ningsidrotten” och ”den kommersiella artist- idrotten”.93 Den begreppsliga slutsatsen är
desto märkligare när man i den resonerande texten flera gånger fastslår att det kommer- siella inslaget endast gäller vissa idrotter och några föreningar.94
Trots att jag i det följande vill peka på de för- ändrade förutsättningarna som regeringens
proposition också vill lyfta fram som en oerhört viktig aspekt av det förändrade landskapet, får de begreppsliga slutsatserna inte skymma det faktum att elitidrott som ett helhetsbegrepp innefattar en mångfald, vars existens riskerar att osynliggöras i ovarsam analys.95
Jag har ovan uppmärksammat vilken betydelse de geografiska markörerna har för hur elitidrott både förstås och ofta organiseras. Skalan från lokal klubbnivå via distriktsnivå till nationell nivå, på olika sätt begränsad internationell nivå (NM, EM) och slutligen öppen internationell nivå (VM, OS) visar klart hur en stor del av dagens elitidrott utgår från ett perspektiv som bestäms utifrån geografiska markörer som har sina rötter i nationstillhörighet.
Konkurrens och tävling hör ihop. I den enkla, traditionella bilden läggs ofta tyngdpunkten på den konkurrens som skapar grunden för den idrottsliga utvecklingen inom olika idrot- ter. Det finns emellertid en annan faktor som numera styr utvecklingen ännu tydligare, nämligen konkurrensen mellan olika idrot- ter i förhållande till offentlighet och synlig- het, och därmed konkurrens om tillgången till pengar. Då uppkommer det fenomen jag benämner idrottens kapitalisering. Dessa två konkurrenstendenser bildar ett bestämt slags spänningsfält i förutsättningarna för modern elitidrott som jag vill belysa och reflektera över närmare i detta avsnitt.
Nationellt intresse och utövar-
elitidrott
Samspelet mellan det internationella och det nationella perspektivet för idrottens organi- sering leder givetvis till att det ofta finns ett nationellt elitidrottsintresse, ett intresse som kanaliseras till exempel genom RF med dess riksomfattande organisation, men kanske framför allt genom SOK. Elitidrotten ges ett nationellt särintresse och de idrottsliga förut- sättningarna ges hög prioritet. För att Sverige ska kunna konkurrera på EM-, VM- och OS- nivå måste man i dagens värld vara beredd att
skapa ett helhetskoncept, där elitidrottarnas fokus enbart eller i huvudsak kan inriktas på den idrottsliga utvecklingen. Vi får därmed ett fenomen som den finska idrottssociologen Kalevi Heinilä redan i början av 1980-talet kom att benämna idrottens totaliseringsten- denser.96
Det innebär att de idrottsliga förutsättningarna utformas kring ett helhetskoncept, där allt från träningsförutsättningar, kostvanor och näringslära, redskapsutveckling och tränings- kunnande till idrottsmedicinsk kompetens, prestationsinriktad idrottsvetenskaplig forsk- ning, psykologisk expertis och ibland natio- nellt organiserade utbildningsmöjligheter och andra specialarrangemang samlas till ett tätt nätverk kring den elitidrottande individen eller landslaget.97
I RF:s idéprogram Idrotten vill (1995, revide- rad version 2005) omtalas detta nätverk kring individen som ”den svenska modellen”, där helhetssynen på människan står som grund. Förutom de förutsättningar som de idrottsliga elitsatsningarna kräver och som är ett gemen- samt intresse för alla idrotter som har elitsats- ningar, ingår det i den svenska modellen också att de elitsatsande individernas utbildning vid sidan om elitsatsningen ska kunna tryggas på både gymnasial och postgymnasial nivå.98
Motiveringen formuleras som en fråga om rättvisa:
Satsningen (elitsatsningen) tar mycket tid och är intensiv under en begränsad period i livet då de icke elitsatsande kamraterna utbildar sig och etablerar sig på arbetsmarknaden. Den aktive behöver därför stöd i sin satsning så att den inte äventyrar hans eller hennes framtid. Den modell som utvecklats i vårt land i sam- spel mellan idrottsorganisationer och samhälle med kombination av elitsatsning och studier, är ett bra exempel på hur stödorganisationerna som samlingsorgan kan arbeta fram lösningar som används av alla idrotter.99
Att svensk elitidrottsorganisation som helhet uppfattar denna satsning som både aktuell och nödvändig kommer inte minst till uttryck i Elitidrottsrådets färska tankar som samman-
ställts till ett förslag till nytt elitstöd för svensk idrott som inkluderar detta slags satsning som en av sina tre huvudsakliga stödformer, då under rubriken utvecklingsmiljöer. I detta förslag beskrivs behovet av det utbildnings- kopplade stödet som ”det mest väsentliga för talangutvecklingen” med orden:
Syftet är att skapa högkvalitativa utvecklings- miljöer för träning och skolgång med inrikt- ning på att skapa förutsättningar för att satsa mot internationell nivå och världstopp. Målet är att kunna erbjuda de mest lovande idrotts- ungdomarna och de toppaktiva ett individba- serat, flexibelt och kompetent elitidrotts- och utbildningsstöd genom hela sin idrottskar- riär.100
Det råder alltså inget tvivel om att man organi- sationsmässigt ser utbildningssatsningen som en viktig och aktuell ingrediens i den utveck- lade svenska modellen för elitidrott.
