gare 10 enheter 1991–95 (tabell 9). Det rör sig således om en mycket markerad uppåtgående långsiktig trend såväl i storstadsområdena som landet i övrigt – i båda fallen en tillväxt på inte mindre än ca 20 procentenheter under loppet av tjugo år.
Resultatet har blivit en facklig anslutning på inte mindre än omkring 90 procent i storstäderna (1995), vilket står i skarp kontrast till de drygt 60 procenten inom pri-vata servicenäringar. Därmed har en klyfta, som knappast alls existerade vid 1970-talets mitt, uppstått mellan olika arbetarkategorier inom storstäderna.
3.6 Hur uppstod klyftan i facklig anslutning
Tabell 9. Facklig organisationsgrad för arbetare 1975–95 (ULF och AKU)
Anm. Talet för 1995 avser 1:a halvåret, i övrigt års- eller tvåårsmedeltal. Utan parentes = urval minst 200, (parentes) = urval 100–199.
ARBETARE ULF ARBETARE AKU
1975 1980 1986 1988 1990 1990 1990 1991 1993 1994 1995
Region m.m. -81 -87 -89 -91 -91
PRIVATSEKTOR
Stor-Stockholm 73 72 66 66 61 56 58 55 61 63 64
Storstäder 76 74 74 73 70 65 65 65 69 70 71
Övriga landet 79 85 88 88 86 82 83 82 84 84 84
Hela riket 78 82 84 84 82 78 78 77 80 80 81
INDUSTRI & BYGG
Storstäder 84 87 81 85 83 80 81 79 82 83 85
Övriga landet 87 90 91 91 90 91 91 90 90 92 92
Hela riket 86 89 89 90 88 88 89 88 88 90 91
PRIVATSERVICE
Stor-Stockholm (68) (63) (60) (57) 46 48 43 54 58 58
Storstäder 66 64 67 62 57 53 53 53 61 63 63
Övriga landet 58 72 80 80 76 69 70 69 75 75 75
Hela riket 61 69 75 73 69 63 63 63 70 71 71
OFFENTLIGSEKTOR
Stor-Stockholm (71) (77) 83 (78) (81) 77 75 79 86 86 86
Storstäder 73 80 84 82 82 81 80 82 89 89 89
Övriga landet 78 89 94 91 91 90 89 92 94 94 94
Hela riket 76 86 91 88 89 88 87 89 92 93 93
KOMMUNER
Storstäder 69 77 81 81 81 79 79 79 89 89 89
Övriga landet 73 88 94 90 91 90 89 91 92 94 94
Hela riket 72 84 90 88 88 87 86 88 92 92 92
ARBETARETOTALT
Stor-Stockholm 73 74 73 71 69 64 64 64 71 71 70
Storstäder 75 76 78 77 75 71 71 71 77 77 76
Övriga landet 79 86 90 89 88 85 85 86 88 87 87
Hela riket 78 83 87 86 84 81 81 82 85 84 84
Manliga arbetare
Stor-Stockholm 79 78 72 73 68 63 63 64 68 67 67
Storstäder 83 81 78 76 75 70 70 70 75 74 73
Övriga landet 85 88 89 89 87 86 85 86 87 86 87
Hela riket 84 86 86 86 83 81 81 81 84 83 83
Kvinnliga arbetare
Stor-Stockholm 63 69 73 69 70 65 66 64 74 75 73
Storstäder 65 72 77 77 76 72 71 72 79 80 78
Övriga landet 69 83 91 89 89 85 85 85 89 88 88
Hela riket 67 80 87 86 85 81 81 82 86 86 86
Det regionala mönstret skiljer sig avsevärt mellan privat och offentlig sektor.
Medan andelen fackanslutna arbetare i den privata sektorn sjönk med 12 procent-enheter i Stor-Stockholm 1975–90/91 steg organisationsgraden bland offentligan-ställda påtagligt även i storstäderna (se tabell 9). Differensen mellan Stor-Stock-holm och områdena utanför storstäderna fyrdubblades hos privatanställda arbetare (från 6 till 25 procentenheter 1975–90/91), men inom offentlig sektor ökade den inte alls, i varje fall inte under 1980-talet. Med avseende på storstäderna i genom-snitt vidgades avståndet till övriga landet påtagligt (från 3 till 16 procentenheter, dvs. en femdubbling).
Som följd av att den fackliga uppgången under 1990-talet varit starkast i stor-städerna har den regionala klyftan krympt något. Enligt AKU-serien låg de privat-anställda arbetarnas organisationsgrad i Stor-Stockholm 1990 25 procentenheter under den nivå som rådde utanför storstadsområdena, 1995 hade skillnaden mins-kat till 20 enheter (tabell 9). Den regionala klyftan är således fortfarande avsevärd inom privat sektor. Hos offentliganställda arbetare existerar den knappast alls; här är organisationsgraden idag (1995) ca 85 procent eller mer i alla regiontyper.
Något överraskande uppvisar de privata servicenäringarna (handel, hotell & res-taurang, samfärdsel, fastighetsskötsel, städning, reparations- och tvätteriverksam-het m.m.) en minst lika imponerande facklig tillväxt som den offentliga sektorn – men bara vad gäller arbetare utanför storstadsområdena. I själva verket var upp-gången utanför storstäderna allra störst hos just de privatanställda servicearbetarna, inte mindre än 22 procentenheter 1975–86/87, vilket kan jämföras med de offent-liganställda arbetarnas 16 enheter – tabell 9. Däremot steg andelen fackligt anslutna obetydligt hos storstädernas privata servicenäringar under samma period.
