Detta avsnitt belyser ett par aspekter av hur formandet av de politiska svaren på krisen har sett ut. Man kan lägga mängder av perspektiv på denna fråga men i detta sammanhang fokuseras på frågor om vil- ken balans mellan medlemsstaterna och EU som framträder, vilken balans mellan institutionerna som kan skönjas, hur de politiska par- tierna förhåller sig till den europeiska integrationen samt huruvida en ytterligare politisering av EU är önskvärd.
Institutionell balans: Det råder olika uppfattningar om vilka insti- tutionella fora som varit mest centrala i det gemensamma agerandet för att minska krisens skadeverkningar. Vissa har pekat på att det i huvudsak har varit nationella regeringar som har handlat enligt en nationell logik där det främsta intresset rör att skydda företagsverk- samhet och sysselsättning inom det egna territoriet, något som också har uppmärksammats som öppna eller mer dolda former av protek- tionism. Den förklaringsgrund som detta handlande har haft är att det trots all ekonomisk och politisk interdependens som känneteck- nar dagens värld alltjämt är så att det politiska systemet är nationellt betingat; väljarna utser (och avsätter) sina ledare inom ramen för nationella demokratier vilket medför att politiker som intresserar sig för att bli omvalda också i huvudsak förhåller sig till sin egen val- manskår. Andra har pekat på de överstatliga institutionernas roll i hanteringen av krisen. Särskilt i krisens tidiga förlopp vändes många blickar mot den Europeiska centralbanken och Euroländerna var- ifrån viktiga impulser och riktlinjer fastslogs som tids nog även de andra medlemsstaterna anslöt sig till.
När det gäller EU:s gemensamma reaktioner på krisen fanns det tidigt olika tolkningar om huruvida agerandet var kraftfullt nog.
KRISENOCH EU:SGRUNDKONSTRUKTION Vissa har pekat på att EU:s institutionella arkitektur gör det till ett politiskt system som inte är anpassat för att reagera snabbt i kris- situationer. Genom att EU som politiskt system är en blandform med många så kallade veto-punkter gör det att beslutsmaskineriet har en inneboende tröghet som försvårar kraftfullt och snabbt handlande avsevärt. Det råder vidare en ständigt pågående konkurrens om poli- tiskt initiativ mellan i första hand de överstatliga institutionerna med kommissionen i spetsen och de mellanstatliga institutionerna med Europeiska rådet i spetsen. En kris som kräver snabba reaktioner får ofta efterfrågan på ledarskap som följd. Förväntningarna vrids mot att politiska ledare ska förmås att improvisera och agera kraftfullt, inte sällan utöver gängse modeller för beslutsfattande. Uppmärksam- heten vrids därmed inte sällen mot den exekutiva makten snarare än den parlamentariska (eller för den delen den juridiska makten). Inom EU fi nns ingen renodlad exekutiv.
De fl esta observatörer är eniga om att det senaste decenniet har sett en förstärkning av de mellanstatliga aspekterna av samarbetet på bekostnad av de överstatliga. Den institution som särskilt anses ha kapat åt sig det politiska initiativet är det Europeiska rådet bestående av medlemsstaternas stats- och regeringschefer. Det är därför natur- ligt med en förväntan om att det mest kraftfulla handlandet kring den fi nansiella och ekonomiska krisen skulle komma därifrån. Som noterades ovan, i samband med 1970-talets nedgång i integrations- takten, så fi nns exempel på hur de överstatliga institutionerna tagit över initiativet under kriser. Dock har det senaste året varit något av en prövning för kommissionen att ta en mer aktiv roll i bekämpandet av krisen. Eftersom kommissionens mandatperiod går ut 2009 har många observatörer pekat på att kommissionen slagit av på takten under de senaste åren och kritiska röster har rests om att kommissio- nens ordförande Barroso inte vågar driva politikutvecklingen framåt av rädsla att inte bli nominerad för en andra mandatperiod. Detta sammantaget leder till att de huvudsakliga impulserna för hur EU ska agera inför den fi nansiella och ekonomiska krisen står att fi nna i Europeiska rådet.
