Ovanstående frågor har legat till grund för både insamlandet och
4.3. De kollektiva ramverkens innehåll
I fråga om innehåll pekar tidigare forskning mot att inramningsprocesser påverkas av både hur grundligt och tydligt aktörerna formulerar de enskilda diagnostiska, prognostiska och motiverande delarna samt hur väl de integreras och länkas till varandra.4 Snow och Benford skriver t.ex.:
”The success of participant mobilization, both within and across movements, depends upon the degree to which these three tasks are attended to. The more the three tasks are robust and richly developed and interconnected, the more successful the mobilization effort (…)”.5
Indelningen gör det tydligt att kollektiva ramverk rymmer flera dimensioner som ständigt interagerar och att enighet i en del inte automatiskt leder till enighet kring övriga delar. Målet är att skapa ett sammanhängande budskap och ett genomarbetat, stabilt ramverk; vad som kan kallas intern ramlogik [frame consistency]6, vilket bland annat beskrivs som ”the degree to which
the various interpretive efforts of a movement or one of its groups are viewed as logically congruent with one another.”7 Om ett kollektivt ramverk
4 Snow & Benford (1988) s.199; Polletta & Ho (2006) s.190; Gerhards & Rucht (1992) s.583 5 Snow & Benford (1988) s.199
6 I sammanhanget är det viktigt att påpeka att Snow och Benford använder begreppet ”frame
consistency” för att beskriva både ”contradictions among beliefs or claims” och ”contradictions among framing and tactical actions”. I denna avhandling har jag valt att dela upp detta under två begrepp, vad jag kallar intern ramlogik och ramkonsekvent praktik. Dessa begrepp har således ingen direkt motsvarighet hos Snow och Benford. Båda aspekterna anses påverka ramverkens
trovärdighet (kommer att utvecklas nedan), men separeras för att tydliggöra att det ena handlar om
relationen mellan ramverkets interna beståndsdelar och snarare bör studeras som en del av den innehållsliga analysen medan det andra fokuserar relationen mellan teori och praktik, att aktören faktiskt lever som de lär. Jfr. t.ex. Benford & Snow (2000) s.619f; Benford (1993) s.692
7 Benford, Robert D. (1993) Frame Disputes within the nuclear disarmament movement, Social
rymmer dissonanta eller motsägelsefulla element tycks förutsättningarna att mobilisera stöd och stimulera aktivitet försämras.8 Snow och Benford skriver:
”The more highly integrated the diagnostic, prognostic and action frames, the higher the probability of becoming active in any particular cause. (…) consensus mobilization is multidimensional and (…) agreement on one dimension does not ensure unanimity with respect to other dimensions. 9
Även om utarbetandet av länkar mellan de diagnostiska, prognostiska och motiverande elementen anses vara en förutsättning för en lyckosam inramningsprocess krävs också att varje enskild beståndsdel är tydligt specificerad och grundligt utvecklad. I följande stycke presenteras en rad faktorer som tidigare forskning inom inramningsperspektivet påpekat påverkar mobiliseringskapaciteten inom varje enskild del. Även om det inte går några vattentäta skott mellan de olika delarna problematiseras faktorer som berör konsensusmobilisering framför allt i avsnitten om diagnostisk och prognostisk inramning, medan aspekter som kretsar kring handlingsmobilisering behandlas under den motiverande inramningen.10
1. Faktorer som påverkar den diagnostiska ramens mobiliseringskapacitet
Som konstaterades i kapitel tre är en gemensam upplevelse av problem och orättvisor nödvändig för framväxten av rörelser som kräver ekonomiska och politiska förändringar. Därmed inte sagt att det existerar ett deterministiskt samband mellan förekomsten av orättvisor och existensen av sociala rörelser som försöker att bekämpa dem. Det är först i den stund människor upplever och tolkar situationer som sociala problem kollektiv mobilisering kan uppstå. Detta gör diagnostisk inramning till en nödvändig utgångspunkt för kollektivt förändringsarbete och en avgörande faktor för att mobilisera anhängare.11
Arbetet med att mobilisera kring ett socialt problem försöker oftast nå en bred målgrupp och tar långsiktiga former.12 Målet är enligt Klandermans,
med begrepp lånade från rörelseforskaren Hanspeter Kriesi, att få målgruppens ”latenta” politiska potential att förvandlas till en ”manifest” politisk potential, ett begrepp med nära länkar till mobiliseringspotential.13
Enligt Klandermans, delar alla människor som lever i en gemensam social eller strukturell situation en latent potential genom att ha vissa förenande intressen. Genom att bli medvetna om gemensamma problem och intressen,
8 Benford (1993) s.692; Gerhards & Rucht (1992) s.583 9 Snow & Benford (1988) s.203f
10 Ibid. s.199
11 della Porta & Diani (2006) s.74f; Benford & Snow (2000) s.616 12 Klandermans (1988) s.178ff
