När flera trösklar etableras tillsammans kan de bilda en mer eller mindre samman-hängande ramp (Figur 3). Sådana artifi-ciellt uppbyggda bottnar, en upptröskling, förbi ett hinder kallas ofta stryk. De är ofta relativt branta och har relativt hög vatten-hastighet.
Figur 5. Hemsjö övre fiskväg anlagd som ett inlöp parallellt med Mörrumsån. Stålspont har körts ned i bottnen, s.k.
Larssenspont som används i hamnar. Inlöpet fungerar också som extra utlopp vid högflöden då vattnet spiller över skiljeväggen. Observera att vattenföring vid låg- och normalvatten säkerställts med utskov, som syns i inlöpets övre del. Konstruktör:
Mats Hebrand. Plats:
624586-143170, karta 3 E NO.
Foto: Arne Johlander.
inlöp
Inlöp är en naturlig väg genom hindret och anläggs i själva vattendraget. Detta till skillnad mot omlöp som anläggs runt hindret utanför det befintliga vattendra-get. Inlöpet kan designas så att det tar en given mängd vatten vid olika vattenföring.
Inlöp är lämpligt när det är svårt att ta i anspråk ytterligare mark kring hindret. I och med att det anläggs i vattendraget och ges en naturlig botten är det lätt för vand-rande djur att hitta det. Även spridning av växter nedströms underlättas. Troligen är inlöp effektivare för passage än t.ex. omlöp, men här saknas idag forskning. Dock är inlöp dyra och svåra att anlägga. Det råder också osäkerhet om underhållsbehovet och hållbarheten.
Den spontade eller gjutna skiljeväggen mot vattendraget (Figur 5) måste göras mycket stabil. Är det mjuka sediment kan en spontning vara tillfyllest, medan gjut-ning måste till vid grövre sediment eller bergklackar. Olika typer av stålspont kan beställas t.ex. från <www.tibnor.se> eller
<www.spontab.se/>.
Ett problem med inlöp kan vara den starka erosion som kan uppstå på stränder-na vid högvatten då vattenströmmen styrs över spontningen mot stranden (Figur 5).
Erosionssäkringen av stränderna måste vara mycket kraftigt tilltagen.
omlöp
Omlöp är naturlika passager som anläggs runt hindret. Öring och andra starka sim-mare kan passera omlöp med 3-9% lutning utan problem om skyddande ståndstenar finns som skapar läområden. Generellt brukar dock 2 % lutning anges som högsta lämpliga lutning för alla fiskarter och stor-lekar för korta omlöp (<50 m). För längre omlöp bör riktvärdet vara maximalt 1,5 %.
Lutningen kan vara högre (helst under 5 %) om vilobassänger anläggs samtidigt som kanalen byggs med ojämn botten som skapar strömlä nära botten och kanter.
Några säkra riktlinjer för hur tätt vilobas-sänger bör anläggas finns inte eftersom det varierar med utformningen av omlöpet. Är vattenhastigheten ringa och det finns gott om ståndplatser torde vilobassänger var 75-100:e meter vara tillfyllest. Med ökad lutning och vattenhastighet kan vilobas-sänger behövas var 50:e meter. Observera att vilobassängerna inte bör utformas som djupa höljor om det finns risk för ansamling av gädda. Ofta är det bättre att bygga breda och relativt grunda habitat där vatten-hastigheten minskar. Eventuella djupare partier bör vara väl strömsatta.
Figur 7. Omlöpet runt Slussen i Svartån i Örebro. Omlöpet är 180 m långt. Ett vilområde är placerat i kröken (närmast i bilden) som är bredare än övriga delar. Omlöpet har en lutning på 1,1 % och vattenhastigheten i omlöpet har mätts till 0,5–0,7 m/s i mitten, men naturligtvis är det lugnare nära botten och bakom de stenar som lagts ut.
Bredden är 3,3 m, medeldjupet 0,3 m, med ett maxdjup av 0,65 m. Det har visats fungera för alla arter, t.ex.
benlöja, mört, färna, gädda, regnbåge m fl. Utskovet göts på plats under en gångväg och blev därmed dyrt.
Konstruktör: Lars Pettersson. Plats:
657263-146762, karta 10 F SV.
Figur 8. Ritning över omlöpet vid Holstebro kraftverk, Danmark. Omlöpet är 655 m med en fallhöjd på 5 m.
Sex vilobassänger och lekgrus är delar av omlöpet.
Upp- och nedströms finns fingrindar/ledarmar i form av metallgaller (spjälavstånd max 20 mm) som styr fisk mot omlöpet. Vattendragets medelvattenföring är 8,9 m3/s.
Lutningen i omlöpet 1 % och där lekgrus är utlagt 0,4 %.
Stenutfyllnaden av omlöpet krävde 1 025 m3 sten, lekgrus 50 m3, dessutom ca 100 större ståndstenar. Från Hansen 1996.