Den modell som omtalas är givetvis relevant för ett flertal idrotter. I mitt material är det framför allt Svenska Orienteringsförbundet som framhåller vikten av detta slags stödsys- tem och att det med fördel kan utvecklas för att stödja deras elitorienterare. Modellen är i mitt syfte nu särskilt intressant, eftersom den avspeglar en syn på elitidrott som en nationell angelägenhet och en syn, där elitidrott främst, men kanske oreflekterat betraktas som en utövar-elitidrott.
Det är främst komplexiteten i hur olika för- utsättningarna för elitsatsningar i olika idrot- ter ser ut som här skapar ett frågetecken. Det finns nämligen många idrotter som inte besväras av det problem som utmålas, särskilt inte av den postgymnasiala situationen. Mitt frågetecken berör inte själva arrangemanget, utan signalerar i första hand att utgångspunk- ten med utövar-elitidrott inte alls är så entydig som modellen tycks förutsätta. Utgångspunk- ten för modellens tankegång är nämligen att elitidrottsutövarna utvecklas mest i samma fas som man borde kunna utbilda sig för en fram- tida yrkeskarriär.
Det finns dock relativt stora idrotter med respektive SF som inte låter sig anpassas till ”den svenska modellen”. Mina kritiska exem- pel utgår från mitt empiriska material. För det första finns det idrotter, där idrottskarriären varken är så kortlivad eller så åldersberoende som modellen utgår från. Jag tänker exempel- vis på ridsport, golf och motorsport.101
Ridsporten är exempelvis i många avseenden helt avvikande från många andra idrotter i och med att idrottskarriären kan vara näst intill lika lång som ens vuxna liv. Karriären är speciell också i det avseendet att det finns en total jämlikhet mellan könen och åldrar i själva utövningen och tävlandet. Framför allt är denna förutsättning unik för en kvinnlig eliti- drottare. En föräldraledighet är inte ett möjligt slut på en karriär eller ett skäl till att avbryta en karriär. I en del fall är det snarare fråga om ett speciellt slags rekrytering, där modern och barnet kan mötas på tävlingsarenan 15-20 år senare.
Samtidigt handlar engagemanget kring rid- sportens utövning ofta om att kunna vara privatföretagare i direkt anslutning till den idrottsliga satsningen. Den ekonomiska verk- samheten kring hästar och avelsverksamhet, inridning och skolning av nya hästar och utbud av ridskolor etc. gör att också elitryttare på landslagsnivå i själva verket är privatföreta- gare inom ridsportsbranschen. I den kontexten kan skolgång och studier vara bra att kunna kombinera, men de utgör definitivt inte en inre motsättning. I det sammanhanget utgör studier inte heller någon förutsättning för en framtida civil yrkeskarriär efter den idrottsliga karriä- ren.102
Situationen blir således särskilt intressant då antalet professionella ryttare är betydligt större än antalet elitryttare, eftersom förutsättningen kring hästsport utgörs av den företagarverk- samhet som förekommer runt omkring idrot- ten. Antalet ryttare som klarar av att livnära sig endast på inkomster från själva tävlandet kan räknas på den ena handens fingrar – trots de internationella framgångarna.