13 Klandermans & Oegema (1987) s.519; Klandermans (1988) s.180; Kriesi, Hanspeter (red.)
(1995) New social movements in Western Europe: a comparative analysis, Minneapolis, University of Minnesota Press, s.8
och i processen utveckla en kollektiv identitet, kan de bli ett kämpande kollektiv. Klandermans förklarar genom att skriva ”If people become aware of their shared interests and develop a collective identity, a manifest political potential is created.”14 Klandermans menar att för rörelseaktörer handlar
vägen mot ökad mobiliseringspotential ofta om att, genom konsensusmobilisering, bidra till att skapa en manifest potential genom att medvetandegöra målgruppen om sin situation/position samt lyfta problemformuleringen från en enskild, utsatt individ/grupp till att belysa det orättvisa i den sociala situationen och hur problemet slår mot flera individer och grupper.15 Att lyfta fram tydliga situationella förklaringar, utan att för
den skull göra dem anonyma, anses föda en gemensam upplevelse av sociala problem som också kan lösas med hjälp av kollektivt handlande.16
Rörelseforskningen har pekat mot en rad faktorer som kan påverka den diagnostiska ramens mobiliseringskapacitet i positiv riktning. Framträdande exempel på dessa anses vara om rörelseaktörerna tydligt definierat och specificerat problemet, klargjort vilka som bär ansvaret, lyckats skilja “vi” från “dem” och utmålat motståndarna i konkret form snarare än som en övergripande, abstrakta ”kraft”.17 Det är således viktigt med en tydlig
identifikation, vilket leder till en nödvändig förenkling av den komplexa verkligheten. Motståndarna bör “få ansikten”, och inte förbi en distanserad, abstrakt struktur eller “systemet” som sådant.18
Tidigare forskning pekar också mot att den diagnostiska ramens mobiliseringskapacitet ökar om den innefattar flera frågor och problemområden.19 Om ramen bygger på en kärnfråga tycks målgruppen
och möjligheten att mobilisera anhängare bli mindre, samtidigt som sårbarheten ökar. Om frågan sjunker i värde eller utmanas av andra idéer riskerar hela rörelsen att tappa kraft. Ett sätt att lösa detta är att inleda en process av ramutvidgning för att öka problemområdets spännvidd och inkorporera flera frågor. Som poängterats i kapitel tre ökar dock samtidigt risken att aktören alienerar anhängare. Kopplingar som tidigare varit klara riskerar att bli allt grumligare ju fler komponenter som lyfts in.20
Snow och Benford menar även att det inom rörelser ofta är lättare att uppnå konsensus i fråga om problemidentifiering, men att aktiva har svårare att nå en gemensam ståndpunkt kring varför problemet uppkommit eller hur de ska lösas. Ofta lyfter olika delar av en rörelse fram skilda
14 Klandermans (1988) s.180 15 Ibid. s.179
16 Gamson (2013)
17 della Porta & Diani (2006) s.75
18 Gamson (2013) s.607; della Porta & Diani (2006) s.75; Gerhards J. & Rucht, D (1992)
