Vid förra sekelskiftet var Paul Peter Waldenström en av SMF:s ledare. Erland Sundström beskriver Waldenström som ett barn av sin tid (slutet av 1800-talet) med en konservativ samhällsåskådning. Den präglades enligt Sund-ström av hans bakgrund som präst och av det svenska treståndssamhället med värjestånd, lärestånd och närestånd. För Waldenström var överheten legitimerad av Gud (1978 s 115 f). I sin predikan med rubriken ”Lydnad mot överheten” säger Waldenström att:
Underdånighet och hörsamhet mot överheten äro saker, som pryda de troende inför Gud, och som genom dem pryda Guds och Kristi namn inför världen (Sundström 1978 s 118).
Denna syn gjorde inte Waldenström samhällsfrånvänd i den meningen att han inte ville ha med den världsliga makten att göra, utan han var snarare mycket aktiv i det politiska livet och var under en tjugoårsperiod riksdags-man (Sundström 1978 s 18) I den tidigare citerade predikan framhäver
Wal-denström de kristnas möjligheter att påverka samhället genom att engagera sig politiskt.
Genom att deltaga i de borgerliga angelägenheternas avgörande kunna också undersåtar utöva stort inflytande på samhällets styrelse. Och därvid hava de troende samma lagliga rättigheter som andra. De kunna deltaga i val av såväl kommunernas förtroendemän som av riksdagsmän, och de kunna ofta rätt vä-sentligt inverka på samhällets styrelse (Sundström 1978 s 124).
För Waldenström var det viktigt att kristna tog sitt samhällsansvar genom att påverka de politiska besluten. Han var mycket tydlig i vilken moral och livs-stil som var den rätta och han gick strängt till rätta mot rusdrycks- och to-baksbegäret (Sundström 1978 s 85 ff).
Waldenströms samhällsengagemang inriktades alltså på delaktighet inom de politiska ramarna och regler för individens egen moral och livsföring. Hos honom fanns inte någon tilltro till en social förändring utanför de redan givna ramarna, utan snarare en konservativ, högerinriktad hållning.
I Irving Palms (1982) avhandling om frikyrkorörelsernas hållning till ar-betarnas fackliga och politiska kamp åren kring sekelskiftet 1800–1900 stu-deras bland annat SMF och ledarskiktets syn på arbetarfrågan.18 Till det le-dande skiktet hörde utöver Waldenström, som tidigare nämnts, P. Ollén, Sam Johansson och J. Norberg (1982 s 79 f). Palm kompletterar bilden av Waldenströms tilltro till överheten med att Waldenström inte bara kritiserade arbetarnas brist på lydnad, utan också arbetsgivarnas dåliga behandling av sina anställda (1982 s 88). SMF:s ledarskikt kan dock sägas vara starkt kritis-ka till den framväxande arbetarrörelsen, framför allt på grund av inslaget av socialism, men också för att den inte böjde sig för överheten. Ledarna gick ut hårt mot socialismen som religionsfientlig och revolutionär (1982 s 96 ff). Under bland annat Sundsvallsstrejken sökte Waldenström upp de troende arbetarna för att vädja till dem att gå tillbaka till arbetet (1982 s 103).
Palms avhandling förstärker teckningen av ett konservativt ledarskikt med ett starkt politiskt engagemang (1982 s 119). Ledarna kan partipolitiskt definieras som liberaler med en viss förskjutning åt höger, även om Walden-ström uppträdde som en politisk vilde i riksdagen (1982 s 121 ff). Siffror från Lundkvist kompletterar bilden av det politiska engagemanget. 1890 var 15 % av andra kammarens ledamöter med i någon frikyrka (1977 s 175).
En annan fråga som väckte ett starkt engagemang, i såväl SMF:s
ledar-skikt som i SMF överlag, handlade om fred och försvar. Ingmar Gustafsson
(1987) skriver att i slutet av 1800-talet fanns en delad opinion inom ledar---
18 Palm (19982 s 55) definierar arbetarfrågan på följande sätt, vilket också är det sätt som jag använder ordet på: ”Arbetarfrågan innebar att man såg följderna av överbefolkning och arbe-tarnas otrygga ställning på arbetsmarknaden som sociala problem. Arbetarfrågan blev en del i ett socialt betraktelsesätt av samhället. Genom sociala reformer skulle arbetarnas situation förändras och det skulle ske inom den nya samhällsordningens ram”.
skiktet. Waldenström var en övertygad försvarsvän och E J Ekman föresprå-kade återhållsamhet med ekonomiska resurser till försvaret (1987 s 77). Efter Ekmans avgång blev Waldenström dominerande i opinionsbildningen (1987 s 66). Med åren blev dock de olika åsikterna mer och mer tydliga. I samband med första världskriget och det generationsskifte som ägde rum i SMF:s le-darskikt växte stödet för att verka för fred och vid generalkonferensen 1917 gjordes ett uttalande för fred (1987 s 188). Även om ledarskitets hållning i försvars- och fredsfrågan förändrades över tid visar frågan på ett politiskt engagemang.
