Rasism och Antirasism
2.2. Vad är Antirasism?
Ovanstående genomgång har gett en översiktlig beskrivning av olika former av rasism och därmed också skapat en teoretisk grund för att förstå den problembild antirasistiska aktörer agerat mot. Mot bakgrund av redogörelsen blir det lättare att förstå de kollektiva ramverk som utvecklats inom den antirasistiska rörelsen och som motiverat och legitimerat antirasistisk aktivitet. I nästa steg presenteras, enligt samma upplägg, olika former av antirasism.
Direkt kan konstateras att det akademiska intresset för antirasism har varit begränsat, vilket lett till ett stort glapp mellan å ena sidan den teoretiska diskussionen och förståelsen av rasism och å andra sidan antirasism. Den senare har ofta hamnat i den förstnämndas skugga, behandlad och betraktad som underställd och avhängig rasismen. Sociologen Alana Lentin skriver t.ex. att det akademiska intresset för antirasism varit litet och att frågor som vad antirasism är och hur antirasistisk praktik utformats sällan fått en seriös genomlysning i akademisk litteratur.58 Bilden stärks av sociologen Eileen
O´Brien som beskriver bristen på forskning om antirasism som en “kollektiv minnesförlust”, möjligen orsakad av den vita västvärldens ovilja att rannsaka sig själv och ta ansvar för rasistisk praktik.59 Även i Sverige har studierna av
antirasism varit anmärkningsvärt få. Utöver ett mindre antal avhandlingar, studier och artiklar väntar fältet i stort på att upptäckas, beskrivas, analyseras och diskuteras.60 Avsaknaden av forskning har bidragit till att begreppet
antirasism är öppet för tolkning och omgärdas av otydlighet, något som återspeglas både inom akademin och i vardagligt språkbruk. 61
I allmänt tal behandlas ofta antirasism som en banal företeelse och skildras rätt och slätt som en motsats till rasism – att vara antirasist är att vara mot rasism.62 Definitionen är olycklig och onyanserad. Dragen till sin spets skulle
de allra flesta i västvärlden därmed vara antirasister – en överväldigande majoritet tar ju vid direkt fråga ställning mot rasism – vilket också borde få konsekvensen att rasism vore ett till närmast omärkbart problem i samhället.
58 Lentin, Alana (2004) Racism and Anti-Racism in Europe, London, Pluto Press, s.1 59 O'Brien (2001) s.2f
60 Bland de mest framträdande studierna återfinns Malmsten (2008); Löwander (1997); Peterson,
Abby (1997) Neo-sectarianism and rainbow coalitions: Youth and the drama of immigration in
contemporary Sweden, Aldershot, Ashgate. För exempel på centrala artiklar, kapitel och
forskningsrapporter se Lööw, Heléne (2000) Svensk rasism och antisemitism – historiska kontexter, i Olsson, Erik (red.) (2000) Etnicitetens gränser och mångfald, Stockholm, Carlsons Bokförlag; Lööw, Heléne (1994) För en ny antirasistisk strategi, Ord och Bild, nr.1-2, s.4-11; Peterson, Abby (1995) Antirasistiska regnbågskoalitioner, Invandrare och minoriteter, nr.4, s.17- 20; Anderson, Erika (1994) Solidaritet eller identitet? Sex fallstudier av antirasistiska projekt, Network for research in criminology and deviant behaviour, Lund, Lunds universitet
61 Den påstådda bristen på forskning ska dock inte misstolkas - det har bedrivits mycket
antirasistisk forskning, men lite forskning om antirasism.
Finns inga rasister finns väl ingen rasism? Förståelsen av antirasism som en motsats till rasism bygger på en förenklad bild där det finns ett tydligt gott/ont och människor går att placera i svartvita kategorier med hjälp av entydiga sorteringsinstrument. Antingen så är man rasist eller så är man det inte. Verkligheten är förstås betydligt mer komplex.
Forskningen om rasism och antirasism visar att människor ofta kan ge uttryck för både rasistiska och icke-rasistiska åsikter och handlingar.63 Det
finns gott om exempel på självidentifierade rasister som uttrycker märkbara inkonsekvenser, eller personer som ser sig som antirasister men som reproducerar rasistiska idéer eller uttrycker välvilja mot en minoritetsgrupp, men motvilja mot en annan. Vi är ambivalenta, mångtydiga och inkonsekventa och olika kontexter, händelser eller möten lockar fram olika egenskaper och reaktioner inom oss, varav många är rent omedvetna. I stället för att enbart tala om dikotomierna rasism eller antirasism bör vi istället se hur de två rör sig längs ett kontinuum där de flesta människor kan uttrycka mer eller mindre starka och tydliga rasistiska eller antirasistiska åsikter, utföra medvetna eller omedvetna rasistiska och antirasistiska handlingar – utan att för den skull vara varken rasist eller antirasist.