Figur 6. Olika förslag till hur omlöp utformas beroende på lutning och vattenståndsvariationer uppströms. Ett flödesdämpande utskov med underströmningsöppning ger en modererad vattenhastighet (överst till vänster).
Genom att variera bredd och djup kan vattenhastigheten modereras (till vänster). Ju större lutning desto mer stor sten och kortare avstånd mellan stenen (ovan).
Observera att det i längre omlöp med lutningar över 1,5 % kan krävas vilobassänger. Dessa kan utformas som bredare partier med mindre lutning (Figur 7).
Slingriga omlöp (Figur 9) blir erosions-känsliga. Vattenströmmen tvingas ideligen att byta riktning vilket ger hög erosion av stränder. Det är stor risk att omlöpet svämmar över vid högflöden om inte vattenintaget regleras, här krävs alltså ett utskov.
Dessutom finns risk att vattnet söker sig ned i marken och skapar nya vägar i fallinjen. Det gäller att säkra bottnarna med täta lager, t.ex. geotextiler.
Omlöp med lutningar på 5–9 % har byggts i form av korta forsar. Man får då använda stora stenar för att skapa strömlä (Figur 6). Vid de högre lutningarna fung-erar omlöpet bäst vid lägre vattenflöde. Vid stort flöde ökar vattenhastigheten alltför mycket.
Omlöpen kan anläggas som helt natur-liga strömpartier och kan därmed ha en funktion som uppväxthabitat för fisk, in-sekter och andra smådjur. I det omlöp som anlades förbi Slussen i Örebro (Figur 7) påträffades vid elfiske den högsta artrike-domen (9 fiskarter + signalkräftor) i något elfiskat vatten i Närke. Här fångades öring, benlöja, gers, lake, abborre, stensimpa, bäcknejonöga, mört och den rödlistade ålen på en sträcka av 180 m med bara 3,3 m bredd. I Danmark är det vanligt att man anlägger lekbottnar i omlöpen. De utgör ofta de enda återstående hårdbottenpartier-na i ett kahårdbottenpartier-naliserat jordbruksvattendrag.
En svaghet med omlöp är att de är känsliga för variationer i vattenståndet uppströms. Genom att skapa ett skarpt v-skuret inlopp kan omlöpen komma att mer likna slitrännorna (se nedan) och kan därvid tåla större variationer i vattenstån-det (Figur 6). Alternativet är givetvis att installera ett utskov.
Studier i Emån visade att mellan 90–100 % av de laxar och öringar som kom in i omlöp passerade igenom dem med en medianhastighet på 180–190 m i tim-men (Calles & Greenberg 2005). I samma omlöp såg man hur fiskarter som färna, vimma, abborre, sutare, lake också använde omlöpen. I genomsnitt passerade 74 % av fiskarna hela vägen genom omlöpen (Calles 2006).
Figur 10. Omlöp förbi stendammen i Sunnäsbruk, Tvärån i Söderhamns kommun. Byggt år 2005. Dammen är en rest av ett gammalt järnbruk och har stort kulturellt värde, varför den bevarades orörd. Vy uppströms. I bildens nederdel syns övre delen av vägtrumma för passage under en bilväg. Lutningen är hela 5 % men de flesta arter bedöms kunna vandra. Konstruktör: Peter Hallgren.
Plats: 677750-157030, karta 14 H NV.
Figur 9. Omlöp vid Åsvallehult i Svartån, Tranås kommun, byggt 2006. Omlöpet är 100 m med en lutning på 2 %.
Överst finns ett prefabricerat utskov (från Skanska Prefab AB). Foto & konstruktör: Per Sjöstrand, Jönköpings fiskeribiologi. Plats: 643321-145018, karta 7 F NV.
Omlöpen är en verkligt bra passage genom att även andra djur än fiskar kan passera, dessutom åt båda hållen. Speciellt nedvandrande utlekt laxfisk kan använda omlöpen (Calles & Greenberg 2005), medan utvandrande laxfiskungar (smolt) ofta går i den starkaste vattenströmmen och därmed riskerar att missa omlöpet. Konstrueras omlöpet så att det förmår att klara stor vattenföring kan flödet under smoltens utvandring styras över mot omlöpet i större utsträckning. Speciellt lämpligt är detta där man har strömkraftverk som inte förmår utnyttja vattenföringar över medelvattenfö-ringen. Observera att man måste överväga designen noga i detta fall eftersom de stora
variationerna i vattenföring ställer höga krav. Det har skett att man vid förhöjd vattenföring fått omlöp som inte varit pas-serbara för uppströms vandring, trots att de lockat fisk.
Hur ål kan använda omlöpen är inte känt i Sverige, men ål fördröjs vid dammar då de letar efter en lämplig väg nedströms varför möjligen även utvandrade ål kan dra nytta av omlöpen. Nordamerikanska resultat från Pebscot River visar att ål kan använda omlöp för nedströmsvandring.
Calles (2006) rapporterade också fångst av två ålar i omlöp i Emån, och som nämnts tidigare fångades ål i omlöpet i Svartån, Örebro (Figur 7).