Kamp mot gryende nazism och fascism
6.2. Den första vågen tar form
Redan i början på 1930-talet fanns större politiska grupper, ofta bestående av kommunister, socialister, syndikalister, radikala socialdemokrater och andra fackföreningsaktivister, som arbetade både för att konfrontera uttalade fascister vid de tillfällen de sökte plats i offentligheten och för att förändra det existerande samhällssystem som ansågs ge upphov till fascistiska yttringar.5
Tidiga aktörer var t.ex. Internationella Röda Hjälpen som bildade en svensk sektion 1930 och Arbetarnas idrottsförbund som bildats året innan.6 Båda
organisationerna menade sig vara partipolitiskt obundna, men dominerades i praktiken av kommunister. De förstnämnda arbetade framför allt för att bistå kommunistiska flyktingar och stödja fängslade kamrater, men var unika på det sätt att de också drev frågor som berörde svartas situation.7Arbetarnas
idrottsförbund agerade under parollen ”arbetaridrotten ska vara ett vapen i klasskampen” 8, tränade för att göra anhängarna till ”dugliga klasskämpar”9
och anordnade bland annat antifascistiska idrottstävlingar, höll “’kampmöten’ mot den borgerliga idrottsrörelsen” och arbetade för bojkott av idrottsutbyte med fascistiska och nazistiska diktaturer, däribland olympiaden i Berlin 1936.10
Även delar av fackföreningsrörelsen kom tidigt att ge sig in i arbetet. Efter att nazisterna tagit makten i Tyskland 1933 utlyste fackföreningsinternationalen en köpblockad av tyska varor med motivet att motarbeta ”Hitlerregimens terror och exempellösa barbari”11, något som i
Sverige drevs av Landsorganisationen (LO). Aktionen kritiserades av den socialdemokratiska utrikesministern, med argumentet att fackföreningsrörelsen inte ska bedriva egen utrikespolitik, och avbröts efter några år på grund av bland annat bristande politiskt stöd.12 Ytterligare en
vänster- och fackföreningsbetonad bojkottrörelse formerades inför vinter- och sommar-OS 1936, vilket fick till följd att en del idrottare valde att stanna
5 Se t.ex. Franzén, Mats (1992) Den folkliga staden: Söderkvarter i Stockholm mellan krigen, Lund,
Arkiv, s.154; Lööw (2000) s.396
6 SOU 1935:8 Betänkande med förslag angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet, s.53,
s.55; Lööw (2007) s.83; Hedström, Marie (1983) Röd sport! Benedix Lans minns Arbetarnas Idrottsförbund, Meddelanden från arbetarrörelses arkiv och bibliotek, nr.24-25, Arbetarrörelses arkiv och bibliotek, Stockholm, s.28
7 Horgby, Björn (1996) Dom där: främlingsfientligheten och arbetarkulturen i Norrköping 1890-
1960, Stockholm, Carlsson, s.73f; Lööw (2000) s.395
8 Hedström (1983) s.28 9 SOU 1935:8 s.56
10 Hedström (1983) s.28; SOU 1935:8 s.55f; Lööw (2000) s.396f, Lööw (2007) s.83; Brink Pinto,
Andrés (2008) Med Lenin på byrån: normer kring klass, genus och sexualitet i den svenska
kommunistiska rörelsen 1921-1939, Lund, Lunds universitet, s.123
11 Landsorganisationen i Sverige (2000) Alla människor är lika mycket värda, Stockholm, LO, s.21 12 Ibid. s.21ff; Thörn (2010) s.196
hemma i protest mot nazismen.13 LO var också, tillsammans med
Socialdemokraterna, drivande i organisationen Arbetarrörelsens flyktinghjälp som framför allt skulle bistå flyktingar med socialdemokratiska- och fackliga kopplingar på flykt undan nazismen och fascismen.14
En röd front mot fascism
Bland ovanstående grupper betraktades arbetet mot fascism och nazism som en utvidgad del i ett redan pågående politiskt projekt, men under 1930-talet bildades också mer renodlade, specifika antifascistiska aktionsgrupper. Många av dessa kom att domineras av kommunister som under början av 1930-talet gav kampen mot fascism hög prioritet.15 De kommunistiska
grupperna anslöt sig antingen till redan existerande föreningar eller bildade nya kampgrupper, ofta med syfte att organisera bredare lager av arbetarklassen till vad som kallades en ”enhetsfront underifrån”.16 Den mest
utmärkande var Röd Front-förbundet och dess ungdomsorganisation Antifascistiska Gardet, även kallat Antifa. Den svenska delen av Röd Front grundades redan vintern 1930 med syfte att samla ”alla fascismens verkliga fiender, män och kvinnor – på den revolutionära klasskampens grund i en hela landet omfattande antifascistisk kamporganisation”17. Tre år senare