För att gå bortom dikotoma motsatspar och skapa ett första urvalskriterium för de aktörer som kommer att studeras inom ramen för denna avhandling krävs verktyg för att differentiera bilden av den majoritet som säger sig ta avstånd från rasism. I tidigare forskning görs åtskillnad mellan ”icke-rasister”, att vara “mot rasism” och att vara ”antirasist”.64
O´Brien menar att en ”icke-rasist” är en person som inte medvetet agerar rasistiskt och vid en direkt fråga skulle säga sig vara emot rasism, men som inte reflekterar eller agerar kring frågorna i sin vardag och inte heller har, eller söker, någon djupare kunskap om rasismens problematiker.65 Begreppet
”icke-rasist” omfattar således en stor del av befolkningen. Här finns alla de som mer passivt och oreflekterat anpassat sig till den ”antirasistiska norm” som dominerat samhället sedan andra världskriget.66 I praktiken rymmer
kategorin många människor som omedvetet kan ge uttryck för rasistiska åsikter och handlingar, t.ex. de som känner sig tvungna att inleda känsliga – och förmodat rasistiska – resonemang med orden “jag är inte rasist, men…”.67 Den andra gruppen är den som är ”mot rasism”. Enligt
Malmsten karaktäriseras gruppen av att de känner till och tar avstånd från rasismen och dess konsekvenser på ett idémässigt plan, men väljer att inte aktivt agera antirasistiskt vare sig individuellt eller i organiserad form. Till 63 Rattansi (2007) s.114ff 64 Se t.ex. Malmsten (2008) s.31ff 65 O´Brien (2001) s.4f; Malmsten (2008) s.31 66 SOU 2012:74, s.155f 67 Malmsten (2008) s.31f
sist återfinns gruppen “antirasister”. Enligt O´Brien är antirasister de människor som “i tanke och handling engagerar sig för att demontera rasism”68. Alaistar Bonett för fram en liknande, om än något mer utvecklad,
definition. Bonett menar att en minidefinition av antirasism är: ”(…) those forms of thought and/or practice that seek to confront, eradicate and/or ameliorate racism. Anti-racism implies the ability to identify a phenomenon – racism – and to do something about it”.69
Cathie Lloyd menar att det gemensamma draget för antirasister är att de aktivt försöker skapa ett samtycke för antirasistiska idéer i samhället.70 I ett
försök att syntetisera olika antirasistiska definitioner beskriver Malmsten att en antirasist strävar efter att ”aktivt demontera, konfrontera eller utrota rasism och därmed uppnå en antirasistisk common sense.”71 För att
definieras som antirasist krävs “ett engagemang där någon form av agerande förekommer och även kunskaper om rasismens effekter”.72
Utifrån tidigare forskning och ovanstående resonemang menar jag att definitionen av att vara antirasist vilar på tre ben, vilket också fungerar som ett första urvalskriterium för de aktörer som studeras i denna avhandling. Att vara antirasist bygger på:
1) en medvetenhet, förståelse och ett erkännande av problem med rasism
2) ett aktivt ställningstagande mot rasism och för antirasistiska ideal 3) ett faktiskt agerande, privat eller genom grupper och organisationer,
i syfte att lösa problem med rasism genom att förändra samhället och/eller andra människors sätt att tänka och agera.
Ovanstående definition är medvetet bred och kan rymma många olika aktörer i samhället, från politiska partier, media och skolor till rörelseaktörer och privatpersoner. Aktörerna kan t.ex. skilja sig åt beroende på hur de definierar problem med rasism, vilka ideal de vill förverkliga och hur de faktiskt agerar, men delar ändå en uppsättning gemensamma karaktäristika som kategoriserar dem som antirasister i vid mening.
68 O´Brien (2001) s.4 69 Bonnett (2000) s.4
70 Lloyd, Catherine (2002) Anti-racism, social movement and civil society, i Anthias, Floya & Lloyd,
Cathie (red.) (2002) Rethinking anti-racisms: from theory to practice, London, Routledge, s.76
71 Malmsten (2008) s.33 72 Ibid.
En antirasism eller flera antirasismer?
