Diagram 5.2.4 – Uppgång efter Eurokrisen

I likhet med att vi presenterat och analyserat resultaten från två olika beartrender vill vi även göra detsamma för två bulltrender under olika perioder och relatera dem till varandra men även till annan forskning. I Diagram 5.2.2 presenteras uppgången för portföljerna och marknaden under tiden efter finanskrisen. I Diagram 5.2.4 redogör vi istället för börsuppgången efter tiden kring Eurokrisen. Joshipura och Joshipura (2015) har sammanställt stora delar av den aktuella

forskningen på området kring låg volatilitet och risk, och i deras genomgång redogörs det för hur portföljer med låga betavärden överlag överpresterar marknaden i både upp- och nedåtgående trender, vilket även vi kan se utifrån de presenterade diagrammen. För att ytterligare visa på denna effekt presenteras i Tabell 5.2.1 betavärdena för våra volatilitetsportföljer under de bull- och beartrender som inträffat under vår testperiod. Det bör dock noteras att under bulltrenden mellan

december 2008 till december 2010 är betavärdena som lägst för våra portföljer, och det är också under denna period som portföljerna presterar som sämst gentemot sina jämförelseindex, men ändå i linje med deras utveckling. Resultaten från tiden under bulltrenden efter Eurokrisen på minner till stor del om de resultat som presenterades för tiden av börsuppgång efter finanskrisen. Det som är tydligt under den förstnämnda perioden är att ränta-på-ränta-effekten här är ännu tydligare och kommer igång på allvar ungefär ett och ett halvt år in i tiden av börsuppgång.

6.2.5 Summering

För att analysera bull- och beartrenderna och relatera dem till tidigare forskning om

faktorinvestering, har vi bland annat jämfört resultaten med de från Arnott m.fl.s (2005) studie. De testar att konstruera index utifrån andra fundamentala faktorer än enbart börsvärde, vilket används för de vanliga marknadsviktade indexen. De visar sig i deras studie att de alternativt konstruerade indexen överpresterar de marknadsviktade indexen med i genomsnitt 1,9 procentenheter per år över studiens testperiod, som sträcker sig från 1962 till 2004. Deras index överpresterade både i upp- och nedåtgående trender samt i stigande och fallande räntor (Arnott m.fl., 2005). Resultaten påminner till viss del därför om de som genererats i vår studie om vi koncentrerar oss på

portföljernas prestation i tider av olika marknadsfaser.

I vår egen studie uppvisas en genomsnittlig överavkastning på 4,3 procent respektive 5,2 procent för de två olika volatilitetsportföljerna. Något som dock bör tas i beaktande är att vår studies undersökningsperiod endast sträcker sig över 10 år i förhållande till studien av Arnott m.fl.s (2005) där den är hela 42 år. Även om tidsperioderna skiljer sig ganska mycket åt går det ändå att se att under upp- och nedåtgående trender på markanden så visar volatilitetsportföljerna generellt sett på en överavkastning gentemot jämförelseindexen.

Sammanfattningsvis kan det utifrån resultaten i ovanstående diagram och tabeller sägas att

volatilitetsportföljerna överlag presterat bra relativt sina respektive index, och att de i de flesta fall presterat bättre i både upp- och nedåtgående trender på marknaden. Detta kan även anses stämma överens med en del tidigare forskning från andra länder och som applicerats på andra marknader. För en riskavert investerare är resultaten intressanta då portföljerna klarar sig bättre i tider av allmän börsnedgång. Det kan vara en anledning till att investera i en portfölj med fokus på låg volatilitet då det för vissa kan skapa ökad känsla av trygghet. Att dessa portföljer även verkar prestera bra relativt marknaden även i uppåtgående trender, och i stor utsträckning överavkastar gentemot marknaden, ger ytterligare anledningar till att investera i en portfölj med fokus på låg volatilitet. De jämförelser som har gjorts med tidigare studier visar på liknande resultat som denna

undersökning, portföljerna klarar sig bättre än index i allmän nedgång och hänger med upp eller överpresterar index i tider av börsuppgång.

6.3 Avkastningsmått

6.3.1 Sharpekvot

Black, Jensen & Scholes, argumenterade i sin studie för att investerare genom att koncentrera sig på tillgångars volatilitet kan utveckla arbitragestrategier och genom detta kontinuerligt straffa marknaden (Black, Jensen & Scholes, 1972). I Tabell 5.3.1 redovisas Sharpekvoterna för de båda volatilitetsportföljerna samt deras jämförelseindex för varje år, samt ett genomsnitt för dessa under hela testperioden. Det som kan utläsas är att volatilitetsportföljerna generellt sett genererat högre Sharpekvoter än indexen, och därmed också bättre riskjusterad avkastning sett till stora delar av testperioden.

