Som pionjärarter växer alar snabbt och klarar sig ofta från betning. Den snabba tillväxten beror delvis på att den vid rötterna har knölar med den symbiotiskt levande bakterien Frankia. Bakterien binder atmosfäriskt kväve som nyttjas av alen. Bland de rötter som sticker ut i vattnet trivs dagsländan alrotsslända (Adicella reducta).
Alen har alltså ett gott kväveförråd.
Därför kan alen släppa sina blad gröna, med det kväverika klorofyllet kvar. Al är därmed mycket viktig för energitillförsel till ytvatten.
Alar blir som mest 20 m och kan nå en ålder på 100–120 år. De har djupa och vittgrenade rötter, vilket gör att de stabi-liserar marken. Den rödaktiga alveden är mycket beständig. Venedig står på alpå-lar. När al hamnar i vatten som död ved finns strukturen kvar länge. Alens kottar, som öppnar sig vintertid, har frön som är utmärkt mat för fåglar, t.ex. grönsiska.
Gran lämpar sig för fuktigare lokaler, även frostkänsliga sådana. Risken att misslyckas är dock relativt stor på grund av konkur-rens från annan vegetation och för att fröträden blåser omkull. I granens fall finns också risk för angrepp av granbarkborre.
För att säkerställa föryngring kan viss plantering ske av viktiga trädslag som al och ask samt i torra partier av tall. Plante-ring är dyrare, men ger ett säkrare resultat än självföryngring och sådd. Plantering eller sådd måste givetvis till om man önskar införa nya arter i området, givetvis avses då sådana arter som hör hemma i området naturligt men som missgynnats av rådande skötsel. Plantorna kan vara ett- eller fleråriga och vara med eller utan kruka (täckrots- resp barrotsplantor).
Rådgör med skogskunniga och plantskolor.
Observera att det är viktigt att få plantor av lokal proveniens, vilket kan vara nog så svårt. Plantera så snart som möjligt efter leverans. Lämpliga verktyg är planterings-rör (för täckrotsplanta), flåhacka och plan-teringsspade. Bästa tid för plantering är våren efter tjällossning, alternativt hösten (om plantorna är invintrade).
Vid plantering brukar man markbereda för att minska vegetationskonkurrensen för de nya plantorna, dessutom får man högre marktemperatur, jämnare fuktighet och bättre näringstillgång. Risken för snyt-baggsangrepp (barrträd) minskar också. I kantzonen ska man inte markbereda ma-skinellt, utan här sker fläckupptagning och i fuktigare mark möjligen högläggning.
Sådd lämpar sig bäst för tall, gärna då inte de allra torraste markerna. Är det stor risk för gräsuppslag, t.ex. i södra Sverige, bör någon annan föryngringsmetod väljas.
I än större utsträckning än för plantor är det viktigt att få ett bra frömaterial, av rätt proveniens, men också med god grobarhet.
Man kan köpa naturfrö (s.k. beståndsfrö) eller plantagefrö. De senare gror bäst, men är sällan av önskad proveniens. Manuell sådd sker genom att blottlägga små fläckar, sk. mikropreparering. Lämpliga verktyg är kratta, såddrör eller -kanna (de ger en be-gränsad och kontrollerad mängd frö). Sådd bör ske något senare på våren än plante-ring, dvs. maj-juni.
Där så är lämpligt kan hyggesrester och slyvegetation hyggesbrännas för att gynna tall. Idag domineras oftast barrkantzoner i
allt för stor utsträckning av gran eftersom man bekämpat elden och plockhuggit bort stora tallar. I en ursprunglig kantzon hade tallen varit mer dominant. Dessutom hade säkerligen lövinslaget varit större, även på torrare mark. Bränning kan också gynna flera skalbaggar som kräver död ved, samt ovanliga växter som t.ex. svedjenäva vars frön kräver 40–50 ºC för att kunna gro.
Lövträd som gynnas samtidigt med tallen är sälg och asp. Bränningen kompletteras med sådd, naturlig föryngring eller plante-ring. Bränning ska inte ske i torra marker med tunt humustäcke eftersom det kan leda till jord- och näringsförlust. Bränning är generellt dyrt då åtgärden kräver god tillsyn. Rådfråga alltid Skogsstyrelsen som kan vara behjälplig med åtgärden och de tillstånd som kan behövas (t.ex. från eld-ningsförbud). Det krävs noga förberedelser för att inte elden ska sprida sig till närlig-gande skogsområden. Brandgator grävs på hyggets sidor och med jämna mellanrum kan man anlägga gropar med vatten som kan sprutas på lågorna med hjälp av motor-drivna pumpaggregat. Sedan måste områ-det övervakas under flera dagar, kanske till och med veckor, så att inte lågorna flammar upp igen.
