Samhällsutvecklingen

Den sista frågan som tas upp utifrån Folkrörelseenkäten handlar om hur

medlemmarna i SMF ser på samhällsutvecklingen. Är de optimister eller

pessimister?

Begreppen optimism – pessimism är inte entydiga, vilket Pettersson (1992) påpekar. De kan gälla olika företeelser och händelser, mer eller mind-re konkmind-reta. Det är överlag lättamind-re att vara optimistisk inför något i allmänhet och i framtiden, än för konkreta händelser i nuet (1992b s 342 f). Enkätfrå-gorna om samhällsutvecklingen innehöll en värdering dels av nuet, om med-lemmarna upplevde nuet som positivt eller negativt, dels av framtiden, om de trodde att det skulle förändras till det bättre, det sämre eller inte alls. Frå-gorna gällde både för Sverige och världen, nu och om 20 år. Återigen har Pettersson kombinerat de olika svaren och erhållit sex olika synsätt, se figur 4. Den som är statiskt optimistisk tror att det goda samhället kommer att vara oförändrat. Total optimism innebär att det nuvarande goda samhället kom-mer att bli ännu bättre. Utvecklingspessimism handlar om att det nuvarande

goda samhället kommer att bli sämre. Statisk pessimism är att det nuvarande dåliga samhället kommer att fortsätta att vara dåligt, utvecklingsoptimism att det nuvarande dåliga samhället kommer att bli bättre. Total pessimism inne-bär att det nuvarande dåliga samhället kommer att bli sämre (Pettersson 1992b s 343).

Åsikt om framtiden: Ingen förändring: Förändring till:

Värdering av nuet Det bättre Det sämre

Positiv Statisk optimism Total optimism Utvecklingspessimism Negativ Statisk pessimism Utvecklingsoptimism Total pessimism

Figur 4. Olika typer av framtidsoptimism och framtidspessimism; en be-greppsbestämning, enligt Pettersson 1992b s 343.

Pettersson konstaterar utifrån resultaten att det är förvånansvärt många inom folkrörelsen som uttrycker en pessimistisk syn (1992b s 347). Det tyder ”på att dagens folkrörelser snarare uttrycker en protest mot befarade framtida missförhållanden”, medan folkrörelsernas ursprung var ”en protest mot sam-tida (d.v.s. dåsam-tida) missförhållanden” (1992b s 347). I jämförelsen mellan Sverige och övriga världen verkar det som, enligt Pettersson, att folkrörelse-folket tänker sig en utjämning, att det blir sämre i Sverige, medan det blir bättre i övrigt världen (1992b s 348).30 Petterson sammanställer inte resulta-ten och för inte heller in olika folkrörelser i modellen. Tabellerna i bokens appendix visar dock att medlemmarna i SMF snarare omfattar en pessimistisk framtidssyn än en positiv, oavsett om det gäller Sverige eller övriga världen (1992b s 414). De tror alltså att det går mot sämre tider både i Sverige och i

övriga världen. Det verkar som om den gemensamma ideologin i SMF inte

räcker till för att ge medlemmarna en framtidstro.

4.3 Sammanfattning

Det material som är tillgängligt från slutet av 1800-talet respektive 1900-talet försvårar säkra slutsatser, men några skillnader mellan de olika sekel-skiftena kan ändå iakttas. SMF:arnas hållning under 1990-talet har beskrivits som undersåtlig, vilket innebär att medlemmarna vill följa men inte skapa regler. En beskrivning som säkerligen inte passat på förra sekelskiftets ---

30 Många kristna förespråkar en global utjämning av jordens resurser, vilken medför att de rika länderna måste dela med sig, det vill säga bli fattigare. Se Andersson (1973), Svensson (1978), Edman m.fl. (1983), Månsus (1983), Lindberg (1986) och Bergström m.fl. (1986).

SMF:are, åtminstone inte i arbetarfrågan. Då ville medlemmarna förändra det samhälle de levde i, till ett rättvisare samhälle för arbetarna. På hundra år verkar medlemmarna ha blivit mer obenägna till att skapa nya regler som bättre stämmer överens med rörelsens ideal.

Kanske kan förra sekelskiftets medlemmar i sin önskan att förändra och protestera mot den rådande samhällsordningen kallas för förnyare enligt Petterssons terminologi, med utgångspunkt från de spridda informationsbitar som står till buds. De hade en förändringsbenägenhet och en mindre tilltro till samhällets olika institutioner. Medlemmarna idag kännetecknas istället i Petterssons undersökning av alienation, ett motstånd till förändring trots en mindre tilltro till samhällets institutioner. Misstron har SMF:arna från de båda sekelskiftena gemensamt, men inte förändringsbenägenheten. Den verkar ha minskat under årens lopp.

Vid förra sekelskiftet ansågs frikyrkorörelsen, som SMF ingår i, vara en folkrörelse som bland annat arbetade för samhällets bästa genom en hög

delaktighet hos medlemmarna. Pettersson benämner 1990-talets SMF för ”en

självförvaltande gemenskap”. Det kan tyckas som att den önskan som fanns hos medlemmarna kring förra sekelskiftet om samhällets bästa har förbytts mot en inåtvändhet där medlemmarnas bästa står i centrum. Medlemmarna gör inte längre anspråk att vilja hela samhällets bästa, utan bara sitt eget. Däremot finns det mobiliserande draget kvar. Det är genom medlemmarnas delaktighet som målen ska förverkligas.

Man kan inte heller säga att nutidens medlemmar bärs av en stor fram-tidstro. Pettersson karaktäriserar SMF:arna som pessimister, som tror att det kommer att bli sämre för Sverige i framtiden och bättre för världen i stort. Kanske var förra sekelskiftets medlemmar optimister, exemplen i förra ka-pitlet och medlemmarnas agerande i arbetarfrågan tyder på det. De tyckte inte att det dåvarande samhället var bra, men ville arbeta för att det skulle bli bättre. Pessimismen verkar i högre grad prägla medlemmarna idag, jämfört med för hundra år sedan.

Ändå vill medlemmarna ta sitt samhällsansvar, enligt Palm. De vill i för-sta hand arbeta för att enskilda människor ska få det bättre, inte för att sam-hället ska förbättras. De vill hellre verka i det lilla än i det stora.

På hundra år verkar SMF:s medlemmar ha förlorat tron på den egna rörel-sens möjligheter att påverka och förändra. Frågan till mitt material blir hur

medlemmarnas bild av SMF:s relation till samhället som stämmer med de

KAPITEL 5