Rasism och Antirasism
2.3. Rasism i Sverige
För att få en bild över de problem som motiverat framväxten av, och verksamheten inom, den antirasistiska rörelsen fortsätter kapitlet med en översiktlig beskrivning av rasismens historiska utveckling i Sverige. Genomgången omfattar en redogörelse för de grupper och företeelser de antirasistiska aktörerna själva uppfattat som rasistiska och därmed agerat mot genom åren, vilket medför att det återigen bör poängteras att begreppet rasism här används i vid bemärkelse och omfattar såväl t.ex. ideologisk rasism, människors främlingsfientliga attityder som strukturell diskriminering och vardagsrasism. Samtliga av dessa fenomen har, som konstaterats i inledningen, granskats i flera förtjänstfulla verk. Här sker därför endast en inledande, övergripande beskrivning koncentrerad till centrala nyckelpunkter, händelser och aktörer. På vägen illustreras och förankras de olika former av rasism som beskrivits tidigare i kapitlet. I avsnittet nämns också något kort om det motstånd rasisterna mött, vilket pekar vidare mot de antirasistiska rörelseaktörer som kommer att närstuderas inom ramen för denna avhandling.
Den korta historieskrivningen kommer att ske mot bakgrund av hur rasism och problemen med rasism har tenderat att förstås i Sverige. Avsnittet inleds således med dels en beskrivning av vad som förenklat kan kallas den ”svenska självbilden”96 eller det ”nationella narrativet” kring rasism och dels en
beskrivning av det ”dominerande synsätt” eller den ”dominerande förståelse” av rasism som präglat Sverige. De två fälten hänger nära ihop och utgör viktiga kontrastpunkter i studien. Tillsammans utgör de centrala kontextuella faktorer som i hög grad påverkat rörelseaktörernas förutsättningar att bedriva antirasistiskt arbete. Konstruktionen och spridningen av kollektiva ramverk sker alltid i en vidare samhällelig och idémässig kontext. Kollektiva ramverk måste ständigt relateras till existerande uppfattningar inom de grupper som ska mobiliseras. Genom att först teckna en bild över dominerande sätt att förstå och tala om rasism och antirasism skapas en vidare referensram som kan fördjupa diskussionen om de närstuderade aktörernas förutsättningar att utveckla och sprida ramverk i syfte att mobilisera stöd för antirasistiska frågor i samhället.
96 Se t.ex. Pripp & Öhlander (2008); Integrationsverket (2007); Lööw (2007) s.82; Blomqvist, Håkan
(2006) Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen, Stockholm, Stockholms universitet, s.25; Amin, Lindberg & Dahlstedt (2002); SOU 2005:56 s.109; Hübinette, Tobias (2013) I en nation av antirasister är endast de öppna nazisterna rasister, SVT Debatt, tillgänglig via: debatt.svt.se/2013/01/05/i-en-nation-av-antirasister-ar-endast-de-oppna-nazisterna-rasister/ (besökt den 23 september 2013)
Den svenska självbilden
Den dominerande svenska självbilden rymmer ett antagande om en grundläggande svensk antirasism. Sverige har länge sett sig som ett land som motarbetat och fördömt rasism, både nationellt och internationellt. Denna självbild har, enligt tidigare forskning, långa historiska anor. Etnologerna Oscar Pripp och Magnus Öhlander skriver t.ex. att det redan under 1800- talets andra hälft hade växt fram en bild av svenskar som ”särskilt toleranta, humanistiska och medmänskliga”.97 Idéerna var i sig kopplade till ett
rasistiskt tankegods som placerade ”nordiska folkslag”, ”den nordiska rasen” eller skandinaver högst upp på den mänskliga utvecklingsstegen, karaktäriserade av de egenskaper som då ansågs eftersträvansvärda.98
