Vilka är då slutsatserna avseende frågan om möjligheter och begräns- ningar för EU som global aktör och normativ stormakt i den nya in- ternationella politiska ekonomin? Frågan kan med fördel diskuteras i termer av aktörskapets olika dimensioner enligt ovan. Vad avser strukturella möjligheter så innebär krisen såväl en öppning som en utmaning. I den turbulens som kännetecknat de senaste åren har EU fått ett visst utrymme och gehör för sina idéer om en mer reglerad politisk ekonomi förankrad i internationella organisationer. Med- lemskapet i G20 innebär otvetydigt en förstärkt plattfrom för EU att agera utifrån. Samtidigt så har den internationella utvecklingen i stort inneburit att aktörer som exempelvis Kina nu i helt annan om- fattning agerar utanför sitt eget territorium, dels vad avser investe- ringar med global spridning, dels vad avser råvaruköp och -kontroll, inte minst i Afrika. För att återvända till Altmans idé inledningsvis om en strategisk allians mellan USA och Kina så har en sådan ännu inte kommit till stånd – tvärtom fi nns en hel del konfl iktämnen mel- lan de två länderna och vad avser strategiska råvaror en kamp om inte minst afrikanska naturresurser. Skulle denna konkurrens bilägg- as framträder förutsättningar för att en bipolär ordning – parallell med idén om G2 ovan – och i ett sådant scenario utmanas såväl EU:s medlemsländer som EU som aktör (och en del av de idéer som EU står för). Det behöver inte omöjliggöra realiserandet av en normativ stormaktsambition, men de strukturella möjligheterna för aktörskap blir mer begränsade.
När det gäller global närvaro ger det nya läget på samma sätt delvis nya förutsättningar. EU:s externa profi l ändras inte av den ekonomiska krisen, men det är fullt tänkbart att medlemsstaternas åtaganden inom andra områden, inte minst inom klimatpolitiken, ändras eller försvagas av den ekonomiska krisen. Med andra ord kan solidariteten sättas på prov, med externt förändrad profi l – svagare idémässigt ledarskap – som följd. En annan aspekt av den nya poli- tisk-ekonomiska ordningen är att det ekonomiska konkurrenstryck som EU-området utsätts för, inte primärt av krisen utan av tilltagan- de globalisering och inte minst BRIC-ländernas framryckning, kan få
RIKARDBENGTSSON
effekter för EU:s ekonomiska bistånd, dels vad avser konditionalitet, dels när det gäller faktiska volymer. Samtidigt torde den nya ordning- ens förändrade förhållningssätt och potentiella normutveckling vad gäller institutionella regelverk, genomskinlighet och efterlevnads- kontroll innebära att EU:s profi l avseende ”good governance” skulle kunna stärkas, och exempelvis göra det lättare att inskärpa konditio- nalitet och WTO-kompatibilitet i externa förhandlingar.
När det slutligen gäller EU:s kapacitet för att hantera den nya situationen lyser radikala förändringar med sin frånvaro; det är i det ljuset symptomatiskt att krishanteringen har följt samma mönster som annan politikinitiering och -implementering på EU-nivå, låt vara i lite skarpare ordalag. Hur akut läget än har varit, har medlems- staterna inte visat någon ambition att radikalt gå bortom utfästelser om koordinerad problemhantering för att utveckla nya kraftfulla in- strument på europeisk, eventuellt överstatlig, nivå.
Slutsatsen av ovanstående resonemang är att den nuvarande kri- sen utgör ett stresstest vad avser EU:s aktörskap, men att en del grundläggande utmaningar egentligen har sitt ursprung i en större omstrukturering av den globala politiska ekonomin, härvidlag ut- gör krisen snarast en katalysator. Kommissionens ordförande José Manuel Barrosos analys i samband med att Europaparlamentet god- kände honom som kommissionsordförande för en andra femårs- period är därvid belysande:
För EU är detta sanningens ögonblick. Vi måste ge svar på en fråga med långtgående konsekvenser: Vill vi gå i spetsen och forma globa- liseringen efter våra värderingar och intressen, eller vill vi låta andra ta initiativet och acceptera deras resultat? Alternativen är otvetydiga. Antingen bestämmer sig européerna för att möta krisen tillsammans, eller också kommer vi att förlora vår betydelse i världen.
Nuvarande globala omstrukturering är därmed avgörande för hur andra aktörer – maktmässigt underordnade liksom andra stormakter – uppfattar EU. Om EU i det nya läget lyckas etablera sig som en le- dande aktör inte bara som en konkret handels- och biståndspart utan också som en idémässig ledare som utifrån diskursiva maktmedel dri- ver den internationella ordningen i viss riktning, så kan detta förvän-
EU, KRISENOCHDENNYAGLOBALAORDNINGEN tas ge gensvar också inom andra politikområden. Detta innebär att EU uppfattas som en viktigare aktör utan att exempelvis EU:s militä- ra resurser stärks. Sannolikt innebär en sådan utveckling en polarise- ring bland externa parter – ett mer framträdande EU torde ge klarare grupperingar av likasinnade och oliktänkande. Om EU däremot inte lyckas omvandla dess vackra terminologi om den europeiska model- len och värdegrunden till interna och externa politiska resultat och om medlemsstaterna hemfaller åt betydande inslag av nationalistiskt orienterad politik, så innebär det att EU som politisk organisation utmanas i grunden och att omvärldens perceptioner – oavsett EU:s faktiska kapacitet – med stor sannolikhet omöjliggör EU:s normativa stormaktsambitioner.
