Olikheter mellan nationella industrial relations-system

Varken den ekonomiska konjunkturens svängningar eller förändringar av arbetskraf-tens sammansättning kan emellertid bidra särskilt mycket till att förklara internatio-nella olikheter i facklig anslutning eller varför utvecklingen går isär mellan olika län-der. För det första äger konjunkturrörelser och förändringar av den socio-ekono-miska strukturen i regel rum på ett likartat sätt i olika länder. Därmed inte sagt att de är utan effekt eller överallt påverkar den fackliga organisationsgraden på samma sätt.

För det andra utgör de endast ett par av många möjliga faktorer av relevans för det fackliga organiserandet. Därför är det nödvändigt att sätta in dem i ett större sam-manhang där likheter och olikheter mellan de nationella industrial relations-systemen sätts i fokus. Hit hör en rad institutionella förhållanden (förhandlings- och avtalssys-temet, den arbetsrättsliga lagstiftningen, de fackliga organisationernas karaktär och uppbyggnad m.m.), men också olika aktörers strategier och styrkeförhållandena dem emellan (för en precisering se kapitel 9). De senare är i sin tur beroende av aktörernas ekonomiska och organisatoriska resurser och det ideologisk-politiska klimatet i sam-hället. Strategier och styrkeförhållanden inverkar naturligtvis i hög grad på hur rela-tionen mellan arbetsmarknadens parter formas i termer av samarbete/konfrontation.

Låt oss belysa detta med förhållandena i USA och Storbritannien. Rent allmänt kan man konstatera att den roll som förändringar av arbetskraftens sammansätt-ning spelar för organisationsgradens utveckling är beroende av om de fackliga orga-nisationerna har en fragmentarisk utbredning eller inte med avseende på branscher och arbetsplatser. Som framgått av avsnitt 2.1 har det centralistiska draget hos orga-nisationsväsendet i Sverige inneburit att sådana ojämnheter i stort sett undvikits, till skillnad från i bl.a. USA och Storbritannien, där industrial relations-systemen utmärks av en långtgående decentralisering. Men inte ens för Storbritannien är det möjligt att utpeka förändringar av arbetskraftens sammansättning som en av huvudorsakerna till den fackliga tillbakagången under de senaste femton åren.

Istället gick sysselsättningen inom traditionella högorganiserade branscher som stål tillbaka mest under 1970-talet men under detta decennium steg den brittiska orga-nisationsgraden kraftigt (Disney 1990 s. 170, Freeman & Pelletier 1990 s. 143).

En annan indikation på strukturförändringarnas begränsade betydelse är att orga-nisationsgraden relativt allmänt sjönk inom de brittiska företagen under 1980-talet och det oberoende av storlek (Andrews & Naylor 1994 s. 425ff).

Vid en internationell jämförelse avseende 1962–85 framgår det att industrins tillbakagång var förhållandevis begränsad i flera av länderna med låg och fallande organisationsgrad (USA och Frankrike), i Japan rentav steg industrisysselsättningen (även om det skedde långsammare än inom servicenäringarna), medan den sjönk snabbt i flera av länderna med hög organisationsgrad (Sverige, Danmark och

Bel-

gien; se Western 1994 s. 1323f).⁴ Omvänt var de privata servicenäringarnas tillväxt inte uppseendeväckande hög i USA, Frankrike eller Japan. Den enda sektorsför-skjutning som kan påvisas vara av betydelse för det fackliga organiserandet är den offentliga sektorns expansion, som varit kraftig i de nordiska länderna, men svag i Frankrike för att inte tala om i USA och Japan.

Vid en sådan översiktlig genomgång bör man emellertid vara på det klara med att det inte är de strukturella förändringarna i sig som orsakar en fallande (eller sti-gande) andel fackligt anslutna. Endast i kombination med en klart lägre (eller högre) organisationsgrad hos någon eller några sektorer/branscher/kategorier m.m.

blir sysselsättningsmässiga förskjutningar väsentliga för den genomsnittliga organi-sationsgradens utveckling. Givet fackföreningarnas extremt svaga ställning inom de privata servicenäringarna i USA, kan således även en relativt begränsad ökning av dessa näringars sysselsättningsandel inverka klart negativt på den genomsnittliga organisationsgraden. Däremot får en liknande förändring av arbetskraftens sam-mansättning inte på långt när lika stora konsekvenser i Sverige till följd av de fack-liga organisationernas här förhållandevis jämna utbredning. Även inom branscher kan ojämnheter i andelen fackligt anslutna resultera i en fallande organisationsgrad om fackföreningarna har svårt att vinna insteg i nya företag eller i enheter som omlokaliseras till regioner med svag facklig tradition.