Under perioden kring, och i synnerhet efter, andra världskriget förstärktes bilden av svenskarna som ett kulturellt och socialt utvecklat folkslag. Landet hade hållit sig utanför kriget och blomstrade ekonomiskt. Mot bakgrund av krigets slut, nazismens brutala avmaskering och den internationella kapplöpning som bröt ut bland de segrande makterna om att fördöma rasistiska idéer växte bilden av att Sverige, till skillnad från många andra europeiska läder, saknade en rasistisk historia och att nationen i detta avseende hade ett nästintill obefläckat förflutet. Sverige ansågs inte ha varit en aktiv part i kolonialmakternas strävan efter dominans, hade stått utanför andra världskrigets vansinne och hade heller aldrig låtit nationella, främlingsfientliga och rasistiska grupper få fotfäste i politiken. I den polariserade logik som präglade tiden efter kriget blev Sverige en del av den ”den goda sidan” – ett land som kunde stå som föredöme för andra och hjälpa mindre utvecklade länder.99
Under 1950-, 60- och 70-talet stärktes bilden av Sverige som en ”folkhemsutopi”. Sverige var ”det bästa och mest jämställda” välfärdslandet, en idé som upprepades och betonades så till den grad att den blev en del av det allmänna medvetandet och synen på att vara ”svensk”.100 Sverige var ett
land präglat av jämlikhet, solidaritet, tolerans och öppenhet.101 Historikern
Heléne Lööw beskriver framväxten av uppfattningen om ”det goda
97 Pripp & Öhlander (2008) s.89, s.7; Blomqvist (2006) s.24f; Broberg & Tydén (1991) s.30 98 Pripp & Öhlander (2008) s.89; Nordmark (1995) s.29; SOU 2005:56 s.102; SOU 2005:56;
Blomqvist (2006) s.24f; Broberg & Tydén (1991) s.23ff; Sander (1995) s.148f, s.151; SOU 2012:74 s.92, SOU 2006:79 s.65
99 Lööw (2007) s.82, Pripp & Öhlander (2008); SOU 2005:56 s.24, s.121, s.109; Dahlstedt,
Magnus & Lindberg, Ingemar (2002) Det slutna folkhemmet, i Amin, Lindberg & Dahlstedt (2002) s.15
100 Broberg & Tydén (1991) s.186; Lööw, Heléne (2002) ”Det förrådda folkhemmet” – om
folkhemsidén i rasideologisk och extremnationalistisk tappning, i Amin, Lindberg & Dahlstedt (2002) s.78; Integrationsverket (2002) Samråd och dialog 2, Rapport från Integrationsverkets
samråd med NGO:er och andra aktörer, Norrköping, Integrationsverket, s.38
101 Se Mattsson & Tesfahuney (2002) s.30; Pred, Allan (2000) Even in Sweden: racisms, racialized
spaces, and the popular geographical imagination, Berkeley, Californa, University of California
Sverige”102 och Pripp och Öhlander menar att det under 1950- och 60-talet
grundlades en bild av Sverige som ”landet utan rasism, ondska och med särskilt fredliga och goda människor”103. Enligt den officiella linjen skulle
rasism bekämpas på alla nivåer; politiskt, socialt och ekonomiskt. Internationellt strävade Sverige efter att ta strid mot rasistiska förtryckarregimer i t.ex. Sydafrika, diskriminering av svarta i USA och kolonialt förtryck. Landet skulle vara ett moraliskt, politiskt och ekonomiskt föredöme, agera förebild i både bistånds- och flyktingpolitik och visa ett starkt globalt engagemang för mänskliga rättigheter, solidaritet, jämlikhet, jämställdhet och rättvisa.104 Forskare menar att det växte fram en bild av
Sverige som ”annorlunda” än många andra västländer, om inte en militär och ekonomisk stormakt så en moralisk – långt draget ett ”världssamvete”.105
Demokrati och antirasism förvandlades till “svenska varumärken”106.