Med detta sagt; precis som i fallet med rasismen går inte antirasismen att förstå i singularis. Den har tagit olika uttryck genom historien, i olika kulturer och fortsätter att ta olika form i dagens samhällen. Alastair Bonnett skriver att ”the roots of anti-racism reach away in many different directions, branching and tangling with myriad traditions (…) these roots run deep into history and stretch right across the globe.”73 Forskare menar vidare att det
inte går att tala om en specifik nationell form av antirasism eftersom varje nations antirasistiska kamp innefattar en rad olika ”röster”, däribland ”a national and government voice (…), populist voices, propagandist voices, conservative voices, revolutionary voices, transnational voices and so on”74. I
nedanstående avsnitt tecknas en översiktlig bild över olika former av antirasism, baserat på tidigare internationell forskning. Genomgången visar att antirasism är ett brett begrepp som rymmer många olika inriktningar, aktörer och former av arbete. Översikten är inte uttömmande, men syftar till att nyansera och differentiera bilden av antirasistiskt arbete samt att introducera dominerande antirasistiska traditioner som är relevanta för att även förstå antirasism i en svensk kontext.
I sin forskning om antirasism lyfter Bonnett, fram fyra faktorer som kan bidra till att skapa en mer detaljerad indelning av olika former av antirasism, samtliga sprungna ur en brittisk kontext. Den första handlar om antirasismens politiska komplexitet där det finns en övergripande skillnad mellan synen på antirasism som ett radikalt, ibland till och med subversivt, underifrånprojekt och dels antirasism som en strategi för makthavare att skapa nationell social kontroll; ett sätt att bygga ”sustainable states, the reproduction of modern economics and the establishment of internationally accepted principles of political legitimacy”75. Det förstnämnda bärs framför
allt fram av olika rörelseorganisationer, aktörer och aktivister i det civila samhället där tyngdpunkten ligger på motstånd och kamp mot rasism i olika former. 76 Bakom det andra står till stor del staten och offentliga politiska
representanter, men också företag. Här ses antirasism, speciellt efter andra världskriget, som ett symboliskt viktigt och ärofyllt område att hävda sig i och ett sätt att stävja konflikter som hotar nationen eller stör marknadens effektivitet och ackumuleringen av kapital.77 Det offentligas intresse för
antirasism härstammar enligt Bonnett ofta ur en vilja att hantera det multikulturella samhället med hänsyn till ”social efficiency, consensus and, increasingly, the barriers racism creates to flexibility in the market place”78.
73 Bonnett (2000) s.43f 74 Ibid. s.53 75 Ibid. s.46 76 Ibid. s.3 77 Ibid. s.83 78 Ibid. s.4
Den andra distinktionen är mer teoretisk och löper enligt Bonnett mellan
universalister och relativister, en uppdelning som karaktäriserat många av
historiens jämlikhets- och jämställdhetskamper (jfr. t.ex. feminism). Relativister lyfter fram att de skillnader som upplevs finnas mellan människor, i form av t.ex. kultur eller biologi, ska erkännas och respekteras. Att se och erkänna skillnader innebär inte att det ena anses mer värt än det andra, snarare att alla människor ska lära sig uppskatta, respektera och värdesätta olikheter.79 Universalism kan förstås som relativismens motsats,
dvs. betoningen ligger på att påvisa existensen av vissa gemensamma, oföränderliga drag, värderingar, sanningar eller processer som löper genom historien och kulturer. Inom antirasismen kopplas detta ofta samman med uppfattningen att alla människor i grunden är lika; att alla individer delar en gemensam, universell mänsklig natur och därför ska ha samma rättigheter och möjligheter. Filosofen Pierre-André Taguieff menar att kampen mellan dessa två strömningar är långt ifrån över och att de fortfarande utgör ”two great orientations of anti-racism”80, något Bonnett utvecklar genom att säga
att ”universalism and relativism may be found in a tense relationship in any number of anti-racist variants”.81
En tredje distinktion går mellan revolutionära antirasister och reformister. De sistnämnda, som utgör majoriteten av antirasistiska aktörer, menar att det är fullt möjligt att realisera antirasistiska visioner inom ramen för det existerande samhällets socioekonomiska struktur, medan de förstnämnda hävdar att samhället måste omstöpas i grunden för att göra upp med de hierarkiska strukturer som ger upphov till olika former av ojämlikhet och förtryck, däribland rasism.82