För att kunna förklara sådana förlopp krävs emellertid att man vidgar perspek-tivet utöver det rent strukturellt-statistiska. Det kan illustreras av utvecklingen i USA, där sysselsättningsmässiga förskjutningar brukar tillmätas stor vikt för den fackliga anslutningens långvariga stagnation. I själva verket är det fråga om ett sam-spel mellan en rad egenskaper hos det amerikanska industrial relations-systemet och samhället som ligger bakom denna utveckling. Dit hör:

• den decentralistiska och fragmentariska karaktären hos avtalssystemet och de fackliga organisationerna

• frånvaron av arbetsgivarföreningar och följaktligen också av centrala avtal om för-eningsrätt m.m.

• arbetslagstiftningens regler om att föreningsrätten skyddas endast om en majori-tet av löntagarna på den enskilda arbetsplatsen är beredd att ansluta sig till en fack-lig organisation

• en politiskt svag arbetarrörelse och starka marknadsliberala strömningar, särskilt under Reagan-epoken

4. Som framgår av Castells hade Japan och Tyskland omkring 1990 en förhållandevis hög industrisysselsättning (ca 40 resp. ca 35 procent av arbetskraften), USA och Kanada en låg (ca 25 procent), medan Frankrike, Italien och Storbritannien hamnade däremellan (ca 30 procent). De båda senare länderna hade dock den i särklass största nedgången i industrins sysselsättningsandel under 1980-talet (13 resp. 10 procentenheter), vilket kontrasterar mot Japan (1 enda procentenhet). Industri inkluderar gruvor och byggverksamhet. Se Castells 1999 s. 302ff.



• svag samarbetstradition på arbetsmarknaden; fackliga organisationer inriktade på job control, dvs. på att slå vakt om rådande yrkesstruktur, snarare än att medverka till ”utvecklande arbeten” (Sverige)

• en hög andel företag som föredrar lågkostnadsstrategier framför avancerade pro-duktionsmetoder samtidigt som amerikanska fackföreningar varit ovanligt fram-gångsrika i att åstadkomma klart högre löner för sina medlemmar än vad som är fallet på arbetsmarknaden i övrigt (Blanchflower & Freeman 1992), något som till-sammans med den svaga samarbetsinriktningen hos fackföreningar och arbetsgi-vare främjat följande utveckling:

• en strävan hos en växande andel arbetsgivare att undvika fackliga organisationer (Freeman 1995 s. 523, 526f), vilket – tillsammans med föregående punkt – yttrar sig i flyttning av verksamhet till södra och västra USA, dvs. regioner med mycket låg andel fackligt anslutna. En annan tendens är att skapa andra, mer direkta for-mer för de anställdas inflytande på arbetsplatserna, såsom kvalitetscirklar, lagar-bete, ”total quality management” m.m., men å andra sidan fungerar sådana ord-ningar ofta som komplement till fackliga organisationer snarare än som alternativ (ibid. s. 527f, Deery 1995 s. 539).

Flera av dessa förhållanden gäller också för Storbritannien, som sedan 1980-talet upplevt en av de internationellt mest markanta fackliga tillbakagångarna. Det gäl-ler närmare bestämt det decentralistiska industrial relations-systemet, starkt kon-servativa regeringar (som introducerat för fackföreningarna relativt oförmånlig lag-stiftning – se för Storbritannien Freeman & Pelletier 1990), de fackliga organisa-tionernas inriktning på job control istället för på förändrad arbetsorganisation, samt företagens frekventa orientering mot lågkostnadsstrategier (om Storbritannien se Terry 1994 och Storey & Sisson 1993 s. 40, 44, 76f, 170ff). I båda länderna är det vidare vanligt att de fackliga organisationerna ger sig in på varandras rekryterings-områden och konkurrerar om medlemmarna (s.k. jurisdiktionsstrider). Det påminner om förhållandena i länder med politiskt-religiöst splittrad fackförenings-rörelse som Frankrike och Italien. Skillnaden är att de fackliga centralorganisatio-nerna är av ännu mindre betydelse i USA och Storbritannien.