hade Röd Front 148 avdelningar.18
Röd Front utgav sig för att vara formellt partipolitiskt obundet och strävade efter att organisera radikala ”socialdemokrater, kommunister, syndikalister och partilösa”.19 Tillsammans skulle de utgöra arbetarnas
värngrupp, en svensk röd armé, som kunde försvara arbetarklassen och slå tillbaka det framväxande fascistiska hotet – tydligast manifesterat i den framväxande nationalsocialismen.20 Fascisterna och Hitleranhängarnas
”blods och terrorvälde” skulle mötas ”av en stridsberedd arbetarklass”21 som
kunde föra en ”hänsynslös och intensiv kamp mot fascism”22. I förbundets
13 Expo (2006) Sjömännen som fängslades av Hitler, nr.3, s.42ff; Aftonbladet (2003) Bojkott OS
1936, 2/4, tillgänglig via: http://www.aftonbladet.se/kultur/article120205.ab (besökt den 1 augusti 2013); Horgby (1996) s.154
14 Horgby (1996) s.74 15 Drangel (1976) s.12f
16 Se t.ex. Röd Front (1932) Skapa av Röda Front-förbundet en massorganisation, nr.3-5, s.9;
SOU 1935:8, s.42; McKenzie, Kermit Eubank (1964) Comintern and world revolution, 1928-1943:
the shaping of doctrine, London, Columbia University Press, s.154f
17 SOU 1935:8 s.54f; Röd Front (1931) Proletärer! Arbetarorganisationer! In i RFF!, nr.2, s.4; Röd
Front (1931) Antifascistiska Ungdomsgardet, nr.3, s.8;
18 Malmsten (2008) s.49; Lööw (2000) s.396
19 Röd Fronts reservationslösa stöd och hyllning av Sovjetunionen, förbundets ideologiska
uttalanden och det faktum att det första numret gavs ut av Sveriges kommunistiska parti placerar dem emellertid ideologiskt nära marxism-leninismen och stalinismen. I praktiken kom de att utgöra en ”antifascistisk skyddskår” åt Sveriges kommunistiska parti. Se t.ex. Brink Pinto (2008) s.100f
20 Röd Front (1931) Proletärer! Arbetarorganisationer! In i RFF!, nr.2, s.4 21 Ibid.
tidning, Röd Front, skrivs om konfrontationer med både svenska fascister och polis; de sistnämnda vid flera tillfällen utmålade som fascisternas ”trogna beskyddare”. 23 Dessa konfrontationer inträffade bland annat kring
nynazisternas hyllningsmöten till Karl XII den 30:e november, en tradition som återkom under 1980- och 90-talet och fick stor uppmärksamhet i svensk media.24
I tidningen Röd Front poängteras dock noggrant att det vore ett stort misstag att likställa fascismen med de öppet nationalsocialistiska och fascistiska grupper som verkade i samhället. Dessa var bara en del av, eller det yttersta uttrycket för, den ”fascistiseringsprocess”25 som vridit Sverige allt
längre högerut. Istället förstods fascismen som ett resultat, och en integrerad del, av den existerande borgerliga och kapitalistiska samhällsordningen. I tider då borgarklassens makt hotades blev fascismen dess ”smutsigaste verktyg”26. Fascismen var borgarnas ”sista räddningsankare”27, ett våldsamt
vapen i kampen mot arbetarklassen. I Röd Front förklaras:
”Fascismen, det är såldes inte bara de öppet fascistiska sammanslutningarna och mördarkårerna, fascismen föds i den borgerliga demokratins sköte, steg för steg anammar den borgerliga demokratin fascismens kampmetoder mot de breda massorna, steg för steg tränger fascismen igenom den borgerliga statsapparaten.”28
Staten, polisen, domstolarna och delar av det civila samhället (t.ex. scouterna och de borgerliga idrottsföreningarna) ansågs alla genomsyras av fascistiska tendenser. Även socialdemokratin – i tidskriften ofta omnämnd som ”socialfascismen” – utpekades som en central del av problemet. Anledningarna var flera. Enligt Röd Front stod kapitalismen, efter den ekonomiska depressionen 1929, inför sin slutliga kris och kampen tog allt hårdare former. Fascismen och nazismens framväxt, skotten i Ådalen, hårda klassdomar, överfall, ökat polisvåld, infiltration, krav på förbud mot kommunistiska partier, beväpnade och våldsamma strejkbrytare, ökad övervakning, försämringar av löner och hotande krig sågs alla som tecken på att en avgörande strid närmade sig.29 I vågskålen väntade antingen
kommunism eller fascism. Genom sitt motstånd mot en socialistisk revolution, sin ovilja att konfrontera den framväxande fascismen och försvarandet av en ”borgerlig demokrati” ansågs Socialdemokraterna agera
