Empirikapitlens struktur

I kapitel två skisserade jag framför allt den rasistiska, men även fragment av den antirasistiska, rörelsens utveckling i Sverige. I de fyra kommande kapitlen kommer bilden av det sistnämnda att fördjupas. Med avstamp i 1930-talets gryende kamp mot nazism och fascism spåras den utomparlamentariska antirasismens utveckling över 1960-talets spirande anti-apartheidrörelse, den moderna antirasistiska rörelsens födelse på 1980- talet fram till 90- och 00-talets centrala aktörer.

Det empiriska materialet kommer att presenteras i en kronologisk beskrivning av den antirasistiska rörelsens utveckling efter 1930. Genomgången har, som konstaterats, flera syften. För det första ägnas stort utrymme åt de fall som närstuderas och analyseras inom ramen för denna studie. Skildringarnas varierande längd är beroende av en rad empiriskt grundande faktorer; hur länge aktören varit verksam, hur mycket aktivitet som bedrivits och – framför allt – hur pass utvecklade och ingående de kollektiva ramverken varit, vilket varierar mellan de radikala, pragmatiska och moderata aktörerna. Ju mindre man tvingas kompromissa, desto mer utrymme att utveckla en egen, mer ”renlärig” och djupgående analys. För det andra ges en översiktlig bild av väsentliga delar av den antirasistiska rörelsens utveckling, en beskrivning som rymmer kortare redogörelser för flera av de aktörer och händelser som påverkat de närstuderade aktörerna och format rörelsen historiskt. På så vis blir det möjligt att sätta de tre fallen i en större samhällelig, antirasistisk och historisk kontext, spåra de kollektiva ramverkens framväxt och dessutom, i ett avslutande skede, göra djupare analyser av de ramkonflikter som existerat inom rörelsen.

Rörelsevågor

Istället för att enbart skildra grupper, händelser och skeenden decennium för decennium kommer empirin att presenteras efter vad som inom rörelseforskning ibland kallas för ”rörelsevågor”.99 _{Begreppet tar fasta på hur}

graden av rörelseaktivitet ofta ”böljar”. Intensiteten i protester och aktiviteter är aldrig statisk eller permanent, istället varierar de över tid. Rörelser upplever upp- och nedgång, med- och motvind, motgång och framgång. Det sker en återupprepande process av uppbyggnad och växande

99 _{Se t.ex. della Porta, Donatella (2013) Protest cycles and waves, i Snow, David A., della Porta,}

Donatella, Klandermans, Bert & McAdam, Doug (red.) (2013) The Wiley-Blackwell encyclopedia of

social and political movements, Chichester, Wiley-Blackwell, s.1014ff; Thörn, Håkan (2005b) Anti-

apartheid och framväxten av ett globalt civilsamhälle, i Amnå, Erik (red.) (2005) Civilsamhället:

några forskningsfrågor, Stockholm, Riksbankens jubileumsfond i samarbete med Gidlund; Thörn,

Håkan (2010) Solidaritetens betydelse: kampen mot apartheid i Sydafrika och framväxten av det

motstånd, explosioner av aktivitet och perioder av nedmontering eller omstrukturering. 100 _{Begreppet rörelsevågor försöker att fånga denna}

böljande process och beskriver, med Koopmans ord, hur ”periods of relative quiet alternate with waves of intense mobilization that encompasses large sections of society”.101

