Som framhållits flera gånger utmärks storstadsområdenas löntagare inom privat sektor av kraftiga ned- och uppåtgående vågrörelser i facklig anslutning under peri-oden 1987–95. Vid en nedbrytning av denna löntagarkategori på arbetare och tjänstemän samt kön visar det sig emellertid att vad som vid första anblicken fram-står som två kortsiktiga vågrörelser (1987–91 resp. 1991–95) för arbetarnas del del-vis upplöses i två olikartade långa vågor, en för manliga och en för kvinnliga arbe-tare. Den genomsnittliga organisationsgraden för privatanställda arbetare i storstä-derna sjönk först med 4 procentenheter (ULF 1986/87–90/91) för att sedan stiga med 6 enheter (AKU 1990/91–95) – tabell 9. Så långt förefaller det vara fråga om kortsiktiga periodiska svängningar.
Tabell 7. Facklig organisationsgrad för manliga och kvinnliga arbetare inom privat sektor 1975–95 (ULF och AKU)
Anm. Talet för 1995 avser 1:a halvåret, i övrigt års- eller tvåårsmedeltal. I ULF används i regel tvåårsmedeltal för att kompensera för att relativt få personer intervjuats (se bilaga 1). Tvåårsmedeltalet hos AKU 1990–91 redovisas för att möjliggöra jämförelser med ULF 1990–91. Utan parentes = urval minst 200, (parentes) = urval 100–199.
Hos de manliga arbetarna var motsvarande rörelser -5 resp. +4 procentenheter, men nedgången på 5 enheter var bara en del av mer långvarig facklig tillbakagång på hela 11 enheter 1975–90/91 (tabell 7). Den fackliga tillbakagången är således den
domi-ARBETARE ULF ARBETARE AKU
1975 1980 1986 1988 1990 1990 1990 1991 1993 1994 halva
Region m.m. -81 -87 -89 -91 -91 -95
PRIVATSEKTOR
Män
Stor-Stockholm 77 78 (67) (71) (63) 61 62 60 64 63 65
Storstäder 82 80 76 75 71 68 69 68 73 71 72
Övriga landet 84 87 89 89 86 85 85 85 86 86 86
Hela riket 83 85 85 86 82 80 81 80 82 82 82
Kvinnor
Stor-Stockholm 47 51 44 57 63 61
Storstäder 64 63 (69) (69) (68) 59 58 59 64 69 69
Övriga landet 67 79 85 86 85 77 77 76 80 80 80
Hela riket 66 74 80 81 80 72 72 72 76 77 77
PRIVATA SERVICE-NÄRINGAR
Män
Stor-Stockholm 49 51 47 54 55 56
Storstäder (72) (69) (69) (63) (54) 55 55 54 61 61 61
Övriga landet 65 76 79 79 71 71 69 72 75 75 76
Hela riket 68 73 75 72 65 64 64 65 70 70 70
Kvinnor
Stor-Stockholm 43 (46) (39) 55 61 60
Storstäder (59) (58) (65) (61) (61) 51 51 51 60 66 65
Övriga landet 53 68 82 82 80 68 70 66 75 75 75
Hela riket 55 64 76 74 73 62 63 61 70 72 72
INDUSTRI & BYGG
Män
Storstäder 86 89 82 84 82 79 81 78 84 83 85
Övriga landet 88 90 91 92 90 91 91 90 92 92 92
Hela riket 88 90 89 90 88 88 89 88 91 90 91
Kvinnor
Storstäder 83 (82) (84) 79 82 86
Övriga landet 80 89 90 89 91 90 89 92 92 90 90
Hela riket 79 87 87 88 90 89 88 91 89 89 89
nerande förändringen hos de manliga arbetarna, både vad gäller storlek och varak-tighet. Uppgången under 1990-talet förefaller ur det perspektivet relativt begrän-sad även om de manliga arbetarnas organisationsgrad steg med 9 procentenheter 1991–95 inom privata servicenäringar i Stor-Stockholm (7 enheter i storstäderna genomsnittligt) samt med 7 enheter inom industri/byggnation i samma region. Ur ett längre perspektiv är det huvudsakligen servicenäringarna som svarar för den fackliga tillbakagången hos storstädernas manliga arbetare. Den från 1991 stigande organisationsgraden kompenserar inte på långa vägar den kraftiga nedgång som ägde rum inom dessa näringar 1975–90 och som uppgick till inte mindre än ca 15–
20 procentenheter. Däremot har andelen fackligt anslutna manliga industri/bygg-nadsarbetare inom storstäderna i stort sett kommit upp i 1970- och 80-talens nivå.