Bilden av Sverige som ett land präglat av antirasistiska ideal lever kvar än idag. Forskare menar att svenskar fortfarande tenderar att se sig som ett synnerligen öppet, modernt och tolerant folk.107 Idealen har omsatts till en
”antirasistiskt norm” som, sedan andra världskriget, dominerar samhället. Sociologen Carl-Ulrik Schierup skriver t.ex. att ”(a)n anti-racist ideology has been incorporated and institutionalized as part of general corporate consensus policies and public morality”.108 I Främlingsfienden inom oss, den
senaste statliga utredningen om främlingsfientlighet i Sverige, beskrivs den antirasistiska normen som så stark att den kan förklara varför även många människor med främlingsfientliga åsikter inte vågar visa dessa öppet, varför främlingsfientliga partier inte får samma stöd i val som deras åsikter tycks ha i opinionen och att till och med främlingsfientliga partier skriver in i sina principprogram att de är ”antirasistiska”.109 I Sverige lever bilden av Sverige
som om inte världens, så ett av världens, mest antirasistiska länder.110
102 Lööw (2007) s.82
103 Pripp & Öhlander (2008) s.90
104 Schmauch (2006) s.88; Lööw (2000) s.398; Löwander (1997) s.177; SOU 2005:56 s.109, s.24,
s.121; Lööw (2007) s.82
105 Schmauch (2006) s.187, s.52; SOU 2005:56 s.23, s.87, s.109; Pripp & Öhlander (2008) s.78 106 Ruth, Arne (2006) Mellan mångfald och rasism, Invandrare och minoriteter, nr.1, s.12 107 Pripp & Öhlander (2008) s.78
108 Ålund, Aleksandra & Schierup, Carl-Ulrik (1991) Paradoxes of multiculturalism: Essays on
Swedish society, Aldershot, Avebury, s.115
109 SOU 2012:74 s.155ff, s.207
110 Pred (2000) s.84f; Lehtovuori, Panu (2000) Even in Sweden: Racisms, Racialized Spaces, and
the Popular Geographical Imagination, tillgänglig via: http://www.socresonline.org.uk/6/1/ pred.html (besökt den 1 augusti 2013); Hübinette (2013); Hjerm (2007) s.226
Den dominerande förståelsen av rasism
Att det finns en stark antirasistisk norm i samhället innebär givetvis inte att Sverige varit förskonat från problem med rasism, något som också erkänts och diskuterats. Problemformuleringen har dock ofta varit tydligt avgränsad och i hög grad färgad av den självbild som presenterats ovan. Tidigare forskning visar att den dominerande förståelsen av rasism utgår från rasism som en ”tydlig ideologi om biologiska raser och deras inbördes hierarki”111.
Den ideologiska och biologiska förståelsen av rasism vilar tungt på de europeiska erfarenheterna av andra världskriget, nazismen och förintelsen. Genom nationalsocialismen kom rasism att kopplas till en ideologisk inriktning som förespråkade en uppdelning och rangordning av människor i raser utifrån biologiska argument.112 Förståelsen har levt vidare genom
offentliga definitioner av begreppet, statliga kampanjer, myndigheters verksamhet och den vardagliga undervisning som bedrivs i svenska skolor om rasism, vilken domineras av nazism, förintelsen och andra världskriget.113
Ett illustrerade exempel på hur rasism definierats av det offentliga kan hämtas från Kommissionen mot rasism och främlingsfientlighets slutrapport Mångfald mot enfald, vilket stundtals refererats till som en ”officiell svensk definition av rasism”114. Här beskrivs rasism som:
”(…) en förställning om den egna folkgruppens överlägsenhet och en uppfattning om att det finns biologiska skillnader mellan folkgrupper som gör det motiverat att dela in dessa i mer eller mindre värda. Den folkgrupp som betraktar sig som en mervärdig ”ras” anser sig ha rätt att förtrycka, utnyttja eller kontrollera de andra och tvinga dem att leva åtskilda från andra folkgrupper.”115
Förståelsen av rasism har färgat synen på vilka som ses som ”rasister” och vad som utgör en ”rasistisk handling”. Givet att rasismen grundar sig i en speciell uppsättning föreställningar och idéer har rasism tenderat att förstås som ett individproblem.116 För att bedöma huruvida en person är rasist ställs
personernas ideologiska övertygelse, medvetna intentioner och påföljande agerande i fokus; ”(e)n sann Rasist är en person som tycker att vissa människor är av en lägre ’ras’ och därför mindre värda, som hatar ’invandrare’ och/eller som är allmänt fördomsfull mot människor från andra
111 SOU 2005:56, s.31. Se även Arneback (2012) s.27; Pripp & Öhlander (2008) s.69, s.85, s.93f;
Regeringen (2001) s.87; Ålund & Schierup (1991) s.125
112 Ett tydligt exempel är Bruchfeld, Stéphane & Levine, Paul A. (1998) …om detta må ni berätta…