I samtliga dessa avseenden avviker förhållandena i Sverige på ett för det fackliga organiserandet gynnsamt sätt. Skillnaderna är i själva verket så stora och systema-tiska att man kan tala om helt olika industrial relations-system. Därmed går det inte att peka ut någon enstaka faktor som utslagsgivande. Istället rör det sig om olika mönster för partsrelationer, varvid flera faktorer samspelar. Det betyder att en och samma förändring – t.ex. en ekonomisk konjunkturnedgång – kan få olikartade konsekvenser för de fackliga organisationerna i olika länder.

För Storbritannien har det hävdats att 1980-talets konjunkturförsämring

sanno-

likt haft större inverkan på organisationsgraden via strukturomvandlande effekter än vad som kan förklaras med s.k. ekonometriska konjunkturmodeller som utgår från årsvisa förändringar av arbetslöshet, priser och löner – se Naylor 1995 s. 135ff.

Genom att konjunkturnedgången påskyndat strukturomvandlingen har åtskilliga arbetsplatser med hög organisationsgrad försvunnit, vilket är desto allvarligare som fackföreningarna inte erkänts inom många nya anläggningar (ibid. s. 133, 136).

Men framför allt har de förändrade styrkeförhållanden som följt på den ökade arbetslösheten, samt regeringsmaktens övergång till det konservativa partiet, bidra-git till ett för de fackliga organisationerna tämligen kärvt klimat på arbetsmarkna-den och i företagen. Den ökade konkurrens som lågkonjunkturen frambringat har – tillsammans med skärpt världsmarknadskonkurrens – medfört att många företag istället eftersträvat nya, mer direkta kommunikationsvägar och participationsfor-mer vis-à-vis de anställda. Detta får naturligtvis också ses mot bakgrund av de brit-tiska fackföreningarnas inflexibla karaktär (job control, yrkesfackföreningar, juris-diktionsstrider). Samtidigt har den fackliga medlemsrekryteringen försvårats av att den traditionella militansen i lönefrågor inte varit möjlig att upprätthålla under massarbetslösheten, samt att man i allmänhet inte förmått vidga perspektivet till s.k. produktionsfrågor (förändrad arbetsorganisation, kompetensutveckling m.m.). I avsaknad av arbetsrättslig lagstiftning av typen MBL och LAS samt fackliga a-kassor har dessa brister inte heller kunnat kompenseras genom sådana trygghets-funktioner som de fackliga organisationerna fyller i exempelvis Sverige. Därigenom kan nyttan av fackligt medlemskap ha kommit att ifrågasättas av allt fler brittiska arbetare och tjänstemän.

Samtidigt har frågan om facklig anslutning mer än tidigare blivit en individuell angelägenhet i Storbritannien beroende på de s.k. closed shop-avtalens avtagande betydelse. På arbetsplatser med sådana avtal är fackligt medlemskap obligatoriskt och ingår således som en del av anställningsförhållandet. Till följd av en mer rest-riktiv lagstiftning – samt näringslivets förändrade struktur – halverades under 1980-talet antalet löntagare som omfattas av closed shop-avtal (Edwards et al 1992 s. 15). År 1990 förklarades alla former av closed shop för illegala. Closed shop-sys-temet har för övrigt varit ännu ett institutionellt förhållande gemensamt för brittisk och amerikansk arbetsmarknad. I USA accentuerar closed shop än idag den fack-liga anslutningens fragmentariska utbredning genom den ”punktvist” 100-procen-tiga anslutningen, vilket ytterligare understryks genom arbetslagstiftningens regel om att minst 50 procent av de anställdas röster krävs för att etablera en facklig orga-nisation på en arbetsplats. Tillsammans med closed shop-systemet tenderar det att medföra att amerikanska arbetsplatser ofta antingen saknar fackmedlemmar eller har 100-procentig anslutning.



Även i Japan har fackföreningarna en fragmentarisk utbredning. Det hänger samman med att de är företagsbaserade (vilket dock inte hindrar dem från att till-höra nationella fackförbund), men också att de i första hand vänder sig till de fast anställda, som på den starkt segmenterade japanska arbetsmarknaden utgör en mycket speciell kategori med livstidsanställning m.m. Den fackliga anslutningens ojämna utbredning understryks av att de flesta japanska fackmedlemmarna arbetar under s.k. union shop-avtal, dvs. avtal som föreskriver att nyanställda efter en viss tid måste gå med i fackföreningen (Tsuru & Rebitzer 1995 s. 463f). Det gäller dock inte t.ex. de deltidsanställda, vilka anses falla utanför den fackliga jurisdiktionen.