Mesomobilization: organizing and framing in two protest campaigns in West Germany, American
Journal of Sociology, vol.98, nr.3, s.581 Cress & Snow (2000); Benford & Snow (2000) s.616
19 Gerhards & Rucht (1992) s.580; Snow & Benford (1988) s.206; McCammon (2013) s.1094 20 Snow & Benford (1988) s.206f; Benford & Snow (2000) s.618
förklaringsfaktorer och det uppstår konkurrenssituationer om hur problemets kärna ska förstås.21 Frågan om skuld och ansvar är ofta orsak till intern
konflikt inom rörelser, vilket kan få både positiva och negativa konsekvenser, ett resonemang som utvecklas mer under rubriken ”ramdispyter” senare i kapitlet.22 Ur ovanstående resonemang kan följande frågor ställas för att
analysera mobiliseringskapaciteten i aktörernas diagnostiska ramar:
2. Faktorer som påverkar den prognostiska ramens mobiliseringskapacitet
I arbetet med prognostisk inramning klargör aktören hur problemen ska lösas, vilka som ska lösa dem och vad slutmålet är. Tidigare forskning pekar mot att ju mer utvecklade och integrerade dessa delar är desto större är den prognostiska ramens mobiliseringskapacitet.23 Som konstaterats bör, enligt
teorin, den prognostiska ramen även vara logiskt kopplad, och direkt avhängig, den problemformulering som lyfts fram i samband med den diagnostiska inramningen.24 Dessutom bör både anhängare och målgrupp
uppleva att de metoder, handlingsstrategier och taktiker som lyfts fram är effektiva, legitima, trovärdiga, realistiska och relevanta för att bekämpa problemet och nå en lösning.
De krav, mål och visioner som rörelser för fram kan, för att använda två begrepp Klandermans hämtat från Ferree och Miller25, delas in i proaktiva
och reaktiva. Klandermans skriver:
21 Snow & Benford (1988) s.200 22 Benford & Snow (2000) s.616 23 Gerhards & Rucht (1992) s.582
24 Snow & Benford (1988) s.201; Benford & Snow (2000) s.616
25 Ferree, Myra Marx & Miller, Frederick, D (1985) Mobilization and meaning – towards an
integration of social psychological resource perspectives on social movements, Sociological
inquiry, vol.55, nr.1, s.38-61; Klandermans (1988) s.182
1. Har aktören utvecklat en diagnostisk ram där problemformulering, orsaksanalys och identifiering av ansvar/skuld är väl utvecklat och logisk länkat till varandra? Rymmer den diagnostiska ramen en klar bild över vilka grupper i samhället som drabbas av de upplevda problemen och vilka/vad som bör hållas ansvariga?
2. Är problemformuleringen anpassad till målgruppen? Konstrueras problemformuleringen så att målgruppen får en känsla av gemensamma problem och en gemensam kollektiv identitet?
3. Är den diagnostiska ramen tydlig? Undviks å ena sidan alltför abstrakta, svepande förklaringar och å andra sidan alltför individualistiska förklaringar? Sätts de aktualiserade problemen i ett socialt sammanhang?
4. Rymmer ramen flera problemformuleringar och problemområden? Är dessa problemformuleringar och områden logiskt länkade till varandra?
