Sammanfattningsvis kan vi konstatera att nyttomotiv spelar en dominerande roll för varför den enskilde individen idag är medlem eller inte av en facklig organisa-tion. Beslut om förändringar – att gå med i eller ut ur en fackförening resp. om direktanslutning till a-kassa – kan samtidigt i hög grad ses som ett resultat av sociala processer på och/eller utanför arbetsplatsen.
och kollektiva) intressen. På det hela taget berör dock de av icke-medlemmarna anförda nyttomotiven huvudsakligen bristande egennytta av fackligt medlemskap även om bilden är något mer komplex än så. När det gäller fackmedlemmarna kan detsamma sägas om de som anför nyttomotiv i snäv mening (konjunktur, a-kassa, försäkring).
För att erhålla en bild av hur de intervjuade medlemmarna ställer sig till indivi-duella och kollektiva nyttoaspekter av fackliga organisationer fick de besvara en fråga som ställer problemet om egennytta kontra kollektiva intressen på sin spets.
Den lyder: Bör facket tjäna dina och dina kamraters gemensamma intressen även om det kan missgynna dig? Hela 3/4 av de vanliga medlemmarna svarade jakande och drygt 90 procent av de fackligt aktiva.8 Den övervägande delen av medlemmarna har således en kollektivistisk syn på fackföreningen, vilket står i strid med Mancur Olsons tes om att fackföreningsmedlemmar egentligen är potentiella gratispassage-rare (free riders) som vill åka snålskjuts på facket (Olson 1971). Vad som enligt Olson ändå får dem att förbli fackmedlemmar är i huvudsak tvångsmässiga skäl – jämför det i Olsons hemland USA relativt vanliga systemet med closed shop, dvs.
avtal om obligatoriskt fackligt medlemskap. Men som framgått av intervjuerna är sådana skäl sällsynta i dagens Sverige. Sannolikt avspeglar de avgivna svaren de i Sverige övervägande kollektivistiska normerna och värderingarna hos löntagarna.
Dessa värderingars styrka framgår även av intervjufrågorna om solidarisk lönepoli-tik och ekonomisk jämlikhet (se nedan). Men kollektivistiska värderingar är i sig inte tillräckliga för att förklara facklig anslutning. Även hos de fackligt oorganise-rade är solidariska värderingar relativt vanliga, om än långt ifrån lika utbredda som hos fackmedlemmarna. Som framgått anger det stora flertalet medlemmar en eller annan form av nyttoskäl som huvudmotiv för medlemskapet. Om det t.ex. saknas en facklig organisation på arbetsplatsen kan nyttan av ett medlemskap uppfattas som otillräcklig av individen även om denne hyser övervägande kollektivistiska vär-deringar.
Frånvaron av facklig arbetsplatsorganisation rymmer dock även en social aspekt.
Enligt Olson är organiseringsmöjligheterna goda på det lokala planet under förut-sättning att arbetsplatserna inte är för stora. Free rider-tänkandet antas nämligen avta under smågruppslika förhållanden, varför mindre grupper (och fackfören-ingar) antas besitta en överlägsen förmåga att handla kollektivt. Inom småskaliga grupper är det enligt Olson fullt möjligt att den enskilde individen genom helt
8. Av arbetarna svarade 80 procent av de vanliga medlemmarna ja och av tjänstemännen 65 procent. Vid en könsuppdelning visar det sig att inte fullt 70 procent av manliga arbetare och tjänstemän svarade ja. Arbetar-kvinnorna är klart mer kollektivistiska än tjänstemannaArbetar-kvinnorna - 92 resp. 60 procent ja-svar - men således också mer kollektivistiska än de manliga arbetarna.
rationella överväganden kommer fram till att kollektivt handlande kräver dennes medverkan eftersom resultatet då i hög grad är avhängigt alla gruppmedlemmars deltagande (Olson 1971 s. 28, 33f, 36, 43ff, 53, 57). Därtill kommer att mindre grupper/fackföreningar har ett försteg framför större även vad gäller selektiva (dvs.
