Under en regim med fl ytande växelkurser är det inte nödvändigtvis så att infl ationstendenser måste bestraffas hårt via räntepolitiken. Men för länder i EMU, där de interna växelkurserna är fastställda och de externa inte styrs av den relativa kostnadsutvecklingen i de
TONYJOHANSSONOCH JONASLJUNGBERG
enskilda medlemstaterna, fi nns det skäl att ta en hög infl ationstakt i något eller några av medlemsstaterna på största allvar.
Orsaken är att euroländerna ställs inför en speciell och otrevlig variant av den öppna ekonomins trilemma, som diskuterades i in- ledningen. Den klassiska formuleringen av denna säger att ett land kan välja endast två av de tre ekonomisk-politiska målen: Fri kapital- rörlighet, fasta växelkurser och en självständig penningpolitik. Detta trilemma är ett faktum för exempelvis Storbritannien, Sverige och Danmark. De två förra har valt att hålla fast vid fri rörlighet av kapi- tal och en självständig penningpolitik, men att ge upp försöken att hålla fasta växelkurser. Danmark har valt att knyta kronan till euron och samtidigt ha fri kapitalrörlighet, men har därmed avsagt sig en självständig penningpolitik och tvingas låta växelkursstabiliteten avgöra räntan. Samma trilemma gäller för euroområdet som helhet och det har gjort samma prioriteringar som Sverige och Storbritan- nien – självständig penningpolitik, fria kapitalrörelser men fl ytande växelkurs.
Det som är attraktivt med euron är att den till synes löser ut med- lemsländerna ur trilemmat. Fasta interna växelkurser ska samexistera med fria kapitalrörelser och med en självständig penningpolitik för euroområdet som helhet. Men allting har sitt pris. ”Den enda valu- tan” innebär att växelkurserna gentemot övriga euroländer låses för överskådlig tid och att växelkurserna gentemot världen utanför för de små länderna är att betrakta som givna av förhållanden som inte på- verkas av vad som sker i dessa länder. Det innebär att de externa växel- kurserna för små länder kan ha samma effekt som om de vore låsta, eller till och med förändras i en riktning motsatt den som vore önsk- värd. Samtidigt är den gemensamma penningpolitiken frånkopplad ekonomiska fundamenta i de enskilda medlemsstaterna. Kort sagt, medlemsstaterna har små möjligheter att påverka pris ökningstakten och samtidigt påverkas inte växelkurserna mer än marginellt av den prisökningstakt som sker i ett enskilt land. Det fi nns därför ingen snabbverkande mekanism som kan återställa förlorad konkurrens- kraft i ett land.
”Den enda valutan” löser följaktligen ut euroländerna ur det klas- siska trilemmat, men bara för att återskapa trilemmats effekter, fast
EURON – FRÄLSARKRANS ELLERKVARNSTENIKRISENSEUROPA?
nu utan några valmöjligheter för de enskilda länderna. För dessa kan resultatet bli snarlikt en situation som kan uppkomma i ett land som försöker genomföra alla tre av de ekonomisk-politiska målen i globa- liseringens trilemma. Men med den skillnaden att trilemmat inte kan lösas ut i slutändan genom förändring i växelkurserna – den vägen är stängd genom den monetära integrationen.
Den ackumulerade prisökningstakten under en följd av år får därmed successivt genomslag på ländernas konkurrenskraft. Länder som haft en infl ationstakt över Eurogenomsnittet riskerar att hamna i kostnadskriser, det vill säga konkurrenskraften urgröps i en sådan utsträckning att exportindustrin får svårt att konkurrera. Detta var precis vad som hände Sverige under inledningen av 1990-talet. Ett sätt att mäta konkurrenskraften är genom den reala effektiva växel- kursen. Endast Tysklands och Österrikes konkurrenskraft har med detta mått förbättrats sedan införandet av euron – och de kan jäm- föras med självständiga länder som Sverige och Storbritannien vars konkurrenskraft är oförändrad eller förbättrad. Luxemburgs, Belgiens Greklands, Frankrikes och Finlands konkurrenskraft har försämrats med mindre än tio procent. Spanien, Italiens, Nederländernas och Portugals konkurrenskraft har försämrats med tio till tjugo procent och slutligen Irland vars konkurrenskraft försämrats med trettiotvå procent.
Visserligen är det att vänta att prisnivån överlag ökar i snabb- växande länder och en appreciering av den reala växelkursen är inte nödvändigtvis ett problem. Men situationen på Irland är illavarslan- de. Investeringarna som andel av BNI föll sex procentenheter mel- lan 2007 och 2008 och detta slog direkt mot sysselsättningen. Den säsongsrensade arbetslösheten har ökat nästa trefalt mellan augusti 2007 och augusti 2009 – från 4,5 till 12,5 procent.
Ett penningpolitiskt självständigt land som befunnit sig i den situation som Irland befi nner sig i nu, skulle ha sänkt centralbanks- räntan till nära noll redan i krisens inledning, låtit sedeltryckpres- sarna gå varma, och låtit valutavärdet falla. När denna möjlighet inte längre fi nns tillgängligt återstår endast en lösning: Defl ationspolitik genom besparingar och genom att låta arbetslösheten stiga. Så stora är nedskärningarna i regeringens budget att den av sina kritiker fått
TONYJOHANSSONOCH JONASLJUNGBERG
öknamnet ”budgeten från helvetet”. Att defl atera sig ur en kris riske- rar att förvandla en kris till en depression. Så är i synnerhet fallet när defl ationspolitik drivs i en skuldtyngd ekonomi, såsom på Irland. Då ökar värdet av skulderna och realräntorna stiger, vilket minskar män- niskors vilja att konsumera och minskar benägenheten för företagen att investera.
Att realräntorna varierar omvänt med infl ationstakten, som vi diskuterat tidigare, innebär inte endast att realräntorna tenderar att bli lägst i de länder som växer snabbast i unionen, utan självfallet också att de blir högst i de länder som växer långsammast. Irlands infl ationstakt var mellan augusti 2008 och augusti 2009 minus 5,9 procent, vilket gör att Irlands realräntor sköt i höjden samtidigt som fi nanskrisen var som värst. Ett penningpolitiskt självständigt land skulle ha gjort allt i sin makt att förhindra en sådan utveckling. Lik- heterna med 1930-talet är uppenbara. Höga realräntor samt ökande skuldbörda i kombination med en urholkad konkurrenskraft leder till ytterligare kontraktion av den irländska ekonomin.