EG-rättens utveckling .1 Inledning

Förbud mot vissa former av territoriella begränsningar föreligger i EG-fördraget. Enligt art. 81.1.c) är avtal konkurrensbegränsande särskilt om de innebär att ”marknader eller inköpskällor delas upp”. En central fråga är när en sådan uppdelning skall anses ha ägt rum. Enligt en vid tolkning av bestämmelsen skulle varje form av avtal där avtalspart i framtiden erhåller ett reserverat område att sälja en produkt av visst märke vara konkurrensbegränsande. En mer restriktiv tolkning av bestämmelsen

14Om begränsning av kundkrets se kap. 5.

15Om kvantitetsklausuler se kap. 6.

16Se Lidgard, Licensavtal i EU s. 128.

17Se även a.a. s. 127.

18Mål 102/77, Hoffman-La Roche v. Centrafarm, [1978] ECR 1139 (= [1978]

3 CMLR 217).

19Mål 3/78, Centrafarm BV v. American Home Products Corp., [1978] ECR 1823 (= [1979] 1 CMLR 326).

skulle låta flera avtal falla utanför. T.ex. skulle inte en territoriell begräns-ning anses falla under ordalydelsen, om den reserverar ett område, där ännu ingen försäljning ägt rum, och där det därför är nödvändigt med ekonomiska incitament för att en avtalspart skall våga satsa på mark-nadsföring inom territoriet ifråga. Under sådana omständigheter utgör inte avtalet någon försämring av rådande förhållanden.²⁰

Territoriella begränsningar kan förekomma i en rad olika avtalsförhål-landen. Den typiska situationen, när uppdelning av territorier anses skadlig, är när det föreligger en kartell med horisontala relationer mellan parterna. När det är fråga om vertikala förhållanden mellan avtalsparter, som inte konkurrerar med varandra, är ofta territoriella begränsningar mer befogade som legitimt instrument i avtalet. Territoriella begräns-ningar är här vanliga som medel att reglera försäljningen inom ett distri-butionsavtal. Vid franchising är ofta geografiska uppdelningar av central betydelse.²¹

I ett licensavtal kan avtalsparterna stå i ett såväl vertikalt som horison-talt förhållande till varandra. Inom EG-rätten gjordes tidigare inte någon större skillnad mellan dessa två situationer, och i en utvärderingsrapport, som initierades av kommissionen avseende GTeknikF, pekades på behov av en förändring i detta avseende.²² I den nuvarade TeknikF görs en grundläggande distinktion mellan licensavtal, som sluts mellan konkur-renter, och avtal, som sluts mellan parter, som inte står i konkurrensför-hållande till varandra, vilket har särskilt stor betydelse för regleringen av territoriella begränsningar.

20 D.v.s. även om klausulen begränsar konkurrensen ex post, innebär det inte någon marknadsuppdelning ex ante. Om den avtalade territoriella begränsningen är nödvändig för att avtal skall komma till stånd, tillkommer ingen marknadsuppdelning. Jfr kommissi-onens formulering av integrationsmålet i Riktlinjerna till VertikalF: ”Företag bör inte tillåtas att återskapa privata barriärer mellan medlemsstater där statliga barriärer har avskaffats med framgång” (punkt I.2.7).

21 Konkurrensbegränsningar i franchiseavtal reglerades tidigare i FranchiseF men behandlas numera i VertikalF (se art. 2.3). Möjligheterna att göra territoriella uppdel-ningar är desamma som för distributionsavtal. Franchiseavtal, som omfattas av undanta-get förutsatt att vardera parternas omsättning inte överstiger tröskelvärdet (art. 2.2), får innehålla territoriella begränsningar i form av förbud mot aktiv försäljning till reserverat område (art. 4.b). Längre gående begränsningar är förbjudna.