Studiet av SMF:s ledarskikt kring förra sekelskiftet visar att dess sam-hällsengagemang innehöll olika komponenter. En sådan komponent var ett
starkt politiskt engagemang. Ledarskiktet inom SMF ville verka inom det
politiska systemet för förändring, snarare än att genom icke- parlamentariska handlingar förändra systemet. En annan komponent var en tydlig förkunnel-se om moral och livsstil som kom i uttryck ibland annat Waldenströms pre-dikningar.19
På vilket sätt uttrycker dagens nationella ledarskikt ett samhällsengage-mang? Vid det innevarande sekelskiftet återfinns inte missionsföreståndaren i Sveriges riksdag, som en företrädare för SMF och en kristen livsstil. Det politiska agerandet kan istället sägas både bytt arena och form. Arenan har förflyttats från riksdagen till generalkonferensen. Formen har ändrats från politiska uttalanden i riksdagen till uttalanden i aktuella dagsfrågor riktade till riksdag och regering, från missionsföreståndaren som individ till gene-ralkonferensen som kollektiv. Det är inte längre individer som representerar
SMF i riksdagen, utan kollektivet riktar uttalanden till riksdag och regering. Dessa uttalanden på 1990-talet har främst handlat om ekonomi, asylsökande och fred.
Ett annat exempel på försök till påverkan är att i nära anslutning till gene-ralkonferensens uttalande om bistånd (Genegene-ralkonferensens protokoll 1996 och 1999) skrev nuvarande missionsföreståndaren Krister Andersson till-sammans med representanter för olika kyrkor och organisationer en debattar-tikel som uppmanade riksdagen att återställa enprocentmålet (Dagens Nyhe-ter 00 03 02).
Under 1990-talet startade SMF ett projekt som kallades ”Rådslag om mis-sionen i Sverige”. Inom projektet skrevs häften som skulle inspirera till sam-tal i SMF:s församlingar. I det första häftet skrev Andersson en artikel om ”Vägval och uppbrott för mission i en ny tid” (1993 s 15–34). I artikeln tar Andersson upp ”hur nutidens människa längtar efter omsorg” och frågar hur församlingarna ska kunna möta det behovet. Andersson menar att ett sätt är att ta ställning i samhällsfrågor.
---
19 Hans Andreasson (2002) har studerat vad missionsföreståndarna i SMF säger i sina inled-ningspredikningar vid Generalkonferens. Undersökningen omfattar den period som inte nämnvärt berörs i den här studien, 1918–1993.
I samhällsfrågorna kan vi behöva ta ställning och välja väg tydligare än vi hitintills har gjort. Det handlar om både den enskildes politiska ställningsta-gande och om församlingens diakonala ansvar. Vi måste i framtiden tydligare välja om vi som församling vill finnas enbart på åskådarplats i samhällsde-batten eller om vi vill delta i spelet på plan. Om vi väljer det senare, måste vi börja bygga upp en beredskap för det (1993 s 32).
Församlingarna har inte, enligt Andersson, tillräckligt tagit ställning i sam-hällsfrågor och en tydlighet kan behövas, även om Andersson inte anser att det är ett krav. I texten finns också vissa distinktioner. Det är främst den enskilde som ska göra politiska ställningstaganden. Församlingen ska ta ett diakonalt ansvar och finnas med i samhällsdebatten. Hur församlingen ska finnas med i samhällsdebatten anger inte Andersson. Andersson fortsätter med att räkna upp olika områden som väntar på ett svar från församlingarna. Det handlar bland annat om människor som inte är älskade av marknadskraf-terna, den sociala döden, miljöfrågorna och skuldkrisen (1993 s 32). Anders-son fortsätter:
Jag har blivit alltmer övertygad om att vi inte kan leva i våra församlingar som om dessa framtidsfrågor inte fanns. Hur stora och svåra frågorna än är, kan vi inte som Guds folk på jorden idag bara överlämna dem till politiker och marknadsexperter. Frågan är om vi kan fortsätta arbetet i Missionsför-bundet in i framtiden utan att ta in den verklighet, som visserligen finns i våra vardagsrum genom TV och video, men som saknas på föredragningslistor i styrelser och församlingsmöten? (1993 s 33)
För Andersson är det alltså viktigt att ta ställning i olika samhällsfrågor. Ja, det verkar vara en framtidsfråga för hela SMF att tydligare ta del i samhällsli-vet. Andersson beskriver inte närmare vilka svar som ska ges på de stora framtidsfrågorna eller vad det innebär att ta in verkligheten. Det är upp till läsaren att konkretisera detta.
Kring senaste sekelskiftet återfinns alltså inte SMF:s nationella ledare i Sveriges riksdag, utan ett forum för kollektiva uttalanden är istället general-konferensen. Ett annat forum är massmedia, i det här fallet dagstidningar, även detta i en kollektiv form tillsammans med en mängd olika företrädare. Andersson speglar i den nämnda artikeln tydligt hela rörelsens åsikt.20 Sam-hällsengagemanget uttrycks inte inom det politiska systemet, riksdagen, det uttrycks istället utanför det och oftast som kritik av de beslut som de politis-ka företrädarna fattat.
Det finns också en medvetenhet och en självkritik i Anderssons artikel i rådslagshäftet, en medvetenhet om att församlingarna inte gör tillräckligt när det gäller samhällsfrågor och att det inte kan fortsätta på samma sätt. An-dersson gör det närmast till en trovärdighetsfråga, om församlingarna vill ---
20 Rörelsens åsikt uttrycks till exempel i uttalanden från Generalkonferensen (se
vinna omvärldens respekt och intresse måste en mängd samhällsfrågor bear-betas och besvaras.