Vid en blick på tabell 1 slås man lätt av att länderna med högst andel fackligt anslutna löntagare – Sverige, Danmark och Finland – också är de som bibehållit systemet med fackliga arbetslöshetskassor. Det gäller även det s.k. Gent-systemets hemland Belgien, men här är organisationsgraden klart lägre eller ungefär i nivå med Norge, där de fackliga a-kassorna förstatligades 1938. Man bör ändå vara för-siktig med att betrakta förekomsten resp. frånvaron av fackliga a-kassor som huvud-förklaring till varför organisationsgraden är hög i vissa länder och låg i andra. Redan det förhållandet att organisationsgraden i länderna med fackliga a-kassor spänner alltifrån ca 60 procent (Belgien) till 80 (Sverige) antyder att arbetslöshetsförsäk-ringens organisationsform inte utgör hela förklaringen till internationella variatio-ner i facklig anslutning. Likaså är det omöjligt att utifrån denna variabel förklara varför organisationsgraden i länderna utan fackliga a-kassor varierar från 10 pro-cent (Frankrike) till 54 propro-cent (Norge). Men det hindrar naturligtvis inte att de fackliga a-kassorna verksamt kan ha bidragit till att organisationsgraden ligger på en hög nivå i Sverige, Finland, Danmark och Belgien.
Ytterligare ett par förhållanden gör att man bör vara försiktig med att överdriva de fackliga a-kassornas betydelse som förklaringsvariabel. Internationelllt sett är de privatanställda tjänstemännen den löntagargrupp vars fackliga anslutning varierar mest. Den svenska organisationsgraden hade inte varit så hög som den är om inte privattjänstemännen varit betydligt mer välorganiserade än i andra länder. Vid en historisk tillbakablick kan man konstatera att deras fackliga genombrott tog sin början under 1930-talet. Den snabba fackliga expansionen under trettiotalsdepres-sionen kan dock knappast förklaras av arbetslöshetsunderstöd från facket även om vissa tjänstemannaorganisationer hade understödsfonder, såsom Svenska Industri-tjänstemannaförbundet (SIF), vars fond tillkom 1933 (Kjellberg 1997).
Tabell 1. Facklig organisationsgrad för löntagare i olika länder 1980–99 (per 31/12)
Anm. Exkl. pensionärer. För länder med fackliga a-kassor (Sverige, Finland, Danmark och Belgien) inkl. arbetslösa.
Sverige: Det första talet för 1986 är jämförbart med föregående år, det andra med efterföljande. Se vidare tabell 3 nedan.
Finland: för åren 1980-88 har antalet fackföreningsmedlemmar exkl. pensionärer m.fl. skattats genom att till-lämpa 1989 års proportion mellan antalet medlemmar exkl. pensionärer etc. och totala antalet medlemmar (82,9:100 – för andelen pensionärer, studerande, egenföretagare m.fl. se Kauppinen & Köykkä 1991 s. 4). För åren 1990–93 beräknas andelen pensionärer m.fl. genom linjär interpolation mellan 1989 och 1994 års andelar.
För perioden efter 1994 används 1994 års andel (81,3:100 – för andelen pensionärer m.fl. se Sandqvist 1996 s. 41f).
Danmark: avser löntagare 16–66 år + arbetslösa. Antalet aktiva LO-medlemmar har fåtts genom att från beta-lande medlemmar (vilket exkluderar pensionärer) subtrahera ”efterlönmottagare” och de som är på ”overgang-sydelse” och sedan addera lärlingar, ”ungarbejdere” m.fl.
Norge: avser sysselsatta löntagare enligt uppgifter från de fackliga organisationerna (dvs. exkl. pensionärer, arbetslösa m.fl.) och AKU (Statistisk sentralbyrås arbeidskraftsundersökelser).
Belgien: inkl. arbetslösa.
Italien: baseras på antalet medlemmar i de tre centralorganisationerna CGIL, CISL och UIL; exkl. pensionärer och egenföretagare.
Kanada: avser sysselsatta löntagare utanför jordbruket (i källan (se nedan) redovisad under påföljande år).
UK = United Kingdom, dvs. Storbritannien + Nordirland. UK (1): Samtliga fackmedlemmar (dvs. inkl. pensio-närer m.fl.), UK (2): som UK (1), men dividerat med hela arbetskraften.
Storbritannien: sysselsatta löntagare (exkl. inom försvaret) enligt Labour Force Surveys (1989–91: våren resp. år, 1992: hösten).