icke-kollektiva) incitament, såsom att erbjuda en socialt attraktiv miljö. Om Olsons teori är riktig bör de anställdas motivation att upprätta fackklubbar och gå med i facket vara hög inom branscher med många små arbetsplatser – såsom inom den privata servicesektorn – och särskilt i länder där de riksomfattande fackförbun-den är svaga så att det lokala initiativet fritt kan utvecklas! Det förefaller strida mot de faktiska förhållandena, men det kan ändå ligga något i resonemanget om små-skaliga grupper eftersom individens närmaste omgivning (arbetskamrater, arbets-grupper etc) alltid rymmer förhållandevis få personer och det är på denna nivå som de starkaste sociala banden utvecklas. Men då har man avlägsnat sig från Olsons teori om individualistiska kalkyler till förmån för en analys som tar fasta på de sociala processer genom vilka individen länkas till större sociala enheter. Ur ett sådant perspektiv kan en decentraliserad facklig arbetsplatsorganisation även på större arbetsplatser ha en utomordentligt viktig medlemsrekryterande uppgift genom att befinna sig nära medlemmarna och de problem som berör dem.
Om vi bortser från den sociala dynamiken i mindre grupper och utgår från Olsons egna argument finns det all anledning ifrågasätta påståendet att kollektivt handlande har lättast att utvecklas i småskaliga grupper. Frivilliga organisationer som de fackliga rymmer ett dubbelt medlemskapsproblem: (1) att rekrytera med-lemmar, (2) att engagera tillräckligt många medlemmar i den fackliga verksamhe-ten för att den skall kunna bedrivas på ett meningsfullt sätt. Vanligen är endast en minoritet av medlemmarna beredda att aktivera sig fackligt i någon högre grad och ta på sig förtroendeuppdrag. På mindre arbetsplatser kan det av detta skäl vara svårt att upprätta en facklig organisation, vilket minskar medlemskapets värde för de fackligt icke-aktiva. Inte endast frånvaron av skalfördelar verkar i denna riktning.
Arbetsgivarna på de minsta arbetsplatserna är i regel mer negativa till fackfören-ingar än vad som är fallet i medelstora företag. Vid en analys av gruppstorlekens inverkan på den fackliga anslutningen bör man således ta hänsyn till att det kan förekomma ett gratispassagerarproblem av andra ordningen – dvs. mellan vanliga medlemmar och fackligt aktiva – och att det tenderar vara störst på de små arbets-platserna som följd av det lägre antalet potentiella kandidater till t.ex. en klubbsty-relse. Inom litteraturen har det beskrivits som att en viss ”kritisk massa” av aktivister krävs för att upprätthålla en verksamhet (jfr Udéhn 1993 s. 245).
I botten för free rider-argumentet finns ett antagande om att fackföreningarna upplevs positivt av de oorganiserade ur nyttosynvinkel. Utan uppnådda resultat är
det logiskt sett inte möjligt åka snålskjuts på medlemmarna. Följaktligen exklude-ras ur resonemanget de icke-medlemmar som upplever att de inte heller indirekt har någon nytta av den fackliga verksamheten, närmare bestämt dem som anser att de kan uppnå lika bra eller bättre villkor på egen hand samt alla som är missnöjda med de resultat facket uppnått. Återstår gör de icke-medlemmar som anser att de indirekt verkligen drar nytta av fackföreningen – de vill vara passagerare – men som samtidigt önskar undgå kostnaderna för fackligt medlemskap, dvs. medlemsavgif-ten, deltagande i strejker, eventuellt obehag med fackföreningsfientliga arbetsgivare m.m. – de vill vara gratispassagerare. Å andra sidan kan det vara förbundet med soci-ala kostnader att inte delta i strejker och i vissa fall också att stå utanför facket. En grundförutsättning för att kunna vara gratispassagerare är naturligtvis att individen ifråga omfattas av kollektivavtal. Enligt en amerikansk studie täcktes endast 2.3 miljoner oorganiserade löntagare av kollektivavtal 1990, varav hälften uppskattas vara free riders (Chaison & Dhavale 1992 s. 355) eller endast ca 1 procent av de amerikanska löntagarna. Samtidigt befann sig inte mindre än 84 procent av de amerikanska löntagarna utanför de fackliga organisationerna 1990 och 85 procent 1995. Det innebär att den överväldigande majoriteten av de oorganiserade ameri-kanska löntagarna inte kan betecknas som free riders (free riders utgör mindre än 1.5 procent av gruppen oorganiserade). I sin studie av industritjänstemän i Sverige fann sociologen Anders Bruhn det vara sällsynt med gratispassagerarresonemang bland de intervjuade (Bruhn 1999 s.144).
