Som vi konstaterat har fluktuationerna i facklig anslutning varit starkast hos privat-anställda arbetare och tjänstemän i storstadsområdena, i synnerhet inom servicenä-ringarna och i Stor-Stockholm. Störst svängningar uppvisar i regel de yngre ålders-grupperna (16–29 år). Nedan anges de grupper som genomgått de största föränd-ringarna i andelen fackligt anslutna under nedgångsfasen 1987–91 (tablå 1) resp.
uppgångsfasen 1991–95 (tablå 2). I båda tablåerna används AKU-serien för lönta-gare (dvs. arbetare och tjänstemän sammantaget) för att redovisa organisationsgra-dens svängningar hos de yngre åldersgrupperna. AKU-seriens jämfört med ULF betydligt större urval medger tillförlitliga data år för år. Nackdelen är att indel-ningen i arbetare och tjänstemän inte är möjlig före 1990.
TABLÅ 1. STÖRST FACKLIG TILLBAKAGÅNG UNDER NEDGÅNGSFASEN 1987–91:
(1) Unga privatanställda löntagare i storstäder (i Stor-Stockholm även 30–44-åringar) (AKU 1987–91):
privatanst. löntag. 16–29 år i Stor-Stockholm -12; 16–24 år -14, 25–29 år -13; män -12, kvinnor -11 privatanst. löntagare 30–44 år i Stor-Stockholm -8, i storstäder -4 (män -4, kvinnor -5)
privatanst. löntagare 16–29 år i storstäder -10; 16–24 år -11, 25–29 år -12; män -13, kvinnor -8
(2) Privatanställda manliga servicearbetare i hela riket, fr.a. i storstäder (ULF 1986/87–90/91):
privatanst. manliga servicearbetare i hela riket -10; i storstäder (-15), utanför storstäder -8 privatanst. manliga arbetare i storstäder 30–44 år (-7)6
(3) Tjänstemän i storstäder (ULF 1986/87–90/91):
privatanst. manliga tjänstemän i Stor-Stockholm -8; kvinnor -2 offentliganst. kvinnliga tjänstemän i storstäder -4; män (-2) offentliganst. tjänstemän i Stor-Stockholm -5
(4) Tidsbegränsat anställda manliga löntagare (AKU 1987–90)
tidsbegränsat anställda manliga löntagare (hela riket) -13
6. Beräkning baserad på ULF 1987/87 och 1990/91 ger sannolikt en starkt överdriven nedgång till följd av relativt litet urval i ULF. Organisationsgraden för 1990/91 (67 procent) förefaller utifrån jämförelse med AKU för 1990/91 vara alltför låg. Det troligare att minskningen 1986/87–90/91 var ca 7 procentenheter.
TABLÅ 2. STÖRST FACKLIG TILLVÄXT/ÅTERHÄMTNING UNDER UPPGÅNGSFASEN 1991–95 (AKU)
(1) Unga – fr.a. kvinnliga – privatanställda löntagare i storstäder:
privatanst. kvinnliga löntagare 16–29 år i Stor-Stockholm +11 (1991–94: +14); män +5 (1991–94:
+6)
privatanst. kvinnliga löntagare 16–29 år i storstäder +9 (utanför storstäder -2); män +7
privatanst. löntagare 16–29 år i Stor-Stockholm +8 (1991–94: +10); 16–24 år +6, 25–29 år +7 (1991–94: +11)
privatanst. löntagare 16–29 år i storstäder +7; 16–24 år +4, 25–29 år +9
(2) Privatanställda – fr.a. unga kvinnliga – (service)arbetare i Stor-Stockholm:
privatanst. kvinnliga arbetare i Stor-Stockholm +17, i storstäder +10
privatanst. kvinnliga arbetare i Stor-Stockholm 1990/91–94 16–29 år +21, varav 16–24 år (+19) privatanst. kvinnliga servicearbetare i Stor-Stockholm* +17 (män +7), i storstäder +14 (män +6) – varav heltid +17 och deltid +13; utanför storstäder +7
privatanst. hotell- och restaurangarbetare i Stor-Stockholm* (+14); storstäder +10, utanför storstäder +9 privatanst. handelsarbetare i Stor-Stockholm* +9; i storstäder +7, utanför storstäder +5
privatanst. byggnadsarbetare i Stor-Stockholm* +9; i storstäder +7
(3) Kommunalanställda arbetare i storstäder:
kommunalanställda arbetare i storstäder* +10; män +9, kvinnor +8
(4) Privatanställda servicetjänstemän i storstäder:
privatanst. servicetjänstemän i storstäder* +7; män +7, kvinnor +8 (Stor-Stockholm +7) privatanst. tjänstemän inom samfärdsel i storstäder* +15; utanför storstäder +8 privatanst. banktjänstemän i storstäder* +9
privatanst. tjänstemän inom uppdragsverksamhet m.m. i storstäder* +9 privatanst. kvinnliga tjänstemän i storstäder +6
(5) Unga privatanställda tjänstemän i storstäder:
privatanst. kvinnliga tjänstemän 16–24 år i storstäder 1990/91–94 +7
privatanst. manliga tjänstemän 16–29 år i Stor-Stockholm 1990/91–94 +13; storstäder +11
(6) Tidsbegränsat anställda löntagare (AKU 1990–95)
tidsbegränsat anställda löntagare (hela riket) +11, varav män +15 och kvinnor +10
* Avser AKU 1990/91–95, i övriga fall AKU 1991–95.