Frågan om hur den interna maktbalansen inom EU kommer att påverkas av krisen är av stor vikt för hur EU kommer att utvecklas
GÖRAN VONSYDOW
i den närmsta framtiden. Utan att kunna ge några fullödiga svar på denna fråga i nuläget är det avsikten att beröra ett antal tänkbara utvecklingsmönster längre fram i detta kapitel.
Beträffande systemets handlingskraft och utrymme för ledarskap kan man notera att EU i sin konstruktion har inneboende trögheter. Unionen kan inte ställd inför nya utmaningar raskt omförhandlade sina egna kompetenser; EU saknar det som på tyska kallas kompetenz-
kompetenz. Fördragsändringarnas segdragna historia känner vi väl till vid det här laget. Vidare är själva beslutsgången så pass utdragen i tid att det inte går att agera på ett sätt motsvarande den amerikan- ska reaktionen på krisen. Ställt bredvid ett federalt politiskt system likt det amerikanska framstår EU som ett mycket tungrott politiskt system som inte är beskaffat med egenskaper som gör det lämpligt att bemöta akuta situationer.
Konfl iktdimensionerna och politisering: De politiska aspekterna av EU-samarbetet skiljer sig från en gängse uppfattning av politik som vuxit fram under demokratins århundrade. Demokrati som styrelse- form är svårt att överföra till övernationella sammanhang. EU-politik låter sig inte heller fullt så lätt ”översättas” i nationella sammanhang. Det fi nns fl era förklaringar till detta: Man kan dels peka på att en stor del av europeisk integration har handlat om att sänka gränser och öka rörligheten på marknaden och detta sker genom tekniska och ofta inte särskilt omtvistade lösningar. Kärnan i denna förklaring är alltså att frågornas natur inte engagerar medborgarna eller partierna.
Ett annat perspektiv är att frågor som rör europeisk integration är svåra att passa in i etablerade ideologiska prismer eller konfl ikt- mönster. På senare tid har alltfl er forskare använt sig av Stein Rokkans tankar om hur partisystemens konfl iktdimensioner uppstår och utformas för att förstå hur politiska partier förhåller sig till eu- ropeisk integration (se även Maria Oskarsons bidrag i denna volym). Dels har dessa studier lyft frågan om europeisk integration i sig ger upphov till en ny konfl iktlinje och dels huruvida partierna orienterar sig gentemot EU på basis av tidigare existerande konfl iktlinjer. I de tidiga studierna kring politiska orienteringar i förhållande till EU såg man oftast frågan som endimensionell; konfl ikten låg mellan de som ville ha mer integration och de som värdesatte nationellt självbestäm-
KRISENOCH EU:SGRUNDKONSTRUKTION mande. I takt med att EU har utvecklats till att omfatta alltfl er poli- tikområden har även den traditionella konfl ikten mellan vänster och höger förts in i matrisen om hur partier förhåller sig till EU. Det har inte sällan framhållits att dessa två dimensioner är ortogonala, vilket medför svårigheter att tolka EU ur ett vänster-höger-perspektiv.
FIGUR1. KONFLIKTDIMENSIONERIEU
Överstatlighet
Nationalism
Vänster Höger
Det fi nns fl era varianter på denna övergripande modell på hur EU:s politiska rymd fungerar. I det nedre högra hörnet fi nner vi oriente- ringen som värdesätter nationellt självbestämmande och fria mark- nader och i det övre vänstra hörnet fi nner vi varma anhängare av överstatlighet men med reglering av marknaderna. En dagspolitisk tolkning ger att krisen har förskjutit Europas politiska landskap mot ett ökat stöd för mer reglering. Få aktörer driver med emfas linjen att regleringar i princip är av ondo. Den uppsjö debattartiklar och opinionsmaterial som producerats av ledande politiker under krisens förlopp har snarare varit laddade med en nästan överraskande stark retorik fylld med fördömanden av hur en oreglerad marknad kan operera och vilka skadeeffekter det kan få.