Utifrån Olsons argument om strikt individuellt baserade kalkyler om medlem-skapets nytta och kostnader borde egentligen ingen vara fackmedlem eftersom man som gratispassagerare kan komma i åtnjutande av medlemskapets fördelar utan att bära dess kostnader. Om alla resonerade lika ”rationellt” skulle det dock inte exis-tera några fackföreningar att åka snålskjuts på – vilket, som framgått, i betydande utsträckning är fallet i Olsons hemland USA. Situationen kan delvis liknas vid det som i spelteorin kallas fångarnas dilemma och som består i att om båda fångarna misstror varandra förlorar båda på det, om båda litar på varandra vinner båda något på det, men om endast den ene försöker utnyttja situationen för egen vinning gör denne en påtaglig vinst medan den andre gör en kännbar förlust. En förutsättning för spelet är att fångarna inte känner till varandras avsikter eller är vana att samar-beta med varandra. Det kan ifrågasättas om det förhåller sig så på en arbetsplats. Av föreliggande studie framgår att frågan om fackligt medlemskap – liksom direktan-slutning till a-kassa – är något man diskuterar med sina arbetskamrater, vilket rim-ligen innebär att man känner till varandras preferenser. Och inte nog därmed, man påverkar också varandras preferenser. På frågan om hur det gick till när man gick med i fackföreningen uppger en betydande andel av medlemmarna olika former av
social påverkan som avgörande. Även hos de till a-kassan direktanslutna är den sociala dimensionen framträdande.
Kritik har riktats mot Olsons teori och mot förenklade versioner av fångarnas dilemma för att bortse från att människor faktiskt kommunicerar med varandra och lär av erfarenheterna (Udéhn 1993 s. 243f, 254f). Därigenom kan också en grupp-känsla uppstå, sociala normer aktiveras och en gemensam hållning utvecklas. Kort sagt, kommunikation främjar samarbete och motverkar ett strikt individualistiskt kalkylerande och agerande. Kommunikationen underlättas av att fackliga organisa-tioner är s.k. sekundära organisaorganisa-tioner, vilket syftar på att de potentiella medlem-marna redan kommit i kontakt med varandra i sin egenskap av anställda i ett företag eller en förvaltning, som således utgör den primära organisationen. Eftersom före-tag och förvaltningar i första hand har andra målsättningar än att se till de anställdas behov, uppstår ett utrymme för fackföreningar med huvuduppgift att företräda just löntagarintressena. Löntagarna utgör dock ingen homogen enhet. Historiskt sett har olika grupper av anställda låtit sig företrädas av egna fackliga eller professionella organisationer (efter yrke, bransch, status som arbetare/tjänsteman m.m.), vilket sannolikt stärkt den kollektiva identiteten inom gruppen ifråga. Enligt Lysgaards kollektivteori tenderar en informell gemenskap utvecklas hos anställda som befin-ner sig nära varandra (samma arbetsgrupp/arbetsplats), är lika varandra (t.ex.
samma yrke eller status) och som kännetecknas av en likartad problemsituation (Lysgaard 1985). Därigenom kan ett s.k. arbetarkollektiv med tillhörande normsys-tem formeras för att söka tillvarata arbetarnas intressen gennormsys-temot det s.k. teknisk-ekonomiska systemets vinstkrav. En fackförening kan ses som det organisatoriska uttrycket för arbetarkollektivet (eller annan form av kollektivbildning), men det senare kan existera även om det inte finns någon facklig organisation.