22 Utvärderingsrapport GTeknikF punkt 183 ff.

4.2.1.2 Rättspraxis avseende tillämpning av art. 81 vid territoriella begränsningar

4.2.1.2.1 KOMMISSIONENSTIDIGAUPPFATTNINGBETRÄFFANDELICENSAVTAL

I början av 60-talet ansåg kommissionen, att exklusiva licensavtal inte omfattades av konkurrensreglerna, varför det stod parterna fritt att avtala om territoriella begränsningar. Enligt kommissionens s.k. julbudskap, 1962 års tillkännagivande om patentlicensavtal, ansågs de skyldigheter, som ålades part i licensavtal, vara ett utnyttjande av de rättigheter, som omfattades av den immateriella rättigheten, åtminstone så länge som skyldigheterna byggde på att licensen begränsades i fråga om tillverk-ning, användning och försäljning.²³

4.2.1.2.2 EXKLUSIVÅTERFÖRSÄLJNINGI EG-DOMSTOLENSTIDIGAPRAXIS

Om det vid licensiering stod parterna fritt att avtala om territoriella begränsningar, kom kommissionen att driva en annan uppfattning, när det gällde återförsäljaravtal. Ett yttrande från kommissionen och ett icke beviljat undantag överklagades och resulterade i två avgöranden från EG-domstolen 1966. De båda fallen, Société La Technique Minière v.

Maschinenbau Ulm²⁴ och Consten/Grundig²⁵, avgjordes nästan samtidigt, men trots detta var domstolens resonemang mycket olika. I LTM v.

MBU fördes ett ekonomiskt resonemang, medan domstolen i Consten/

Grundig resonerade formalistiskt.²⁶ Ur immaterialrättslig synvinkel bör noteras att betydelsen av en varumärkesrättighet aktualiserades i Con-sten/Grundig.

I fallet Société La Technique Minière slogs fast, att en exklusivitetsklausul i sig inte behöver strida mot art. 81.1.

Det franska företaget Technique Minière hade åtagit sig att sälja ett antal (37) entreprenadmaskiner i över två år och hade av sin tyska avtalspart Maschinenbau Ulm erhållit exklusiv rätt att sälja produkten i Frankrike (samtidigt som Technique Minière inte fick sälja konkurrerande produkter utan Maschinenbau Ulms till-stånd²⁷). Efter att en civilrättslig tvist brutit ut mellan parterna hävdade Technique Minière, att kontraktet stred mot art. 81.1 EGF och därför var ”absolutely

23 [1962] OJ 139, senare upphävd, se [1984] OJ C220/14.

24 Mål 56/65, Société La Technique Minière v. Maschinenbau Ulm GmbH, [1966]

ECR 235 (= [1966] CMLR 357).

25 Mål 56 & 58/64, Consten SA and Grundig-Verkaufs GmbH v. Commission, [1966]

ECR 299 (= [1966] CMLR 418).

26 Se 3.3.1.5.1 samt nedan.

27 D.v.s. ett s.k. exclusive dealing agreement.

void”.²⁸ Den franska domstolen begärde ett tolkningsbesked, huruvida en exklu-siv försäljningsrätt var i konflikt med art. 81.1. I ett yttrande gjorde kommissio-nen gällande, att ett exklusivt försäljningsavtal automatiskt stred mot art. 81.1,

”automatically applies to this type of agreement”, samtidigt som undantag enligt art. 81.3 skulle vara möjligt om förutsättningarna var uppfyllda.

Kommissionens uppfattning, att ett exklusivt återförsäljaravtal automatiskt var konkurrensbegränsande, tillbakavisades av EG-domstolen. Istället menade domstolen, att det var nödvändigt att pröva den frågan från fall till fall. En analys skulle göras av den relevanta marknaden med utgångs-punkt i varans natur, parternas marknadsandelar, hur konkurrensbegrän-sande klausulerna var, om varuutbudet var begränsat eller obegränsat med hänsyn till kvantitet och tidsrymd, om avtalet var ett led i ett större nät-verk och om parallellimport var möjlig eller förhindrades.²⁹ Som grund för sitt ställningstagande betonade domstolen, att exklusiva avtal kunde vara nödvändiga för att penetrera en ny marknad. Visade sig exklusiviteten i ett sådant fall vara nödvändig, kunde det betvivlas, om det verkligen förelåg någon begränsning av konkurrensen.³⁰ Den analysmetod, som domstolen förespråkade, nämligen att pröva om konkurrensbegränsningar i ett avtal är nödvändiga för att kunna penetrera en ny marknad, kom senare att betecknas som STM-testet.³¹

28 En fråga som därigenom kom upp i EG-domstolen var, huruvida ogiltighet enligt art. 81.2 EGF medförde hela avtalets ogiltighet eller endast den konkurrensbegränsande klausulen. EG-domstolen slog fast, att det var det sistnämnda som gällde, såvida inte de konkurrensbegränsande delarna var oskiljbara från hela överenskommelsen.