Den fjärde distinktionen kretsar kring de många olika arbetsmetoder antirasister använder för att påverka samhället. Med tanke på antirasismen vindlande geografiska, kulturella och politiska historia är den mångfald av praktiker som existerar inget som låter sig sammanfattas och systematiseras på ett enkelt, uttömmande sätt. Bonnett exemplifierar den antirasistiska praktiken genom att lyfta fram sex olika handlingstraditioner, men poängterar att dessa kan vara överlappande och ofta verka samtidigt:
1. Antirasism i vardagen försöker att fånga ”vanliga” människors strävan
efter att kämpa emot rasism utanför traditionella politiska kanaler; från spontana handlingar, skämt, sånger, teater och demonstrationer till skapandet av tidningar och mindre organisationer som syftar till att göra upp med rasistiska föreställningar och grupper.83
79 Ibid. s.13ff
80 Taguieff citerad i Bonnett (2000) s.13 81 Bonett (2000) s.98
82 Ibid. s.115 83 Ibid. s.86ff
2. Den multikulturella antirasismen ser kulturell pluralitet och den kunskap,
förståelse och interaktion som kommer ur mötet med andra kulturer som ett sätt att motverka rasism. Begreppen ”multikultur” eller ”kulturell mångfald” kan ha många betydelser, men i antirasistiska sammanhang tar termerna ofta fasta på hur olika kulturer ska kunna mötas, lära och “korsbefrukta” varandra, vilket i sig anses utgöra en utmaning mot rasism.84
3. Psykologisk antirasism menar att rasism bäst kan motverkas genom att
förändra folks medvetande och försöker därmed att identifiera och utmana internaliserad rasism inom den individuella och kollektiva medvetandestrukturen. Detta kan ske genom att t.ex. försöka medvetandegöra människor om deras omedvetna fördomar och hur de bidrar till att reproducera rasistiska värderingar och strukturer eller genom att höja självkänslan och stoltheten hos drabbade, marginaliserade etniska grupper.85
4. Radikal antirasism kan ta många olika former, men binds samman av
kritiken av det rådande samhällets strukturer och strävan att gå bortom det existerande för att lösa problemen. Här ryms alltifrån revolutionär antirasism som menar att de hierarkiska socioekonomiska strukturerna i samhället är roten till rasism till mer radikal social kritik som syftar till att avslöja rasism inom den existerande samhällsstrukturen.86
5. Antinazistisk och antifascistisk antirasism fokuserar på att mer avgränsat
och explicit bekämpa öppna nazistiska och fascistiska strömningar i samhället. Genom historien har grupperna, som framför allt bestått och består av organisationer på vänsterkanten, utvecklat en konfrontativ attityd, en ”battle of the streets”, där nazistiska företrädare hindras – med våld om så krävs – från att verka i offentligheten.87
84 Ibid. s.90ff
85 Ett tydligt exempel är Katz, Judith H. (1978) White awareness: Handbook for anti-racism
training, Norman, University of Oklahoma press. Se också Bonnett (2000) s.98
86 Bonnett (2000) s.104ff 87 Ibid. s.108ff
6. Representativ antirasism strävar efter att skapa organisationer som
inkluderar människor från tidigare exkluderade kulturer. På så sätt ska marginaliserade grupper ges ekonomisk och institutionell makt, vilket stärker deras möjlighet att hävda sin rätt i samhället. Detta kan t.ex. ta sig uttryck i positiv särbehandling eller politiska ambitioner att lyfta fram inspirerande, goda exempel.88
Även Taguieff har arbetat för att identifiera olika former av antirasism, i detta fall i en fransk kontext. Taguieffs definitionsförsök är inte uttömmande och även här utgår indelningen från olika antirasistiska praktiker, vilket resulterar i fyra former av aktivitet. Den traditionella antirasismen som domineras av människorättsorganisationer och som arbetar för att motverka diskriminering och t.ex. ställa diskriminerande aktörer inför rätta. Den
politiska antirasismen, bestående av politiska partier och andra offentliga
aktörer som strävar efter att skapa lagar och policys i syfte att motverka rasism och diskriminering. Den medieorienterade antirasismen som bedrivs i media med hjälp av olika typer av mediepersonligheter, t.ex. artister, programledare, tidningar eller riktade mediekampanjer och den vetenskapliga
antirasismen som lyfter fram kritik mot rasbegreppet och rasismen från
akademiskt håll.89
Antirasism i svensk kontext