Man kan dock fråga sig vilken roll informella processer och kollektiv egentligen spelar i dagens samhälle. Göran Ahrne menar att informella grupper och småska-liga gemenskaper mist mycket av sin tidigare betydelse. Utanför organisationernas värld eller inom vad Ahrne kallar det ”halv-organiserade fältet” (the semi-organized field) råder anonymitet (Ahrne 1990 s. 135). Ahrnes organisationsbegrepp är dock mycket brett och innefattar såväl intresseorganisationer och företag som national-stater och familjer. Till skillnad från system har organisationer fördelen av vara i formell mening klart avgränsbara: antingen tillhör man en viss organisation eller inte (ibid. s. 134). För att besvara frågan om varför individer väljer medlemskap eller icke-medlemskap i frivilligorganisationer som fackföreningar, kan man dock inte utesluta att informella processer och gemenskaper fortfarande kan spela en betydelsefull roll, inte minst på arbetsplatsnivå. Den pågående decentraliseringen av arbetsliv (flexibla arbetsgrupper m.m.) och arbetsmarknad innebär dessutom att informella sociala relationer och improviserat agerande tillmäts ökad vikt. Även om mycket av detta sker inom ramen för företagens formella organisation är det ändå
befogat att analytiskt urskilja ett informellt fält (av kamratgrupper m.m.) som del-vis befinner sig utanför organisationernas (såväl företags som fackföreningars) kon-troll, men med betydelse för deras framgångar respektive misslyckanden.
Ahrnes organisationsanalys utesluter dock inte resonemang om informella pro-cesser. Ahrne framhåller således att utvecklingen generellt inte går mot ökad ano-nymitet; poängen är istället att människors vardagliga rutiner till stor del formas inom organisationer (ibid. s. 135f). I ett senare arbete betonar Ahrne betydelsen av vardagliga kontakter människor emellan inom organisationer:
”Som medlem i en organisation får du en identitet genom de andra medlem-marna, de börjar känna igen dig och intressera sig för vad du gör samt lägga märke till när du kommer och går. De är beroende av dig och räknar med dig. Du betyder något för dem” (Ahrne 1994 s. 5; min översättning).
Det är dock först efter att man anslutit sig till organisationen som sådana pro-cesser äger rum, ty ”utanför organisationerna, på de partiellt organiserade fälten, är du anonym och ingen kräver något av dig” (ibid.). Tillämpat på fackliga organisa-tioner kan sådana processer dock rimligen inledas redan innan individen anmält sig som medlem eftersom fackföreningar, som vi sett, är att betrakta som sekundäror-ganisationer i förhållande till företagsorganisationen. I egenskap av anställd är indi-viden redan ”organiserad” och tillhör en arbetsgemenskap där arbetskamraterna är fackmedlemmar eller icke-fackmedlemmar. Arbetsplatsen är således en social arena med implikationer för mer än en enda organisation.
Arbetsplatsen utgör ur facklig synvinkel en strategisk arena i flera avseenden.
Där finns medlemmarna och de grupper och/eller kollektiv som de identifierar sig med, där äger den vardagliga kommunikationen rum mellan de anställda samt mel-lan medlemmar och fackrepresentanter. Följaktligen har arbetsplatsfacket bättre möjligheter än någon annan facklig nivå att få en omedelbar uppfattning om med-lemmarnas (eller olika medlemsgruppers) krav, liksom att i viktiga avseenden till-godose dem (jfr Streeck 1992 s. 105ff). Decentraliseringen av avtalsförhandling-arna i Sverige m.fl. länder ökar ytterligare betydelsen av arbetsplatsnivån, i likhet med avskaffandet av den korporativa representationen i statliga organ. Som vi såg i kapitel 1 finns det ett samband mellan en utbyggd facklig arbetsplatsorganisation – kombinerat med en viss centralisering – och en hög facklig organisationsgrad. En stor och växande medlemsmassa tenderar dock medföra vissa problem genom att förhållandet mellan den fackliga ledningen och de vanliga medlemmarna får en byråkratisk karaktär, samt genom en ökad heterogenitet med avseende på yrken och positioner och följaktligen också medlemmarnas intressen (Offe & Wiesenthal 1985 s. 185ff). En centralisering tenderar förstärka det byråkratiska elementet (vil-ket i Sverige mildras av fackklubbarnas framträdande roll), men underlättar
samti-
digt sammanjämkandet av heterogena intressen till en gemensam facklig politik – i Sverige i form av ”solidarisk lönepolitik”. Traditionella kollektiva identiteter base-rade på t.ex. yrken har i Sverige därmed försvagats till förmån för bredare löntagar-konstellationer. Den fortsatta förekomsten av separata (central)organisationer för arbetare och tjänstemän samt olika fackförbund och karteller för privat- och offent-liganställda begränsar naturligtvis möjligheterna att genomföra en solidarisk löne-politik för hela arbetsmarknaden. En liknande effekt har den pågående decentrali-seringen av avtalsförhandlingarna. I solidaritetsbegreppet ligger att individer och grupper i enlighet med en eller annan rättvisenorm är beredd att göra avkall på maximal utdelning för egen del. Det är inte detsamma som att avstå från krav på egna förbättringar, men det innebär att de sätts in i ett större socialt sammanhang, som bidrar till att öka sammanhållningen inom de fackliga organisationerna.
