Rasism och Antirasism
2.4. Slutligt urval av antirasistiska aktörer
Efter denna övergripande beskrivning av rasismens utveckling i Sverige, vilket innefattat en kort redogörelse för grupper och företeelser antirasister själva sett som rasistiska och följaktligen agerat mot, följer nu en kort presentation av de antirasistiska rörelseaktörer som kommer att stå i fokus för denna studie.
Vad som står klart vid kapitlets slut är att varken rasismen eller antirasismen är några entydiga fenomen. Under 1900-talet har båda företeelserna tagit en rad uttryck, förändrat riktning och delat upp sig i olika förgreningar. Problemformuleringar, handlingsstrategier, visioner och argument har varierat. Med avseende på antirasism kan konstateras att det talas om en betydande historisk antirasistisk rörelseaktivitet, ett grundläggande antagande som följt med i denna avhandling och som kommer att problematiseras under arbetets gång. Det bör dock direkt lyftas fram att rörelsen varit ständigt föränderlig, tagit en rad olika uttryck, men ändå tycks ha bundits samman av en gemensam, övergripande nämnare – kamp mot vad som förståtts som olika uttryck för rasism. Historiskt har
238 SOU 2012:74 s.164ff; Expo skola (odat.) Organisationer, tillgänglig via: http://skola.expo.se/
(besökt den 10 augusti 2011)
239 SOU 2012.74 s.190, s.207: Lagerlöf (2012) s.9 240 SOU 2012:74 s.207; Lagerlöf (2012) s.4
arbetet bedrivits med alla tänkbara medel; från upplysnings- och informationskampanjer, medvetandegörning, politiska påtryckningar, massmobilisering, manifestationer och demonstrationer till civil olydnad och våldsamma konfrontationer. Rörelsen har – precis som andra sociala rörelser – befolkats av ett myller av aktörer, från enskilda individer, tillfälliga aktionsgrupper och etablerade organisationer till samlande nätverk. I praktiken handlar det om allt från t.ex. antirasistiska rörelseorganisationer, kulturorganisationer, etniska minoriteters föreningar, asyl- och flyktinggrupper, militanta antifascister och solidaritetsgrupper till aktörer med bas i eller koppling till politiska partier, statliga myndigheter, media, skolor, fackförbund, kyrkor och idrottsklubbar. Alla dessa aktörer kommer, som redan konstaterats, inte att rymmas i denna studie. Baserat på avhandlingens fokus och den diskussion som förts i detta kapitel kommer studiens nav att utgöras av tre fallstudier som kan illustrera de olika typer av antirasism jag menar karaktäriserat rörelsearbetet historiskt – det vill säga
radikal, pragmatisk och moderat antirasism. Vid val av konkreta fall kommer jag
således att fokusera på explicita antirasistiska rörelseaktörer, det vill säga aktörer grundade med det uttalade syftet att motverka rasism genom arbete i det civila samhället. Till skillnad från flera av de aktörer som nämnts ovan (t.ex. fackförbund, bredare solidaritetsorganisationer, kyrkor etc.) som också – i olika utsträckning – agerat i och kring rörelsen har de tre närstuderade aktörerna grundats med den överordnade målsättningen att utgöra en antirasistisk kraft i samhället. De har således inte, vilket varit vanligt historiskt, betraktat antirasism som en del av ett bredare solidaritetsarbete med många förgreningar. Genom ett noggrant val av fall strävar jag i avhandlingen efter att öka förståelsen för antirasistiskt rörelsearbete i Sverige. Avhandlingen syftar emellertid inte till att generalisera kring alla verksamma aktörer eller uttala sig om “antirasismen i Sverige” som helhet. Istället handlar det om att lyfta fram relevanta och talande exempel som, via en inramningsteoretisk analys, kan illustrera flera av de möjligheter och svårigheter radikala, pragmatiska och moderata antirasistiska aktörer kan möta i att arbetet mot rasism. Den stundande genomgången av den antirasistiska historien från 1930 till slutet av 2010 visar tydligt att de fall som närstuderas här inte är unika. Istället kan de erfarenheter, problem och lärdomar analysen av respektive fall ger uttryck för mycket väl ha betydelse långt utanför de enskilda exemplen, utan att för de för den skull kategoriseras som ”representativa”, ett resonemang vi får anledning att återkomma till längre fram.