”Reactive demands involve changes that fit with the dominant ideology in society. They are based on claims that are legitimate for a group to make according to the dominant ideology. Proactive demands involve changes that do not fit in with the dominant ideology. They involve rights, privileges or means to which a group is not entitled according to the dominant ideology.”26
Att legitimera och driva proaktiva krav kräver betydligt mer ansträngning eftersom dessa idéer möter större motstånd från andra aktörer i samhället. Att lyckas mobilisera kring proaktiva mål tar således ofta lång tid och kräver stora insatser. Att sätta upp reaktiva krav eller mål placerar aktören närmare det existerande; problem och lösningar upplevs lättare som trovärdiga, vilket kräver mindre arbete vid försök att mobilisera stöd. I denna avhandling kommer användningen av begreppen proaktiv och reaktiv även att utvidgas till att, utöver ovanstående, beskriva och sortera de handlingsstrategier och lösningsförslag som förordas av rörelseaktörer (därmed omfattas samtliga delar av den prognostiska ramen). Med avstamp i av Klandermans, Ferree och Millers resonemang används begreppet proaktiv således även för att beskriva de metoder som bryter mot samhällets dominerande normer eller lagar medan begreppet reaktiv används för att skildra strategier som bygger på etablerade och accepterade traditioner för politisk påverkan och som håller sig inom lagens råmärken. Att mobilisera stöd och aktivitet kring proaktiva strategier kräver följaktligen mer arbete för rörelseaktörer, både då motståndet från andra aktörer tenderar att tillta, riskerna ökar och arbetet ofta innefattar ramtransformering.27
Tidigare forskning pekar också mot att den prognostiska ramens mobiliseringskapacitet ökar om rörelseaktören skapar en tydlig bild över vilken grupp i samhället som ska arbeta för att lösa problemen och därmed realisera rörelsens visioner. Ibland är det samma grupp som drabbas av problemet, ibland inte. Rörelseforskarna McCarthy och Zald skiljer t.ex. på fyra grupper som alla potentiellt kan delta och stödja rörelser, men på olika sätt. På det mest övergripande planet finns 1) de personer som tror på och stödjer rörelsens idéer och mål, så kallade anhängare [adherents] och 2) de som engagerar sig och direkt bidrar med resurser till rörelsen, så kallade
deltagare [constituents]. Definitionsskillnader löper också mellan 3) de som
direkt gynnas av att rörelsens mål realiseras, så kallade potentiella förmånstagare [potential beneficiaries] och 4) de som stödjer rörelsen mål för att samvetet säger så men inte själva är direkt drabbade, vilka kallas antingen
samvetsanhängare [conscience adherents] eller samvetsdeltagare [conscience
constituents] beroende på graden av involvering i rörelsen. De två sistnämnda tjänar således inget direkt på att rörelsens mål uppnås, men
26 Klandermans (1988) s.182 27 Ibid. s.183
stödjer den ändå på grund av övertygelsen om sakfrågans riktighet.28
McCarty och Zald skriver att rörelser som präglas av en kombination av mer lättrörliga samvetsaktivister och resultatorienterade förmånstagare ofta hamnar i interna konflikter kring problemformulering och val av taktik.29
Även den prognostiska inramningen leder ofta till splittringar inom rörelser. Benford & Snow menar att ”(c)ase studies reveal that the prognostic dimension is one of the primary ways in which a movements SMOS (social movement organizations, min anm.) differ from one another”.30 För
rörelseaktörer är speciellt valet av handlingsstrategi känsligt och omtvistat, något som ofta leder till intern konflikt och som kommer att utvecklas längre fram. Ur ovanstående resonemang kan följande frågor ställas för att analysera mobiliseringskapaciteten i aktörernas prognostiska ramar:
3. Faktorer som påverkar den motiverande
ramens mobiliseringskapacitet
Som konstaterats är det en sak att mobilisera idémässigt stöd för problemformuleringar, handlingsstrategier och visioner och en delvis annan att få anhängare att faktiskt agera. För anhängare är de kostnader som kan vara kopplade till kollektivt handlande bara värda sitt pris om strategierna upplevs som effektiva, genomförbara, värda att kämpa – och eventuellt förlora något – för.31 För att kunna avgöra om så är fallet bör strategierna
vara tydligt angivna och det individuella bidragets värde möjligt att uppskatta. Här spelar uppskattningar om t.ex. antalet deltagande, det individuella bidragets vikt och storlek samt möjligheten att nå framgång eller misslyckande viktiga roller. Även de kostnader eller risker som kan kopplas till aktivitet, t.ex. i form av repression eller motstånd från motrörelser, utgör exempel på vanliga barriärer för deltagande. Mot bakgrund av detta måste
28 McCarthy, John D. & Zald, Mayer N. (1977) Resource mobilization and social movements: a
partial theory. American Journal of Sociology, vol.82, nr.6, s.1221f
29 Ibid. s.1231ff
30 Benford & Snow (2000) s.617 31 della Porta & Diani (2006) s.79
1. Rymmer den prognostiska ramen en tydlig bild över hur problemen ska lösas, vilka handlingsstrategier som ska användas och vilka alternativa visioner som ska realiseras; alla länkade till varandra?