Australien: Labor Force Surveys augusti resp. år utom 1980 som avser 1982.
Tyskland: från 1991 inkl. östra delen.
Japan: avser sysselsatta löntagare per 30/6.
Schweiz: mellan 1990 och 1991 förändring i OECDs Labour Force Series.
USA: årsgenomsnitt i procent av sysselsatta löntagare från16 år utom för 1980 som avser maj.
1980 1985 1986 1986 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999
Sverige 78 81 82 / 86 84 83 82 83 84 85 85 85 84 82 81 80
Finland 67 67 68 71 72 72 75 77 80 79 78 82 81 80 78
Danmark 75 77 77 75 76 76 76 77 77 76 76 78 77 76 76
Belgien 57 57 56 55 57 57 57 58 58 59 60 60 60 61
Norge 57 57 56 55 57 57 57 57 57 57 56 56 55 55 54
Österrike 52 52 51 49 48 47 46 44 43 41 41 40 39 38 37 Italien 50 42 41 40 40 39 39 39 39 39 39 38 37 37
Kanada 35 36 35 35 34 35 36 36 36 35 34 35 33 33 32
UK (1) 56 50 49 46 44 43 42 41 40 38 36
UK (2) 53 44 43 42 41 40 38 36 35 33 32 / 31 30 30 30
Storbritannien 39 38 37 36 35 34 32 31 30 30 30
Australien 49 46 42 41 40 38 35 33 31 30 28 26
Tyskland 35 34 34 33 33 32 / 36 34 32 30 29 28 27 26 26 Nederländerna 35 28 27 24 24 24 25 25 24 25 24 24 24 24 23
Japan 31 29 28 27 26 25 25 24 24 24 24 23 23 22 22
Schweiz 31 28 27 26 26 27 / 24 24 24 24 24 24 23 23 23
Spanien 16 18 20 20 18 18 17
USA 23 18 18 17 16 16 16 16 16 16 15 15 14 14 14
Frankrike 19 14 13 12 11 10 10 10 10 10 10 / 8 8 8
Källor:
Sverige: se tabell 3 nedan.
Danmark: uppgifter om antalet betalande LO-medlemmar, ”efterlönmottagare”, lärlingar m.fl. från danska LO.
Antal fackmedlemmar (övriga organisationer) och löntagare samt arbetslösa enligt Statistisk Årbog.
Finland: 1980-89: Beräkningar utifrån Kauppinen & Köykkä 1991 s. 4, 11f, 18; 1990–: Beräkningar från Sta-tistisk årsbok för Finland (för antalet fackmedlemmar, sysselsatta löntagare och arbetslösa), Sandqvist 1996 s. 41f samt kompletterande uppgifter från Arbetsministeriet.
Norge: Stokke 2000a s. 16 samt kompletterande uppgifter från Torgeir Stokke.
Belgien, Österrike, Italien, UK (1)–(2), Tyskland, Nederländerna, Schweiz, Spanien och Frankrike: Ebbinghaus &
Visser 2000.
Kanada: Workplace Gazette. An Industrial Relations Quarterly vol. 2, nr. 3 1999 s. 62 (utges av Human Resources Development Canada. Workplace Information Directorate, Quebec).
Storbritannien: arbetskraftsundersökningar publicerade i Employment Gazette (bl.a. juni 1994) och Labour Mar-ket Trends (bl.a. juli 2000).
Australien: arbetskraftsundersökningar utförda av Australian Bureau of Statistics, ABS (Canberra), som utger publikationen Employee Earnings, Benefits and Trade Union Membership (bl.a. augusti 1999). Se även Trade Union Members, Australia (katalog nr. 6325.0).
Japan: Japan Institute of Labour (Tokyo), som utger publikationen Japan Labor Bulletin.
USA: befolkningsundersökningar utförda av US Department of Labor, Bureau of Labor Statistics (interneta-dress: http://stats.bls.gov/newsrels.htm).
Tabell 2. Facklig organisationsgrad för sysselsatta löntagare resp. inkl. arbetslösa i vissa länder 1980–97
Anm. (1) enbart sysselsatta löntagare, (2) sysselsatta löntagare + arbetslösa.
Källa: Ebbinghaus & Visser 2000.
Den första tjänstemannakassan – Handelstjänstemannaförbundets (HTFs) – inrät-tades först 1940 och var fram till 1942 den enda a-kassan utanför LO. Då fick även industritjänstemännen och arbetsledarna sina kassor. Statstjänstemännen ansåg länge att de omöjligen kunde bli arbetslösa; först 1969 inrättade de en a-kassa.