De tre fallen
I fråga om den pragmatiska antirasismen kommer avhandlingen att fokusera på den mest betydelsefulla antirasistiska rörelseaktör som växte fram under 1980-talet: Stoppa rasismen. I relation till de typer av antirasism som diskuterats tidigare kan sägas att Stoppa rasismen stod för en antirasism initierad underifrån, med uttalat syfte att nå bred massmobilisering i civilsamhället. Organisationen förenade en systemkritisk analys med ett mer pragmatiskt, praktiskt arbete som syftade till att möjliggöra breda allianser mellan antirasistiska krafter. Aktiva inom organisationen gav uttryck för flera av de antirasistiska praktiker som lyfts fram; från antirasistiskt arbete i vardagen och multikulturell antirasism till antifascistiska konfrontationer. Stoppa rasismen är också intressant ur ett historiskt perspektiv då verksamheten spänner över nästan två decennier, från tidigt 1980-tal till andra halvan av 90-talet, och utgör det tydligaste försöket att kanalisera 80- talets framväxande motstånd mot rasism till en enad rörelse.
Den radikala antirasismen kommer att exemplifieras genom nätverket Antifascistisk aktion (AFA). AFA har, sedan nätverkets bildande 1993, utgjort den största och mest kända samlingsplatsen för radikala antirasister; aktivister som menar att rasismen stundtals måste bekämpas med konfrontativa metoder och där antirasistiskt och antifascistiskt arbete utgör bas för en bredare kamp mot förtryckande samhällsstrukturer. Nätverket har varit verksamt i tre decennier och har, genom sin verksamhet, i hög grad påverkat både den rasistiska och antirasistiska rörelsen och dess förutsättningar att agera, såväl som allmänhetens bild av antirasistiskt arbete.241
I fråga om den moderata antirasismen kommer studien att fokusera på paraplyorganisationen Samling mot rasism och diskriminering, även känt som Samlingen. Organisationen bildades i slutet av 1990-talet och verkade, i olika former, fram till mitten av 2000-talet. Samlingen strävade efter att samla breda demokratiska och humanistiska krafter – däribland invandrar- och minoritetsorganisationer, politiska partier eller deras ungdomsförbund, etablerade människorätts- och hjälporganisationer och religiösa sammanslutningar – till gemensamt arbete mot rasism. Programförklaringen hade ett tydligt fokus på dels olika former av konkret diskrimineringsproblematik, dels de etniska minoriteternas utestängning och bristande inflytande i samhället. Även om Samlingen riktade allvarlig kritik mot offentliga aktörer fanns länge en grundläggande tilltro till det etablerade systemet, givet att även direkt berörda minoriteter bereddes inflytande i samhället. Samlingen ville fungera som både blåslampa och referensgrupp riktad mot det offentliga. Genom att uppmärksamma uppenbara fall av
diskriminering och rasism ville Samlingen bland annat sätta ökad press på politiker och myndigheter att agera mer kraftfullt mot rasism, initiera debatt, skapa ökad medvetenhet och folklig opinion.
De tre rörelseaktörer som presenterats ovan har sina respektive ”glansperioder” under olika decennier, en under 1980-, en under 90- och en under slutet av 90-talet/början av 00-talet. Här finns en baktanke. I empiriredovisningen kommer beskrivningen av aktörernas ramverk och arbete att vävas in i en större berättelse om den antirasistiska rörelsens utveckling. Berättelsen fokuserar framför allt den tidsperiod de studerade aktörerna varit verksamma, dvs. från 1980-talet till en bit in på 00-talet, men rymmer också en historisk tillbakablick som tecknar framväxten av olika typer av antirasistiska ramverk samt en rad utblickar mot andra antirasistiska aktörer som påverkat de närstuderade fallens utveckling. Den bredare ansatsen möjliggör en inramningsteoretisk analys som går bortom de enskilda fallen. Dessutom skapas möjligheter att berätta delar av en till stor del oskriven historia om den moderna antirasistiska rörelsens utveckling. Innan vi går djupare in på antirasismens utveckling och de aktualiserade fallen ska vi emellertid bekanta oss med den teori som används för att studera och analysera studieobjekten och besvara de frågeställningar som presenterades i inledningskapitlet. Den övergripande fråga som väckte intresset för att skriva avhandlingen handlade om hur de studerade aktörerna stod rustade för att möta rasistiska utmaningar, vilket senare avgränsades till att fokusera deras möjligheter att mobilisera anhängare och få dem att agera. För att studera detta tar avhandlingen hjälp av vad som kallas inramningsteori. Den kommande teoridiskussionen spänner över två kapitel. I det första görs en inledande presentation och översikt av den teoritradition som används, följt av ett kapitel som utvecklar hur avhandlingens frågeställningar ska studeras, analyseras och besvaras mer konkret.