• Enklast etableras en ny kantzon genom att tillåta en naturlig föryngring sker i om-rådet närmast vattnen.
• Under etableringsfasen av en ny kantzon bör skonsamma föryngringsmetoder använ-das, t.ex. skärmställning, självföryngring eller manuell plantering.
• Spara vid avverkning och andra skogliga åtgärder små naturligt föryngrade träd-plantor, även om de ser ”dåliga” ut. Ofta kan de, om utrymme ges, växa upp till fina träd.
• Träd aktuella för manuell plantering, när-mast vattnet, är grå- och klibbal, på frisk mark ask samt tall på torra partier. Salix-arter kan också vara ett alternativ närmast vattendraget.
• Plantor som behandlats kemiskt mot snytbagge får inte förvaras i ytvatten eller i nära anslutning.
• I kantzonen får ingen maskinell markbe-redning ske.
• Plantor sätts i ett område på 30 × 30 cm där grässvålen tagits bort.
• Är marken fuktig kan plantan sättas något förhöjd (1/4) över marknivån.
• Om plantering sker av barrträd så låt dem växa ganska glest. Det ger möjligheter för ett kraftigt rotsystem och grov stam, vilket minskar risken för stormfällning.
• I kantzonen bör inga maskiner användas närmare ytvatten än 20 m. Kör aldrig i ut-strömningsområden eller sumpiga partier.
• På kraftigt gräsbevuxen mark kan det de första 1–4 åren vara nödvändigt att rensa gräs kring plantorna.
• Under extrem sommartorka kan bevatt-ning vara nödvändig i torra och exponerade lägen.
• Betning från djur är ett problem för de flesta plantor, möjligen utom al. Att stängs-la in pstängs-lantorna är för dyrt, men betnings-skydd i form av plaströr eller -spiral kan övervägas.
• Planera körvägar så att korsande av vattendrag undviks. Om det ändå måste ske, bör åtgärder vidtas för att körskador som kan åstadkomma kanaliserande flöden genom kantzonen, inte uppstår.
• Dikesrensning/skyddsdikning bör inte ske i kantzonen.
• Gödsling, askåterföring m.m. bör inte ske i kantzonen.
Kostnader
Det är kostsamt att anlägga kantzoner utmed vattendrag. Det är inte menings-fullt att ge något generellt hektarpris på skogsmark eftersom det varierar mycket beroende på skogens beskaffenhet, fastig-hetens storlek, geografiskt läge m.m. Priset kan variera från några få tusenlappar upp till flera hundra tusen kronor för en hektar.
Ofta är det bättre att försöka få till stånd frivilliga åtgärder eller upprätta ett natur-vårdsavtal (Kapitel 4).
Kostnaderna för sådd, plantering, röj-ning och gallring varierar starkt mellan bestånd och regioner. Som en bakgrund kan nämnas att en åtgärd som röjning av skog kan beräknas till ca 2 000–2 500 SEK/ha om den utförs av en skogsvan person. En yrkesvan skogsarbetare tar ungefär 8 tim-mar på sig för att fröså en hektar. Kostna-den blir därmed ca 1 900–2 500 SEK/ha.
Plantering av plantor kan ta 10–30 timmar per ha i skogsmark, till en kostnad av ca 4 000–12 000 SEK/ha. Extra åtgärder som
gräsrensning kan ta upp till 8 timmar per ha om skog ska etableras på kraftigt gräs-bevuxen mark.
Jordbruksmark
Etableringen av ekologiskt funktionella kantzoner längs vattendrag i jordbruks-landskapet och inom tätortsområden sker lämpligast enligt ett stegvis förfarande (Petersen m.fl. 1990), där det första steget är att avsätta tillräckligt breda skyddszo-ner mellan vattendraget och åkermarken och beså zonerna med gräs. Nästa steg är att plantera buskar och träd inom skydds-zonerna. Det tredje steget är att anlägga mindre våtmarker på lämpliga ställen inom kantzonerna mot vattendragen. För att erhålla ekologiskt funktionella kantzoner bör zonerna ha en varierad vegetation som omfattar flera skikt (gräs, buskar och träd).
Även om plantskolan har rätt träd eller buske är det inte säkert att de är av lokal proviniens (sort). Ibland kan det till och med vara utländska sorter som saluförs.
Plantera inte träd ovanpå täckdiken då dräneringsrören kan infiltreras av träd-rötter och gå sönder.
Figur 13. Klibbal planterad utmed Himleån, Varbergs kommun, för att stabilisera stränder och skugga vattendraget. Plantorna är sex år gamla och de första fyra åren fick gräs och andra växter röjas manuellt. Vid behov vattnades även plantorna.