GÖRAN VONSYDOW
Vissa forskare har framfört – både i empiriska studier och mer normativa resonemang – att vänster-höger-dimensionen fått utökad betydelse inom EU. Simon Hix har i fl era studier påpekat detta förhållande i europaparlamentet och har förordat att EU borde ut- vecklas till en mer politisk gemenskap och att unionen bör politiseras utifrån denna väletablerade konfl iktdimension. På detta vis kan man införa fl er element av majoritetsstyre i systemet, öka de demokratiska egenskaperna, utöka möjligheterna för att kanalisera opposition och förenkla möjligheterna för ansvarsutkrävande. En motsatt uppfatt- ning har framförts av Stefano Bartolini som menar att det på grund av EU:s uppbyggnad inte går att endast politisera den horisontella dimensionen (vänster-höger) utan att det med nödvändighet kom- mer spilla över i den vertikala dimensionen (förhållandet mellan sta- terna och det övernationella). Vidare kan man anföra att så länge som fördelningen av kompetenser ser ut som den gör och så länge som slagsidan mot en längre gången ekonomisk och juridisk integration fortgår så fi nns risken att en politisering av EU i bästa fall blir en form av fasad-politisering, och – i värsta fall – att det destabiliserar ett system som i hela sin uppbyggnad vilar på en skör balans mellan stundom motstridiga intressen och principer.
Oavsett om slutmålet är en ökad politisering och fullskaligt demo- kratiskt experiment så förelåg under krisens år 2009 ett bra tillfälle att följa hur krisen påverkade det politiska handlandet i EU eftersom det hölls val till europaparlamentet i juni 2009. Detta är inte sam- manhanget att ge en fullskalig analys av utfallet men ett par saker kan är värda att lyfta fram: För det första gjorde de socialdemokra- tiska partierna ett riktigt dåligt val, vare sig de befann sig i rege- ringsställning eller i opposition. För det andra så gjorde center-höger partierna ett inte fullt så dåligt val trots att de fl esta medlemsstater styrs av partier med denna politiska orientering samt att vi vet från tidigare europaparlamentsval att partier i regeringsställning tenderar att göra stora förluster. En del av förklaringen till detta kan ligga i att det under krisens förlopp skett en tämligen påtaglig förskjutning mot att välkomna mer reglering bland center-höger partier samtidigt som det verkar uppenbart att vänstern inte har förmått att utnyttja den fi nansiella och ekonomiska krisen för att mobilisera ett alternativ
KRISENOCH EU:SGRUNDKONSTRUKTION kring den rådande ordningen. För det tredje gjorde höger-nationel- la partier betydande frambrytningar i fl era länder. För det fjärde så var den EU-kritiska rösten tämligen begränsad. Uttalat EU-kritiska partier gjorde i de fl esta sammanhang inte några större genombrott. Tolkningen av detta bör rimligtvis vara att EU inte – än så länge – fått klä skott för ett folkligt missnöje med utvecklingen. Slutligen är det av vikt att poängtera att valdeltagandet återigen föll vilket man kan tolka som att ekonomiska krisen inte medfört ytterligare mobilise- ring och engagemang från väljarnas sida.
Utifrån valresultatet samt det förhållande att den stora merparten av regeringarna leds av center-högerpartier borde det fi nnas stora möjligheter att införa mer av majoritetsstyre och något som liknar parlamentarism på Europanivå. Dock är inte majoritetsförhållandena i europaparlamentet fullt så enkla och tydliga eftersom det är svårt att bilda en stabil bas för en högermajoritet beroende på skillnader mel- lan partierna i olika sakfrågor. Dessutom visade spelet kring återvalet av Barroso som kommissionsordförande att det fi nns möjligheter att skapa en storkoalition mellan center-högerpartier och socialisterna. Dessutom misslyckades vänstersidan med att lansera en motkandi- dat till posten som kommissionsordförande vilket gör konkurrens om exekutivmakten omöjlig. Sammantaget visar detta alltså att för- utsättningarna för att införa mer av vänster-höger-politik i EU är ganska goda, men att de politiska partierna inte verkar helt redo för att ta det steget än.