Flera former av kollektivkänsla och kollektiv identitet är således möjliga. De kan avse den egna arbetsplatsen/yrkesgruppen eller större grupperingar resp. före-komma på flera nivåer samtidigt – jämför den kombinerade decentraliseringen och centraliseringen hos de fackliga organisationerna i Sverige. Det betyder att målen för den fackliga verksamheten formuleras på olika nivåer och i olika sammanhang samt att vissa sammanjämkningsproblem kan uppstå. Fackliga organisationer är i hög grad målinriktade då syftet med verksamheten är att tillvarata medlemmarnas intressen i olika avseenden – jämför nyttomotivets roll för det fackliga medlemska-pet. Hur dessa mål och intressen ser ut är beroende av de kollektiva normerna och resurserna samt medlemmarnas deltagande i målformuleringen. Andra organisa-tioners resurser är naturligtvis också av betydelse, t.ex. arbetsgivarföreningars och staters, eftersom resursers användning rymmer en maktdimension (jfr Ahrne 1994 s. 12ff). Jon Elster framhåller utifrån empiriskt material hämtat från Sverige att för-handlingar med arbetsgivarna kan föregås av en utdragen intern förhandlingspro-cess på den fackliga sidan och att olika rättvisenormer då förefaller spela en avgö-rande roll (Elster 1989 s. 224). Som exempel nämns lönenormer baserade på jäm-likhet, individuell rättvisa (efter prestation, utbildning, ålder m.m.), lika lön för lika arbete oberoende av individuella egenskaper, status quo (bevarandet av rela-tiva/absoluta löneskillnader) samt behovsrelaterad lönesättning. På annan plats i samma studie förnekar Elster emellertid att sociala normer kan vara resultat- och framtidsorienterade (ibid. s. 98). I kontrast till normer relateras rationellt handlande till de mål (resultat) som önskas förverkligade. Att göra en sådan absolut boskillnad mellan sociala normer och rationellt handlande verkar inte övertygande. Då före-faller det fruktbarare att definiera sociala normer så att de inte utesluter en inrikt-ning på framtida (kollektiva eller individuella) resultat. Elster betonar det impera-tiva draget hos sociala normer, att de anger att man skall rätta sig efter dem, medan
rationellt handlande uppges kräva ofta svåra och osäkra kalkyler (ibid. s. 100). Om man istället betraktar normer utifrån deras innehåll står det klart att de mycket väl kan understödja eller föreskriva ett rationellt uppträdande för att uppnå bestämda mål (målrationalitet) samtidigt som de influerar själva formulerandet av målen.
Normer har således att göra med såväl målen som medlen för att förverkliga dem.
