att se möjliga konsekvenser för vattensystemet, strandzon, fastigheter och andra installationer samt rörligt friluftsliv.
Rekommendationerna ovan var 6–12 bitar död ved per 100 m skogsvattendrag. Givetvis ska det inte ligga en bit död ved per var 8:e–17:e meter. Istället ska utläggning av död ved:
• koncentreras till partier som saknar naturlig tillförsel av död ved
• samt till partier med ensartad och relativt finkornig botten (sand, grus, mindre sten)
• behovet modifieras efter bottentopografins variation och substratet, ju mer ensartade förhållanden desto mer död ved.
• död ved bör där bottentopografin är ensartad, om så är möjligt, läggas tvärs vattendra-get för att skapa höljor.
• utläggning i starkt lutande (>3 %) eller grovblockiga bottnar undviks
• i fjällnära vatten reduceras mängderna.
• i jordbruksvattendrag rekommenderas att död ved läggs som trösklar tvärs över (eller delar av) vattendraget i områden med ensartad botten. Förankra stockarna i land.
• i vatten som är bredare än en trädlängd (10–20 m) kan mängden minst halveras efter-som den döda veden ofta ej ligger kvar. Satsa enbart på väl förankrade träd (Figur 5) i strandzonen.
• i vattendrag smalare än 3 m reduceras mängden något
• i vattendrag smalare än 1 m kan dimensionerna på död ved sänkas till 5 cm i diameter
• utläggningen bör ske under en följd av år för att få succession i materialet
• om man avser att öka mängden död utöver 6–12 bitar ved för att efterlikna opåverkade förhållanden rekommenderas starkt att detta sker etappvis under ett antal år så att ef-fekterna kan övervakas.
• det bör vara varierade dimensioner på materialet, men observera att framför allt grova dimensioner (>30 cm) är sällsynta och ska prioriteras.
• om det är viktigt att veden ligger kvar ska man använda bitar som är något bredare än vattendraget vid högflöde.
• brötbildningar tycks vara det som ger mest och störst höljor, men rekommenderas ej.
Brötbildningar uppstår naturligt på sikt.
• utläggning av död ved bör ej ske där brötbildningar kan orsaka problem för fastigheter och olika installationer.
• i känsliga lägen där död ved behövs men riskerar att driva iväg och ge problem kan man tänka sig att fästa med vajrar i land eller till stenblock. Detta bör dock vara ett sista alternativ.
Rekommendationer för mängd död ved i sjöar saknas för närvarande. Utmed skogssträn-der bör riktlinjerna för vattendrag troligen halveras, samtidigt som dimensionen på den döda veden bör vara grov.
• rekommendationen är att lägga veden från strandlinjen ut till en trädlängd från nor-malvattenståndet.
• i sjöar ska utplacering nära utlopp undvikas, dessutom områden med bad- eller båtak-tivitet.
• gör den döda veden synlig (lägg den från land och ut i sjön) så att ingen överraskas av den.
Vid de flesta restaureringsarbeten bör man arbeta vid lågflöden. Det kan då vara ett pedagogiskt problem att lägga ut vad som verkar vara överdimensionerade stockar i små vatten, men stockar som är lika med eller längre än vattendragsbred-den har naturligtvis större chans att ligga kvar jämfört med mindre stockar.
Generellt brukar man vid vattendrags-restaurering ange att död ved endast ska användas där den kan tänkas ligga kvar och dessutom påverka vattenflödet. Lägg inte ut död ved överallt som en rutinåtgärd.
Död ved gör speciell nytta som struktur ju mindre naturlig sten som lämnats kvar, ju mer ensartade bottnarna är, nära åplanet där den döda veden kan bidra till att vat-ten spiller över på åplanet, ovanför öar för att stabilisera stränderna och styra undan vattenströmmen, på platser där vatten-strömmen är tillräcklig för att den döda veden ska skapa erosion av bottnarna samt i djupa höljor som ståndplats för fisk.
Undvik att lägga ut död ved nära höga strandbrinkar som är utsatta för påtag-lig erosion om det finns risk att den döda veden kan öka denna erosion. På samma sätt bör man undvika strandbrinkar till fastigheter eller olika installationer utmed vattendrag. I sjöar bör man vara försiktig nära sjöutlopp, speciellt om det finns olika typer av dämmen. Död ved kan dock natur-ligtvis ha stor effekt i sjöars strandzon eller i stora lugna vattendrag genom att tjäna
Figur 7. Placering av död ved i sned vinkel uppströms ger en hölja i mitten av vattendraget. Stocken kan grävas ned i marken och eventuellt säkras med någon större sten. Lägg helst stocken så att den inte helt når ytan vid lågvatten, exponeras den för luft bryts den ned snabbare.
Normalt ska man låta vattnet erodera motsatt strand så att en dynamik skapas i vattendraget. På bilden har vi lagt en skyddade bård av större sten som erosionsskydd, något som således endast ska tillgripas vid risk för oönskad erosion.
Figur 8. Naturens sätt att lägga ut död ved i form av träd som eroderats från den av människan opåverkade strandbrinken utmed Vålån, Jämtland. Erosionen i området är hög och fler träd är på väg ut i ån. Plats:
700659–135486, karta 192 B. Foto: Micael Sundberg,
att observera!
