Utloppet ur dammen utformas i regel som en tröskel (möjlighet till reglering saknas, ex. Figur 9 och 10) eller mer komplicerade system som tillåter reglering av vatten-nivån och eventuell tömning av dammen.
Tröskelns utformning beror av flera fakto-rer, bl.a. om faunapassage ska möjliggöras, om dammen ska kunna tömmas, estetiska hänsyn m.m. Nackdelen med att inte kunna reglera vattennivån är att våtmarker kan växa igen mer än önskvärt. Att tillfälligt kunna torrlägga dammen kan vara bra för att minska vegetationen. Dessutom kan det vara lämpligt att reglera vattennivån för att efterlikna naturliga förhållanden, t.ex.
för att gynna vadarfågel. Vid anläggandet av viltvatten anses möjligheten att kunna tömma dammen helt vara en förutsättning för skötseln, som syftar till att med en åter-kommande störning i form av torrläggning få en hög insektsproduktion (Andersson m.fl. 1996).
En munk, dvs. en brunn med brädsät-tar, gör att vattennivån kan regleras genom att man sätter in/plockar ut lämpligt antal brädor (Figur 11). Sådan reglering behövs endast om dammen ska kunna tömmas eller vattennivån regleras under säsongen.
Ofta är det svårt att få sättarna täta. Helst bör de vara av kärnfuru och gärna v-spon-tade så att det passar in i varandra. Viktigt är också att den fals som håller sättarna utformas tät. I nödfall kan man tvingas hälla sågspån i intagsbrunnen för att täta sättarna. Vattenintaget sker ofta relativt lågt i våtmarken/dammen, dock ej så lågt att intaget riskerar att sedimentera igen.
Bredden på utloppet kan dimensioneras utgående från förväntad största tillrinning.
Korrekta uppgifter om förväntade flöden bör inhämtas från SMHI för att säker-ställa att konstruktionerna dimensioneras korrekt. SMHI har tagit fram värden för högsta 100-årsavrinning för stora delar av Sverige. Utifrån dessa data och storleken på avrinningsområdet uppströms kan den högsta vattenföringen beräknas. Tyvärr är det inte möjligt att använda dessa data i denna manual. Som en grov tumregel kan man anta att den största avrinningen (normalt mätt i liter per sekund och hektar) under en femtioårsperiod överstiger med-elavrinningen 25 gånger i små avrinnings-områden utan sjöar uppströms. Har man en medelavrinning på 10 l/s × km2 (0,1 l/s × ha-1) i ett avrinningsområde som är 50 hek-tar kan man således räkna med en maximal tillrinning på 0,1 × 50 × 25 = 125 l/s.
Själva dämmet bör dimensioneras utifrån maxvattenföringen, mätt som m3/s (Vedum m.fl. 2004):
Bredd (m) = 2 × Maxvattenföringen
Beräknas den maximala vattenföringen uppgå till 0,125 m3/s så bör dämmet således vara 0,25 m brett. Då kan man förvänta sig att vattennivån befinner sig ca 40–50 cm över dämmet vid högsta flöde. Görs dämmet för litet kommer det ofta att översvämmas med risk för erosion.
Eftersträvas ett visst flöde över dämmet vid varierande vattenföring bör det dess-utom ha ett v-format utlopp. För att tillåta fiskar att passera bör också ett v-format utlopp används och en naturlig övergång från dammen ut i vattendraget, dvs. utan fritt fall.
Enkla konstruktioner som möjliggör reg-lering framgår av Figur 12 och 13. I princip kan sägas att ju enklare, desto mindre tillsyn, desto bättre. Att helt enkelt göra automatisk dränering i form av rör, som vid behov kan regleras är en enkel åtgärd. Så kallade överfallsbrunnar har en stor över-fallskant (för diametern 1 m blir kanten 3,14 m). Detta gör att vattenståndsvariatio-nerna blir mindre. Överfallsrör av plast har en fördel då de ofta kan göras täta. Över-fallsrör kan också konstrueras av betong-ringar, men då tillkommer problemet med tätning mellan ringarna.