Fackliga normer betonar vanligen ett gemensamt (solidariskt) uppträdande för att uppnå bestämda gemensamma mål. Det betyder att solidaritet utgör ett medel för att förverkliga kollektiva mål; det kan också utgöra ett mål i sig, t.ex. i form av soli-darisk lönepolitik. Den enskilde individen kan antingen vara av den meningen (1) att de egna intressena överensstämmer med de gemensamma, (2) att det råder en partiell konflikt mellan dem, men bortse härifrån som följd av solidariska värde-ringar, eller (3) anse att egenintresset klart strider mot de kollektiva målsättning-arna. I de båda förstnämnda fallen kan en tillslutning till normer som betonar kol-lektiva resultat främja facklig organisering, medan individen i det tredje fallet san-nolikt vänder fackföreningen ryggen (såvida inte någon form av sanktioner förhindrar det). Sociala normer kan således understödja kollektivt och/eller indivi-duellt rationella beteenden (Elster är av motsatt uppfattning och framhåller att sociala normer endast kan ersätta rationalitet, inte understödja den; ibid. s. 232).
Som framgått av intervjuundersökningen ger såväl vanliga medlemmar som fackligt aktiva i Sverige hög prioritet åt fackets uppgift att företräda medlemmarnas gemensamma intressen. Å andra sidan har fackföreningar också att se till den enskilde individens intressen. Svaren tyder på att majoriteten av de intervjuade anser att det inte nödvändigtvis råder en motsättning mellan denna dubbla uppgift. På frågan Hur väl anser du att facket tar hänsyn till den enskilde individens behov och önskemål? instämmer så mycket som 3/4 av de vanliga medlemmarna i svarsalter-nativen tillfredsställande/bra/mycket bra.9 Ur facklig synvinkel är det samtidigt naturligtvis allvarligt att 1/4 anser att facket på ett dåligt/mycket dåligt sätt beaktar den enskilde medlemmens behov och önskemål. På en av de utvalda handelsarbets-platserna är ca 40 procent av de intervjuade vanliga medlemmarna missnöjda i detta avseende. Det gäller även var tredje intervjuad inom urvalet nya Handels-medlemmar. Att just medlemmarna i Handels uppvisar en relativt hög missnöjes-andel kan hänga samman med frånvaron av betalda klubbfunktionärer samt att kvinnors önskemål om arbetstider m.m. kan vara väldigt individuella. Därtill kom-mer att kvinnor när problem uppstår kanske inte säger ifrån på samma sätt som män. Å andra sidan är arbetarkvinnorna den kategori som starkast betonar fackets uppgift att företräda gemensamma intressen. Möjligen finns det ett samband mel-lan individuell tillbakadragenhet och tilltro till kollektivets styrka.
9. Av dem svarar 44 procent ”tillfredsställande” och 30 procent ”bra/mycket bra”.
Även om de flesta medlemmarna anser att fackföreningen i första hand skall till-godose gemensamma intressen förekommer också individualistiska nyttokalkyler med avseende på fackligt medlemskap. I sin renodlade form innebär det att de för-delar som följer på att vara fackansluten vägs mot kostnaderna (i praktiken med-lemsavgiftens storlek). En del av medlemmarna som övervägt att lämna fackfören-ingen har resonerat i sådana banor, men nästan uteslutande på arbetarsidan, vilket hänger samman med LO-förbundens jämfört med TCO-fackens betydligt högre avgifter. Bland de vanliga medlemmarna har ca 1/6 av arbetarna någon gång övervägt att gå ur facket av sådana skäl.10 För ytterligare ca 1/6 av arbetarna samt ca 1/3 av tjänstemännen har däremot andra missnöjesanledningar än hög fackavgift varit det primära. Oftast rör det sig om kritik mot den fackliga organisationen för att i kon-kreta frågor agera svagt och ineffektivt (inte minst vad gäller lönen) eller att inte lyssna på medlemmarna, ge otillräcklig information etc. Det vore dock att gå för långt att benämna alla sådana utträdesfunderingar individualistiska nyttokalkyler.
Ofta rör det sig sannolikt om ett berättigat missnöje med brister hos den fackliga organisationen.