Den genomgång av den antirasistiska rörelsens historia som sker inom ramen för denna avhandling visar att alla ovanstående indelningar även har sina motsvarigheter i en svensk kontext. Fram till idag har det emellertid gjorts få försök att systematiskt definiera och kategorisera olika former av antirasism i Sverige. De få definitioner som finns har framför allt handlat om att beskriva och kategorisera olika former av antirasistisk praktik. Lööw, som fokuserat på rasistiska rörelser men också berört antirasism under 1980- och delar av 90-talet, menar att den svenska antirasismen tagit tre huvudinriktningar. För det första bedrivs ett officiellt antirasistiskt arbete av politiker, myndigheter och media. Arbetet har karaktäriserats av informationskampanjer, ofta riktade mot ungdomar och skolor, och vilar på tron att rasism framför allt handlar om okunskap som kan informeras bort. Den andra riktningen domineras av mer renodlade antirasistiska rörelse- och intresseorganisationer som strävar efter att skapa ett folkligt motstånd, en
massmobilisering, mot rasism. Under 1990-talet tillkom en tredje grupp som
88 Ibid. s.111ff
89 Taguieffs definitioner hämtade ur Malmsten (2008) s.20f. Se även Gibb, Robert (2003) Anti-
rascism, citizenship and integration in contemporary France, i Herrmann, Peter (2003) Between
politics and sociology: mapping applied social studies, New York, Nova Science Publishers Inc,
enligt Lööw satt stark prägel på den allmänna bilden av antirasism; de
militanta antirasisterna.90 Bland de militanta antirasisterna, som enligt Lööw i
huvudsak består av anarkistiska sympatisörer, ska rasister och nazister stoppas från att agera offentligt, med våld om så krävs.91
Sociologen Abby Peterson har forskat mer specifikt om 1990-talets antirasistiska rörelse i Sverige. Hon menar att en huvudsaklig skiljelinje går mellan de aktivister som förespråkar revolutionära strategier och de grupper som för fram mer moderata lösningar som ryms inom ramen för det existerande samhället. Den förstnämnda kategorin består till stor del av grupper på vänsterkanten; syndikalister, anarkister, medlemmar i vänsterpartiets ungdomsförbund eller i övrigt oorganiserade ungdomar som deltar i antirasistiska aktiviteter och konfronterar nazister som ett led i en breddad kamp mot vad som upplevs vara en förtryckande samhällsstruktur. I den andra gruppen återfinns t.ex. många av partiernas ungdomsförbund, religiösa grupper eller etablerade solidaritets- och hjälporganisationer. De idéer och lösningar som förs fram ligger i linje med det existerande samhällets övergripande ramverk, även om grupperna anser att det kan göras betydande förbättringar.92 I relation till dessa lyfter sociologen Birgitta
Löwander också fram att det tycks finnas organisationer som intar en regeringskritisk hållning och eftersträvar stora samhällsförändringar, utan att för den skull förespråka revolutionära lösningar.93
Även Malmsten, som fokuserar på en del av antirasismen i Sverige på 2000-talet, lyfter fram att det går en central skiljelinje mellan den radikala antirasismen och andra antirasistiska aktörer i det civila samhället, i hennes avhandling exemplifierat med föreningsdriven antirasism. Enligt Malmsten passar den sistnämnda kategorin inte in i någon av de indelningar som presenterats ovan, utan utmärker sig genom att vara en del av det civila samhället samtidigt som den är nära kopplad till stat och kommun via finansiering. Malmsten menar att grunden för mycket antirasistisk praktik är föreningen, som kan vara både explicit antirasistisk men även ha andra huvudmål. Många föreningar bedriver antirasistiskt arbete parallellt med t.ex. idrott, kultur eller andra politiska engagemang. Det antirasistiska arbetet genomförs ofta under begränsad tid i projektform, ofta med ekonomiskt stöd från stat, kommun eller andra sponsorer. På så sätt blir de föreningsdrivna aktörerna ett redskap för att förverkliga delar av statens antirasistiska målsättningar. Enligt Malmsten karaktäriseras den föreningsdrivna antirasismen av flera utmärkande drag; dels den redan
90 Ordet militant kan ha flera betydelser. I sin mest neutrala form åsyftar ordet snarast
”hängivenhet”, andra översättningar betonar ”stridbarhet” och ”radikalism”. Med militant åsyftas både här och i resten av texten att vara beredd att ta till våld för att nå sitt mål.
91 Lööw, Helene (1994) s.8f; Lööw (2000) s.400f 92 Peterson (1995) s.17ff; Peterson (1997) 93 Löwander (1997) s.33
nämnda nära relationen till staten och/eller kommunen, men också att den i grunden är partipolitiskt obunden, saknar en tydlig motståndare, ger uttryck för en bred förståelse av rasismproblematiken, tar avstånd från våld som metod samt att föreningarna fokuserar på specifika målgrupper som man vill påverka genom att sprida kunskaper om rasism.94