För det andra finns det en del idrotter, där den åldersmässigt kritiska tidpunkten ligger lägre ner i ålder, exempelvis inom gymnastik, konståkning och simsport (främst en situation för unga flickor). Den idrottsliga karriären kan därför vara över när det är dags att med sina jämnåriga inleda studier i sikte mot en yrkes- karriär.
För det tredje blir modellen helt missvisande om man inte beaktar vissa idrotters utveck- ling mot det jag längre fram i undersökningen kommer att benämna professionsidrott. I idrotter som ishockey, fotboll och tennis kan de mest talangfulla pojkarna komma in i en övervägd professionell utvecklingsverksamhet från 14-16 års ålder och där den verksamheten omöjliggör studier över huvud taget samtidigt som framgång i lyckad satsning kan skapa ekonomiskt oberoende för återstoden av livet. Professionsidrottens utveckling minskar såle- des också behovet av nationellt stöd för dessa idrotters del.103 Och därmed utmanas också
pyramidmetaforens giltighet.
Situationen inom tennisvärlden kan gott illus- trera hur annorlunda utgångspunkten är från den som tas till grund för ”den svenska model- len”. Det har visat sig att det finns en stor korrelation mellan de talanger som är verkligt duktiga som 14-15-åringar och de som senio- rer gått långt i sin karriär. Den korrelationen medför att en seriös elitsatsning måste inledas mellan 12 och 14 års ålder. De ungdomar som är duktiga och framgångsrika i den åldern blir redan då uppvaktade av såväl spelaragenter som personliga sponsorer. Det ligger nära till hands att i ett sådant läge strunta i skolan. Det finns allt fler föräldrar som också uppmuntrar till att satsa på tennisen före skolan. För till- fället är det framför allt unga tjejer och deras föräldrar som väljer att prioritera så, ofta i familjer med någon slags invandrarbakgrund. Och det är också de unga tjejerna som är betydligt mera intressanta för sponsorerna är motsvarande talangfulla unga killar. Poten- tialen att nå framgång är helt enkelt bättre för tjejerna, likaså möjligheterna till medial expo- nering.104
Tennisen är en mycket individinriktad idrott. Därtill är tävlingarnas organisationsform i första hand arrangerad utifrån individens per- spektiv. Att individen är född i ett visst land eller representerar ett landslag är helt enkelt mindre viktigt.105 Tennisens organisationsmäs-
siga tävlingsform för också med sig att om man lyckas slå igenom som elitspelare, blir man samtidigt professionell. Det finns med andra ord ingen elitspelare i Sverige som inte är professionell spelare.
Detta innebär i sin tur att den talangfulla indi- viden kan välja att gå helt sina egna vägar för att förverkliga sina målsättningar. Man kan relativt lätt välja att flytta till professionella tennisakademier runt omkring i världen – eller man kan välja att satsa på en privatägd tennis- akademi i Sverige.106 Man är i denna mening
inte beroende av en klubb, ett distrikt eller ett tennisförbund. Inom svensk tennis finns det också ett relativt stort antal unga spelare som av detta skäl väljer att flytta utomlands. Svenska Tennisförbundet har under de senaste tre åren, bland annat tyngt av sin enorma framgångstradition, speciellt inom herrtenni- sen, därför lagt om sin satsning på elitjuniorer. Man har gått med i konkurrensen och satsar nu medvetet på juniorer från 14-års ålder. De träningsmässiga förutsättningarna är inget problem, men man vill att ungdomarna ska kunna resa och delta i de stora internationella tävlingarna. Tanken är att så tidigt som möjligt få känsla för världseliten och träffa de spelare som i framtiden utgör världseliten – och lära sig.