29 ”Therefore, in order to decide whether an agreement containing a clause ’granting an exclusive right of sale’ is to be considered as prohibited by reason of nature and quantity, limited or otherwise, of the products covered by the agreement, the position and impor-tance of the grantor and the concessionnaire on the market for the products concerned, the isolated nature of the disputed agreement or, alternatively, its position in a series of agreements, the severity of the clauses intended to protect the exclusive dealership or, alternatively, the oppurtunities allowed for other commercial competitiors in the same products by way of parallell re-exportation and importation.” Punkt 250, mål 56/65, Société La Technique Minière v. Maschinenbau Ulm GmbH, [1966] ECR 235 (= [1966] CMLR 357).

30 ”In particular it may be doubted whether there is an interference with competition if the said agreement seems really necessary for the penetration of a new area by an under-taking.” Punkt 250.

31 Whish, Competition Law s. 266 ff.

I avgörandet Consten/Grundig v. Commission³² ansågs den territoriella begränsningen vara konkurrensbegränsande.

I Consten/Grundig v. Commission hade Grundigs franske återförsäljare Consten åtagit sig att varken direkt eller indirekt leverera till kunder utanför avtalsområdet och samtidigt erhållit varumärket GINT, sannolikt i syfte att på varumärkesrätts-lig grund förhindra parallellimport. Kommissionen ansåg, att avtalet mellan Consten och Grundig stred mot art. 81.1 EGF och vägrade dessutom att bevilja undantag enligt art. 81.3. Avtalsparterna överklagade till EG-domstolen.

Avtalsparterna anförde inför EG-domstolen argumentet, att vertikala begräns-ningar inte kunde anses omfattas av förbudet i art. 81.1 EGF. EG-domstolen till-bakavisade detta och menade, att det inte fanns anledning att göra skillnad mel-lan horisontala och vertikala avtal, när det gällde att bedöma omfattningen av art. 81.1:s tillämpningsområde.

Avtalsparterna menade att det faktum, att avtalet omfattade en immateriell rättighet, varumärket GINT, gjorde att EG-rätten inte kunde ingripa jml. art. 30.

Den konkurrensbegränsande effekt, som uppkom, var inte beroende av avtalet som sådant utan av det varumärke som registrerats i enlighet med fransk lag.

EG-domstolen ansåg att parterna i sitt avtal hade gått långt i sin strävan att avgränsa territorierna. Man pekade särskilt på att konkurrensbegränsning-arna även omfattade indirekta aktiviteter, eftersom Grundig åtagit sig att inte leverera varor till parallellimportörer. Consten ansågs därigenom ha erhållit ett absolut områdesskydd. Registreringen av varumärket GINT bedömdes ha gjorts för att skydda Consten mot ytterligare parallell-import. Domstolen uttalade, att förbudet mot även indirekta aktivite-ter³³ samt brukande av varumärket GINT skulle göra det ”possible to charge for products in question prices which are sheltered from all effective competition” (min kurs.). Domstolen tycks ha menat, att det var viktigt, att inte inommärkeskonkurrensen begränsades i alltför stor utsträck-ning,³⁴ med motiveringen att konkurrens mellan återförsäljare var sär-skilt nyttig, då distributionskostnaden var en tung post för produkten.³⁵

32 Mål 56 & 58/64, Consten SA and Grundig-Verkaufs GmbH v. Commission, [1966]

ECR 299 (= [1966] CMLR 418).

33Se 4.1.3.2.

34 Pehrson, ”Exklusivitets- och områdesskyddsklausuler inom EU, EES och Sverige”, JT 94–95 s. 56 ff., 68.

35 Consten/Crundig v. Commission, punkt 343: ”Because of the considerable impact of distribution costs on the aggregate cost price, it seems important that competition between dealers should also be stimulated. The efforts of the dealer are stimulated by competition between distributors of products of the same make.”

Principen om det totala förbudet för absolut områdesskydd har senare upprätthållits i EG-domstolens praxis.³⁶

I EG-domstolens båda avgöranden LTM v. MBU³⁷ och Consten/

Grundig³⁸ drogs två alternativa linjer upp för att bedöma, om ett avtal skulle anses som konkurrensbegränsande eller ej. Trots att båda fallen avgjordes nästan samtidigt, gav de uttryck för två helt skilda attityder. I LTM v. MBU företrädde domstolen ett ekonomiskt betingat resonemang och slog fast, att ett exklusivt återförsäljaravtal inte var automatiskt kon-kurrensbegränsande. Consten/Grundig formulerades på ett mer formalis-tiskt sätt. I avgörandet försökte parterna förhindra konkurrens från parallellimportörer, varför absolut områdesskydd ansågs föreligga.