För den allmänhet som inte står i direkt kontakt med rörelserna blir de ofta kända i samband med att en våg av rörelseaktivitet kulminerar, t.ex. har åren 1968, 1989, 1999 eller 2011 skrivit in sig i historieböckerna genom att ”68-vänstern”, de östeuropeiska revolutionerna och ”berlinmurens fall”, ”den globala rättviserörelsen” respektive ”den arabiska våren” brutit igenom. Ofta överraskas etablissemang, media och stora delar av allmänheten av den tillsynes plötsliga explosionen av rörelseaktivitet och det myller av rörelseorganisationer som tar plats i samhället. Inte sällan beskrivs genombrotten som oförutsedda, kontextbundna, spontana, ibland till och med oförklarliga. Inom rörelseforskning betonas dock hur perioder av omfattande intensivt, manifest arbete – där rörelsens frågor plötsligt får plats på den politiska dagordningen, skapar uppmärksamhet och mobiliserar brett allmänt stöd – oftast omges av mer lågintensivt, latent arbete där aktiva enträget försöker stärka verksamheten i det fördolda. Detta latenta arbete är centralt för rörelser. I perioder av lägre aktivitet bibehåller, utvecklar och förankrar aktörerna sina ramverk, bevarar en infrastruktur och för vidare organisatorisk kunskap, historia och erfarenhet som kan komma till användning när nästa våg spränger fram; ofta driven av en ny generation aktivister med delvis nya tankar och ny kraft. Mellan vågorna går således inga vattentäta skott, istället finns det en historisk kontinuitet; rörelser lär av det förgångna samtidigt som de utvecklas och förnyas, det gamla möter det nya i kreativa processer fyllda av aktivitet och motstånd. På så sätt binds rörelseaktörer samman över tid; de öppna, intensiva vågorna länkas ihop genom perioder av lågintensivt, latent, kontinuerligt arbete av rörelseveteraner på gräsrotsnivå.102

Fyra vågor av antirasistisk aktivitet

Inspirerad av begreppet rörelsevågor är empiriavsnitten strukturerade kring vad jag identifierat som fyra huvudsakliga vågor av antirastisk aktivitet sedan 1930-talet. Indelningen är mer pedagogisk än teoretisk, men syftar till att fånga hur de fyra vågorna binds samman av en övergripande gemensam nämnare – kampen mot rasism – samtidigt som de rymmer betydande

100 _{della Porta (2013) s.1014}

101 _{Koopmans, R. (2004) Protest in time and space: The evolution of waves of contention, i Snow,}

Soule & Kriesi (2004) The Blackwell companion to social movements, Blackwell publishing, Oxford, s.21

skillnader sinsemellan. Mot bakgrund av de resonemang som förts ovan kan konstateras att det inte finns några regelrätta brott mellan respektive våg – de börjar och slutar inte vid någon enkelt definierad tidpunkt. Snarare handlar det om böljningar som succesivt växer i styrka, skiftar rörelsens riktning och som kulminerar kring specifika händelser. Varje våg bärs fram av nya krafter som ändå länkar in i en historisk kedja av kamp mot olika uttryck för rasism. Vid kategoriseringen av de olika vågorna har jag funnit det teoretiskt fruktbart att, till skillnad från forskare som framför allt betonar skiftningar i rörelsers mobilisering och graden av aktivitet103_{, också använda}

centrala förändringar i de kollektiva ramverken – framför allt skiftningar i det diagnostiska ramverket – för att avgränsa en våg från en annan.

Respektive våg sträcker sig således över en längre tidsperiod och binds samman av ett övergripande problemfokus, men rymmer samtidigt upprepade böljningar och skiftningar i kraft och intensitet. Genom att följa de dominerande vågornas riktning och berätta om det antirasistiska rörelsearbetet utifrån perspektivet hos några av de aktörer som varit dess främsta anförare, skapas en bild över rörelsens utveckling som rymmer centrala händelser, flera av de mest tongivande aktörerna och inblickar i det ”vardagliga” gräsrotsarbete som utgör grunden för antirasistisk rörelseaktivitet.

Viktigt att poängtera är att en annan indelning av rörelsevågor hade varit fullt möjlig. Hur en rörelsevåg avgränsas från en annan beror på valet av abstraktionsnivå, analysobjekt och till sist på de kriterier som används för att definiera en våg. Mitt val att framför allt fokusera på Sverige, studera specifika antirasistiska aktörer (som givetvis verkar i en bredare miljö av sociala rörelser) samt använda betydande förändringar i de kollektiva ramverken som en markör för en ”ny våg” gör att indelningen skiljer sig från de forskare som skulle låta avgränsningen vila enbart på mer manifesta skiftningar i rörelseaktivitet. Givet denna studies fokus fungerar den valda indelningen som ett sätt att markera övergripande skiftningar i intensitet samtidigt som den, på ett förhoppningsvis pedagogiskt sätt, åskådliggör successiva, men betydande förändringar i de kollektiva ramverken. Det hade också varit möjligt att beskriva de olika vågorna som fyra olika antirasistiska rörelser där problemfokus varierat mellan rörelserna. Denna indelning har flera potentiella fördelar då den möjliggör en hög grad av differentiering, men löper dock risk att bli statisk, isolationistisk och missa den blick för både historisk kontinuitet och utveckling samt de pendlingar mellan lågintensivt, latent arbete och manifesta yttringar som präglar vågmetaforen. Att tala om olika rörelser hade gjort det svårare att se de gemensamma, underliggande likheterna och illustrera hur erfarenheter, konflikter och ramverk färdas, utvecklas och länkas över tid.

