.fl. 2004).
Flodpärlmussla och tjockskalig målar-mussla är fridlysta i Sverige. Den förra lever i klara och kalkfattiga strömvatten med hårdbottnar i moränlandskapet. Den senare lever i jordbrukslandskapets åar i södra och sydöstra Sverige.
Läs mer i Guide till Sveriges stormusslor av von Proschwitz m.fl. 2006.
Flodpärlmusslor. Påträffas stormusslor vid grävning ska de sättas tillbaka i åfåran. Foto: Andreas Broman.
Vid större dammar som avsänkts för snabbt har man fått kraftig erosion ned-ströms samtidigt som det forsande vatt-net kan bli övermättat med gaser. Sådan gasövermättnad kan vara harmfull för fisk.
Effekten är dock vanligen obefintlig eller åtminstone ringa och snabbt övergående.
Rent praktiskt så rivs de flesta dam-mar bara med grävmaskin, speciellt om det gäller äldre stendammar. För att riva betongkonstruktioner kan man använda en grävmaskin utrustad med en tandad skopa – en tandskopa. Tar man i får hårt går tänderna av - inte hela skopan. Vid hårdare betong kan grävmaskinen utrustas med hydraulhammare. Hydraulhammare kan även användas manuellt, men det bör undvikas eftersom det är arbetsamt och kan vara riskfyllt. Denna utrustning går att hyra, men billigare blir generellt att anlita en kunnig entreprenör.
Man kan också riva betong genom sprängning, eller hellre snigeldynamit. Vid båda fallen får man borra hål, lämpligen med en bergborrmaskin, t.ex. en Cobra.
Den kostar ca 50–250 SEK i hyra per dag beroende på storlek.
Vid både utrivning och restaurering av den gamla fåran är det viktigt att arbeta med upprepad nivåavvägning så man får de höjdnivåer och lutningar som önskas. Sak-nar grävmaskinen laseravvägningssystem kan ett mobilt, handhållet sådant köpas in för ca 5 000-7 000 SEK.
Kostnaderna för en dammutrivning i Åt-gärdsdatabasen är i median 1 000 000 SEK/
fallhöjdsmeter (62 000–299 000), dvs.
generellt jämförbart eller något billigare än att bygga en faunapassage genom eller förbi hindret. Som nämnts tidigare blir utrivning betydligt billigare än en passage sett till säkerställd funktion och minimal tillsyn och skötsel. Kostnaden för utrivning ökar med dyra fallrätter, besvärliga (toxiska) sediment, stora vatten, stora kulturvärden som måste beaktas, svårframkomlig ter-räng, behov av kompletterande biotopvårds-åtgärder och skredrisk i området. Utifrån amerikanska exempel (Maclin & Sicchio 1999) var mediankostnaden för utrivning 240 000 SEK per fallhöjdsmeter, dvs. högre
än för svenska förhållanden. Dessa dam-mar hade dock en medianhöjd av 6,5 m, jämfört med 3 m i Åtgärdsdatabasen. I ett annat amerikanskt material angavs både längd och bredd på dammen och priset per kvadratmeter dammfront (höjd × bredd) kunde beräknas. Medianvärdet var 2 700 kr per m2 (43 dammar, medelhöjd 6 m, medel-längd 83 m; <www.amerivcanrivers.org>).