4.2.1.2.3 KOMMISSIONENSINSTÄLLNINGSKÄRPS

Under 1960-talet hade kommissionen, som framgått, en tillåtande atti-tyd till avtalsbegränsningar i licensavtal, samtidigt som möjligheterna att införa motsvarande klausuler i distributionsavtal motverkades, vilket som exempel framgår av kommissionens agerande i ovan nämnda avgö-randet Consten/Grundig. Fr.o.m. 1970-talet skärptes kommissionens inställning även till licensavtal bl.a. genom fyra beslut, Burroughs-Del-planque, Burroughs-Geha-Werke, Davidson-Rubber och Raymond/Nagoya.

Kommissionen uttalade, att exklusiva avtal under särskilda omständighe-ter kunde anses konkurrensbegränsande enligt art. 81.1.³⁹ I fallet David-son Rubber anmärkte kommissionen direkt mot avtalets exklusivitet.

Genom att licensgivaren åtog sig att begränsa exploateringen av immate-rialrätten till en enda licenstagare, förlorade licensgivaren möjlighet att sluta avtal med andra möjliga licenstagare, varför kommissionen drog slutsatsen, att ”(i)n certain cases such exclusive character of licence relating

36Se t.ex. mål 28/77, Tepea BV v. Commission, [1978] ECR 1391 (= [1978] 3 CMLR 392), mål 279/87, Tipp-Ex GmbH & Co KG v. Commission, [1990] ECR I-261, mål T77/92, Parker Pen Ltd v. Commission, [1994] ECR II-549 (= [1995] 5 CMLR 435).

37Mål 56/65, Société La Technique Minière v. Maschinenbau Ulm GmbH, [1966]

ECR 235 (= [1966] CMLR 357).

38Mål 56 & 58/64, Consten SA and Grundig-Verkaufs GmbH v. Commission, [1966]

ECR 299 (= [1966] CMLR 418).

39Beslut 72/25/EEC, Burroughs AG & Ets. Delplanque, [1972] JO L13/50 (= [1972]

CMLR D67), beslut 72/26/EEC, Burroughs AG & Geha-Werke GmbH, [1972] JO L13/53 (= [1972] CMLR D72), beslut 72/237/EEC, Davidson Rubber Co. [1972] JO L143/31 (= [1972] CMLR D52), beslut 73/238/EEC, Raymond & Co. and Nagoya Rubber Co. Ltd, [1972] JO L143/39 (= [1972] CMLR D45).

to industrial property rights may restrict competition and be covered by the prohibition set out in Article [81.1]”. Det faktum, att produkterna kunde fritt cirkulera mellan medlemsstaterna, bidrog emellertid till att avtalet här kunde accepteras. En ytterligare skärpning från kommissio-nens sida efter dessa fyra avgöranden skedde i fallet Kabelmetal.⁴⁰ Parterna hade avtalat om en förpliktelse att inte sälja till medlemsstater utanför angivet territorium, vilket kommissionen ansåg inte vara en del av den licensierade patenträttigheten och tvingade parterna att ta bort bestäm-melsen. I Bronbemaling⁴¹ menade kommissionen, att ett åtagande av en licensgivare att inte upplåta fler licenser varken var tillåten enligt art. 81.1 eller kunde undantas enligt art. 81.3. I avgörandet AOIP/Beyrard⁴² utta-lade kommissionen, att kontraktuella krav, som härrörde från licensavta-lets exklusivitet, inte hörde samman med immaterialrättens existens. Ett exportförbud ansågs utgöra en konkurrensbegränsning enligt art. 81.1. I några andra fall angreps territoriella begränsningar på motsvarande sätt, utan att kommissionen behövde fatta något formellt beslut, eftersom parterna självmant ändrade avtalet.⁴³

I Campari⁴⁴ hade företaget Campari-Milano byggt upp ett nätverk med licenstagare för att marknadsföra sina produkter utomlands. Licens-tagarna erhöll en exklusiv rätt att tillverka och försälja drycker inom sina respektive nationella territorier. Licensen omfattade hemlig know-how samt varumärket Campari. Kommissionen menade, att avtalen var kon-kurrensbegränsande både till syfte och effekt. De exklusiva licensavtalen ansågs begränsa licensgivarens kommersiella frihet (freedom of action-doktrinen) samt begränsa konkurrensen genom att andra producenter inte längre kunde komma på fråga som licenstagare. Det betonades även,

40Kabel- und Metallwerke Neumeyer AG & Les Etablissements Luchaire SA, beslut 74/

494/EEC, [1975] OJ L222/34 (= [1975] 2 CMLR D40).

