Framför allt i tätort och i jordbrukslandska-pet finns en mängd kulverterade diken och mindre vattendrag. Kulvertar och täckdi-ken är ofta raka och fungerar som stuprör som för vattnet rakt ut i närmaste ytvatten.
I ett öppet vattendrag fungerar de naturliga självrenande processerna, medan täckdiket
Figur 4. Nyanlagt viltvatten på Gotland som också fungerar som fångdamm. Inloppet sker i dammens övre vänstra del och utlopp under fotografen. Vatten leds in från bäcken och leds tillbaka 125 m nedströms
bara är en kanal för transport av problemet nedströms. Många kulvertar har åldrats och behöver kanske bytas. Istället för att kostsamt lägga nya rör kan man helt enkelt gräva bort de befintliga och låta vattnet strömma fritt. Man bör dock kontrollera så att inte kulverten är en del av ett diknings-företag, vilket de ofta är. Då måste åtgärden diskuteras med dikningsföretaget.
Att bara gräva ur och lyfta bort kulver-ten är ofta inte tillräckligt. Visst kommer en naturligare fauna att etablera sig, men den raka formen omintetgör självrening och skapar en ensartad miljö. Man bör alltså sträva efter att skapa en slingrande fåra. Ibland är det enklare och billigare att plugga igen kulverten och bygga en ny slingrande fåra bredvid. Andra alternativ är att låta det raka diket mynna i en våtmark.
Eftersom täckdiken ofta för stora mängder närsalter bör anläggande av en våtmark på lämplig plats vara ett huvudalternativ.
Beakta dock att fiskar kan vandra genom hundratals meter långa täckdiken för att nå naturliga sträckor uppströms för lek.
I sådana fall är det viktigt att eventuella våtmarker inte försämrar på vandringsmöj-ligheterna upp och ner.
I Sverige har det hittills varit vanligast att man i områden där kulverten mynnar i en svacka och sedan fortsätter nedströms svackan, helt enkelt proppar igen ned-strömsavloppet. Man slipper då de dyra grävningarna. Vad man väljer beror på om dikets funktion måste bibehållas, eller om det går att etablera en våtmark.
Fångdammar
När våtmarkens huvudsyfte är att fungera som fångdamm, dvs. används för reduktion av närsalter och partiklar, brukar dammens inlopp göras djupt för att tillåta sedimen-tation av partiklar. Se till att djuphålan går att komma åt för maskinell muddring.
Tillförseln av sediment är mycket stor i jordbrukslandskapet. Ekologgruppen har uppmätt mellan 17 och 44 kg/ha avrin-ningsområde och år (muntl. Johan Krook).
Av detta kvarhölls 1,3 kg/m2 i den damm som hade högst retention. Även i skogs-landskapet transporteras mycket sediment med vattnet. Vid försök nedströms hyggen uppmättes upp till 16 kg ackumulerade sediment per m2 bottenyta i konstgjorda sedimentfällor (Nyberg & Eriksson 2001).
Figur 5. Konstgjord ö anlagd i våtmark vid naturreservatet Getterön, Varbergs kommun.
tänk på säkerheten!
Öppna vattensamlingar kan locka till bad och vadning. Ligger småvattnet i anslutning till områden med små barn, eller om det är väldigt lättillgänglig bör man undvika branta slänter, stora djup och branta stränder med abrupt nivåför-ändring.
Kanske bör området stängslas in, eller göras svåråtkomligt genom tät land- och vattenvegetation och avsaknad av stigar eller förekomst av betande djur.
Resten av fångdammen görs i regel grundare, 0,1–0,5 m. Annars kan växter få svårt att etablera sig. Växtproduktion är viktig för självreningen, genom att vara substrat för bakterier, bromsa vattenström-men, skapa syrefria sediment och utgöra kolkälla i denitrifikationen.
Tänk på att lägga in- och utlopp så långt ifrån varandra som möjligt, annars riskeras att vattnet tar den snabbaste och enklaste vägen ut. Ibland måste våtmarkens botten utformas så att vattnet styrs andra vägar inom området, alternativt läggs öar och uddar så att vattnet styrs.
Fångdammar kan anläggas som sido-dammar utmed vattendrag dit högflöden tillåts svämma in, medan lågvattenföringen lämnas orörd. De högsta närsaltkoncentra-tionerna och mängderna föreligger i början av ett högflöde medan vattennivån stiger.
Strax innan högsta vattennivån minskar närsalterna i vattnet, däremot ökar sedi-menttransporten successivt. För en optimal funktion vad gäller självrening bör således dessa sidofångdammar kunna ta emot vat-ten redan ganska tidigt under högflödespe-rioder, dvs. redan vid medelvattenföring bör uttag göras av vattenflödet.
Våtmarksstranden
Strandzonen är en viktig ekoton, vare sig den är vegetationsklädd eller nästan bar.
Prioritera långa, sluttande och varierade stränder (Figur 6). Den del av stranden som ibland översvämmas och ibland är torr, svämzonen, är viktig för den biologiska mångfalden och kan också vara en viktig komponent i självreningen av kväve (Av-snitt 5.2.7).
Strandzonen kan hållas öppen genom hävd (bete/slåtter) eller lämnas utan hävd.
Detta diskuteras vidare i Avsnitt 5.2.6.
Öppna stränder kan t.ex. vara gynnsamt för groddjur då vattnet värms upp snabbt på våren. Varierade stränder med hög och låg vegetation är ofta bra för vadare.