Blitz och van Vliet (2007) genomförde en studie inriktad på hur lågvolatila aktier avkastat historiskt mot marknaden. Deras testperiod sträckte sig över åren 1986 - 2006. I relation till vår egen studie använde sig dessa forskare av mer antaganden och olika studiemoment, med deras huvudsakliga syfte var ändå fokus på aktier med låg uppvisad volatilitet. De konstruerade bland annat en portfölj som både var likaviktad, och innehöll lågvolatila aktier, i likhet med de portföljer som testas i vår studie (Blitz och van Vliet, 2007). För att kunna relatera och jämföra de resultat som uppnåtts i vår egen studie väljer vi därför att koppla dem till de resultat som Blitz och van Vliet (2007) uppvisade. De applicerade sin studie på både globala och mer regionala marknader, och därför testar också vi hur våra resultat förhåller sig till deras resultat, både globalt sett och för regionen Europa.

Gällande resultaten i Tabell 5.3.1 kan vi utläsa att Sharpekvoten för Volatilitetsportföljen utan utdelning över perioden i genomsnitt uppgår till 0,77. Blitz och van Vliet (2007) uppvisar i sin studie en Sharpekvot på 0,72 för portfölj innehållandes lågvolatila aktier på den globala marknaden. De uppnådde en Sharpekvot på 0,49 när de applicerade sin strategi enbart på europeiska aktier. De globala resultaten stämmer av någon anledning därför bättre överens med våra egna uppvisade Sharpekvoter, än vad Sharpekvoterna genererade från den europeiska marknaden gör. En tänkbar förklaring till dessa skillnader skulle kunna vara att det vid beräkning av Sharpekvoten är avgörande vilken standardavvikelse som används, samt storleken på denna. Blitz och van Vliet (2007) presenterar i sin studie en standardavvikelse som uppgår till 10,1 procent för den globala aktieportföljen, samtidigt som motsvarande för den europeiska portföljen

standardavvikelse under testperioden som uppgår till på 12,98 procent. Detta resultat gör att vår portfölj ligger mer i linje med den europeiska portföljen som testas av Blitz och van Vliet (2007), även om Sharpekvoterna för våra porföljer är något högra än de som uppvisades på den europeiska marknaden. Då Volatilitetsportföljen uppvisar en högre standardavvikelse kan detta inte vara anledningen till den högre Sharpekvoten. Däremot uppvisar Volatilitetsportföljen en

genomsnittligt högre totalavkastning under perioden än vad Blitz och van Vliets likaviktade portfölj med lågvolatila aktier uppvisar på båda de testade marknaderna under hela studerade perioden mellan 1986 till 2006 (Blitz och van Vliet, 2007).

Andra studier som har testat portföljer med låg volatilitet som faktor har uppnått likande Sharpekvoter. Hsu & Li (2013) testade sin portfölj för den amerikanska marknaden samt

västvärldens ackumulerade marknader exklusive den amerikanska, på både tio och 20 års sikt. De uppnådde värden för Sharpekvoter på mellan 0,61 till 1,90. Inom detta intervall hamnar även de flesta av våra portföljers Sharpekvoter.

Andrew Ang (2014) beskriver hur General Motors utvecklade en portfölj med fokus på låg volatilitet. Denna portfölj uppvisade en Sharpekvot på 0,7 för perioden mellan 1979 och 2012. General Motors portfölj bestående av aktier med låg volatilitet hade som urval för portföljinnehav indexet Russell 1000, vilket även används som referensindex för jämförelsens skull (Ang, 2014). Det finns flertalet studier på området där likande Sharpekvoter som de vi beräknat uppvisas, och som i hög grad kan relateras till det resultat som volatilitetsportföljerna uppvisar. Detta anser vi bidrar till att öka rimligheten och trovärdigheten i våra resultat vilka ger vid hand att en strategi med fokus på låg volatilitet till synes fungerar även på den svenska marknaden, åtminstone under den tidsperiod som vi testat.

För att säga något om de negativa Sharpekvoter som uppvisas under vissa år i Tabell 5.3.1 kan vi studera själva formeln för Sharpekvoten, som redogörs för i studiens teoretiska referensram. De två delarna som kan göra att volatilitetsportföljerna skiljer sig ifrån jämförelseindexen är skillnader avseende riskpremien utöver den riskfria räntan samt standardavvikelsen. Volatilitetsportföljerna har under åren med negativ Sharpekvot en lägre uppvisad standardavvikelse än jämförelseindexen. Det leder till att den negativa avkastningen för portföljerna inte divideras med en lika stor nämnare som den görs för jämförelseindexen. Allt annat lika innebär detta att den lägre standardavvikelsen i detta fall missgynnar resultatet för volatilitetsportföljerna. En negativ Sharpekvot är svår att säga så mycket mer om än att den ger vid hand att avkastningen inte motsvarat den risknivå tillgången i

fråga uppvisat. Vi ser det därför inte anledning inte vara särskilt relevant att analysera de negativa Sharpekvoterna ytterligare.