en bok om förintelsen i Europa 1933-1945, Stockholm, Regeringskansliet eller Myndigheten
Levande historias verksamhetsuppdrag; Nordmark (1995) s.38ff; Arneback (2012) s.25
113 Jämte (2012); Löwander, Birgitta & Lange, Anders (2010) Den mångtydiga intoleransen – en
studie av gymnasieungdomars attityder läsåret 2009/2010, Stockholm, Forum för levande historia
(Rapportserie 2010:1) s.74; Lööw (1997)
114 Nordmark (1995) s.24 115 SOU 1989:13 s.19
länder”.117 Med detta synsätt utförs rasistiska handlingar av individer som
medvetet valt att agera efter sin övertygelse. En handling är rasistisk om intentionen bakom handlingen är rasistisk. Ett talande, praktiknära exempel kommer från dåvarande Invandrarverkets skrift Strategier mot främlingsfientlighet och rasism. Här presenterar författaren ett schema som ska hjälpa till att avgöra om en handling är att betrakta som rasistisk, till stor del baserat på bakomliggande ideologiska motiv:
”Steg 1. Är handlingen som ägt rum, med tanke på gängse normer, acceptabel eller inte? Om du svarar nej:
Steg 2: Finns det acceptabla ursäkter för denna oacceptabla handling? Om du svarar nej:
Steg 3: Skylls handlingen, öppet eller dolt, på att offret tillhör en etnisk minoritet? Om svar ja:
Steg 4: Är handlingen ursäktad/motiverad av den särskilda omständigheten? Om svar nej:
Steg 5: Är situationen typisk för invandrare och flyktingar? Om svar ja:
Steg 6: Tycker ni er ana en bakomliggande rasistisk ideologi, ett sammanhängande system av grundläggande värderingar? Om svar ja: Steg 7: Med stor sannolikhet handlar det om någon form av rasism.”118
En rad forskare pekar på att förståelsen av rasism som ideologiskt och biologiskt grundad tycks förhållandevis beständig över tid.119 I en studie från
2008 konstaterar t.ex. Pripp och Öhlander att ”det dominerande synsättet på rasism” i Sverige bygger på ”fem dogmer”: 1) att riktig rasism handlar om medvetna, avsiktliga handlingar och åsikter baserade på negativa intentioner och en rasistisk ideologi, 2) en uttalat negativ inställning till svarta, 3) är begränsad till vissa avgränsade organisationer, platser och tidpunkter i historien, 4) uttrycks i ett entydigt språk och 5) är visuellt synlig.120 Pripp och
Öhlander menar att deras slutsatser överensstämmer med tidigare forskning kring hur allmänheten tenderar att definiera och förstå rasism.121 Den
dominerande definitionen har format ett ”sunt förnuft” så utbrett att det till mångt och mycket avgjort vad som är möjligt och rimligt att säga om rasism i t.ex. offentlig debatt. Andra, ofta mer strukturella och systemkritiska
117 Schmauch (2006) s.174 118 Nordmark (1995) s.16, s.25
119 Se t.ex. Schmauch (2006) s.58, s.157, s.88; SOU 2005:56, s.121ff; Hjerm (2007) s.221 120 Pripp & Öhlander (2008) s.69, s.80, s.85, s.93f
förståelser av rasism har haft svårt att få fotfäste, omgärdas av okunskap, oförståelse och riskerar att utdefinieras, marginaliseras eller angripas.122
Att rasism framför allt kommit att förstås i ”snäv form”, det vill säga som en medveten ideologisk inriktning baserad på biologiska rasers existens och olika värde, har rimmat väl med den svenska självbilden av Sverige som ett i grunden tolerant, öppet och välvilligt land i stort befriat från rasism. Flera forskare beskriver hur problemen ofta förlagts till ”marginella platser och/eller individer inom landet eller till fenomen på andra håll i världen, som nazitidens Tyskland, apartheid i Sydamerika och slaveriet i USA”.123
Nationella grupper som förespråkat denna form av rasism har ansetts utgöra oacceptabla, allvarliga och obehagliga – men marginella och avvikande – företeelser i det svenska samhällets utkant, utan någon möjlighet att få inflytande över samhällsutvecklingen.124 Studier har visat hur denna bild
förstärkts av medias rapportering. Enlig sociologen Birgitta Löwander, som studerat skildringar av rasism och antirasism under början av 1990-talet, har media bidragit till att knyta bilden av rasism till ett ”fåtal rasistiska våldsaktörers handlingar” samtidigt som man upprätthållit föreställningen av Sverige som en invandrartolerant och stabil nation.125 Även andra forskare
beskriver hur problem med rasism i huvudsak förpassats till ”den politiska marginalen”126, till ”unga, arga, frustrerade och marginaliserade män som är
offer för okunnighet och som egentligen inte menar vad de säger”127 eller