Bankmännen levde också länge i samma tro, varför de så sent som 1970 skapade en a-kassa. Det hindrade inte att Bankmannaföreningen uppnådde en förhållandevis hög organisationsgrad redan under 1920-talet.
För det andra är det i Sverige möjligt att direktansluta sig till en arbetslöshets-kassa, dvs. vara ansluten till en facklig a-kassa utan att vara medlem i fackfören-ingen. Från 1980-talet har detta fenomen fått ökad utbredning, inte minst hos pri-vattjänstemännen. Hos HTFs a-kassa ökade direktanslutningen från 10 till 30 pro-cent 1987–99. Av medlemmarna i SIFs a-kassa var 19 procent direktanslutna vid årsskiftet 1999/2000.
1980 1985 1986 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997
Belgien (1) 53 51 49 48 49 50 52 53 52 53 53
Belgien (2) 57 57 56 55 57 57 57 58 58 59 60
Italien (1) 50 42 41 40 40 39 39 39 39 39 39 38 37
Italien (2) 44 37 35 34 34 34 34 34 34 33 32 32 31
Tyskland (1) 35 34 34 33 33 32 36 34 32 30 29 28 27
Tyskland (2) 34 31 31 30 30 30 34 31 29 27 27 25 24
Nederländerna (1) 35 28 27 24 24 24 25 25 24 25 24 24 24
Nederländerna (2) 32 25 24 22 22 22 23 23 23 23 23 23 22
De framförda argumenten får å andra sidan inte tolkas som att de fackliga a-kas-sorna är betydelselösa för den fackliga medlemsrekryteringen. Själva det faktum att så många oorganiserade i Sverige valt att direktansluta sig till en arbetslöshetskassa påvisar det attraktiva i att tillhöra en sådan. Numera är också möjligheten till direkt-anslutning allmänt känd till skillnad från tidigare. Av viss betydelse blev den kam-panj som tidningen Expressen bedrev vid 1980-talets början i syfte att få löntagarna att direktansluta sig till en a-kassa, istället för att betala medlemsavgift till facket.
Direktanslutningen hölls också länge tillbaka av att personer som övervägde denna anslutningsform inte bemöttes med någon större tjänstvillighet, åtminstone inte av LO-förbundens funktionärer. Om man går tillbaka ytterligare några decennier med-verkade dessutom systemet med fackliga uppbördsmän ute på arbetsplatserna till att det uppfattades som osolidariskt att inte betala medlemsavgiften.
Historiskt sett har fackligt arbetslöshetsunderstöd, tillsammans med understöd vid strejker och lockouter, spelat en betydelsefull roll för de svenska fackförening-arnas styrka, i synnerhet under tider av hög arbetslöshet och talrika arbetskonflikter som exempelvis 1920-talet. Samtidigt som medlemsrekryteringen underlättades försvårade båda dessa understödsformer arbetsgivarnas strävanden att rekrytera
”arbetsvilliga” vid strejker och lockouter. Det var väsentligt ur facklig synvinkel eftersom Sverige länge tillhörde länderna med högst konfliktfrekvens. Att den fack-liga understödsstrategin var framgångsrik yttrade sig i att strejkbryteri redan på ett tidigt stadium blev en relativt sällsynt företeelse i Sverige. Andra än idag betydel-sefulla följdverkningar är att svenska fackföreningar, till skillnad från exempelvis brittiska, inte enbart organiserar sysselsatta löntagare utan också arbetslösa, samt att man i Sverige, i kontrast till Storbritannien och Italien, har välfyllda konflikt-fonder. De senare kan till och med fungera som ett ännu effektivare incitament för fackligt medlemskap än a-kassorna i och med att ”direktanslutning” inte är möjlig och traditionen i Sverige påbjuder även oorganiserade löntagare att lägga ned arbe-tet under arbetsmarknadskonflikter. Därtill kommer att antalet löntagare som berördes av strejker och lockouter i Sverige var högre under 1980-talet och första hälften av 90-talet än under perioden 1950–79 (Kjellberg 1998 s. 81). Till bilden hör bl.a. att avtalsförhandlingarna blivit mer komplicerade och att de offentligan-ställda fackens styrka och militans vuxit under senare årtionden.