23 Röd Front (1931) Fascismens framträdande i Stockholm och polisen som dess beskyddare,
nr.1, s.3; SOU 1935:8, s.51
24 T.ex. samlades ett tusental motdemonstranter 1936 för att hindra Nordisk Ungdoms
manifestation, vilket resulterade i bråk och arresteringar. Se Lööw (2000) s.398
25 Röd Front (1932) UR SKP:s CK-resolution, nr.3-5, s.6.
26 Röd Front (1931) Kamphälsning från tyska Röda Front-Förbundet, nr.1, s.1. 27 Ibid.
28 Röd Front (1932) UR SKP:s CK-resolution, nr.3-5, s.6. 29 Ibid.
”vägröjare för den fascistiska diktaturen” 30 och därmed motverka
arbetarklassens intressen. Följaktligen riktade sig kampen mot fascism både mot dess yttersta uttryck - nationalsocialisterna och andra öppet fascistiska grupper - såväl som mot det etablerade ”borgerliga” samhället som helhet. I Röd Front konstaterades:
”(…) kampen mot fascism förutsätter alltså en oförsonlig kamp mot den borgerliga diktaturens former, mot alla dess stödjare och försvarare, framför allt mot socialfascismen, mot alla de reaktionära åtgärder, som banar väg för den öppna fascistiska diktaturen.”31
Den hårdföra retoriken ledde till att både Röd Front och Antifa var utsatta för hård bevakning av staten och stämplades som paramilitära kommunistiska grupper.32 Införandet av först ”uniformsförbudet” (förbud
mot politiska uniformer) 193333 och sedan kårlagen (”Lagen om förbud mot
vissa sammanslutningar”) 193434 medförde att både Röd Front och Antifa
blev förhindrade att fortsätta sin verksamhet.35
Tidiga splittringar
Även om Röd front förbundet bara utgör ett exempel på tidig antirasistisk aktivitet illustrerar resonemangen inom organisationen flera bredare och ihållande tendenser bland de mer radikala antifascistiska grupper som växte fram före och under andra världskriget – dels den vanligt förekommande kopplingen till olika former av socialistiska analyser där kapitalism, imperialism, fascism och rasism länkades samman och dels svårigheterna att skapa en enad front i arbetet, något som kom att bli ett återkommande tema i olika varianter det närmsta decenniet.36
Dessa meningsskiljaktigheter innebar emellertid inte att fascisterna fick fritt spelrum på gator och torg. Närheten till fascisterna tycks ha fött en känsla bland vissa antifascistiska grupper att det var nödvändigt att ta till konfrontativa metoder, stundtals våld, för att försvara sig och bli av med det
30 Röd Front (1931) Kamphälsning från tyska Röda Front-Förbundet, nr,1, s.1. 31 Röd Front (1932) UR SKP:s CK-resolution, nr.3-5, s.6.