Dessa grupper utgör dock mindre än hälften av de privatanställda manliga arbe-tarna i storstäderna, i Stor-Stockholm endast ca 40 procent, medan servicesektorn svarar för merparten av sysselsättningen.4
Omvänt är det just facklig expansion som kännetecknar storstädernas kvinnliga arbetare inom privat sektor, om än inte lika markant som utanför storstadsområ-dena; inom privata servicenäringar var uppgången i den senare regiontypen hela 27 procentenheter 1975–1990/91, varefter den fortsatt (ULF- och AKU-serierna är dock inte helt jämförbara till följd av att AKU rymmer fler deltidsanställda). Under 1980-talets andra hälft var organisationsgraden i stort sett oförändrad hos de pri-vatanställda arbetarkvinnorna i storstäderna (en viss osäkerhet föreligger till följd av små urval i ULF-serien), varefter följde en uppgång med 10 procentenheter 1990/91–95 (AKU) – inom Stor-Stockholm med hela 14 enheter eller så mycket som 17 under åren 1991–95. För perioden 1975–95 i sin helhet kännetecknas stor-städernas privatanställda arbetarkvinnor av en mer eller mindre kontinuerlig fack-lig tillväxt.
Det betyder att det som framstod som kortsiktiga svängningar hos storstädernas privatanställda arbetare vid närmare granskning till stor del upplöses i två långsik-tiga, motsatsriktade rörelser. Därvid utgör de manliga arbetarnas fackliga tillbaka-gång under 1980-talet slut det dominerande elementet i den nedåtgående fackliga trend som då kännetecknade storstädernas privata näringar. Omvänt svarar kvin-nornas starka fackliga framryckning 1990–95 för huvuddelen av den hittillsva-rande fackliga uppgången under 90-talet.
Hos motsvarande grupp tjänstemän, dvs. privatanställda i storstadsområdena, är likheten mellan könen betydligt större än hos arbetarna. Såväl männens som
kvin-4. Enligt AKU 1990/91 svarade industri- och byggnadsarbetarna för 54 procent av storstädernas manliga arbetare inom privat sektor, första halvåret 1995 för 44 procent. Servicenäringarnas andel var 45 resp. 53 procent (övrig privat sektor svarar för några få procent). I Stor-Stockholm sjönk industri- och byggnadsarbetarnas andel av privat sektor från 49 procent 1990/91 till 39 procent, medan de serviceanställdas ökade från 51 till 60 procent 1995.
nornas organisationsgrad föll under hela 1980-talet för att sedan vända uppåt under 90-talet (tabell 8). I båda fallen rör det sig om periodiska svängningar, men den inledande nedgången (som i sin tur följde på en föregående expansionsfas) tog sin början redan vid 1980-talets ingång. De periodiska svängningarna förhindrar inte att de manliga tjänstemännens organisationsgrad karaktäriseras av långsiktig stagnation (ca 60–65 procent fackanslutna såväl 1975 som 1990/91 och 1995 hos privatanställda tjänstemän i storstäderna). Men till skillnad från hos de manliga arbetarna är det inte fråga om en långsiktig nedgång i facklig anslutning. Det är mer korrekt att tala om periodiska svängningar som i det långa perspektivet kan beteck-nas som stagnation i betydelsen svängningar omkring en relativt oföränderlig låg nivå. Även storstädernas kvinnliga tjänstemän inom privat sektor kännetecknas av periodiska svängningar i facklig anslutning, men jämfört med sina manliga kolleger utmärks de av en något starkare facklig tillväxt under 1990-talet och en mer begränsad tillbakagång under 80-talet. Den för fackföreningarna klart mer positiva utvecklingen hos kvinnor än män bland arbetarna går således igen även på tjänste-mannasidan.
Utmärkande för storstadsområdenas privatanställda arbetare och tjänstemän är att den nedåtgående fasen i facklig anslutning i allmänhet inleddes redan vid 1980-talets ingång (eller ännu tidigare, men med reservation för arbetarkvinnorna), till skillnad från i övriga landet, där nedgången tog sin början först mot decenniets slut.