Arbetslöshets- och konfliktfonderna har således haft det dubbla syftet att nyrek-rytera medlemmar och att förhindra att de som redan är medlemmar lämnar fack-föreningen vid arbetslöshet eller arbetsmarknadskonflikter. Därigenom har med-lemsomsättningen begränsats och de fackliga organisationerna fått ett förstärkt intresse att verka för en full sysselsättningspolitik.
Även i övrigt har de svenska fackförbunden strävat efter en bred medlemssam-mansättning. Redan vid 1800-talets slut lade man från både politiskt
(socialdemo-
kratiskt) och fackligt håll stor vikt vid att fackföreningarna inte endast omfattade de yrkesutbildade, utan också de mindre kvalificerade arbetarna. Från socialdemo-kratisk sida var man angelägen om en bred rekrytering för att kunna utnyttja den politiska storstrejken som ett effektivt vapen i rösträttskampen (Simonson 1985 s.
91ff). Vidare främjade den i Sverige sena, men snabba, industrialiseringen utbred-ningen av en jämlikhetsideologi inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen på de snäva yrkesintressenas bekostnad. Följaktligen vann industriförbundsprinci-pen tidigt insteg i de tyngsta svenska fackförbunden. Den politiska och ekono-miska relativa efterblivenheten i 1800-talets Sverige – allmän rösträtt först ca 1920, samt sen men snabb industrialisering – fick således indirekt positiva effekter på den fackliga organisationsgradens utveckling.
Flera av ovan nämnda förhållanden illustreras väl av Metallarbetarförbundets utveckling omkring sekelskiftet 1900. Under Ernst Blombergs ledning gick man in för en systematisk uppläggning av lönerörelserna med betoning på förhandlingar, men med beredskap att tillgripa väl förberedda strejker som ett sista medel. För att undvika att arbetsgivarna spelade ut olika grupper mot varandra prioriterades orter med många lågavlönade metallarbetare. Allt detta krävde en centralisering av beslutsbefogenheter till förbundsledningen, vilket ytterligare skärptes sedan verk-stadsarbetsgivarna 1902 slutit sig samman i en starkt centraliserad organisation.
Redan 1895 inrättade förbundet en konfliktfond och en a-kassa med främsta syfte att öka motståndskraften vid arbetskonflikter och i andra hand för att underlätta medlemsrekryteringen och minska medlemsomsättningen (Kjellberg 1983 s. 168).
Genom verkstadsindustrins snabba expansion hamnade skråmässigt präglade yrkesarbetargrupper redan från början i minoritet gentemot verkstadsarbetarna.
Förbundet var öppet för alla sorters metallbearbetande arbetare, men det skulle dröja innan industriförbundsprincipen tillämpades fullt ut; träarbetare och andra arbetare inom verkstadsindustrin som inte direkt arbetade med metaller organise-rades av andra fackförbund.
Inom verkstadsindustrin dröjde det inte länge förrän centraliseringen av besluts-befogenheter till arbetsmarknadsparternas ledningar – tillsammans med det plan-mässiga tillvägagångssättet och uppbygget av konfliktfonder å ömse håll – utmyn-nade i riksomfattande konflikter och kompromissartade uppgörelser vari förenings-rätten erkändes. Därigenom fick centraliseringen av partsförhållandena en positiv inverkan på den fackliga organisationsgraden då föreningsrättsstrider företag för företag kunde undvikas. Liknande effekter hade den s.k. Decemberkompromissen mellan LO och SAF 1906 och den centralisering som skedde på arbetsmarknaden under 1930-talet i samband med ingåendet av Saltsjöbadsavtalet LO – SAF 1938.
Men en långtgående centralisering rymmer också faror för de fackliga
organisatio-
nerna genom att de riskerar tappa kontakten med medlemmarna. Karaktäristiskt för svensk fackföreningsrörelse är emellertid att den samtidigt är mer centraliserad och mer decentraliserad än i många andra länder. Med det sistnämnda avses det i Sverige finmaskiga nätet av fack- och verkstadsklubbar, vilket helt saknar motsvarighet i flera av de kontinentaleuropeiska länderna, där det istället är vanligt med någon form av s.k. drifts- eller företagsråd (bl.a. Tyskland och Nederländerna) i den mån de anställda överhuvudtaget är företrädda på arbetsplatserna. Medan fackklubbarna i Sverige utgör en integrerad del av den fackliga organisationen och vanligen utgör fackets ansikte gentemot den enskilde medlemmen representerar drifts- och företags-råden samtliga anställda, oberoende av om de är fackmedlemmar eller inte.