Figur 8. Den ordning i vilken de olika delarna i en dammvall byggs. Observera att i denna damm har ett yttre erosionsskydd lagts. Starta med att stabilisera under dräneringsmassorna med en fiberduk (1). Fyll på dräneringsmassorna (2). Därpå anläggs partikelfiltret i form av en fiberduk (eller grus) (3). Tätningsmassorna
kompakteras ordentligt (4). En fiberduk anläggs (5) för att stabilisera under erosionsskyddet (6). Efter Vedum m.fl. 2004.
Figur 9. Enkelt dämme av betong med ingjuten natursten. Naturstenen gör att dämmet får ett naturligare utseende.
Observera hur betongmuren förankrats i botten och sidor. Grov sten är placerad nedströms för att förhindra att dammen undermineras av erosion vid högflöden. Omritad från Ekologgruppen (2004b).
Figur 7. Exempel på damm där tätningsmaterialet dominerar. Observera att de dränerande massorna förankrats väl i marken. (Efter Vedum m.fl. 2004). In mot dammen kan det även krävas ett erosionsskydd som stabiliseras med ytterligare en fiberduk (se Figur 8). Observera lutningen på dammvallen.
Figur 10. Enkelt dämme av natursten, eventuellt förstärkt med betongmur och tätningsmassor samt fiberduk.
Notera den önskvärt låga lutningen (1:8) nedströms för att undvika erosion vid högflöden.
Kan man inte bygga med så låg lutning bör bottnen i kanalen stärkas med fiberduk. Omritad från Vedum m.fl. (2004).
• De plaströr som används i överfallsbrun-nar bör tåla solljus.
• Genom att de normalt sticker upp över vattenytan uppströms förhindras inflöde utifrån (nedströms vatten) vid tillfälliga högvatten.
• Dimensionera rören för att klara
högflö-• Där rören förs igenom dammvallen kan den.
det vara nödvändigt att säkra mot läck-age genom att anbringa kragar av t.ex.
butylfolie (1,5–2 mm tjock) runt röret.
• Bygg så diskret som möjligt med tanke på estiska värden och för att slippa vanda-lism. Rören bör vara utom räckhåll från land vid störningskänsliga lägen.
5.2.5 praktisk arbetsgång för våtmarksanläggning
arbetsgång
Anläggandet av en våtmark i form av ett småvatten, kärr, fångdamm eller ett viltvatten kan delas in i ett antal faser (underlag bl.a. från Andersson m.fl. 1996, Ekologgruppen 2004b, Thiel-Nielsen m.fl.
2005):
• Välj en plats som inte inkräktar på be-fintliga natur- och kulturmiljövärden, dvs.
undvik naturliga vattendragsfåror eller gamla betesmarker med fin flora.
• Prioritera lägen som anknyter till forna våtmarker i landskapet. Studera gamla kartor och hör med lokalbefolkningen.
Avgör om en bedömning av det tilltänkta lägets naturvärde kan inhämtas från be-fintligt underlag och lokalboende, eller om särskild inventering behöver göras. Berörs naturskyddade eller kulturmiljöskyddade områden?
• Kontakta markägare, grannar, kommune-kolog och länsstyrelsen tidigt i planeringen.
Kontakta eventuella dikningsföretag, fiske-rättsägare, fiskevårdsområdesföreningar, lokala natur- och kulturvårdsföreningar.
Informera om åtgärden i ett informellt sam-råd i tidigt skede alternativt ett formellt samråd (se Kapitel 4). Regelverket har nyligen ändrats när det gäller anläggning av fångdammar. Kontrollera med länssty-relsen.
• Krävs vattendom eller omprövning av be-fintlig vattendom? Vattendom krävs i regel om fastigheter uppströms eller nedströms våtmarken påverkas av de ändrade vatten-förhållandena.
• Planera platsen ur ett landskapsperspek-tiv – Hur nära är det till andra våtmarker?
Vilket behov finns det av våtmarken på platsen relativt andra lägen? Kan våtmar-ken placeras mer strategiskt med hänsyn till syftet utan att störa naturliga vatten-miljöer och kulturvatten-miljöer?