När det gäller icke-medlemmar som explicit anger hög fackavgift eller andra missnöjesmotiv att stå utanför facket finns det däremot anledning att anta att det ofta rör sig om just individualistiska nyttokalkyler. Sannolikt gäller det också en hel del icke-medlemmar som hänvisar till att de klarar sig bra på egen hand. De med facket missnöjda icke-medlemmarna har uppenbarligen funnit fördelarna med fackligt medlemskap väga för lätt. En del icke-medlemmar med klara sig själv-motiv har säkerligen gjort detsamma, medan andra åter inte ens haft anledning reflektera över frågan just till följd av sin klara sig själv-inställning i kombination med gynnsamma omständigheter.
Gynnsamma anställnings- och arbetsvillkor kan emellertid avlösas av mindre gynnsamma samt av ökad osäkerhet på arbetsplatsen och på arbetsmarknaden. De senaste tio åren har i hög grad kännetecknats just av snabba förändringar. En sådan var det markanta omslag från hög- till lågkonjunktur som inträffade i Sverige vid 1990-talets början – inte minst i storstadsområdena. Det särskilda urvalet nya Handelsmedlemmar ger tillfälle att studera förändringar i inställningen till fackligt medlemskap hos en grupp anställda som under den begynnande lågkonjunkturen (under år 1991) gick med i fackföreningen. Som huvudskäl att gå med anger 1/3 konjunkturomslaget (tabell 34). Inkl. övriga trygghets- och a-kassemotiv spelar
10. Frågan Har du någon gång övervägt att gå ur facket? besvaras jakande av ca 1/3 av de vanliga medlemmarna bland arbetarna och likaså bland tjänstemännen. Men på följdfrågan om skäl och omständigheter för övervä-gandena skiljer sig arbetare och tjänstemän. Medan varannan av arbetarna som svarat ja på den första frågan hänvisar till den höga medlemsavgiften anger nästan alla tjänstemän olika konkreta missnöjesanledningar med facket.
osäkerhetsfaktorer en dominerande roll för varannan i urvalet nya Handelsmed-lemmar. Av de två tredjedelar av de nya medlemmarna som dessförinnan varit anställda uppgav de flesta klara sig själv-motiv till att då inte vara fackligt ansluten (ca 60 procent; tabell 38). Det kan observeras att samtliga i urvalet nya Handels-medlemmar som 1991 gick med i facket av konjunkturskäl dessförinnan stod utan-för med motivet att de klarade sig själva. Den starkt utan-förändrade ekonomiska situa-tionen föranledde uppenbarligen dessa individer att revidera sin värdering av fack-ligt medlemskap. En tydligare illustration till individuella nyttokalkyler är troligen svår att finna.
Av de oorganiserade uppger i synnerhet de yngre att de funderat på att gå med i facket.11 Ungefär varannan av alla som funderar i sådana banor uppger konjunk-turskäl. Det stämmer väl överens med andra iakttagelser. I kapitel 3 såg vi att den fackliga organisationsgradens nedgång hos privatanställda under andra hälften av 1980-talet till stor del sammanföll med en extrem högkonjunktur. Likaledes kunde vi se att en vändpunkt inträffade i samband med ett mycket markerat konjunktur-omslag vid 1990-talets början, varefter andelen fackanslutna vuxit snabbt. Allra störst har förändringarna – i båda riktningarna – varit hos de yngre åldersgrupperna inom privat sektor i Stor-Stockholm. I denna region var arbetsmarknaden som mest ”överhettad” och valmöjligheterna som störst till följd av regionens storlek och arbetsutbud, men just därför blev förändringarna också allra tydligast här när tiderna blev sämre. Samtidigt har direktanslutningen till a-kassorna tilltagit drama-tiskt under 1990-talet, framför allt hos privatanställda i de yngre åldersgrupperna inom storstadsområdena (avsnitt 4.1–4.2).
Den fackliga organisationsgradens förhållandevis starka fluktuationer under de senaste tio åren – i likhet med den ökande direktanslutningen till a-kassorna – tyder på att fackligt medlemskap blivit mer situationsberoende och villkorligt än tidigare.