En utbyggd facklig arbetsplatsorganisation är för övrigt ett gemensamt drag för samtliga nordiska länder. Om vi förflyttar oss ned till kontinenten är förhållandena likartade i Belgien, till skillnad från i Nederländerna, där fackföreningarna är mycket svaga på arbetsplatsnivå och de anställda, som nämnts, företräds av före-tagsråd. Det är säkerligen inte av en slump att just de nordiska länderna och Belgien utmärks av en hög eller relativt hög facklig organisationsgrad. Visser (1992), som använder sig av parvisa länderjämförelser, tillskriver arbetsplatsnivån avgörande betydelse för den i Belgien jämfört med i Nederländerna avsevärt högre och stabi-lare fackliga anslutningen.
Western (1993 s. 272) pekar å andra sidan på avskaffandet av fackliga a-kassor i Nederländerna 1952 som en orsak till den vidgade klyftan i facklig anslutning mel-lan de båda länderna. Vidare vill han spåra den jämfört med övriga nordiska länder klart lägre norska organisationsgraden till frånvaron av fackliga a-kassor i Norge.
Det förhållandet att de nordiska länderna i övrigt är så lika varandra talar för att fackets kontroll av a-kassorna till stor del förklarar varför organisationsgraden är högre i Sverige, Finland och Danmark än i Norge. Särskilt under perioder med starkt stigande eller hög arbetslöshet bör förekomsten av fackliga kassor haft en posi-tiv inverkan på organisationsgraden. Således steg andelen fackanslutna i Danmark kraftigt under 1970-talet (med ca 16 procentenheter) i samband med att ett till-stånd av massarbetslöshet inträdde (Scheuer 1992 s. 177ff). Medverkande var också införandet 1979 av en form av förtidspension (”efterlön”) som enbart omfattar dem som tillhört en a-kassa under ett antal år. Även i Finland kan man urskilja en period då såväl arbetslösheten som organisationsgraden gick upp markant, närmare bestämt under början av 1990-talet: från 3–4 procent arbetslöshet och 72 procent fackanslutna 1990 till 19 procent arbetslösa och 80 procent fackanslutna 1993 (Kauppinen 1994 s. 95, 106 och 147 resp. tabell 1 ovan). Därmed inte sagt att hela uppgången i organisationsgraden kan tillskrivas systemet med fackliga a-kassor då de fackliga organisationerna även svarar för andra trygghetsfunktioner, inte minst
efter införandet i Finland 1988 av en lag om anställningsskydd. Motsvarande regler finns i den norska Arbetsmiljölagen, för vilken den svenska Lagen om anställnings-skydd (LAS) tjänade som förebild. Danmark avviker från övriga nordiska länder genom frånvaron av en sådan lag.
Om man jämför Norge och Sverige med organisationsgraden nedbruten på bransch, region m.m. visar det sig att Norge utmärks av större bransch- och ålders-skillnader än Sverige (Nergaard 1999, Stokke 2000b och Kjellberg 1999 s. 63f).
Särskilt inom handeln är andelen fackanslutna mycket låg (endast 21 procent 1998). Inom denna näring finns många anställda på små arbetsplatser och med kort deltid, tidsbegränsade anställningar och överhuvudtaget en lösare anknytning till arbetsmarknaden än vad som är vanligt inom t.ex. industrin. Det är visserligen inget unikt för Norge, men kan ändå vara av betydelse för att förklara varför Norge har en klart lägre organisationsgrad än Sverige. Det kan mycket väl vara så att grup-per med en lös anknytning till arbetsmarknaden, och som rent allmänt tillhör de mest svårorganiserade, behöver ett extra incitament av typen facklig a-kassa för att gå med i fackföreningen (ibid.). För det andra är arbetsgivarnas organisationsgrad och kollektivavtalens täckningsgrad väsentligt lägre i Norge, inte minst inom han-delsbranschen (Stokke 1996 s. 13f; se också nedan). Däremot förefaller de regio-nala skillnaderna vara klart mindre i Norge. Den markanta klyfta i facklig anslut-ning som existerar i Sverige mellan storstäderna och landet i övrigt (med lägst orga-nisationsgrad i de förra) har ingen motsvarighet i Norge. Det finns anledning anta att det råder ett samband häremellan och att vissa norska löntagargrupper generellt utmärks av en mycket låg organisationsgrad, dvs. inte bara inom storstadsområden.
Sannolikt spelar de fackliga a-kassorna en mindre roll för den höga organisa-tionsgraden i bl.a. Sverige än existensen av en facklig organisation som direkt på arbetsplatsen fyller betydelsefulla funktioner och som medlemmarna vid behov kan vända sig till.1 Det är ett gemensamt drag för samtliga nordiska länder samt Belgien.