32 SOU 1935:8 s.32ff; Lööw (2000) s.396; Eliasson, Ulf (2006) I försvarets intresse:
Säkerhetspolisens övervakning och registrering av ytterlighetspartier 1917-1945, Lund, Nordic
Academic Press, s.63ff, s.70, s.96f; SOU 1935:8 s.35
33 SFS 1933:472 34 SFS 1934:271
35 SOU 1935:8 s.55. Anders Kjellström beskriver hur kårlagen stiftades för att förhindra bland
annat Röd Fronts verksamhet. I kårlagens första paragraf slås fast att det är förbjudet att bilda eller delta i en sammanslutning som “enligt sitt tillkännagivna ändamål avser att tjäna såsom skyddskår för politiskt parti eller därmed jämförlig grupp av samhällsmedlemmar eller som eljest med hänsyn till organisationer och verksamhet eller andra omständigheter måste anses syfta till att utgöra maktmedel av sådan art som militär trupp eller polisstyrka”. Kjellström, Anders (1988) En svensk tiger. Lagstiftning i Sverige i skuggan av fascismen, Retfaerd - Nordic Journal of Law and Justice, vol.2, nr.41, s.143-147
växande hotet.37 Utvecklingen i Europa, tydligast i Tyskland och Italien,
men även i Spanien dit över 500 svenskar – till stor del kommunister – reste för att delta i inbördeskriget mot Franco 1936-39, spädde på känslan och bidrog till att delar av rörelsen snabbt radikaliserades även på hemmaplan. Under decennierna kring kriget arbetade olika socialistiska grupper, antingen ensamt eller i tillfälliga allianser, för att störa nazisternas möten genom allt från flygbladsutdelning, högljudd opponering till att fysiskt konfrontera sina motståndare. Under 1930- och 40-talet rapporteras om en rad sammandrabbningar mellan vänstergrupper och fascister i samband med olika möten, varav flera krävde större polisinsatser för att lugnas ned.38
Nya försök till gemensam organisering
Att splittringstendenserna inom vänstern varit tydliga innebär inte att det saknades enande ambitioner. Under åren kring slutet av 1920-talet och början av 30-talet talades, som redan nämnts, mycket om en klassbaserad ”enhetsfront underifrån”, något som i takt med att kriget ryckte närmre ersattes av idén om en ”folkfront” mot fascismen. Bakom folkfrontsidén stod i huvudsak kommunisterna. Tanken var att etablera samarbeten med såväl socialdemokrater, andra socialister som liberala politiker i enad kamp mot fascismen. Istället för att, som tidigare, försöka bygga samarbetet underifrån skulle en politisk allians bildas ovanifrån, vilket helst skulle mynna ut i en folkfrontsregering där socialdemokrater, kommunister och andra deltagande parter delade på makten och stod enade mot fascismen.39
I Sverige fick denna idé aldrig något större genomslag. Socialdemokratin, som kommit att bilda koalitionsregering med bondeförbundet 1936, avvisade alla former av samverkan med kommunisterna och såg med stor skepsis på andra socialistiska gruppers försök att organisera ett antifascistiskt motstånd. I takt med att maktens dörrar stängdes och de svenska politiska företrädarna valde en neutralitetslinje i förhållande till Tyskland tog allt mer av det antifascistiska arbetet återigen mer renodlade utomparlamentariska ambitioner och former.40 Ur denna anda växte en rad nya antinazistiska och
antifascistiska organisationer och grupper, vilka ofta bands samman av en tydligt uttalat regeringskritisk ton. Flera grupper, där de mest framträdande kom att bli Antifascistisk samling, Kämpande demokrati, Radikala landsföreningen och Tisdagsklubben, började kämpa för en tydligare
37 Se t.ex. Brink Pinto (2009) s.113ff; Lööw (2000) s.396
38 Se t.ex. Adolfsson, Mats (2007) Bondeuppror och gatustrider: 1719-1932, Stockholm, Natur
och kultur, s.294; Landsorganisationen i Sverige (2000) Alla människor är lika mycket värda, Lööw, Heléne (1990) Hakkorset och Wasakärven: en studie av nationalsocialismen i Sverige 1924-1950, Göteborg, Göteborgs Universitet, s.71, s.69; Lööw (2000) s.398; Eliasson (2006) s.71; SOU 1935:8, s.51; Kjellström (1988) s.143
39 McKenzie (1964) s.154ff 40 Drangel (1976) s.13ff
antifascistisk linje och en kursomläggning av den svenska neutralitetspolitiken.
Antifascistisk samling; en förenande kraft mot nazism
Antifascistisk samling grundades 1938 ur spillrorna av den antifascistiska och antinazistiska föreningen Kulturfront och organisationen Folkfronten, det sistnämnda ännu ett i raden av misslyckade försök att samla arbetarrörelsen i masskamp mot fascism.41 Antifascistisk samling såg till en början ut att vända
trenden. Vid det konstituerande mötet fanns de flesta segment av arbetarrörelsen närvarande; socialdemokrater, kommunister, syndikalister och socialister. Ordföranden Nils Silfverskiöld beskrev hur fascismen, med hjälp av halvfascistiska stater, storfinans och överklassen i de demokratiska länderna, sträckte ut sina tentakler över världen, varpå tiden var kort för att tvinga fram antifascistiska regeringar och rörelser som kunde möta det nya hotet. På det första offentliga mötet lyckades medlemmarna enas om en gemensam plattform som byggde på fyra punkter och som väl illustrerar centrala tendenser hos de grupper som dominerande dåtidens antifascistiska utomparlamentariska arbete:
1. Fascismen (nazismen) med sin statliga våldspolitik, sina förföljelser i mord, brand och allehanda brutalitet mot vissa raser och folk samt mot alla politiska motståndare är ett överhängande, ständigt stegrat hot mot mänsklig frihet och kultur överallt på vår jord.