”små extremistiska grupper bestående av unga män från arbetarklassen eller på ett fåtal platser så som Sjöbo, Trollhättan och Klippan”.128 Sociologen
Ulrika Schmauch skriver, med hänvisning till Allan Pred, att förståelsen lett till "att de extremistiska grupper som arbetar mot invandring, och som
122 Ibid.; Ålund & Schierup (1991) s.125. Jfr t.ex. reaktionerna på de statliga utredningarna Blågula
glashuset och Integrationens svarta bok. Se t.ex. Eriksson, Madeleine (2006) En extremt impopulär uppgift, ETC, tillgänglig via; http://www.etc.se/debatt/en-extremt-impopulär-uppgift (besökt den 31 juli 2013); Dagens nyheter (2005) Gärna integration, men först sill och nubbe, 14/6, tillgänglig via: http://www.dn.se/ledare/huvudledare/garna-integration-men-forst-sill-och-nubbe-1.739351 (besökt den 31 juli 2013); Svenska dagbladet (2004) Sahlin i strukturernas värld, 3/6, tillgänglig via: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/sahlin-i-strukturernas-varld_148737.svd (besökt den 31 juli 2013); Rojas, Mauricio (2004) Kamali presterar ett lågvattenmärke, Svenska dagbladet, 25/2, tillgänglig via: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kamali-presterar-ett-
lagvattenmarke_398607.svd (besökt den 31 juli 2013); Svenska dagbladet (2005) I strukturernas värld, 14/6, tillgänglig via http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/i-strukturernas-varld_430267.svd (besökt den 31 juli 2013); Regeringen (2001) s.7, s.52
123 Pripp & Öhlander (2008) s.79; Mattson & Tesfahuney (2002) s.30f; Lööw, Heléne (1995) Från
Lindholmare till Vamare, i SIV (1995) Rasismens varp och trasor, Norrköping, Statens invandrarverk, s.16, s.29
124 Schmauch (2006) s.109, s.88, s.156, s.174; SOU 2005:56 s.452; Pripp & Öhlander (2008)
s.72, Lööw (2007) s.82; Mattsson &Tesfahuney (2002) s.30f; SOU 2005:56 s.452; Lööw (1995) s.29; Pred (2000) s.85
125 Löwander (1997) s.175, s.177 126 Lööw (2007) s.82
127 Ibid.s.82f
ibland går till våldsamma angrepp mot enskilda människor, konstrueras som den egentliga rasismen, medan det stora flertalet ställs utanför och betraktas som fria från rasism”.129
Konsekvensen av den dominerande förståelsen blir, även om det sällan uttrycks explicit, tydlig. Finns det få rasister kan problemen med rasism heller inte vara särskilt utbredda, i vissa perioder i princip icke- existerande.130 Slutsatsen understöds av flera tidigare studier. Lööw beskriver
t.ex. att det under 1960- och 70-talet fanns en bild av att rasism inte fanns i Sverige – åtminstone inte officiellt.131 Kulturantropologen Lena Sawyer och
kulturgeografen Allan Pred, som båda forskat om rasismen i Sverige under 1990-talet, beskriver en utbredd föreställning om att rasism inte existerar i det svenska vardagslivet132 och i den statliga utredningen Det blågula
glashuset från mitten av 2000-talet beskrivs hur bilden av Sverige som annorlunda än andra länder bidragit till att skapa en föreställning om att landet ”saknar en historia av rasism och förtryck av etniska minoriteter”.133
Än mer samtida undersökningar, som t.ex. den senaste Integrationsbarometern från 2007, visar t.ex. att endast 5 procent av de tillfrågade är helt övertygande om att ”Sverige är ett rasistiskt samhälle”, samtidigt som två tredjedelar menar att påståendet stämmer ganska dålig eller inte alls.134 Integrationsbarometern visar dessutom, vid en jämförelse
sedan mätningarnas start 1999, att de som bestämt avvisar att rasismen ökar i Sverige blivit dubbelt så många, medan det parallellt finns en minskning av de som bestämt menar att rasismen ökat.135 Historiskt har användningen av
ordet rasism såldes varit mycket begränsad, reserverat för extrema yttringar. I stort upplevs alla människor ha samma möjlighet att, oavsett ras, etnicitet eller kulturell tillhörighet, leva ett liv utan förtryck och diskriminering.136 De
individer som utsätts för rasistiska trakasserier och diskriminering är olyckliga undantag, inte regel. Rasism är avvikande, isolerade händelser, inte norm.137
129 Schmauch (2006) s.34
130 Se t.ex. Prop.1989/90:86 s.9; Integrationsverket (2001) Samråd och dialog 1, rapport från
Integrationsverkets samråd med NGO:er, Norrköping, Integrationsverket, s.106f; Lööw (2007) s.82
131 Lööw (1995) s.29
132 Pred (2000); Sawyer, Lena S. (2000) Black and Swedish: racialization and the cultural politics of
belonging in Stockholm, Sweden, Santa Cruz, University of Californa; Pripp & Öhlander (2008)