Som bekräftas av tablåerna 1–2 är det framför allt privatanställda löntagare i stor-stadsområdena – särskilt i yngre åldersgrupper och i Stor-Stockholm som berörs av periodiska upp- och nedgångar i facklig anslutning. Men om man mer i detalj grans-kar de grupper hos vilka organisationsgraden uppvisar kraftigast svängningar fram-går det att det inte riktigt är samma kategorier som svarar för ned- resp. uppgången.
Det är visserligen sant att fackanslutningen först gick ned allra mest hos de unga privatanställda löntagarna i storstadsområdena för att sedan stiga mest hos dessa, men efter en uppdelning av löntagarna i arbetare/tjänstemän kombinerat med kön står det klart att på arbetarsidan är det framför allt männen som svarar för ned-gången och kvinnorna för den efterföljande uppned-gången. Bidragande till den mins-kade fackliga anslutningen hos de manliga arbetarna 1987–91 var en relativt kraftig facklig tillbakagång även i åldersgruppen 30–44 år inom privat sektor i storstäderna samt en stark nedgång också utanför storstäderna hos manliga servicearbetare.
Också för Stor-Stockholms privatanställda tjänstemän anger ULF-serien störst nedgång för männen, men med reservation för att andelen fackligt anslutna kvin-nor förefaller fluktuera kraftigt år från år.
Uppgifterna från ULF-serien är dock, som framhållits, betydligt osäkrare än AKU -siffrorna. Även om AKU inte tillåter en uppdelning på arbetare och tjänstemän under nedgångsfasen kan man ändå konstatera att i vissa avseenden framträder en enhetlig bild, nämligen att organisationsgradens nedgång 1987–91 var störst hos privatan-ställda i storstäderna, fr.a. i Stor-Stockholm och i yngre åldersgrupper. Både ULF och AKU påvisar dessutom att fackanslutningen sjönk relativt kraftigt även i åldersgrup-pen 30–44 år bland privatanställda i Stor-Stockholm. Hos de manliga löntagarna var nedgången i särklass störst hos personer med tidsbegränsad anställning.
De unga privatanställda arbetarkvinnorna i Stor-Stockholm står dock i en klass för sig med en facklig tillväxt på närmare 20 procentenheter (från 30 procent 1990/91 till 51 procent 1994, varefter en nedgång dock skett). Uppgångsfasen 1991–95 domineras av de unga storstadskvinnornas fackliga framryckning – fram-för allt i Stor-Stockholm – även om bilden inte är helt entydig. Hos vissa grupper – kommunalanställda arbetare och privatanställda tjänstemän i storstäderna – är uppgången påtaglig också hos de unga männen.
Ur ett längre tidsperspektiv kännetecknas organisationsgradens förändringar inte bara av kortsiktiga fluktuationer eller vågrörelser. Vid ett studium av de senaste tjugoårsperioden framträder också ett par långsiktiga utvecklingsmönster.
För det första utmärks vissa löntagargrupper av en mer eller mindre konstant fack-lig tillväxt, närmare bestämt:
(1) offentliganställda arbetare, i synnerhet kommunalt anställda, såväl i storstads-områdena som övriga landet, samt
(2) arbetare i privata servicenäringar utanför storstäderna.
Genom att kvinnorna svarar för en betydande del av kommunal- och servicearbe-tarna finns här en koppling till de fackliga framgångarna hos kvinnliga arbetare.