Utanför storstäderna steg tvärtom organisationsgraden något hos den privata sek-torns arbetare och tjänstemän (av båda könen) under 1980-talets första hälft (tabell 9 nedan resp. tabell 3:1 i tabellbilagan). Tillsammans med den kraftiga fackliga expansionen hos den offentliga sektorns arbetare resulterade det på riksplanet i att den genomsnittliga organisationsgraden för löntagare oavbrutet steg fram till och med 1986, för att först därefter börja avta.
I storstadsområdena föll organisationsgraden, som framgått, under hela 1980-talet hos tre av fyra grupper privatanställda löntagare, närmare bestämt manliga arbetare och tjänstemän samt kvinnliga tjänstemän (hos de manliga arbetarna dess-utom under 70-talets andra hälft), medan den däremot steg något hos de kvinnliga arbetarna under 80-talets första hälft. Således kan vi konstatera att hos huvuddelen av storstädernas privatanställda löntagare förebådas den utveckling som i övriga landet sätter in först mot 1980-talets slut.
Tabell 8. Facklig organisationsgrad för manliga och kvinnliga tjänstemän inom pri-vat sektor 1975–95 (ULF och AKU)
Anm. Talet för 1995 avser 1:a halvåret, i övrigt års- eller tvåårsmedeltal. Utan parentes = urval minst 200, (parentes) = urval 100–199.
Svängningarnas större utslag i storstäderna jämfört med övriga landet tar sig inte bara uttryck i att den fackliga nedgången var långvarigare och djupare just i storstä-derna, utan också i att den efterföljande uppgången i allmänhet också var mest framträdande i denna regiontyp.
Hos privatanställda manliga tjänstemän gick andelen fackligt anslutna upp med 5 procentenheter 1990–95 i storstäderna, men endast med 2 enheter utanför stor-stadsområdena, hos de kvinnliga var motsvarande uppgång 6 (i Stor-Stockholm 7) resp. 4 enheter.
Vid en uppdelning i branscher visar det sig att andelen fackligt anslutna privat-anställda arbetare i storstäderna ökat mest inom byggnadsbranschen närmare bestämt med +7 procentenheter 1990/91–95 (Stor-Stockholm +9) samt inom pri-vat service, varav hotell & restaurang +10, samfärdsel +8 och handel +7 (+9 i Stor-Stockholm) – tabell 3:2 i tabellbilagan. Inom hotell & restaurang och samfärdsel var uppgången ungefär lika kraftig utanför storstäderna. Största ökningarna hos privatanställda tjänstemän kan noteras inom samfärdsel med 15 procentenheter i storstäderna, uppdragsverksamhet m.m. +9 (+7 i Stor-Stockholm) samt bank- och försäkringsväsende +7 (+6 i Stor-Stockholm) – tabell 3:3 i tabellbilagan.
Inom den offentliga sektorn svarar de kommunalanställda arbetarna för de största förändringarna: hela 21 procentenheters uppgång i facklig anslutning utan-för storstäderna 1975–86/87 och 12 enheter i storstäderna samt i de senare
ytterli-TJÄNSTEMÄN ULF TJÄNSTEMÄN AKU
1975 1980 1986 1988 1990 1990 1990 1991 1993 1994 halva
Region m.m. -81 -87 -89 -91 -91 -95
Män
Stor-Stockholm 62 68 68 62 60 55 54 55 57 59 58
Storstäder 67 74 68 67 66 60 60 61 63 65 65
Övriga landet 80 82 84 83 80 79 78 80 80 80 80
Hela riket 74 79 77 75 74 71 70 72 72 74 74
Kvinnor
Stor-Stockholm (58) (64) 60 52 58 55 54 55 61 62 61
Storstäder 57 68 63 59 63 60 60 60 66 66 66
Övriga landet 79 79 79 85 80 80 78 82 83 82 82
Hela riket 68 74 71 72 71 70 69 71 75 75 75
gare 10 enheter 1991–95 (tabell 9). Det rör sig således om en mycket markerad uppåtgående långsiktig trend såväl i storstadsområdena som landet i övrigt – i båda fallen en tillväxt på inte mindre än ca 20 procentenheter under loppet av tjugo år.
Resultatet har blivit en facklig anslutning på inte mindre än omkring 90 procent i storstäderna (1995), vilket står i skarp kontrast till de drygt 60 procenten inom pri-vata servicenäringar. Därmed har en klyfta, som knappast alls existerade vid 1970-talets mitt, uppstått mellan olika arbetarkategorier inom storstäderna.