2. Detta nya barbari är en fara även för det svenska folkets politiska och andliga frihet.
3. Fascismen måste överallt avslöjas och konsekvent bekämpas. 4. Effektivt kan detta genomföras endast i en stor antifascistisk samling inom svenska folket och jorden runt bland alla folk.
Tiden kräver en samling av antifascister oberoende av klasser och partier. Vi vädjar till alla svenska medborgare att överallt bilda ortskommittéer på bredaste basis för den antifascistiska kampen.42
Målet var en bred, radikal, lokalt förankrad massrörelse av kommunister, socialdemokrater, syndikalister, socialister och vänsterinriktade borgerliga som kunde stå upp och möta fascisterna, vilka i grunden hotade både den politiska, kulturella och andliga friheten.43
Den nya sammanslutningen möttes dock av samma skepsis från regeringen och socialdemokraterna som tidigare försök att ena arbetarrörelsen.
41 Drangel (1976) s.14ff, s.18ff; Nerman, Ture (1954) Trots allt!: minne och redovisning, Stockholm,
Kooperativa förbundets bokförlag, s.47ff; Matthis, Henry Peter (1977) På kulturfronten: artiklar och
tal 1935-1977, Stockholm, Kulturfront
42 Nerman (1954) s.56f
43 Gerhard, Karl & Silfverskiöld, Nils (1939) Finns fascistfara i Sverige?, Stockholm, A. Holmström;
Socialdemokraterna, ledda av Per Albin Hansson, menade att Antifascistisk samling var ännu ett kommunistiskt försök att infiltrera och splittra både det socialdemokratiska arbetarpartiet och fackföreningsrörelsen och manade, tillsamman med LO, till avstånd. Trots detta lockade Antifascistisk samling stor publik. Som mest samlade man 110 kollektivt ansluta organisationer och hade dessutom 2550 individuellt ansluta medlemmar. Mötena var ofta fullsatta, och samarbetet mellan de olika vänstergrupperna överträffade tidigare försök till gemensam front mot fascism.44
Situationen förändrades emellertid hösten 1939. Sovjet och Tysklands icke-aggressionspakt den 23 augusti skapade stor förvirring bland de svenska kommunisterna. 45 Medan andra socialistiska grupper i Antifascistisk samling
ville fördöma pakten hamnade kommunisterna, i och med sin lojalitet mot Sovjet, i ett besvärligt läge. Kommunisternas ovilja att ta ställning mot Sovjet ledde till stor intern strid mellan framför allt syndikalister och kommunister, vilket resulterade i de sistnämndas uteslutning.46 De olika ideologiska
inriktningarna och förändringarna i det världspolitiska läget gjorde det omöjligt att hålla ihop organisationen.47 I sitt sista anförande varnade en av
de ledande kommunisterna de andra grupperna genom att konstatera: ”När man nu från visst håll försöker att mota ut oss och sedan försöka bygga vidare på Antifascistisk samling, kan jag försäkra er, att vi kommer att motarbeta er; vi kommer att slå – och slå hårt.”48 .