2. Är den prognostiska ramen logiskt kopplad till den diagnostiska ramen? 3. Finns en klar bild över vilken målgrupp som ska agera för att förändra
situationen?
4. Är de föreslagna arbetsmetoderna anpassade till den specifika målgruppen? 5. Är den prognostiska ramen proaktiv eller reaktiv? Hur förhåller sig
lösningsförslag, handlingsstrategier och visioner till det etablerade samhällets dominerande ideologiska ramverk?
rörelseaktörer övertyga sina anhängare om att de risker som finns överskuggas av de fördelar och den betydelse faktiskt deltagande innebär.32
Tidigare studier visar att rörelseaktörer tenderar att använda olika typer av argumentslinjer för att motivera aktivitet. Argumenten kan t.ex. kretsa kring att lyfta fram allvaret i de problem som aktualiseras, ärendets brådskande natur, effektiviteten och lämpligheten i de föreslagna handlingsstrategierna eller det moraliskt rätta/nödvändiga i att agera.33
Snow, Benford och Klandermans lyfter även fram en rad potentiella fällor som kan göra anhängare mindre motiverade att handla. Problem kan t.ex. presenteras som så omfattande och allvarliga att en känsla av hopplöshet sprider sig; ramverket får snarast en bedövande effekt där kollektivt förändringsarbete framstår som meningslöst. Ett annat potentiellt hinder är att rörelseaktiva fokuserar så mycket på problemidentifiering att de missar att belysa hur problemen ska lösas. Författarna konstaterar att: ” (…) diagnostic frames alone, no matter how richly developed, do little to affect action mobilization”34, eller med andra ord; så länge handlingsstrategierna
förblir oklara har rörelseaktiva svårt att stimulera aktivitet. En annan möjlig brist är att den diagnostiska och prognostiska ramen artikuleras och presenteras på ett sätt som exkluderar allmänheten, t.ex. om experter tar över problemformulering och lösningsförslag och presenterar ramverket i alltför teknisk eller akademisk terminologi.35
Arbetet med handlingsmobilisering påverkas dock inte bara av vad som sägs och skrivs, utan också av tidigare, praktiska erfarenheter. Möjligheterna att få gehör anses öka om de aktiva utvecklat positiva erfarenheter av metoderna; att anhängarna redan har kunskap om handlingsstrategierna och känner att styrkan i åtgärderna ligger i linje med problemets allvar.36
Som nämndes i kapitel tre spelar också frammanandet av känslor en central roll för rörelseaktörers utsikter att stimulera kollektiv handling, något som alltför sällan har lyfts fram inom inramningsperspektivet.37 Tarrow lyfter
t.ex. fram att ramverk byggda kring känslor som t.ex. ilska, hat, kärlek och lojalitet, har starkare mobiliseringskapacitet än förtvivlan, resignation, skam och cynism. De senare tenderar snarare att skapa upplevelser av vanmakt och brist på aktörsskap, vilket försvårar mobilisering.38 Jasper utvecklar
resonemanget genom att konstatera att känslor som kommer ur moraliska reaktioner ofta är:
32 Klandermans (1988) s.181ff; Klandermans (1984) 33 Benford (1993); Benford & Snow (2000) s.617
34 Snow & Benford (1988) s.204f; Klandermans (1988) s.187 35 Snow & Benford (1988) s.203f
36 Klandermans (1988) s.181, s.187f 37 Goodwin & Jasper (2006) s.617
" (…) the 'hot cognitions' (...) which motivate so much protest. Emotions that follow from a sense of threat (anger, indignation, condemnation, hate) are common motivations to engage in politics and other strategic projects - a decision that is otherwise rather daunting (to be sure, there is also a path that leads to fear and paralysis, often via moods of resignation or cynism). When the world proves to be different and more threatening than thought, "moral shocks" frequently lead to action, especially if blame can be attached to human agents, villains and victims and heroes identified, and the infrastructure for action created or commandeered.39
Med andra ord; om starka, ofta moraliskt triggade känslor kan kombineras med tydliga ramverk ökar förutsättningarna för rörelseaktiva att mobilisera stöd och stimulera aktivitet.
