Beroende på deras uppfattning om 1930-talsdepressionens orsaker kunde ekonomisk-historiker och ekonomer länge delas in i två läger: Antingen ansåg man med keynesianerna att det var reala faktorer, det vill säga otillräckliga investeringar, som låg bakom depressio- nen, eller så ansåg man att det var monetära faktorer, det vill säga en alltför restriktiv penningpolitik. Trots att debatten stod het och ståndpunkterna föreföll oförenliga kom de dock så småningom att förenas i en syntes, som dessutom kunde hämta stöd i en föreläsning John Maynard Keynes höll 1931. I denna argumenterade Keynes att krisen börjat på grund av en alltför restriktiv penningpolitik och sedan fördjupades och utvecklades till en depression av den låga in- vesteringsnivån. Vi behöver inte ta ställning till huruvida detta är en heltäckande förklaring eller om man måste inkludera strukturella faktorer för att förklara skillnaden mellan olika länder i krisförloppet.
TONYJOHANSSONOCH JONASLJUNGBERG
I det här sammanhanget är det viktigare att framhålla att forskare med olika utgångspunkter har understrukit att det var den rådande växelkursregimen, mellankrigstidens guldmyntfot, som var behäftad med ett systemfel vilket spred den restriktiva penningpolitiken som en smitta.
Systemfelet bestod i att man inte längre följde guldmyntfotens oskrivna regler, vilka någorlunda iakttagits före världskriget. Bland annat innebar dessa regler att länder med överskott i bytesbalansen skulle låta överskottet öka penningmängden, varigenom prisnivån skulle stiga och som en följd därav konkurrensförmågan och exporten falla. På så vis skulle bytesbalansen återgå till jämvikt. Om de lät sitt överskott cirkulera ut i ekonomin och öka penningmängden skulle detta ske med automatik. Automatiken skulle fungera symmetriskt genom att underskottsländerna stramade åt och via prisfall återfi ck jämvikten. En penningpolitik i enlighet med ”den öppna ekonomins trilemma” följde denna automatik och skulle hjälpa till att balansera den internationella ekonomin. Emellertid steriliserade de ledande överskottländerna USA och Frankrike sina överskott, det vill säga centralbankerna sålde obligationer i motsvarande grad, vilket fram- kallade defl ation och ytterligare ökade pressen på underskottsländer- na. Systemfelet hos mellankrigstidens guldmyntfot var alltså att den internationella jämvikten blockerades av ett dubbelt defl ationstryck.
Våren 1931 gav de ekonomiska svårigheterna upphov till en fi nan- siell kris i Österrike, vilken fortplantades över kontinenten och vidare till London. Sommaren 1931 höjdes räntorna och drastiska besparing- ar i de offentliga utgifterna genomfördes i Tyskland medan labour- regeringen i London föll på sitt besparingsprogram, som bland annat skulle minska arbetslöshetsunderstödet med en femtedel. Den offi ci- ella arbetslösheten låg över 20 procent i både Tyskland och England, och skulle stiga till 30 procent i Tyskland följande år. Ett mål med defl ations- eller sparpolitiken var att försvara den fasta växelkursen inom ramen för den internationella guldmyntfoten. I Storbritannien hade pundets växelkurs varit en fråga om nationell heder i början av 1920-talet, då man återinförde guldmyntfoten med förkrigstidens guldvärde på pundet. Följden hade blivit att man under resten av år- tiondet drogs med ett övervärderat pund, hög ränta, hög arbetslöshet
EURON – FRÄLSARKRANS ELLERKVARNSTENIKRISENSEUROPA?
och stora sociala spänningar med en generalstrejk 1926. Under 1931 års fi nanskris försökte man med sparpolitik och internationella lån rädda pundet och det uppehållande försvaret räckte över sommaren, men i september släpptes den fasta växelkursen mot guldet och pun- det fi ck fl yta. Därmed lättade tvånget att föra en defl ationspolitik, som hade legat som ett hinder för ekonomisk omvandling och tillväxt i Storbritannien. Tyskland hade redan under sommaren 1931 slagit in på en annan väg: Jämte en hård defl ationspolitik, bland annat kraf- tiga lönesänkningar för offentliganställda, så infördes valutakontroll, inte bara för fi nansiella transaktioner utan också för varuhandeln. Detta innebar att Tyskland lämnade guldmyntfotssystemet, som för- utom guldkopplingen byggde på fria kapitalrörelser, men behöll den ena komponenten: riksmarkens fasta pris i guld. Därigenom kvar- stod tvånget för Tyskland att föra en defl ationspolitik som fi ck mass- arbetslösheten att öka ytterligare. Ur den sönderfallande ekonomin växte ett socialt och politiskt kaos och så småningom Hitlers makt- övertagande.
Växelkurspolitikens betydelse för de ekonomiska effekterna av 1930-talsdepressionen illustreras av fi gur 1. Till vänster i fi guren, från Storbritannien till Irland, syns de länder som i ett tidigt skede följde London och lämnade guldmyntfotens fasta växelkurs. 1935 hade de mer än väl återhämtat sig och låg i genomsnitt nio procent över 1929 års nivå i per capita-inkomst. Tyskland, Österrike, Ungern utgjorde kontrolländerna, som behöll den fasta växelkursen men in- förde statlig kontroll av utrikeshandel och kapitalrörelser. Året före, 1934, låg Tyskland fortfarande fem procent under 1929 års nivå men 1935 hade de statliga satsningarna och upprustningen börjat ge effekt. Italien införde också valutakontroll, men först 1934, och kan räknas till de länder som stod kvar på guldmyntfoten, till höger i fi guren. Dessa guldblocksländer låg fortfarande i genomsnitt elva procent under 1929 års inkomstnivå. Ett vanligt påstående, exem- pelvis på dagspressens ledarsidor, är att 1930-talet kännetecknades av att devalveringar användes som ett ojuste konkurrensvapen. På- ståendet är inte särskilt träffsäkert. För det första rörde det sig inte om devalveringar, där en ny växelkurs sattes genom politiska beslut, utan om en marknads mässig depreciering när den fasta växelkursen
TONYJOHANSSONOCH JONASLJUNGBERG
släpptes. De nya växelkurserna kom därigenom att mera återspegla de ekonomiska realiteterna. För det andra hade guldblocksländerna en tämligen perifer roll i tillväxtländernas expansion. Det var genom att släppa på defl ationstrycket, till exempel räntan, som utrymme gavs för tillväxtkrafterna. Det fi nns större skäl att klandra de länder som klamrade sig fast vid den fasta växelkursen, både för de försakelser den egna befolkningen utsattes för och för deras svaga bidrag till det internationella ekonomiska utbytet.
FIGUR1. PROCENTUELLFÖRÄNDRINGAVBNPPERCAPITA1929–1935: OLIKA VÄXELKURSSYSTEM.
Källa: Beräkningar från Angus Maddison, Historical Statistics (www.ggdc.net/Maddison).