s.77, s.78
133 SOU: 2005:56 s.23
134 Integrationsverket (2007) s.7f, s.33ff.
135 Integrationsbarometerna har genomförst vid fem tillfällen mellan 1999 och 2007. Ibid. s.7, s.32,
s.35
136 Schmauch (2006) s.5, s.88
Strid om självbilden och förståelsen av rasism
Parallellt med bilden av Sverige och svenskarna som ett ”antirasistiskt land” har en annan, alternativ bild börjat växa fram. Från framför allt 2000-talet har den svenska självbilden och dominerande synen på rasism alltmer ifrågasatts, både inom akademin och i samhället. Självbilden angrips som en illusion, byggd kring selektiv glömska och förnekelse. Forskning visar att rasismen både är, och har varit, en integrerad del av det svenska samhället, samtidigt som kunskaperna om de rasistiska idéer och strukturer som präglat landet varit bristfälliga, ämnet gjorts tabubelagt och tystats ned.138 Kritikerna
talar om en minnesförträngning eller minnesförlust – en utbredd tystnad kring problem med rasism och etnisk diskriminering. Den svenska självbilden anses skev, något som måste rättas till och som i sig utgör en central dimension i den strukturella och vardagliga rasismen.139 Enligt forskare har
den svenska självbilden och den dominerande förståelsen av rasism gjort det möjligt för det svenska majoritetssamhället att blunda för diskriminering, sina egna privilegier och den roll de själva spelar i produktionen och reproduktionen av en etnisk maktordning i samhället.140 Två av kritikerna,
Irene Molina och Paulina de los Reyes, beskriver t.ex. hur rasism gjorts till en förbjuden fråga i Sverige, vilket fått allvarliga konsekvenser. De skriver:
"Att det skulle förekomma diskriminerande handlingar, attityder från det svenska majoritetssamhällets sida är lika otänkbart som att rasistiska ideologier också kan ha sitt fäste i vanliga människors värderingar och föreställningsvärld. Den tysta överenskommelsen som gör rasism till en icke-fråga i den svenska integrationsdebatten är i själva verket ett av de största hindren som finns för att kunna synliggöra och utforma strategier för att motverka rasismen."141
I kontrast mot den svenska självbilden har forskare, genom att gå tillbaka i tid, visat hur Sverige både varit en aktiv deltagare i Europas rasistiska historia, bidragit till att utforma det rasistiska tänkandet och drivit en rasistisk politik gentemot inhemska minoriteter.142 Rasismen har utgjort en
del av både det politiska och ekonomiska systemet, såväl som inom vetenskapen. Forskningen visar även tydligt hur rasismen fortsätter att verka än idag, både djupt rotad och väl spridd i det svenska samhället.
138 Se t.ex. SOU 2005:56 s.121, s.86; Regeringen (2001) s.7, s.52; SOU 2012:74 s.12 139 SOU 2005:56 s.24, s.115, s.121, s.109; Linder, Lars (2004) Bilden av De Andra, Dagens
Nyheter, 9/10; Dahlstedt & Lindberg (2002) s.13, s.15
140 Schmauch (2006) s.90f; SOU 2005:56 s.451f, s.31, s.78, s.457 141 Molina & de los Reyes (2002) s.315
142 I Sverige räknas Samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar som nationella minoriteter.
Sveriges roll i kolonialismen
Den populära bilden av Sverige som ett land utan imperialistiska ambitioner och en kolonial och rasistisk historia är inte sann.143 I jämförelse med de
imperialistiska stormakterna har Sveriges medverkan i kolonisationen visserligen varit liten, men det innebär inte att Sverige stod utanför systemet. Från 1600-talet var Sverige en del av det koloniala projektet, med totalt tre