I enlighet med tanken om att ha många och varierade våtmarker bör skuggande buskar planteras eller ännu hellre bevaras vid anläggandet utmed somliga våtmarker och andra lämnas mer öppna. Tänk på att andfåglar, framför allt de tyngre dykänder-na, har svårt att lyfta från små vattensam-lingar omgärdade av träd.
Figur 6. Det är inte speciellt svårt att med grävmaskin omvandla den ensartade strandlinjen (övre bild) till en mer divers strand (nedre). Därmed ökas mängden mikrohabitat och floran blir mer artrik.
Slutligen bör man beakta det mänsk-liga perspektivet. Gör delar av våtmarken åtkomlig om det inte stör faunan. Stigar, spångar, sittbänkar, fågeltorn eller platt-formar ökar intresset. Där det inte stör landskapsbilden kan också skyltar med information om åtgärden vara bra för att få en förståelse för behovet av åtgärden.
5.2.4 Dämning och vattenreglering
Jorddammar
Ofta anläggs våtmarker i form av dämmen.
När man bygger ett dämme tar man på sig ett ansvar för att säkerställa att det inte skadas av ras eller översvämning. Dess-utom är det viktigt att passa in dämmet i landskapsbilden.
Initialt kommer vi här att beröra däm-men av typen jordvallar. Höjden på damm-vallarna kan anpassas efter två principer, antingen bygger man dem så höga att allt vatten alltid kommer att gå ut via avlop-pet och vallarna ej svämmar över, alterna-tivt erosionssäkrar man ett lägre parti på dammvallen kring utloppet, ett bräddav-lopp. Detta erosionssäkrade parti tål att svämmas över och översvämningen hamnar
så att säga på rätt plats. Det senare är bättre ur landskapsestetiskt synpunkt. Väl-jer man alternativet med höga dammvallar bör de byggas 30–50 cm över högsta vatten-nivån. Sedan bör man beakta att dammen av sin tyngd kan sjunka något, kanske en fjärdedel av vattendjupet. För säkerhets skull bör man därför vid ett vattendjup av 1 m tillse att dammkrönet är 55–75 cm över den förväntade högsta vattennivån.
Dammvallens bredd kan inte tas till nog.
Givet den erforderliga höjden och rekom-menderad släntning, inåt dammen 1:4 och utåt minst 1:6, kan bredden beräknas.
Antag att dammvallen är 2 m hög. Med en släntning av 1:4 inåt dammen innebär det 8 m bredd i basen och med släntningen utåt tillkommer 12 m. Vill man ”smyga in”
dammvallar i landskapet kan man variera bredd och form på dammvallen. Helst ska dämmet se ut som en naturlig förhöjning av marknivån.
Vallen ska vara förankrad i ett fast undre substrat. Det duger ofta inte med sand, grus eller sprucket berg som underlag eftersom de är otäta. Utgörs grunden av sprickrikt berg kan det tätas med lättfly-tande cement. Underlaget måste också tåla dammens vikt. Fast berg är därmed det bästa underlaget, men de flesta våtmarker i form av dammar byggs på lösa jordar. Väl sorterad morän är ofta ett bra underlag, speciellt lerig morän. Består marken av stor andel grov sand och grus kan man behöva täta marken. Inslag av fin sand eller silt ökar risken att vattnet söker sig nya vägar i marken. Här krävs geoteknisk expertis vid större dammar. Fast lagrad lera är ofta ett bra underlag, dock ej om leran torkat och spruckit upp. I så fall får man gräva sig ned till ett fast lager, eller välja en annan plats för dammen.
Dammens vikt ska stå emot vattnets tryck. Dammen måste således göras stabil och med beaktande av högflöden. Dammen kan i princip byggas upp av en dammkropp av morän skyddad av grövre sten som ero-sionsskydd. Sådana enkla konstruktioner brukar dock ganska snart läcka. Här väljer vi därför att rekommendera dammar byggda av minst tre lager: tätningsmassor, fiberduk och dränerande lager. Tätningsmassorna an-läggs på dammens insida och har till uppgift att förhindra läckage. Lämpligen utgörs de
av finkornigt material, lera och möjligen silt, som grävts upp på platsen. Bra material går att med handen forma som en klump som hänger samman. Finns det god tillgång på tätningsmassor kan man låta dammen i huvudsak bestå av tätningsmassor, men ett filterlager och ett dränerande lager som förankrar dammen behövs i alla fall (Figur 7). Bygger man med lera bör denna kompakteras så att luftfickor undviks. Lägg på leran i lager om 2 dm och kompaktera med grävskopan. Slutligen kan man försöka kompaktera plana partier genom att köra grävmaskinen ett antal gånger fram och till-baka. Större stenar (<150 mm) tas bort och
”lerkokor” smulas sönder. Vädret kan ställa till det under arbetet med tätningsmassorna om de utgörs av lera. Vid regn blir lagret för genomsläppligt samt dåligt kompakterat och vid torka spricker det upp och kanaler bildas. Sådana lager får grävas bort och sedan får man börja om.
Vanligen läggs en fiberduk under tät-ningsmassorna. Fiberduken ska medge en begränsad vattentransport, men ska hålla kvar tätningsmaterialet. Det måste vara fiberduk som tål att fyllas ned med sten och grus.
Ytterst på dammen läggs ett dränerande lager som också står för dammens stabilitet och tyngd (Figur 8). Materialet bör vara så grovt att läckande vatten inte kan bygga upp något tryck inne i vallen. Lämpligt ma-terial är sprängsten, alternativt grovt grus eller sten.
Ovanpå dammen läggs lämpligen mat-jord som besås med gräs som är tåliga för erosion, s.k. släntgräs. Däremot bör träd och buskar ej tillåtas då rötterna kan spränga sönder vallen och orsaka läckage.