41Beslut 75/570/EEC, Zuid-Nederlandsche Bronbemaling v. Heidemaatschappij, [1975]

OJ L249/27 (= [1975] 2 CMLR D67).

42Beslut 76/29/EEC, Association des Ouvriers en Instruments de Précision (AOIP) v.

Beyrard (AOIP/Beyrard), [1976] OJ L6/8 (= [1976] 1 CMLR D14).

43I Peugeot-Zimmern, Re [1977] CMLR D22, förklarade kommissionen, att såväl exklusivitetsklausuler som exportförbud stred mot art. 81.1. I The Complaint by Yoshida Kogyo KK, Re [1978] 3 CMLR 44, menade kommissionen, att patenthavarens åtagande att inte utnyttja sina patent i ett territorium, som reserverats för en licenstagare, var kon-kurrensbegränsande. Se även Plant Royalty Bureau, Re [1979] 3 CMLR 42, avseende exportförbud i licensavtal för växtförädling.

44Beslut 78/253/EEC, Campari, [1978] OJ L70/69 (= [1978] 2 CMLR 397).

att Campari var ett internationellt känt märke. Licensavtalen innehöll även exportförbud innefattande aktiv försäljning, vilket ansågs ha ”an appreciable effect”. Eftersom avtalen däremot ansågs främja produktion och distribution kunde de undantas.

Kommissionens strikta uppfattning kom slutligen till uttryck i beslu-tet Nungesser.⁴⁵ Kommissionen menade, att exklusivitetsklausulen i en växtförädlingslicens ansågs strida mot art. 81.1 med motiveringen, att all konkurrens eliminerades då licensgivaren åtagit sig att inte upplåta fler licenser och att inte själv konkurrera med licenstagaren. Något undantag enligt art. 81.3 kunde heller inte komma på fråga. Kommissionens beslut överklagades till EG-domstolen, vars dom kom att bli det mest centrala av EG-domstolens avgöranden beträffande licensavtal (se nästa avsnitt).

I kommissionens beslut ansågs alltså exklusiva licensavtal konkurrens-begränsande enligt art. 81.1 på formalistiska grunder. Likaså ansågs exportförbud vara konkurrensbegränsande.⁴⁶ Bedömning av avtalets nytta gjordes vid tillämpningen av art. 81.3. EG-domstolens avgöranden kom att utvidga möjligheterna för licensavtal att falla helt utanför art. 81.1.

4.2.1.2.4 EG-DOMSTOLENSPRAXIS

När kommissionens uppfattning skärptes under 1970-talet, kom alltså exklusivitetsklausuler att anses som konkurrensbegränsande. I en rad avgöranden kom däremot EG-domstolen att driva en annan linje än kommissionen. Exklusivitetsklausuler, och även mer långt gående former av territoriella begränsningar, ansågs inte nödvändigtvis strida mot art. 81.1. Överklagandet av kommissionens ovan nämnda beslut Nunges-ser resulterade i det första avgörande, där EG-domstolen tog ställning till innehållet i ett licensavtal. I beslutet hävdade kommissionen, att konkur-rensen eliminerats redan genom att licensgivaren åtagit sig att inte upp-låta konkurrerande licenser eller själv konkurrera med licenstagaren.

Genom domen i Nungesser v. Commission⁴⁷ (1982) slog EG-domstolen

45Beslut 78/823/EEC, Nungesser (Breeder’s Rights – Maize Seed), [1978] OJ L286/23 (= [1978] 3 CMLR 434).

46Kommissionen bedömde territoriella begränsningar i upphovsrättslicenser på mot-svande sätt som i patent- och/eller know-howlicenser. Se t.ex. Re BBC [1976] 1 CMLR D89, BBS/Valley, [1978] 3 CMLR 306, Re The Old Man and the Sea, [1977] 1 CMLR D121, Ernst Been Ltd., [1979] CMLR 636.