Dessutom, vilket inte är oviktigt, tycks denna beskrivning stämma överens med den självreferens många aktiva inom rörelsen tycks tillämpa. Ingen av de intervjuade som berör frågan talar om skilda antirasistiska rörelser, utan om indelningar/grupperingar inom rörelsen och perioder av starkare eller svagare mobilisering. Dessutom har många rörelseveteraner deltagit i flera vågor och således överfört erfarenheter från en våg till en annan, vilket ytterligare stärker bilden av historisk kontinuitet. Mot bakgrund av detta har jag således funnit det lämpligt att, precis som vi talar om t.ex. en historisk feministisk rörelse och dess olika vågor, använda begreppet den antirasistiska

rörelsen som ett samlingsnamn för den rörelseaktivitet som fokuserat på att

bekämpa olika uttryck för rasism genom historien.

Den första och andra vågen – historisk kontext

Som konstaterats ligger avhandlingens fokus på antirasistiskt arbete från början av 1980-talet till mitten av 2000-talet, vad jag refererar till som den

moderna antirasistiska rörelsen. 1980-talets massmobilisering mot nationella

problem med rasism belyses i kapitlet om Stoppa rasismen och ”Den tredje vågen” och 1990- och 2000- talets succesivt tilltagande kamp mot strukturell rasism skildras i kapitlet om ”Den fjärde vågen”, där först AFA och sen Samling mot rasism utgör empirins nav.

För att bättre förstå de moderna antirasistiska aktörerna är det, som konstaterats, lämpligt att först placera dem i ett historiskt sammanhang. Innan beskrivningen av den moderna antirasistiska rörelsen tar vid följer således en mer kortfattad redogörelse för de två första vågorna av antirasism i Sverige. Den första vågen kretsar kring kampen mot nationalsocialism och fascism före och under andra världskriget. Den andra kretsar kring kampen mot internationella uttryck för rasism, i synnerhet apartheid, från slutet av 1950-talet fram till systemets avskaffande i Sydafrika 1994. Redogörelsen för de två första vågorna är centrerad kring de mest framträdande radikala, pragmatiska och moderata aktörerna och syftar framför allt till att skildra de idéer som motiverat deras verksamhet och de eventuella inramningsrelaterade konkurrenssituationer som uppstått. Avsnitten baseras till stor del på sammanflätning av tidigare forskning, kompletterat med primärkällor bestående av historiskt material producerat av rörelseaktörerna själva. Här har dokument som programförklaringar, studiematerial, memoarer, böcker och tidningar spelat en viktig roll.

Som konstaterats utgör inga av de aktörer som presenteras under dessa tidsperioder föremål för enskild analys. Avsnittens syfte är snarare att fungera som en historisk fond och referenspunkt mot vilket modernare aktörers ramverk kan betraktas, förstås och analyseras. Berättelsen ger möjlighet att spåra framväxten av olika typer av kollektiva ramverk, relatera dem till olika antirasistiska rörelseaktörer samt se historiska kopplingar och

förklaringar till de ramdispyter och konkurrenssituationer som aktualiseras i senare skeden av rörelsens historia. Den historiska återblicken ger således möjlighet att fördjupa diskussionen kring avhandlingen grundläggande frågeställningar; att dels beskriva och analysera utvalda antirasistiska aktörers kollektiva ramverk samt skildra och analysera konkurrenssituationer och ramdispyter mellan aktörer inom rörelsen.