Även avrapporteringsfasen innehåller en rad etiska dilemman och även här handlar det om en balansgång mellan forskningsetiska krav och kraven på vetenskaplig kvalitet. Enligt Walford (2001b) hör ställningstaganden som rör
ett fortsatt tillträde. Ibland valde jag att lämna en föreläsning tillsammans med studenterna och ibland byttes några ord med kollegan innan jag gick. Detta ställningstagande grundades på en idé om att vara lojal och visa respekt mot såväl kollegor som studenter.
Vid flera tillfällen under dataproduktionsfasen har jag haft god hjälp av litteratur om etiska dilemman som kan uppstå i samband med fältstudier (Burgess, 1989; Deyhle mfl., 1992; Walford, 2001b). Denna kunskap har medfört att jag i flera situationer haft beredskap att hantera frågor om studiens syfte, design, resultat och deltagare. Speciellt viktigt upplevde jag denna beredskap när kollegor ställde frågor om vad jag observerat i studie- eller mentorsgrupper. Medvetenheten om att frågor av detta slag kunde komma bidrog till att det var lättare att svara undvikande och därmed hålla fast vid den överenskommelse studenterna gett sitt samtycke till. Det studenter och lärarutbildare samtyckt till betraktade jag som en sorts kontrakt som skulle upprätthållas, dels genom att försöka hålla mig till studiens syfte, dels genom att delta som observatör vid de tillfällen jag bett om tillträde till.
Konfidentialitet i konkreta undervisningssituationer ett etiskt dilemma
Ytterligare ett dilemma som jag ställdes inför var att förhålla mig till konfidentialitetskravet (Vetenskapsrådet, 2002, s. 12) som handlar om att ”alla i en undersökning ingående personer skall ges största möjliga konfidentialitet”. Deltagande observation medför alltid ett hot mot konfidentialiteten eftersom det är omöjligt att till fullo dölja forskarens närvaro. Detta aktualiserades och blev speciellt påtagligt i samband med att grupper valde att arbeta i offentliga miljöer, som biblioteks- och i restaurangmiljöer, där mitt deltagande exponerades i större utsträckning än när observationer gjordes i klassrumsmiljö (se kapitel 3). När grupper bestämde sig för att arbeta i offentliga miljöer förvissade jag mig dels om att de samtyckte till att jag deltog, dels om att klä mig för att smälta in och att försöka anteckna så diskret som möjligt. Ett annat dilemma som jag ställdes inför i relation till konfidentialitetskravet var att både några vfu- och hfu-lärarutbildare själva minskade möjligheten till egen konfidentialitet genom att berätta för kollegor om sitt deltagande i min studie.
Etiska ställningstaganden i relation till avrapportering
Även avrapporteringsfasen innehåller en rad etiska dilemman och även här handlar det om en balansgång mellan forskningsetiska krav och kraven på vetenskaplig kvalitet. Enligt Walford (2001b) hör ställningstaganden som rör
konfidentialitet hänsyn till deltagare och inlevelse i deras situation i relation till denna fas, det vill säga både frågor om hur och varför men också vad som kan och inte ska avrapporteras.
Konfidentialitet är en komplex aspekt i avrapporteringsfasen som jag menar kan kopplas till en konsekvensetisk utgångspunkt. Det är svårt för att inte säga omöjligt att säkerställa att deltagare inte kan kännas igen eller avslöja andra deltagare, även om jag som forskare har försökt att förhindra detta (jfr Burgess, 1989; Walford, 2001b). Till exempel informerade jag deltagarna i samband med informationen inför studien om hur jag som forskare skulle behandla data i relation till konfidentialitetskravet71 såväl under studien som i samband med avrapporteringen. Deltagarna uppmärksammades vid detta tillfälle också på att de själva kunde röja såväl den egna som varandras medverkan, vilket i sin tur kan medföra att personer kan identifieras i samband med avrapporteringen.
Till konfidentialitetskravet hör också valet att ange eller inte ange var studien genomfördes72. Detta val grundas på att studiens etnografiska ansats bidrar med närgångna beskrivningar av undervisningsinslag som skulle kunna relateras till enskilda deltagare. För de studerandes del förefaller inte detta som något större dilemma eftersom de har avslutat utbildningen innan resultaten avrapporteras. I relation till deltagande lärarutbildare är detta mera problematiskt varför jag har samrått med lärarutbildare och forskarkollegor om avrapporteringens ut-formning. Att namnge eller inte namnge är ett val mellan etiska krav på konfidentialitet och vetenskapliga krav kopplade till trovärdighet och till-förlitlighet (Forsman, 1997, 2002; Gustafsson m.fl., 2005) och att göra en så noggrann, tydlig och ärlig redovisning som möjligt av studiens resultat (Kvale, 1997). Beslutet att inte namnge innebär att jag valt att inte ange vilken högskola studien genomförts på eller att ange fullständiga referenser till de lokala dokument som användes för analysen, vilket i sin tur innebär att dessa dokument inte görs direkt tillgängliga för läsaren.