Den mer eller mindre oavbrutna uppgången i facklig anslutning hos de kvinnliga
arbetarna är en av de mest framträdande förändringarna under perioden 1975–95 (se tablå 3). Den är av generell karaktär i den meningen att i stort sett alla ålders-grupper, sektorer och regioner omfattas, om än inte i lika stor utsträckning. Således steg organisationsgraden med 20 procentenheter eller mer hos offentliganställda kvinnor i hela riket, likaså hos privatanställda kvinnor utanför storstäderna (obero-ende av ålder) samt hos deltidsarbetande kvinnor (obero(obero-ende av sektor) i hela riket (de deltidsarbetandes uppgång var eventuellt så mycket som 25–30 procentenhe-ter; i och med att AKU till skillnad från ULF omfattar samtliga med kort deltid är det vissa svårigheter att sammanlänka de båda serierna). Tanken har framförts att den kraftiga uppgången av de deltidsarbetande kvinnornas organisationsgrad kan förklaras med att arbetslöshetsförsäkringen från 1974 utvidgades till att omfatta deltidsanställda (Bergqvist 1994 s. 117). Det är inte otänkbart att detta haft viss inverkan, men man bör vara försiktig med mer långtgående slutsatser då även hel-tidsarbetande kvinnor uppvisar en kraftig facklig tillväxt: från 72 procent 1975 till 90 procent 1:a halvåret 1995.
Någon motsvarande utveckling kan inte urskiljas hos de kvinnliga tjänstemännen, men de hade å andra sidan redan vid periodens början en hög organisationsgrad inom offentlig sektor samt bland privatanställda utanför storstäderna. Däremot skedde en viss uppgång i storstadsområdena hos privatanställda kvinnliga tjänstemän under perioden 1975–95, dock med en paus under hela 1980-talet.
Vidare kännetecknas en del grupper av en långsiktig facklig tillbakagång, framför allt privatanställda manliga arbetare i storstadsområdena, i synnerhet inom ålders-grupperna 16–29 och 30–44 år (tablå 4). Nedgången berör framför allt manliga arbetare inom storstädernas privata servicenäringar. För privatanställda manliga tjänstemän inom dessa regioner är det korrektare att tala om långsiktig facklig stag-nation i och med att den relativt låga organisationsgraden 1995 (65 procent) inte avviker särskilt mycket från nivån vid 1980-talets ingång (tablå 5). Ur det långa tidsperspektivet åtskiljer sig således könen genom att den fackliga anslutningen stagnerat eller sjunkit hos betydelsefulla manliga löntagargrupper, samtidigt som den stigit kraftigt inom för arbetarkvinnor typiska branscher (privat service och offentlig vård).
TABLÅ 3. LÅNGSIKTIG FACKLIG EXPANSION (ULF 1975–90/91 + AKU 1990/91–95)
(1) Privatanställda kvinnliga arbetare utanför storstäder:
privatanst. servicearbetare utanför storstäder +18 + 6 = ca +24
privatanst. kvinnliga arbetare utanför storstäder +18 + 3 = ca +21 privatanst. kvinnliga servicearbetare utanför storstäder +27 +7 = ca 34 (ULF och AKU dock ej helt jämförbara till följd av att AKU rym-mer betydligt fler deltidsanställda)
(2) Offentliganställda kvinnliga arbetare i hela riket:
kommunalanst. arbetare i hela riket +16 +5 = +21; storstäder +12 +10 = ca +22, utanför storstäder +18 + 5 = ca +23
offentliganst. kvinnliga arbetare i hela riket +19 +4 = +23; 16–29 år +24 +3 = +27, 30–44 år +19 +4
= +23, 45–64 år +15 +3 = +18
(3) Deltidsarbetande kvinnliga arbetare i hela riket:
ULF 1975–90/91: deltidsarb. kvinnliga arbetare i hela riket +25 (do heltid +12), do privatanst. +22, offentliganst. +23;
AKU 1990/91–95: deltidsarb. kvinnliga arbetare i hela riket +4, do heltid +6 AKU 1987–95: kvinnliga löntagare med tillfällig anställning (hela riket) +9
(4) Kvinnliga tjänstemän i storstäder:
kvinnliga tjänstemän i storstäder +5 +3 = ca +8, varav 16–29 år (+7) +5 = (ca +12) privatanst. kvinnliga tjänstemän i storstäder +6 + 6 = ca +12
TABLÅ 4. LÅNGSIKTIG FACKLIG TILLBAKAGÅNG (ULF 1975–90/91 + AKU 1990/91–95)
Privatanställda manliga arbetare i storstäder:
privatanst. manl. arbetare i Stor-Stockholm (-14) +4 = (ca –10)
privatanst. manl. arbetare i storstäder -11 +4 = ca -7; 16–29 år (-12) +3 = (ca -9), 30–44 år (ca -7) +0
= (ca-7)
privatanst. manl. servicearbetare i storstäder (-18) +6 = (ca -12)
TABLÅ 5. LÅNGSIKTIG FACKLIG STAGNATION (ULF 1975–90/91 + AKU 1990/91–95)
Privatanställda manliga tjänstemän i storstäder:
Perioden 1980/81–95 (observera den annorlunda periodindelningen): privatanst. manliga tjänste-män i storstäder -8 + 5 = ca-3
Såväl långsiktig facklig expansion som tillbakagång kan vara förenad med mar-kanta, kortsiktiga svängningar i andelen fackligt anslutna såsom vid 1980-talets slut och 90-talets början. Den dominerande riktningen på de kortsiktiga rörelserna tenderar emellertid sammanfalla med den långsiktiga huvudtendensen hos lön-tagargruppen ifråga.