• Bestäm våtmarkens huvudsakliga funktion, eller vilka funktioner som ska kombineras (småvatten, kärr, fångdamm, viltvatten, bevattningsdamm etc).
Figur 12. Överfallsbrunn medger en enkel reglering av vattennivån, antingen genom att man successivt byter krage på röret (övre bild) eller genom att röret är flexibelt och kan böjas (nedre bilden). Brunnen kan förses med ett kupolgaller för att förhindra att skräp följer med och fastnar.
Figur 11. Munk, dvs. brunn med brädsättar, för att reglera vattennivån. Brädorna sitter i en fals av u-järn eller gjutna falsar i betongen. Prefabricerade munkar i plast med bräddsättar kan måttbeställas.
Figur 13. Överfallsbrunnar av olika typ i anlagda våtmarker, Oset, Örebro kommun.
• Bestäm eventuellt ett eller flera upp-följbara mål med våtmarken. Bestäm om någon uppföljning ska ske av huruvida våtmarken uppfyller uppställda mål. Om så ska ske, planera uppföljningen. Vanligen finns det krav på uppföljning om våtmarken anläggs med någon form av bidrag, t.ex.
från Landsbygdsprogrammet (LBP).
• Gör höjdavvägning för att kontrollera to-pografin, samt mät in ledningar, diken och gränser (se nedan).
• Kontrollera med kommun och kraftföre-tag att inga dagvatten- eller avloppsled-ningar samt jordkablar eller luftledavloppsled-ningar ligger i vägen för tänkta åtgärder.
• Ligger den nya våtmarken intill allmän väg eller järnväg ska Vägverket respektive Banverket kontaktas.
• Ibland kan en geoteknisk utredning krä-vas för att bedöma jordarters genomsläpp-lighet och typ. Vid alla större våtmarker bör en geoteknisk undersökning göras. I små objekt kan man nöja sig med att provgräva på ett antal platser. Jordartskartor finns att tillgå från Sveriges Geologiska Undersök-ning, men de har i regel för låg upplösning för att kunna användas.
• I enstaka fall kan det krävas en hydrotek-nisk undersökning eller bedömning för att se till att intilliggande fastigheter inte störs av nya våtmarker.
• Gör en skiss över planerad utformning.
Markera våtmarkens utbredning, slänter, dammaterial, behov av betonggjutning, deponering av schaktmassor, vattendjup, eventuellt öars utseende och läge, kon-struktion av täta markskikt samt teknisk beskrivning av in- och utlopp.
• Bedöm lämpligt tillvägagångssätt vid etablering, t.ex. maskinellt behov.
• Planera även för hur framtida skötsel av våtmarken ska ske, t.ex. muddring, tömning av damm, naturbete.
• Planera tillfarter och körväg för maski-ner vid anläggning. Kan rutterna läggas på bärig mark och utan att skada träd och -röt-ter bör det priori-röt-teras.
• Bedöm om åtgärden bör utföras vintertid, på frusen mark, eller om markens bärighet behöver ökas med s.k. grävmaskinsmattor.
• Upprätta nyttjanderättsavtal med markä-gare (se Kapitel 4). Lämpligen inskrivs av-talen i Fastighetsregistret eftersom marken kan komma att säljas. Då omfattas den nya ägaren av avtalet.
• Markera i terrängen tänkt strandlinje och annat av vikt för arbetet, t.ex. ledningar.
• Lämna underlag till ett antal entrepre-nörer för anbud. Sträva efter att få he-lentreprenad med en ansvarig. Glöm inte att kräva kvalitets- och miljösäkring (se Kapitel 4).
• Slutbesiktiga entreprenaden. Eventuellt ihop med länsstyrelsen/kommunen om eko-nomiskt stöd erhållits.
• Planera alltid för efterarbeten, kanalise-ring av det rörliga friluftslivet och eventu-ellt vegetationsetablering.
• I speciellt viltvatten kan åtgärder som konstruktion av fågelholkar, flottar och flytande stockar tillkomma.