De flesta restaureringsåtgärder i denna manual berör kulturmiljövärden, som också omfattas av bevarandemålen i Levande sjöar och vattendrag. Kontakta därför alltid länsstyrelsen för samråd om hur du ska gå tillväga, vilket kunskaps- och planeringsunderlag som behövs inför åtgärden, eventuella erforderliga till-stånd etc. Läs mer om detta i Kapitel 1-4.
Erosionsskydd med stenar eller stockar
Veden kan förankras i marken
som skydd och substrat för organismer. I så-dana områden är dock risken alltid stor att utlagd död ved kan uppfattas som liggande i vägen, t.ex. för fritidsbåtar, fiske och bad.
Lägg helst inte ut all död ved på en gång. Dela gärna upp åtgärden på ett antal år för att få en mer naturlig succession.
Dessutom kan stora mängder levande barr i vattnet på en gång skapa toxiska förhål-landen. Nyfälld gran eller tall undviks av fisk och smådjur den första tiden i vattnet pga. toxiska ämnen. Ibland kan det vara fördelaktigt att fälla träden och inte lägga ut dem förrän efter ett år. Detta bör då vara små mängder, annars kommer åtgärden i konflikt med Skogsvårdslagen med tanke på risken för angrepp av granbarkborre.
I sjöar rekommenderas att den döda veden läggs i strandzonen på skogklädda sträckor. Förutom att öka habitatkomplexi-teten kan död ved utgöra undervattensrev med påväxt av alger, förändrade erosions-mönster och ge skydd för små fiskar. Det finns arter som ofta lägger sin rom i sam-band med död ved, t.ex. abborre.
5.4.6 problem med utlagd död ved
Det är främst markägaren som har ansva-ret för skötseln av naturmiljön, även i vat-tenmiljöer.
Undantag kan vara områden med olika typer av områdesskydd eller naturvårdsav-tal. Eftersom död ved kan ge problem så är det viktigt att markägaren är informerad och införstådd med åtgärderna.
De problem som oftast noteras av kringboende är att den döda veden däm-mer vatten, gör att det ser skräpigt ut och hindrar passage. Naturligt förs ofta död ved med strömmarna och det är inte ovanligt med dämmen och brötbildningar. Detta är en naturlig process, men den kan ge alltför stora effekter om mycket död ved kommer i rörelse. Igensättning av vägtrummor är ett annat vanligt problem. Normalt har det dock visat sig att 85 % av den döda ved som läggs ut i restaureringsarbeten stannar på plats (Roni m.fl. 2002), ofta har den då förankrats på olika sätt.
Risk finns dock för erosion intill fastig-heter och installationer. Dessutom är det ofta risk att den döda veden spolas upp
på stränderna och då inte får sin funktion i vattendraget, men självfallet en viktig funktion i strandzonen. Här är det således en fin balans mellan att bevara de naturliga processerna och att inte orsaka störning på andra naturvärden eller olika installationer och fastigheter.
De stora stormarna, Gudrun och Per, i början av 2000-talet har givit stora tillskott av död ved i de sydliga landskapen, inte minst i vattnen (Figur 9). På grund av att man i skogsbruket ensidigt inriktar sig på plantering av gran, som har ett grunt rot-system, kommer troligen mängden död ved i ytvatten att öka framöver. För de närmas-te 80–100 åren kan vi dock räkna med en akut brist på död ved. Framför allt grövre dimensioner är en bristvara i områden med skogsbruk.
Figur 9. Mycket död ved på gång till Musån, Ätrans vattensystem, Falkenbergs kommun, efter stormen Gudrun i januari 2005. Per Ingvarsson och Per Nykvist elfiskar lokalen ”B.Nilsson hölja”. Plats: 632178-131511, karta 5 C SV. Foto: Hans Schibli, Länsstyrelsen i Halland.
Figur 10. Brötbildning från Pite älv 1978 – året innan flottningen upphörde.
I vattendrag kan utläggning av död ved komma i konflikt med kanot- och annat båtliv. Det finns flera fall där kanotuthyrare eller kommuner velat rensa undan död ved.
Försiktig rensning, bortsågning av grenar som kan orsaka brötbildning och förank-ring av den döda veden kan rekommende-ras på känsliga avsnitt och i kanotleder.
Enstaka träd som fallit i vattnet bör ligga kvar, speciellt om de har ett rotsystem som förankrar dem, dvs. om risken för neddrift är ringa. Ligger trädet riktat snett eller helt nedströms är risken för problem ringa och trädet ska vara kvar. Träd som fal-ler vinkelrätt mot vattendraget och börjat samla på sig mindre vedrester och grenar kan rensas undan om risk finns för negativ påverkan på fastigheter, installationer eller kulturmiljövärden. Föreligger inte sådan risk ska trädet ligga kvar, eventuellt efter att ha vinklats nedströms (se Figur 5).
Använd helst handkraft eller vinschning om trädet ska vinklas eller lyftas ut, det ger minst bottenskador och grumlingar.
Det är på sin plats att inse att död ved i vattnen kommer att uppfattas som ett stö-rande moment, skräp, av markägare, skogs-folk och sportfiskare. Om vi skulle återföra de naturliga mängderna skulle protesterna bli stora. Istället för att gå från ingen död ved till naturliga bröten kan det vara lämp-ligt att restaurera till ”nödvändiga nivåer”
och sedan successivt låta naturen ha sin gång. En obrukad kantzon kommer på sikt att vänja oss människor vid de naturliga förhållandena.