Organisationsgradens kortsiktiga svängningar visar sig vid närmare analys delvis vara en statistisk synvilla, åtminstone hos arbetarna. Vad som vid första anblicken framstod som två kortsiktiga vågrörelser (1987–91 resp. 1991–95) hos storstädernas privatanställda arbetare upplöses delvis i två olikartade långa vågor, en för manliga och en för kvinnliga arbetare. Hos de manliga arbetarna var den initiala nedgången bara en del av mer långvarig facklig tillbakagång på hela 11 procentenheter 1975–
90/91, medan den efterföljande uppgången under 1990-talet är relativt marginell.
På motsvarande sätt kännetecknas storstädernas kvinnliga arbetare inom privat sek-tor av en långsiktig facklig expansion, om än inte alls lika markant som utanför storstadsområdena. Vid en närmare granskning upplöses således det som först framstod som kortsiktiga svängningar till stor del i två långsiktiga, motsatsriktade rörelser. De manliga arbetarnas starka fackliga tillbakagång under 1980-talet slut svarade för huvuddelen av den då nedåtgående trenden och föregicks av en klar till-bakagång i storstäderna redan tidigare under 80-talet, medan kvinnornas starka fackliga framryckning 1990–95 omvänt dominerar den hittillsvarande fackliga uppgången under 90-talet.
Hos de privatanställda tjänstemännen i storstadsområdena har däremot de peri-odiska svängningarna större tyngd. Vidare har kvinnors och mäns organisations-grad utvecklats mer likartat än bland arbetarna. Under hela 1980-talet sjönk ande-len fackanslutna hos båda könen (tablå 6) för att sedan vända uppåt under 90-talet.
Nedgången omfattade lika mycket industrins tjänstemän som de privata servicenä-ringarnas. Därtill kom att tjänstemannafackföreningarna i hela riket tappade mark hos de yngre åldersgrupperna (16–29 år) under hela 1980-talet. Även om ned-gångsfasen var av relativt lång varaktighet genom att den inleddes redan vid 1980-talets början rör det sig ändå om klara periodiska svängningar hos storstadsområde-nas privattjänstemän (jämför den efterföljande uppgången enligt tablå 1 ovan).
Även hos storstädernas manliga arbetare inom privat sektor minskade den fack-liga anslutningen under hela 1980-talet, närmare bestämt i åldersgrupperna 16–29 år och 30–44 år och allra mest i privata servicenäringar (tablå 6).
TABLÅ 6. FACKLIG TILLBAKAGÅNG UNDER HELA 1980-TALET (ULF 1980/81–90/91):
(1) Privatanställda manliga arbetare i storstäder:
privatanst. manliga arbetare i storstäder -9; 16–29 år (-8), 30–44 år (-9),7 45–64 år (+2) do industri & byggnation -7, service (-15)
privatanst. arbetare i Stor-Stockholm -11, varav män (-15) och kvinnor [0]
(2) Privatanställda (manliga och kvinnliga) tjänstemän i storstäder:
privatanst. tjänstemän i storstäder/Stor-Stockholm -7, varav män -8 samt kvinnor i storstäder -5 och i Stor-Stockholm (-6)
privatanst. tjänstemän inom industri & byggnation i storstäder -7 privatanst. servicetjänstemän i storstäder/Stor-Stockholm -6
manliga tjänstemän i storstäder -7; 19–29 år (-6), 30–44 år -7,8 45–64 år -7 kvinnliga tjänstemän i storstäder -3; 19–29 år (-6), 30–44 år -5, 45–64 år -1
(3) Unga tjänstemän (16–29 år) i hela riket:
tjänstemän i hela riket 16–29 år -8; män -7, kvinnor -7; storstäder -7, utanför storstäder -8
Ur ett längre tidsperspektiv kan man tala om en långsiktig stagnation i andelen fackanslutna manliga privatanställda tjänstemän i storstäderna: ca 65–67 procent 1975, 1990/91 och 1995. Till skillnad från hos de manliga arbetarna rör det sig inte om en långsiktigt fallande organisationsgrad, utan istället om periodiska sväng-ningar omkring en relativt konstant låg nivå (med en högsta nivå på 74 procent 1980/81). Bland storstädernas kvinnliga privattjänstemän är de periodiska sväng-ningarna däremot kombinerade med en på lång sikt uppåtgående trend. Liksom hos arbetarkvinnorna dominerar facklig tillväxt över facklig stagnation även om det på tjänstemannasidan i högre grad sker i förening med ned- och uppåtgående sväng-ningar.