Tidigare forskning pekar även mot att väl utvecklade, logiskt sammanhängande ramverk inte nödvändigtvis föregår mobilisering, utan att ramar kan växa fram successivt i takt med att anhängare ansluter sig till en känslomässigt laddad fråga.40 På så sätt kan känslor ibland föregå ramar och
därmed blir det viktigt att lyfta fram både känslornas betydelse för att stimulera aktivitet och deras kontinuerliga påverkan på rörelsers arbete. Det medvetna, rationella tänkandet må förse aktiva med fördjupade argument, men känslan fortsätter att ha betydelse för aktivas reflektion, får dem att känna olika intensivt för frågor, avgör hur starkt de vill agera och på vilket sätt. Känsla och rationalitet är alltid sammanlänkat, sammanvävt och att föregå dess betydelse riskerar att reducera ramar till en statisk resurs, ett instrumentellt verktyg aktörer använder för att nå klara mål. Ur ovanstående resonemang kan följande frågor ställas för att analysera aktörernas motiverande ramar:
39 Jasper (2006) s.166f, se också Goodwin & Jasper (2006) s.619
40 Arthur (2013) s.776f; Cadena-Roa (2002); Gamson, William A., Fireman, Bruce & Rytina, Steven
(1982) Encounters with unjust authority, Homewood, Dorsey; Poletta, Francesca (1998) ”It was like a fever…”: Narrative and identity in social protest. Social Problems, vol.45, nr.2, s.137-159; Polletta & Ho (2006) s.201; Gamson (1992); Goodwin & Jasper (2006) s.619; Goodwin, Jeff, Jasper, James M & Polletta, Francesca (red.) (2001) Passionate politics: Emotions and social
För att sammanfatta ovanstående resonemang och tydliggöra de aspekter av analysen som berörts så här långt introduceras nedanstående schema (se schema 1). Tanken är att schemat ska utvidgas succesivt och illustrera det analytiska ramverkets viktigaste beståndsdelar, d.v.s. faktorer som dels berör analysen av de kollektiva ramverkens innehåll, dels spridningsprocesser och slutligen inramningsrelaterade konkurrenssituationer:
Schema 1: Avhandlingens analysschema
Vilka faktorer påverkar huruvida en inramningsprocess blir framgångsrik?
Ramverket i sig: Innehåll Spridning av ramverk Konkurrenssituationer
1. Djup i ramverkets beståndsdelar A. Diagnos B. Prognos C. Motiv 2. Sammanhängande logik A. Intern ramlogik
1. Är den motiverande ramen tydlig, väl utvecklad och logiskt kopplad till diagnostiska och prognostiska element?
2. Utmålas problemen som möjliga att lösa; dvs. de beskrivs inte som så stora eller allvarliga att kollektivt handlande framstår som meningslöst?
3. Är ramen inkluderande och presenterad på ett för målgruppen begripligt sätt?
4. Upplever anhängare att föreslagna handlingsstrategier är effektiva, relevanta och att styrkan i åtgärderna ligger i linje med problemets allvar? Har de tidigare positiva erfarenheter av metoderna?
5. Länkas den individuella insatsen samman med det kollektiva arbetet så att det blir tydligt vilken uppgift de medverkande har att fylla i en större helhet? 6. Är engagemangets konsekvenser möjliga att uppskatta? Konstrueras ramar
där riskerna med engagemang anses överskuggas av förtjänsterna? 7. Spelar den motiverande ramen på känslor som t.ex. ilska, stolthet, kärlek,