Hoten tycks till stor del ha varit tomma, men de interna konflikterna och oenigheten kring Sovjets roll och agerande ledde ändå till en successiv upplösning av Antifascistisk samling49. Den sovjetiska och tyska icke-
angreppspakten fick också till följd att det kommunistiska motståndet mot fascismen tystnade under de närmsta åren. Det kommunistiska Sovjet - den makt som inom delar av vänsterrörelsen tidigare setts som det främsta försvaret mot såväl kapitalism som fascism - hade förlorat sin kraft. Istället vände många av de kvarvarande antifascistiska krafterna sina ögon och sitt hopp mot västmakterna, med England, Frankrike och senare även USA i spetsen. I samma veva skedde också ett språkligt skifte; istället för att betona det bredare begreppet antifascism började man dels att tala mer om antinazism och dels att kampen skulle ske mot alla former av diktaturer. En av de mer utmärkande organisationerna för detta skifte var Förbundet
44 Drangel (1976) s.22ff
45 Hirdman, Yvonne (1983) ”Sovjetunionen fortsätter sin fasta fredspolitik” – SKP under andra
världskrigets första fas 1939/40, Meddelanden från arbetarrörelses arkiv och bibliotek, nr.24-25, Arbetarrörelses arkiv och bibliotek, Stockholm, s.61; Drangel (1976) s.29f
46 Istället för att fortsätta arbetet med Antifascistisk Samling valde bland annat syndikalisterna
senare att bilda Förbundet Kämpande Demokrati. Romefors (1996) s.19; Byström, Tora (2009)
Nordens frihet: samfundet, tidningen, kretsen. Umeå, Umeå universitet, s.151f.
47 Romefors, Örjan (1996) Antifascistisk samling, EB-nytt, 1996, s.16 48 Drangel (1976) s.28; Nerman (1954) s.61
Kämpande Demokrati, grundad 1939 av de kvarvarande krafterna av det då insomnade Antifascistisk samling.50
Kämpande demokrati; opinionsarbete i motvind
I Kämpande demokrati samlades arbetare och intellektuella och organisationen stöddes framför allt av syndikalister, socialdemokrater på gräsrotsnivå, andra socialister och ett mindre antal radikala liberaler.51
Kommunister var formellt inte välkomna, men enskilda individer med kommunistsympatier anslöt sig ändå.52 Programmet hämtade man till stor
del från Antifascistisk samling, men trots det hade man inledningsvis svårt att attrahera samma breda stöd.53 Detta kan dels förklaras med kommunisternas
och andra vänsterintellektuellas bortfall och dels på grund av den mer positiva syn på England, USA och Frankrike som karaktäriserade Kämpande demokrati. Även om Kämpande demokrati i huvudsak utgjorde ännu en sammanslutning på vänsterkanten - präglad av en analys som kopplade samman fascism, imperialism och kapitalism - handlade argumentationen mer om att i första hand försvara demokratins grundläggande värderingar, frihet och idén om alla människors lika värde än att sträva efter ett helt nytt system. Det var först i ett senare skede, efter att de allierade vunnit kriget som det kunde bli aktuellt att radikalisera, bredda och fördjupa demokratin i mer direktdemokratisk anda.54 Stödet till de
allierade motiverades således inte med att England eller Frankrike var fulländade demokratiska stater, utan snarare att deras seger var en förutsättning för att demokratin och friheten överhuvudtaget skulle kunna utvecklas.55 Den svenska regeringen däremot ansågs vara passiv, undfallande
och feg. I ett upprop till sina medlemmar skrev aktiva:
”En regering, som sviker sanning, frihet, rättvisa, broderskap, försvar för de förtrycka och de förföljda, leder sitt folk till undergång. När ledarna äro inne på denna farliga väg är tiden kommen för folket att själv taga saken i egen hand.”56
Givet den akuta situationen krävdes antifascistisk samling och enhet, inte undfallenhet. De aktiva uppmanades att skapa en ”opinionsstorm” mot regeringen och samla ”pålitliga demokrater” till motstånd mot nazisterna.
50 Nerman (1954) s.61; Romefors (1996) s.19
51 Förbundet Kämpande demokratis ordförande var länge Karin Schultz. Se Nerman (1954) s.158;
Drangel (1976) s.50, s.72, s.207; Byström (2009) s.152f.
52 Drangel (1976) s.170; Nerman (1954) s.158
53 Kämpande Demokrati (1942) Program för Kämpande Demokrati, i Aspelin, Gunnar (1942)
Tryckfriheten, Göteborg, Kämpande Demokrati Göteborg
54 Drangel (1976) s.77f
55 I den ursprungliga programförklaringen gick bland annat att läsa att ”Förbundet är klart medvetet
om alla stormakters imperialistiska natur men stöder de krafter, som bekämpa diktaturen som system”. Drangel (1976) s.47; Byström (2009) s.152
Ett utdrag från förbundets mest framträdande ledargestalt, Ture Nerman, illustrerar tongångarna:
”Just nu är vi trängda tillbaka oerhört, måste slåss för marken och luften, för rätten att tänka och tala, för folkets frihet, för de primitivaste mänskliga rättigheterna. Och den kampen kallar inte bara