Visserligen är även systemet med fackliga arbetslöshetskassor gemensamt för dessa länder, men det omfattar, som framgått, inte Norge. I Sverige, Danmark, Finland och Belgien existerar det således – till skillnad från i samtliga andra länder – dubbla incitament för fackligt medlemskap i den meningen att den fackliga organisatonen innefattar såväl verksamhet direkt på arbetsplatsen som medlemskap i a-kassa (jäm-för tablå A nedan). Den egentliga fackliga verksamheten – dvs. vad facket (jäm-förmår uträtta vad gäller lön, anställningstrygghet, arbetsmiljö m.m. – direkt där individen befinner sig kan förmodas utgöra den grundläggande utgångspunkten vid
bedöm-1. Hancké (1993) betonar den fackliga arbetsplatsorganisationens betydelse för organisationsgraden. Hans argument är dels arbetsplatsfackets funktion som bästa – och ofta också enda – medlemsrekryterande instans, dels dess överlägsna interventionsförmåga när det gäller arbetsplatsfrågorna.
ningen av det fackliga medlemskapets värde, medan tillhörigheten till arbetslös-hetsförsäkringen är av underordnad betydelse. Utifrån ett sådant antagande följer att fackliga a-kassor borde kunnat tjäna som ett rekryteringsargument främst i län-der som saknar facklig arbetsplatsorganisation. Men i dessa länlän-der är fackförening-arna å andra sidan helt frikopplade från arbetslöshetsförsäkringen. Man skulle där-för kunna hävda att frånvaron av fackliga a-kassor i länderna utan facklig arbets-platsorganisation har större effekt på organisationsgraden än förekomsten av sådana kassor i länder med en omfattande facklig verksamhet på arbetsplatsnivå.
Tablå A. Facklig arbetsplatsorganisation i kombination med facklig a-kassa.
I likhet med i de nordiska länderna och Belgien utgör den fackliga arbetsplatsorga-nisationen också i Storbritannien och USA en utomordentligt viktig länk i den fackliga strukturen. Ändå är organisationsgraden låg (USA) eller relativt låg (Stor-britannien). Det hänger samman med att det centralistiska elementet saknas såväl på fackligt håll som på arbetsgivarsidan, vilket medfört en fragmentarisk utbredning av de fackliga organisationerna. I avsaknad av riksomfattande kompromisser av principiell natur har föreningsrättsstriderna fått föras företag för företag – och görs så fortfarande – framför allt i USA. Det utgör en påminnelse om att i Sverige är det själva kombinationen av centralisering och decentralisering som varit så gynnsam för den fackliga tillväxten – se tablå B.
Tablå B. Facklig arbetsplatsorganisation (decentralisering) i kombination med cen-tralisering och facklig a-kassa.
Facklig arbetsplatsorganisation j e N a
J
Facklig a-kassa Sverige, Finland, Danmark, Belgien
Facklig a-kassa saknas Norge, Österrike, UK, USA,
Japan Nederländerna, Tyskland,
Frankrike
Facklig arbetsplatsorganisation
j e N a
J
g n i r e s il a r t n e C g
n i r e s il a r t n e C
Ja Nej Ja Nej
Facklig a-kassa Sverige, Finland, Danmark, Belgien Facklig a-kassa
saknas Norge,
Österrike UK, USA,
Japan Nederländerna
TysklandFrankrike
Det förhållandet att decentraliserade föreningsrättsstrider och centrala kompro-misser om föreningsrätten framstår som alternativa former för partsrelationer inne-bär att dimensionen centralisering-decentralisering nära hänger samman med hur klimatet på arbetsmarknaden utvecklats i ett land. Centrala kompromisser behöver dock inte alltid ha en positiv inverkan på den fackliga organisationsgraden, då kompromisser naturligtvis är avhängiga parternas strategier och styrkepositioner. I Nederländerna ställde arbetsgivarna och staten det som villkor för samarbetspoliti-ken på nationell nivå efter andra världskriget att de fackliga organisationerna avstod från arbetsplatsorganisering och istället accepterande införandet av företags-råd (Akkermans & Grootings 1978 s. 161). I Sverige hade något sådant varit otänk-bart eftersom fack- och verkstadsklubbarna redan vid sekelskiftet 1900 etablerats som facklig representationsform på arbetsplatsnivå. Däremot krävde arbetsgivarna vid Saltsjöbadsavtalets ingående 1938 att fackföreningsrörelsen centraliserades vad gäller beslutsbefogenheter, vilket bl.a. innebar att beslutande medlemsomröst-ningar om avtalen fick överges. Av direkt betydelse för det fackliga organiserandet blev parternas enighet om att å ömse håll öka anslutningen (Söderpalm 1980 s. 34) och att betydelsefulla riksavtal träffades inom nya områden såsom skogsbruket och handeln (Åmark 1986 s. 149ff). Inom industrin var främst de mindre och medel-stora företagen fortfarande till stor del oorganiserade. Från att ha haft en täcknings-grad på drygt 40 procent av de anställda inom industrin 1940 steg SAF-företagens andel till 60 procent 1960, drygt 70 procent 1970 och närmare 80 procent 1980 (Kuuse 1986 s. 152). Genom företagens efterhand allt högre anslutningsgrad till SAF blev föreningsrättsstrider sällsynta i Sverige och upphörde praktiskt taget allt arbetsgivarmotstånd mot facklig organisering.