I avrapporteringsfasen handlar de etiska ställningstagandena enligt Forsman (2002) och Kvale (1997) om forskarens ansvarstagande och respekten för deltagarna, och att detta på ett konkret sätt kan komma till uttryck genom att forskaren gör vissa redigeringar i intervjucitat. Som jag redan beskrivit i kapitel
71 I Hermeréns (1996) tolkning innebär utlovad konfidentialitet att ingen utomstående får veta vem som lämnat vissa uppgifter, det vill säga inte att total anonymitet garanteras.
72 Om det anges var studien genomförts ställer det enligt Walford (2001b) högre krav på hänsynstagande i samband med avrapportering, som exempelvis en balans mellan det positiva och negativa avrapporteringen kan leda till för deltagarna.
konfidentialitet hänsyn till deltagare och inlevelse i deras situation i relation till denna fas, det vill säga både frågor om hur och varför men också vad som kan och inte ska avrapporteras.
Konfidentialitet är en komplex aspekt i avrapporteringsfasen som jag menar kan kopplas till en konsekvensetisk utgångspunkt. Det är svårt för att inte säga omöjligt att säkerställa att deltagare inte kan kännas igen eller avslöja andra deltagare, även om jag som forskare har försökt att förhindra detta (jfr Burgess, 1989; Walford, 2001b). Till exempel informerade jag deltagarna i samband med informationen inför studien om hur jag som forskare skulle behandla data i relation till konfidentialitetskravet71 såväl under studien som i samband med avrapporteringen. Deltagarna uppmärksammades vid detta tillfälle också på att de själva kunde röja såväl den egna som varandras medverkan, vilket i sin tur kan medföra att personer kan identifieras i samband med avrapporteringen.
Till konfidentialitetskravet hör också valet att ange eller inte ange var studien genomfördes72. Detta val grundas på att studiens etnografiska ansats bidrar med närgångna beskrivningar av undervisningsinslag som skulle kunna relateras till enskilda deltagare. För de studerandes del förefaller inte detta som något större dilemma eftersom de har avslutat utbildningen innan resultaten avrapporteras. I relation till deltagande lärarutbildare är detta mera problematiskt varför jag har samrått med lärarutbildare och forskarkollegor om avrapporteringens ut-formning. Att namnge eller inte namnge är ett val mellan etiska krav på konfidentialitet och vetenskapliga krav kopplade till trovärdighet och till-förlitlighet (Forsman, 1997, 2002; Gustafsson m.fl., 2005) och att göra en så noggrann, tydlig och ärlig redovisning som möjligt av studiens resultat (Kvale, 1997). Beslutet att inte namnge innebär att jag valt att inte ange vilken högskola studien genomförts på eller att ange fullständiga referenser till de lokala dokument som användes för analysen, vilket i sin tur innebär att dessa dokument inte görs direkt tillgängliga för läsaren.
I avrapporteringsfasen handlar de etiska ställningstagandena enligt Forsman (2002) och Kvale (1997) om forskarens ansvarstagande och respekten för deltagarna, och att detta på ett konkret sätt kan komma till uttryck genom att forskaren gör vissa redigeringar i intervjucitat. Som jag redan beskrivit i kapitel
71 I Hermeréns (1996) tolkning innebär utlovad konfidentialitet att ingen utomstående får veta vem som lämnat vissa uppgifter, det vill säga inte att total anonymitet garanteras.
72 Om det anges var studien genomförts ställer det enligt Walford (2001b) högre krav på hänsynstagande i samband med avrapportering, som exempelvis en balans mellan det positiva och negativa avrapporteringen kan leda till för deltagarna.
tre har jag gjort vissa redigeringar i intervjucitat, dels i syfte att öka konfidentialiteten, dels för att som forskare visa respekt och ta ansvar för hur deltagarnas förmåga att uttrycka sig i tal framställs (jfr Dovemark, 2004; Falk, 1999; Hansen, 1999). Ett annat sätt att visa respekt för deltagarna som jag har tillämpat handlar om att jag i enlighet med studenters önskemål vid några tillfällen har respekterat att något de har sagt inte ska redovisas i avhandlingen. Jag har då liksom Burgess (1989) använt materialet i analysfasen men inte i av-rapporteringen. Något jag reflekterat över i skrivarfasen är i vilken utsträckning studenter eller kollegor har uppfattat att det rört sig om ett fältsamtal när vi har pratat om något jag observerat i anslutning till en föreläsning eller ett gruppsamtal. Här skulle uppfattningarna kunna skilja sig åt.