Denna kursändring har inte varit problemfri, inte ens inom det egna förbundet. Diskussio- nen handlar självfallet om hur smal elitsats- ningen ska vara och i vilken ålder man inleder en så medveten satsning. Det finns helt klart samhälleliga reaktioner mot detta. Mikael Stripple på Svenska Tennisförbundet menar i alla fall att olika idrotter har helt olika profiler för sina elitsatsningar och att detta är de villkor som gäller för tennisen om man vill försöka nå världseliten. Risken är, självfallet, att man
bränner ut de unga spelarna alldeles för tidigt, men han menar att situationen är ungefär lika- dan inom bordtennisen.
Men bortsett från dessa tre exempel på ”undan- tag”, som i sig markerar att det finns andra verkligheter än utövar-elitidrottens verklighet, kan man säga att den svenska modellens sats- ning på idrott i kombination med studier är så långt den nationella elitidrottsorganiseringen kan sträcka sig i att skapa ett helhetsstöd för den elitsatsande individen inom elitidrotts- grenar som ännu inte har tydlig professions- karaktär. Från elitidrottarens synvinkel har den nationella organiseringen sin legitimitet i att den enskilda elitidrottaren får de förutsätt- ningar han eller hon behöver för sin elitsats- ning, men samtidigt blir han eller hon också beroende av dessa organisationer. Detta gäller framför allt det helhetskoncept av stöd som utvecklats, men också i och med det faktum att man måste tillhöra en idrottsförening eller ett idrottsförbund för att kunna tävla i VM och/ eller OS.
Numera talas öppet allt oftare om heltäckande träning, där den nationella idrottsorganisatio- nen gör upp helhetsprogram för att elitidrot- tare bättre ska nå internationell framgång. Den nu gällande policyplanen från SOK omtalar exempelvis organisationens uppdrag att skapa ”konkurrenskraftiga svenska OS-trupper”.107
Riksidrottsstyrelsens uppdrag till Elitidrotts- rådet att skapa konturer för ett framtida eko- nomiskt stödsystem för svensk elitidrott pekar helt klart i samma riktning. Elitidrottsrådets förslag till nytt elitidrottsstöd är tänkt att orga- niseras i allt bättre koordination mellan SOK: s och RF:s respektive elitsatsningar och har som uteslutande mål att nå idrottslig framgång på den högsta internationella nivån. Man vill ”över tid skapa förutsättningar för internatio- nella topprestationer” och ”via behovsprövat och skräddarsytt stöd till våra toppaktiva skapa förutsättningar för att ta medaljer på internationella mästerskap”.108
I nuvarande form uppfattas det ekonomiska stödet för svensk elitidrott som alltför splittrat,
inkonsekvent, ensidigt och för smalt riktat.109
Från SOK:s håll medger man också detta, men menar att det dels beror på att SOK inte längre har ett helhetsmandat för svensk elitidrott och inte heller har ambitionen att vara heltäckande. SOK har inget behov att motverka ett gott samarbete, men betonar att man i dagsläget har ett eget mandat som man medvetet försö- ker fokusera så bra på som möjligt. Och den gränsen går grovt draget vid vilka idrotter som är olympiska idrotter.110
Det fenomen som driver fram de nationella eko- nomiska satsningarna är fortfarande det natio- nalistiska intreset att synas och nå framgång i olika internationella sammanhang – också i idrottsliga sammanhang. ”Idrottsliga fram- gångar för Sverige via landslag, klubbar och idrottsutövare ger en positiv uppmärksamhet utomlands och stärker den nationella gemen- skapen”, sägs det explicit i RF:s idéprogram.111
Eller med ord från RF:s utvecklingschef Camilla Hagmans mun:
Elitidrott har en självklart stor betydelse för Sverige och svensk identitet, det är en nödvändighet för oss att synas och höras i de internationella sammanhangen och det är fullt naturligt att vi utgår från en strävan att mäta oss med de allra bästa.112
Perspektivet i resonemanget är den idrottsliga organisatörens, inte i första hand elitidrot- tarens. Det svenska nationella intresset kan i slutändan handla om att få erkännande och bekräftelse för att det svenska samhällsbygget med en bred folkrörelsetradition kring idrott fortsättningsvis är ett bra sätt att organisera medborgarnas välmående, identitet och behov av spänning och idrottslig underhållning. Detta är ett synsätt som lämpligen kan kallas för ett så kallat idrottspolitiskt synsätt.