Mot bakgrund av hur G20-processen utvecklats liksom Europe- iska rådets slutsatser i oktober avseende sysselsättning och ekonomi liksom klimatfrågan fi nns det fog för att påstå att det är den första utvecklingslinjen som har företräde – EU har samordnat och ko- ordinerat sin politik och har spelat en viktig roll på det internationel- la planet vad gäller hanteringen av den ekonomiska krisen. Samtidigt illustrerar ovannämnda sakområden och processer att ytterst avgörs EU:s öde inte i Bryssel utan i Washington, Moskva och Beijing. För att EU ska kunna etablera sig som en långsiktigt ledande aktör och inte primärt vara mottagare av utfallet av andras politiska val utan ha infl ytande över desamma krävs att man på ett betydligt mer proaktivt sätt än i dag utvecklar sin politik gentemot andra ledande aktörer. I förhållande till USA fi nns det element av detta, men samtidigt är det transatlantiska förhållandet det enklaste att hantera. Gentemot ex- empelvis Kina och Ryssland saknas i dag en sammanhållen långsiktig politik med klara målsättningar och prioriteringar. Inom detta om- råde återfi nns en grundläggande utmaning för EU som global aktör också efter krisen.
Källor och litteratur
Litteraturen om EU som global aktör har vuxit kraftigt på senare år. Boken International Relations and the European Union, redigerad av Christopher Hill och Michael Smith (Oxford: Oxford University Press, 2005) utgör med sitt breda och tillgängliga upplägg en utmärkt startpunkt för den intresserade läsaren. På samma sätt kan här fram- hållas Stephan Keukeleires och Jennifer MacNaughtans The Foreign
Policy of the European Union (Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2008) som ger en uppdaterad överblick över utrikespolitikens framväxt och inriktning och som inte minst problematiserar förhållandet mellan EU:s institutioner och dess medlemsländer. Bland de mest refererade böckerna på området bör också nämnas The European Union as a Global
Actor av Charlotte Bretherton och John Vogler (London: Routledge, 2006, andra upplagan). I denna volym slås an ett konstruktivistiskt perspektiv på internationella relationer och EU, och dess kanske främsta förtjänst är en sofi stikerad problematisering av aktörsbe- greppet i enlighet med diskussionen ovan om strukturell möjlighet, närvaro och kapacitet. Karen E. Smith väljer i sin bok European Union
Foreign Policy in a Changing World (Cambridge: Polity Press, 2008) ett annorlunda – och fruktbart – tillvägagångssätt i det att hon utgår från EU:s främsta utrikespolitiska målsättningar (regionalt samarbete, mänskliga rättigheter, demokrati och ”good governance”, konfl ikt- förebyggande, och kampen mot organiserad brottslighet) snarare än att analysera utrikespolitiken sektorsvis.
För den som är intresserad av andras syn på EU utgör min egen bok The EU and the European Security Order: Interfacing Security Actors (London: Routledge, 2009) ett möjligt alternativ. Därtill kan rekom- menderas Ole Elgströms artikel ”Outsiders’ Perceptions of the EU in International Trade Negotiations” (Journal of Common Market Studies 45:4, 2007).
Frågan om EU som global aktör har även berörts i tidigare vo- lymer av årsboken, bland annat i fl era av bidragen i EU som aktör i
världen. Europaperspektiv 2007. Christer Karlsson och Charles Parker berör frågan om EU som en enhetlig aktör i sitt bidrag till EU och den
EU, KRISENOCHDENNYAGLOBALAORDNINGEN över låtit utrikespolitisk kompetens till EU, och hur Lissabonfördra- get fortsätter utvecklingen mot en gemensam utrikes- och säkerhets- politik diskuteras av Maria Strömvik i hennes kapitel i Hur gemensam
är den Europeiska gemenskapen? Europaperspektiv 2009.
Vad gäller den allmänna debatten om makt i internationella rela- tioner rekommenderas Michael Barnetts och Raymond Duvalls redi- gerade volym Power in Global Governance (Cambridge: Cambridge University Press, 2005), som dels diskuterar olika makttyper men också ställer dessa i förhållande till begrepp som rättvisa, styrning, effektivitet och legitimitet.
För den som söker Europeiska rådets dokument – Berlindeklara- tionen och Europeiska säkerhetsstrategin som refereras i texten ovan liksom de roterande ordförandeskapens slutsatser – eller annat mate- rial från rådet och kommissionen, exempelvis avseende hanteringen av fi nanskrisen och Barrosos återvalsdokument, hänvisas till EU:s webbportal, http://www.europa.eu. Där kan man också nå Euroba- rometer-undersökningarna, som genomförs regelbundet avseende en stor mängd frågeställningar. På grund av dess lösliga form saknar såväl G20 som G8 egna permanenta webbplatser. För G20 gäller att adressen www.g20.org går till det land som innehar det roterande ordförandeskapet. För information om G8 hänvisas till webbplatsen för det italienska ordförandeskapet 2009: www.g8italia2009.it.