Resultatet blev en dramatiskt ökad skillnad – en regional klyfta – i facklig anslut-ning mellan storstäderna och landet i övrigt. Från att vid 1970-talets mitt ha befun-nit sig ca 5–10 procentenheter högre i storstäderna än i övriga landet, hade organi-sationsgraden 1986/87 hamnat 13 procentenheter lägre i storstäderna. Således en geografisk omsvängning med ca 20 procentenheter under loppet av tio-tolv år hos den privata servicesektorns arbetare (från +8 enheter till -13; se tabell 9).
Det är för övrigt den utomordentligt starka fackliga expansionen hos de privata servicenäringarna utanför storstadsområdena, i kombination med den uteblivna uppgången i storstäderna, snarare än förändringar i arbetskraftens sammansättning som förklarar uppkomsten av en geografisk klyfta bland privatanställda arbetare. I själva verket har servicenäringarna inte ökat sin sysselsättningsandel av den privata sektorn mer i storstäderna än i övriga landet om man ser till perioden 1975–90/91 i sin helhet. Redan vid 1970-talets mitt intog servicenäringarna en framträdande plats i storstäderna med 44 procent av de sysselsatta arbetarna inom privat sektor,
vilket kan jämföras med 26 procent utanför storstäderna. Under den här betraktade perioden steg denna andel i båda regiontyperna med 6 procentenheter. Om expan-sionen istället varit kraftigast i storstäderna hade den relativt låga organisationsgra-den hos servicenäringarna i sig kunnat förorsaka en regional klyfta i facklig anslut-ning hos den privata sektorns arbetare.
Att det trots servicenäringarnas höga sysselsättningsandel i storstäderna redan vid 1970-talets mitt inte förekom någon nämnvärd regional klyfta vid denna tidpunkt hos privatanställda arbetare genomsnittligt förklaras på motsvarande sätt av den då förhållandevis höga fackliga anslutningen just hos storstädernas serviceanställda arbe-tare. Fram till 1990/91 sjönk deras organisationsgrad med 9 procentenheter, medan det i övriga landet tvärtom ägde rum en uppgång på hela 18 procentenheter (tabell 9).
Raset i storstadsområdena kan i tiden närmare lokaliseras till slutet av 1980-talet och början av 1990-talet då organisationsgraden här föll med 10 procentenheter (dessför-innan låg den praktiskt taget stilla). Därmed hade den regionala klyftan vidgats till ca 20 procentenheter hos den privata servicesektorns arbetare. Till följd av den kraftiga fackliga återhämtningen i storstäderna under 1990-talet har denna skillnad reducerats något (enligt AKU från 17 till 12 procentenheter 1990–95).
Även hos tjänstemännen var de fackliga stagnationstendenserna i storstadsom-rådena under 1980-talet tydligast inom den privata sektorn. Men tvärtemot vad man skulle kunna förvänta sig är det inte enbart de privata servicenäringarnas tjäns-temän som kännetecknas av en markant facklig tillbakagång i storstadsområdena under 1980-talet (ca 6 procentenheter såväl i Stor-Stockholm som storstäderna genomsnittligt; se tabell 3:1 i tabellbilagan). Även hos industritjänstemännen var nedgången betydande (7 enheter 1980/81–90/91 och hela 11 enheter 1980/81–
88/89 – se tabell 3:1). Utanför storstadsområdena låg däremot andelen fackligt anslutna industritjänstemän på en stabilt mycket hög nivå runt 86–88 procent5 under hela perioden 1975–88/89 (därefter inträffade en viss nedgång).
En skillnad mellan privatanställda tjänstemän och arbetare är att klyftan i facklig anslutning mellan storstadsområdena och övriga riket hos de förra inte är något nytt fenomen utan har funnits under hela den här undersökta perioden. Hos både tjänstemännen och arbetarna har den regionala klyftan varit i särklass störst inom de privata servicenäringarna, men som följd av att den fackliga återhämtningen under 1990-talet varit starkast hos storstädernas arbetare och tjänstemän inom dessa näringar är de regionala olikheterna numera mindre.
Om förändringar av arbetskraftens branschmässiga sammansättning inte spelat någon större roll för skillnaden i facklig anslutning mellan storstäderna och övriga
5. Avseende enbart tillverkningsindustrins tjänstemän ca 86–89 procent (i övriga tal inkluderas tjänstemän inom byggbranschen).
landet, är det ändå relevant att undersöka om det förekommer några systematiska olikheter mellan de båda regiontyperna med avseende på företagens fördelning på olika storleksgrupper eftersom den fackliga arbetsplatsorganisationen i allmänhet är mindre utbyggd och organisationsgraden lägre på små arbetsplatser än på stora.
SCBs företags- och arbetsställeregister innehåller uppgifter om löntagarnas fördel-ning på arbetsställen av olika storlek med hänsyn till bransch. En indelfördel-ning i arbe-tare och tjänstemän saknas dock. Inom de privata servicenäringarna visar det sig att andelen sysselsatta vid mindre arbetsställen (1–20 anställda) är klart lägre i Stock-holm än i riket i genomsnitt. Därmed kan den i StockStock-holm lägre organisationsgra-den inom handeln och övriga privata servicenäringar knappast härledas till arbets-platsernas storlek (se tabell 3.7 i tabellbilagan). Endast inom tillverkningsindustrin har de små arbetsplatserna i Stockholm en något högre sysselsättningsandel än genomsnittligt för Sverige, men skillnaden är tämligen liten. Inte heller ur ett tids-perspektiv har arbetsplatsstorleken något att tillföra analysen. Sedan 1986 har vis-serligen de mindre arbetsplatsernas andel av löntagarna ökat mest i Stockholm, men det gäller såväl under den fackliga nedgångsfasen som därefter, dvs. både när Stockholmsområdet framträdde som regionen med starkast nedgång i organisa-tionsgraden och när den fackliga anslutningen här gick upp mest av alla regioner.