Idag finns ytterst lite forskning genomförd på effekter av dammutrivningar. De utvär-deringar som gjorts visar på svårförklarade resultat på t.ex. geomorfologin nedströms efter utrivning (Pizzuto 2002). Generellt gäller dock att ytterst få undersökningar finns genomförda av de ekologiska effek-terna av dammutrivning, både ineffek-ternatio- internatio-nellt och framför allt i Sverige. Det finns således ett stort behov inför det framtida restaureringsarbetet att kontrollera de hy-drologiska, geomorfologiska och ekologiska konsekvenserna. Huvuddelen av föreliggan-de avsnitt baseras på enstaka amerikanska arbeten samt rena antaganden om förvän-tade effekter.
En återgång till ett fritt strömmande vatten innebär naturligtvis att vattenland-skapets ekologiska status ökar. I princip kan sägas att de flesta negativa effekterna av dammen torde försvinna på relativt kort tid. Förväntade positiva effekter på det hydrologiska systemet är:
• Återupprättad konnektivitet.
• Återupprättad hydrologisk regim, dvs.
naturlig vattenföring, med återkommande högflöden.
• Naturliga högflöden som formar vatten-draget nedströms.
• Minskad kvarhållning av närsalter, sediment, död ved och annat organiskt material
• Normaliserade temperaturförhållanden nedströms.
Sammantaget kan det rimligen antas att detta leder till en ökad ekologisk status och en normalisering av växt- och faunasamhäl-let.
I en amerikansk studie visades att nedströms levande akvatiska evertebrater återhämtar sig snabbast efter en utrivning (Stanley & Doyle 2003). Redan efter ett år efter utrivning förelåg inga skillnader på artsammansättningen mellan den tidigare dämda sträckan och referenser. Dock verkar musslor nedströms kunna störas den ökade sedimentmängden direkt efter utrivningen (Sethi m.fl. 2004). I de fall stormusslor finns nedströms dammlägen bör utrivningen föregås av en miljökonsekvensbeskrivning.
För fiskar kan man generellt samman-fatta befintliga undersökningar som att återhämtningen beror på om problemet för fiskfaunan berodde på att dammen var ett vandringshinder eller om dammen i sig minskade mängden tillgängligt habitat. Om vandringshinder var problemet i systemet föreligger ofta en snabb återkolonisation av uppströmssträckor. Var det dock tillgäng-ligt habitat som är problemet följer fiskens återhämtning den geomorfologiska åter-hämtningen av vattensystemet (Doyle m.fl.
2005).
Förändringar i strandvegetationen tar längst tid, och det behövs troligtvis ett eller två decennier innan man fullt ut kan avgöra vilken ekologisk effekt en utrivning haft. Det finns i princip inga långsiktiga
studier som visar utvecklingen för enskilda dammutrivningar. Orr (2002) och Orr &
Stanley (2006) har dock studerat tretton olika utrivningar, i ålder mellan 1 till 30 år.
De drar slutsatsen att den initiala kolonise-ringen går fort. Det är dock stora skillnader mellan dammlägen. Andelen bart sediment blev snabbt väldigt låg (<1%). Det är därför inte troligt att det kommer att finnas bart exponerat sediment under någon längre tid efter en utrivning, vilket ofta befarats bland allmänheten. Blottade bottnar i magasin som avsänkts koloniserades av små snabb-växande örter och gräs. I de äldre tömda magasinen hade denna vegetation ersatts av träd- och buskvegetation. Hur den lång-siktiga vegetationsutvecklingen i tömda magasin ser ut är viktigt för hur stabil fåran kommer att vara. En strand med väl utvecklad vegetation av träd och buskar är betydligt bättre armerad än en strand med enbart gräs och örter.
Ett problem då man river ut dammar är ju att förutsäga vad som händer hydrolo-giskt och geomorfolohydrolo-giskt; många kan t.ex.
vara rädda att översvämningsrisken ökar.
Roberts m.fl. (2007) anser dock generellt att risken för översvämningar inte ökar.
Dammens funktion som sedimentationsbas-säng kommer att försvinna, vilket möjligen kan uppfattas som negativt. Dammen har så att säga utgjort ett skydd mot oförsiktigt brukande av avrinningsområdet uppströms som resulterar i förhöjd sedimenttransport.
I de stora magasinen ligger sedimenten i regel kvar vid normal drift, medan de i ge-nomströmningsdammar delvis kan sköljas ut vid högflöden. Efterhand som genom-strömningsdammar grundas upp brukar de som sköter dammarna tömma dem på bottensediment genom att öppna botten-luckor. Då kommer stora mängder sediment ut och påverkar säkerligen nedströms bott-nar negativt. Utrivning kommer att medfö-ra en enda förhöjd puls av sediment. Detta i jämförelse med de återkommande pulser som uppkommit vid dammrensningar förr.