Av samtliga privatanställa löntagare kan SAFs andel beräknas till 65 procent 1995. Om man till det lägger övriga arbetsgivarorganisationer (bankernas BAO, tidningarnas TU, kooperationens KFO m.fl.) täcker de svenska arbetsgivarförening-arna 77 procent av alla löntagare inom privat sektor (Kjellberg 2000d). Motsva-rande tal för Norge och Danmark är betydligt lägre, 55 resp. 51 procent (1998 resp.
1994; Stokke 2000a s. 24, Stokke 2000b s. 371, 378 resp. Scheuer 1996 s. 84, 256).
Den svenska – eller nordiska – modellen av kompromissartade uppgörelser mel-lan relativt jämnstarka parter innebär att självreglering i allmänhet prioriterats fram-för statsreglering (Kjellberg 1990, Kjellberg 1992, Kjellberg 1998). Således har avtal föredragits framför lagstiftning – åtminstone fram till 1970-talets omfattande arbetslagstiftning. Men denna var å andra sidan delvis av ramkaraktär, det vill säga avsedd att fyllas upp med avtal. Den solidariska lönepolitiken har delvis fungerat som ett substitut för statlig inkomstpolitik, samtidigt som den spelat en samman-hållande roll inom framför allt LO. Vad gäller statsingripanden i avtalsrörelserna
stod Sverige länge i en särställning även i förhållande till övriga nordiska länder. Till skillnad från i Norge har man inte heller temporärt använt sig av obligatorisk skil-jedom. Under 1980-talet tilltog dock den inkomstpolitiska aktiviteten från den svenska statens sida och under 1990-talet uppträdde det statliga medlingsinstitutet allt mer aktivt. Men inte i något nordiskt land har staten spelat en så aktiv roll som i Nederländerna 1945–68, där de fackliga organisationerna i mångas ögon kom att framstå som överflödiga. Även de fackliga a-kassorna är ett exempel på självregle-ring, om än inte helt konsekvent då de till övervägande del är statligt finansierade.
En önskan att undvika statlig reglering låg vidare bakom att fackföreningsrörel-sen – med Metall i spetfackföreningsrörel-sen – under 1920-talet avstyrkte ett socialdemokratiskt för-slag om införande av industriell demokrati via s.k. driftsnämnder i företagen. Från Metalls sida hävdades att några driftsnämnder efter tysk förebild inte behövdes, eftersom man redan sedan länge hade verkstadsklubbarna. Efter andra världskriget avvisade LO ett förslag från SAF att även oorganiserade löntagare skulle vara före-trädda i de nya företagsnämnderna; följden blev att de anställda enbart kom att representeras av fackliga organisationer i de 1946 introducerade nämnderna.
Ännu ett exempel på att självreglering föredrogs framför statsreglering är att LO 1934 avvisade ett förslag från socialstyrelsen om att utsträcka kollektivavtalens gil-tighet till de anställda hos oorganiserade arbetsgivare (Söderpalm 1980 s. 22).
Argumentet var att fackföreningarna då kunde framstå som överflödiga och däri-genom den fackliga tillväxten hämmas (Fackföreningsrörelsen 1934:II). Att detta argument verkligen äger relevans kan utläsas av en internationell jämförelse 1990 mellan andel fackligt anslutna och andel löntagare som omfattas av kollektivavtal (Visser 1994a s. 99f). Japan och USA visade låga andelar i båda avseendena, men i Tyskland, Nederländerna, Frankrike, Spanien och Storbritannien täcktes långt fler löntagare av kollektivavtal än vad det fanns fackföreningsmedlemmar. I Frankrikes fall 91 resp. 8 procent (det senare avser privatanställda)! Av de studerade länderna var det endast i Sverige som en hög facklig organisationsgrad sammanföll med en hög täckningsgrad hos avtalen.