47Mål 258/78, Nungesser (LC) KG and Kurt Eisele v. Commission, [1982] ECR 2015 (= [1983] 1 CMLR 278).

fast, att exklusiva licensavtal inte nödvändigtvis var konkurrensbegrän-sande enligt art. 81.1. Avgörandet kom därmed att utgöra en viktig utgångspunkt för rättsläget.

Ett franskt offentligrättsligt subjekt, Institut National de la Recherche Agronomique (INRA), hade utvecklat majssäd, som kunde odlas under klimatförutsättningar, som dittills ansetts olämpliga för majsodling. INRA upplät en licens till växtförädlings-rätten för sex olika majsslag till Kurt Eisele, som via det tyska företaget Nungesser, där han var huvuddelägare, avsåg att exploatera majsrättigheterna i Tyskland. I licensavtalet upplät INRA exklusiv rätt till Eisele att organisera försäljning och åtog sig samtidigt att vidta alla nödvändiga åtgärder för att söka förhindra, att INRA:s majssäd blev exporterat till Tyskland genom annan än Eisele. Eisele ingrep med stöd av avtalet mot konkurrenter, som försökte parallellimportera majssäd till Tyskland. Resultatet blev, att en konkurrent anmälde Eisele för kommissionen.

Beslutet överklagades till EG-domstolen, som gjorde en distinktion mel-lan öppna exklusiva licenser och exklusiva licenser med områdesskydd.⁴⁸ Innehöll avtalet endast begränsningar avseende licensgivarens rättighet att upplåta ytterligare licenser och själv konkurrera med licenstagaren, var det fråga om en öppen exklusiv licens, till skillnad från när parterna eliminerade all konkurrens från parallellimportörer eller licenstagare för andra territorier. Det var nödvändigt, att i det aktuella fallet undersöka huruvida den exklusiva licensen, i den utsträckning som den var öppen, ledde till konkurrensbegränsande effekter i fördragets mening. I ett ytt-rande hade Tyska Förbundsrepubliken hävdat, att ett generellt förbud mot exklusiva licenser skulle ha en skadlig effekt på den tekniska utveck-lingen inom EG-området, eftersom intresset för att ingå licensavtal skulle kunna försvinna.⁴⁹ Domstolen förefaller ha instämt i resone-manget och konstaterade, att det aktuella licensavtalet omfattade ny tek-nik.⁵⁰ Det tyngsta motivet bakom domstolens ställningstagande tycks ha varit att tillgodose behovet av exklusiva klausuler vid licensiering av ny teknik, utan vilka något avtal inte skulle kunna komma till stånd.⁵¹

Dom-48Se Nungesser & Eisele v. Commission punkt 53.

49Nungesser & Eisele v. Commission punkt 55.

50Nungesser & Eisele v. Commission punkt 56.

51Nungesser & Eisele v. Commission, punkt 57: ”…an undertaking established in another Member State which was not certain that it would not encounter competition from other licencees for the territory granted to it, or from the owner of the right himself, might be deterred from accepting the risk of cultivating and marketing the product; such a result would be damaging to the dissemination of a new technology and would prejudice competition in the Community between the new product and similar existing products.”

stolen förefaller därmed ha jämfört hur marknaden skulle sett ut utan exklusivitetsklausulen.⁵² Av betydelse vid bedömningen tycks alltså ha varit, att det var fråga om ny teknik med behov av investeringar och risk-tagande, och att därför licenstagaren behövde skyddas av exklusivitet för att vilja ingå avtal.

Däremot ansåg EG-domstolen att det skydd, som Eisele & Nungesser fick gick för långt, då det syftade till att eliminera all möjlig parallellim-port. Storbritanniens regering hade framfört uppfattningen, att det fak-tum att immaterialrättsligt skydd enligt EG-rätten konsumeras så snart produkten ifråga sätts på marknaden inom EG-området, resulterade i att

Däremot ansåg EG-domstolen att det skydd, som Eisele & Nungesser fick gick för långt, då det syftade till att eliminera all möjlig parallellim-port. Storbritanniens regering hade framfört uppfattningen, att det fak-tum att immaterialrättsligt skydd enligt EG-rätten konsumeras så snart produkten ifråga sätts på marknaden inom EG-området, resulterade i att