De flesta geomorfologiska förändringar efter utrivning av dammar i små till medel-stora vattendrag sker under de första fem åren, vilket är i linje med de förändringar man kan se efter exempelvis extremt höga flöden och jordskred (Doyle m.fl. 2003a, Doyle m.fl. 2005). De flesta förändringarna
verkar vara av lokal natur, dels i själva re-servoaren, och dels i sträckorna omedelbart nedströms dammen.
Dammar utgör generellt miljöer där närsalter som fosfor och kväve renas ur vat-tenmassan. Fosfor brukar sjunka till botten bundet till partiklar, medan kväve kan re-duceras till kvävgas och avgå till luften. Om man enbart river ut en damm utan andra åtgärder kommer vattenhastigheten att öka och därmed kommer fosforretentionen att minska (Doyle m.fl. 2003b). I områden med hög närsaltbelastning bör därför utrivning kombineras med habitatrestaurering som återskapar meandrar, en varierad botten-struktur samt möjliggör god kontakt med å-/älvplanet.
Om dammen rivs ut kommer grundvat-tennivån i närområdet att sänkas. Detta kan påverka vegetation och enskilda brunnar. När det gäller vegetation är det naturligtvis en återgång till naturliga förhållanden och motsvarande vegetation brukar etableras närmare den nya fåran.
Generellt kan således förutsägas att en återgång till normala hydrologiska förhål-landen efter utrivning går snabbt i små system med liten störning, där t.ex. en låg genomströmningsdamm legat. Däremot kan de ta lång tid för faunan att återkolonisera eftersom kolonisationskällorna kan ligga långt nedströms. Generellt kan man också säga att flora- och faunasamhällen åter-hämtar sig fortare i varmare och produkti-vare system.
Även om dammutrivningar innebär många positiva förändringar i ekosystemet är det viktigt att inse att riva ut en damm innebär inte enbart att man återställer vat-tendraget, utan bör även ses som en stör-ning som tillförs ekosystemet och att den, åtminstone temporärt, kan inverka på ett sätt som kan uppfattas negativt på vatten-systemet.
5.5.4 Förberedelser
Om en damm ska rivas avgörs av en mängd faktorer. Ofta är det en komplex process som vanligen tar flera år att genomföra.
Kulturella, ekologiska, ekonomiska, juri-diska och rent emotionella aspekter måste vägas samman.
Vattenlandskapsaspekter
Utgör dammen en strategisk punkt för att rehabilitera vattenlandskapet? Dvs. finns dämmen nedströms som begränsar den positiva effekten av utrivning? Förekom-mer sådan vattenreglering uppströms att flödesförhållandena ändock kommer att bli mycket onaturliga?
Kommer vandrande arter att kunna kolonisera de nya habitaten? Kan en sådan etablering hota befintliga kulturmiljö- och naturvärden?
Fyller dammen en funktion genom att den förhindrar uppströms spridning av främmande arter, t.ex. signalkräfta?
Kan bortrivning av dammen återskapa naturliga miljöer nedströms, t.ex. bättre kontakt med åplanet och förbättrad strand-vegetation?
Har dammen så stor magasineringsför-måga och sådan reglering att den utgör ett skydd mot översvämningar som kan på-verka fastigheter nedströms?
Skalaspekter
En utrivning av en damm får påverkan i fyra skilda tidsskalor. Effekten av dessa måste bedömas. Initialt finns en störning vid arbeten i dammläget och effekter av t.ex. förhöjd grumling under några dagar.
Den andra tidsskalan utgör den första säsongen med dess förhöjda sedimentation nedströms och sättningar samt erosion i övertäckta sediment i dammläget. I sam-band med detta kan stora mängder orga-niskt material i dammläget och utefter stränder nedströms sköljas vidare. Dess-utom brukar strömsträckan ovan dammen successivt vandra uppströms tills ett nytt jämviktsläge uppnås, med en uppflyttad övre forsnacke.
Under några år efter utrivning förväntas vattendraget ovan, i och nedom dammläget och dess organismsamhälle sakta förändras tillbaka till sin förutvarande status.
Slutligen finns en fas över flera decen-nier då vattendraget på grund av yttre faktorer som klimat och hydrologiska för-ändringar uppströms (t.ex. av mer utrivna dammar) kommer att förändras förbi sitt tidigare stadium. Detta är en effekt av att dammens kontroll av nedströms habitat
försvunnit. Vattendraget kan söka sig nya vägar, till och med till områden där det inte varit i historisk tid.
Så här långt kommet bör kontakter tas med länsstyrelsen, dammägaren, kommu-nen och andra berörda. Först kan kontak-terna vara informerande, sedan behöver de formaliseras i ett samråd där länsstyrelsen får underlag för att bedöma om påverkan kan antas bli väsentlig så att ärendet bör prövas i miljödomstol. Normalt är det fallet med dammutrivningar (läs mer i Kapitel 4).