Skillnaden i facklig organisering mellan de nordiska länderna kan ändå delvis tillskrivas olikheter i kollektivavtalens utbredning. Inom den privata sektorn är kol-lektivavtalen mer utbredda i Sverige än i Danmark och Norge. Det kan inte förkla-ras med statliga mekanismer för att utsträcka avtalen till oorganiserade arbetsgivare och löntagare då sådana mekanismer saknas i samtliga dessa länder. Viktigare är istället de privata arbetsgivarnas högre organisationsgrad i Sverige, vilken i sin tur beror på storföretagens framträdande roll i svensk ekonomi, men också på den högre fackliga organisationsgraden – det kan antas råda en viss växelverkan mellan löntagarnas och arbetsgivarnas organisering (i Danmark är dock den fackliga
anslutningen hög trots att arbetsgivarna inom privat sektor endast omfattar 51 pro-cent av de anställda).
Kollektivavtalens lägre utbredning i Danmark och Norge kan verka hämmande på den fackliga anslutningen i dessa länder särskilt som inte ens alla organiserade arbetsgivare är skyldiga att tillämpa centralt ingångna avtal på fackmedlemmarna.
Till skillnad från i Sverige2 är avtalen inte automatiskt bindande för arbetsgivarför-eningarnas medlemmar, varför det krävs att den fackliga parten aktivt tar upp avtalsfrågan för varje enskilt företag (för Norge se Stokke 1996 s. 5f, Stokke 2000b). Dessutom fordrar vissa branschavtal att minst hälften av de anställda på en arbetsplats tillhör en fackförening för att avtalet skall gälla. Således har danska HK (Handels- og Kontorfunktionærernes Forbund) ingått en sådan överenskommelse med de privata arbetsgivarna (Scheuer 1996 s. 249f). Även i Norge förhåller det sig på detta sätt inom handelsbranschen, men representationskravet har nyligen sänkts (Stokke 2000b). Däremot saknades det inom LO-NHO-området en sådan bestämmelse fram till 1998, då en 10-procentsregel infördes. Detta medförde i sin tur krav om att procentsatsen skulle sänkas inom handelsbranschen, vars arbetsgi-vare står utanför NHO, den norska motsvarigheten till SAF. I Sverige är däremot, med få undantag, arbetsgivarna i SAF-förbunden skyldiga att tillämpa kollektivav-talen för alla sina anställda, inkl. för dem som inte är fackmedlemmar. Det senare gäller även Danmark och Norge – under förutsättning att det finns kollektivavtal på arbetsplatsen – vilket i och för sig ger möjligheter för oorganiserade att åka snål-skjuts på de fackanslutna (med en engelsk term uppträda som free riders). Å andra sidan ökar då incitamentet för fackmedlemmarna att uppmana sina arbetskamrater att gå med i facket. Men det är inte detta som är poängen här, utan det förhållandet att på många danska och norska handelsarbetsplatser anslutna till arbetsgivarorga-nisationer är det inte alltid tillräckligt att fackmedlemmarna önskar ett kollektiv-avtal för att ett sådant skall komma till stånd.
I Sverige omfattas inte mindre än 90 procent av alla privatanställda löntagare av kollektivavtal. Som vi sett arbetar 77 procent av kategorin privatanställda i företag anslutna till arbetsgivarorganisationer (ett par procentenheter av dessa saknar dock kollektivavtal), vartill kommer ca 15 procent som arbetar under s.k. hängavtal (Kjellberg 2000d). På den svenska arbetsmarknaden i sin helhet (dvs. inkl. offentlig sektor) omfattas 94 procent av alla löntagare av kollektivavtal. I Danmark berörs endast ca 60–70 procent av privatanställda löntagare av kollektivavtal, vilket stiger till ca 70–80 procent då offentlig sektor inkluderas (avser 2000 – se Scheuer &
Madsen 2000 s. 13, 18, 25ff)3. Motsvarande tal för Norge är ca 50–55 procent resp. ca 70 procent (1999; se Stokke 2000b s. 378).
2. Vissa undantag finns dock. Se Kjellberg 2000d.