Det får ses mot bakgrund av att förändringarna på arbetsmarknaden varit osedvan-ligt stora, eller annorlunda uttryckt att situationsfaktorerna visat en hög grad av variabilitet. En ökad situationsorientering hos individerna kan således delvis till-skrivas (den starkt växlande) situationen själv. Framför allt omfattande föränd-ringar i negativ riktning ger anledning för individen att – enskilt eller tillsammans med andra – reflektera över konsekvenserna och eventuellt också handla i enlighet därmed. Som exempel kan nämnas höjd fackavgift under högkonjunktur (ev. som följd av övertidsarbete), vilket kan föranleda somliga att ompröva medlemskapet om nyttan av fackföreningen inte upplevs stå i proportion till kostnaderna. Den mest påtagliga negativa förändringen under senare år utgör naturligtvis
lågkon-11.På frågan Har du funderat på att gå med i facket? svarade 36 procent av oorganiserade i åldersgruppen –29 år ja, liksom 28 procent av 30–49-åringarna och 16 procent av de som fyllt 50 år.
junkturen samt den ur individens synvinkel ökade risken för arbetslöshet. Som ovan redovisats har det fått många oorganiserade att överväga fackligt medlemskap resp. att de facto gå med i facket alternativt direktansluta sig till en a-kassa.
Den sedan 1980-talets mitt ökade instabiliteten i facklig anslutning tyder på att det blivit vanligare med handlande enligt individuella nyttokalkyler. Av intervjuerna framgår det fackliga medlemskapets – och icke-medlemskapets – situationsberoende på flera sätt. Inte minst gäller det förändringar av den situation individen befinner sig i. Således har vi sett att arbetsplatsens karaktär (inkl. andel fackligt anslutna, förekomst av fackklubb m.m.) resp. byte av arbetsplats betyder mycket för indivi-dens ställningstagande. Även övriga ”relevansskäl” att inte vara fackansluten hör till denna kategori, såsom arbete av tillfällig karaktär, innehav av ledningsfunktion och klara sig själv-motiv. Som urvalet nya Handelsmedlemmar illustrerar kan klara sig själv-motiven helt falla bort med förändringar av den ekonomiska konjunkturen och förbytas i sin motsats. Andra förändringar som kan föranleda individen att reflektera över medlemskapets värde har att göra med fackavgiften samt fackfören-ingens agerande – eller brist på agerande – vid förändringar av anställnings- och arbetsvillkoren.
Alla motiv för fackligt medlemskap resp. icke-medlemskap är dock inte av nytto-karaktär. När man går med i en fackförening spelar sociala faktorer ofta en domine-rande roll. Men även när så inte är fallet har individens handlande vanligen en social dimension som gör det tveksamt att tala om individuella nyttokalkyler. I avsnitt 5.10 såg vi t.ex. att hela 80 procent av de nya Handelsmedlemmarna talade med sina närmaste arbetskamrater om värdet av fackligt medlemskap. För det andra har vi en grupp nyttomotiv som inte utan vidare kan betraktas som resultatet av en ren-odlad nyttokalkyl. Det gäller de allmänna intresse- och trygghetsmotiven. För var-annan vanlig medlem utgör dessa dominerande motiv för att idag vara med i fack-föreningen (tabell 29). Hit hör den fackliga organisationens roll att rent allmänt tillvarata den enskildes/de anställdas intressen gentemot arbetsgivaren vad gäller löner m.m., att söka driva frågor och avhjälpa konkreta missförhållanden, att ge stöd vid konflikter samt tillgodose behovet av trygghet under osäkra tider. En viktig aspekt hos denna motivgrupp är det potentiella värdet av fackligt medlemskap, dvs.
att facket finns tillhands om något obehagligt inträffar (t.ex. något som upplevs som orättvist) resp. som försätter eller hotar försätta den enskilde individen i en svår situation (t.ex. uppsägningar, omplaceringar, hälsoproblem). Det potentiella vär-det av medlemskapet rymmer i sin tur en känslomässig aspekt – inger en trygghets-känsla – och en härmed förbunden social aspekt – trygghets-känslan att inte behöva stå ensam om något händer. Här är det således inte fråga om en strikt situationsbunden nytta av fackligt medlemskap, utan om en allmän, potentiell nytta av medlemskapet i