Som vi sett är det snarare regel än undantag att den nedåtgående fackliga trenden hos storstädernas privatanställda omfattar hela 1980-talet, till skillnad från övriga landet där organisationsgraden började sjunka först mot decenniets slut. Den under hela 1980-talet fallande organisationsgraden i storstäderna innefattar privat-anställda tjänstemän av båda könen samt manliga arbetare inom privat sektor. De periodiska svängningarnas större genomslag i denna regiontyp tog sig dels uttryck i att den fackliga nedgångsfasen här var både långvarigast och djupast, dels att 1990-talets återhämtning här varit mest uttalad.
7. Se föregående med tillägget att minskningen i detta fall blir ca 9 procentenheter.
8. Om AKU 1990/91 används som jämförselpunkt blir nedgången 11 procentenheter.
De senaste tjugo åren kan med hänsyn till svängningarna i facklig anslutning delas upp i fem perioder:
(1) först en expansionsfas omfattande andra hälften av 1970-talet då organisations-graden steg hos praktiskt taget samtliga löntagargrupper och regiontyper men med undantag för privatanställda arbetare i storstäderna,
(2) därefter en fortsatt facklig expansion t.o.m. 1986 för i första hand arbetare utan-för storstäderna, liksom utan-för kvinnliga arbetare i storstäderna, men nu kombinerat med en facklig tillbakagång för tre av fyra privatanställda löntagargrupper i stor-stadsregionerna (se ovan),
(3) varefter en nära nog allmän riksomfattande facklig nedgång tog vid 1987–91, starkast i storstäderna och bland manliga löntagare med tillfällig anställning, (4) under 1990-talet en ny uppgångsfas, ånyo tydligast i storstäderna och bland löntagare (båda könen) med tillfällig anställning,
(5) samt slutligen fr.o.m. 1995 ännu en nedgångsperiod: från 85,4 procent vid års-skiftet 1994/95 till 80,2 procent 1999/2000 – se tabell 3.
Under samtliga perioder (åtminstone de fyra första) har storstäderna avvikit från landet i övrigt antingen vad gäller förändringens riktning (minskning/stagnation för vissa grupper istället för ökning) eller dess storlek (längre och starkare nedgång under 1980-talet, större uppgång under 90-talet). Det betyder rimligen att fack-ligt medlemskap i storstäderna mer än i övriga landet utsätts för omprövning. Men även utanför storstäderna har andelen fackanslutna sedan 1980-talets mitt visat en fluktuerande tendens (först vikande anslutning, därefter uppgång). I båda region-typerna är det framför allt ungdomsgrupperna (16–29 år) som utmärks av en väx-ande instabilitet i facklig anslutning. I Stor-Stockholm gäller det även 30–44-åringarna inom privat sektor, såväl kvinnor som män, men med den skillnaden att medan det skett en facklig återhämtning hos kvinnorna (efter kraftiga svängningar nedåt och uppåt) var de manliga löntagarnas organisationsgrad fortfarande 1995 ca 7 procentenheter lägre än 1987. Det överensstämmer med ett allmänt mönster i hela landet under de senaste tjugo åren att kvinnornas fackliga anslutning utvecklats klart mer positivt än männens. Det nya är de starka fluktuationerna hos de unga kvinnorna inom privat sektor (i Stor-Stockholm även 30–44-åringarna).
Allra störst har organisationsgradens svängningar varit hos dem som saknar fast anställning. Under perioden 1987–95 är instabiliteten i facklig anslutning till stor del koncentrerad till denna grupp. I enlighet med det könsmönster som konstate-rats är svängningarna allra störst hos de manliga löntagarna, medan den uppåtgå-ende truppåtgå-enden helt dominerar hos kvinnorna.