Många etiska frågor har också fokuserats i samband med att jag skrivit fram resultatet och analysen av detsamma. Dessa frågor har dels handlat om hur data kan rapporteras för att i möjligaste mån undvika att deltagare kan komma till skada, dels om svårigheten att tänka sig in i vad som kan upplevas som känsligt för en enskild deltagare (jfr Tobin & Davidsson, 1990). I samband med rapportering betonar Hermerén (1996) att det inte bara är uppgifter som kan relateras direkt till deltagarna, utan också uppgifter som rör tid, plats och kultur som kan vara känsliga73. Hit hör också funderingar över med vilken rätt jag som forskare avpersonifierar och textualiserar deltagarna och deras agerande så att de kan komma att upptäcka sig själva som ett etnografiskt subjekt. Enligt Tobin m.fl. (1990) handlar detta om att bli den antropologiska ”andre”, en person vars beteende och världssyn inte bara ses som naturlig, individuell, intentionell och kulturell utan kanske snarare som exotisk och godtycklig. Genom hela forskningsprocessen men speciellt i samband med avrapporteringsfasen, har jag reflekterat över i vilka syften studiens resultat skulle kunna användas och på vilket sätt detta skulle kunna resultera i negativa konsekvenser för enskilda eller grupper av deltagare, eller den lärarutbildning och högskola där studien genom-förts. I de val jag har gjort har jag strävat efter att väga samman krav på vetenskaplig kvalitet med forskningsetiska krav.
73Att samtliga instanser tillfrågades hängde också samman med att jag ville förvissa mig om att kunna publicera studiens resultat, eftersom avsikten var att förhålla mig kritiskt till lärarutbildningen och att resultaten då kanske inte skulle bli enbart positiva, vilket i sin tur kunde komma att inverka på diskursen om en enskild högskolas lärarutbildning.
tre har jag gjort vissa redigeringar i intervjucitat, dels i syfte att öka konfidentialiteten, dels för att som forskare visa respekt och ta ansvar för hur deltagarnas förmåga att uttrycka sig i tal framställs (jfr Dovemark, 2004; Falk, 1999; Hansen, 1999). Ett annat sätt att visa respekt för deltagarna som jag har tillämpat handlar om att jag i enlighet med studenters önskemål vid några tillfällen har respekterat att något de har sagt inte ska redovisas i avhandlingen. Jag har då liksom Burgess (1989) använt materialet i analysfasen men inte i av-rapporteringen. Något jag reflekterat över i skrivarfasen är i vilken utsträckning studenter eller kollegor har uppfattat att det rört sig om ett fältsamtal när vi har pratat om något jag observerat i anslutning till en föreläsning eller ett gruppsamtal. Här skulle uppfattningarna kunna skilja sig åt.
Många etiska frågor har också fokuserats i samband med att jag skrivit fram resultatet och analysen av detsamma. Dessa frågor har dels handlat om hur data kan rapporteras för att i möjligaste mån undvika att deltagare kan komma till skada, dels om svårigheten att tänka sig in i vad som kan upplevas som känsligt för en enskild deltagare (jfr Tobin & Davidsson, 1990). I samband med rapportering betonar Hermerén (1996) att det inte bara är uppgifter som kan relateras direkt till deltagarna, utan också uppgifter som rör tid, plats och kultur som kan vara känsliga73. Hit hör också funderingar över med vilken rätt jag som forskare avpersonifierar och textualiserar deltagarna och deras agerande så att de kan komma att upptäcka sig själva som ett etnografiskt subjekt. Enligt Tobin m.fl. (1990) handlar detta om att bli den antropologiska ”andre”, en person vars beteende och världssyn inte bara ses som naturlig, individuell, intentionell och kulturell utan kanske snarare som exotisk och godtycklig. Genom hela forskningsprocessen men speciellt i samband med avrapporteringsfasen, har jag reflekterat över i vilka syften studiens resultat skulle kunna användas och på vilket sätt detta skulle kunna resultera i negativa konsekvenser för enskilda eller grupper av deltagare, eller den lärarutbildning och högskola där studien genom-förts. I de val jag har gjort har jag strävat efter att väga samman krav på vetenskaplig kvalitet med forskningsetiska krav.
73Att samtliga instanser tillfrågades hängde också samman med att jag ville förvissa mig om att kunna publicera studiens resultat, eftersom avsikten var att förhålla mig kritiskt till lärarutbildningen och att resultaten då kanske inte skulle bli enbart positiva, vilket i sin tur kunde komma att inverka på diskursen om en enskild högskolas lärarutbildning.