Bortsett från en kort period i början av 1960-talet har bilateralt svenskt bistånd koncentrerats till ett länder. Aven om flera sidor av
pen dryftades i början av 1960-talet - i synnerhet inom Palmes arbetsgrupp -
fastställdes den först 1966 av de politiska myndigheterna, riksdagen och rege- ringen. Då valdes sex länder ut som prioritetsländer*: Etiopien, Indien, Kenya, Pakistan, Tanzania och Tunisien.
Det bilaterala svenska biståndet inleddes emellertid som nämnts i blygsam omfattning redan 1952. Fram till 1962 rörde det sig om projekt i ett fåtal länder. De första startades i Etiopien och Pakistan - det första avtalet ingicks 1954 med Etiopien och gällde ett byggnadstekniskt institut. Projekt inleddes också i
Ceylon (Sri Lanka), Ghana, Liberia och Tunisien och Sverige deltog dessutom i det skandinaviska sjukhusprojektet i Sydkorea.
Det framgår inte klart av de svenska nyckeldokumenten for biståndsverk-
samheten om man redan från början hade avsikt att koncentrera biståndet
till ett fåtal länder - utan att detta var uppställt som riktlinje - och vilka motiven i så fall var. Det framgår inte heller klart på vilka grunder det faktiska urvalet skedde. I viss utsträckning påverkade lokaliseringen av d e första sven- ska projekten urvalet av de svenska prioritetsländerna, d å detta gjordes i mitten av 1960-talet.
och Det finns flera faktorer som kan
ha inverkat på urvalet. Det är naturligt att anta att traditionella förbindelser inverkar både vid valet av sektorer för d e första biståndsprojekten och vid valet av prioritetsländer. Inget av de skandinaviska länderna hade emellertid utveck- lat några särskilt omfattande ekonomiska förbindelser med länderna i den tredje världen, i form av handel och investeringar. De kulturella förbindelserna har främst bestått i missionsverksamhet. Allmänna politiska förbindelser
* I denna framstallning har termerna "prioritetslander", "huvudmottagarlander" och gramlander" genomgående synonymt Termerna olika tidsperioder -
fram till 1969170, "huvudmottagarlander" fram till 1971172, och "programlander" efter inforandet av landprogrammenngssystemet. Beteckningen programland for de (och befrielserorelser) som ingår i denna långsiktiga planering De svenska statsmakterna har velat komma bort från beteckningarna "prioritetslander" och "huvudmottagarlander" Se t ex
1970.84, s 20, dar statsutskottet "finner det . . att denna beteckning
der], liksom varianten "prioritetslander", såvitt undviks, eftersom dylika uttryck kan skapa forestallningar om en sådan fastlåsning till viss landerkrets som inte varit Se for ovrigt nedan, not 56
eller senare datum - gemensam ideologisk plattform etc. - har inte heller varit särskilt omfattande.
På dessa områden fanns det emellertid vissa olikheter mellan de skandina- viska länderna. Medan det svenska naringslivet, och delvis det danska, på ett relativt tidigt stadium etablerade vissa kommersiella forbindelser med flera länder i den tredje världen och också engagerade sig i form av investering- a r och entreprenadverksamhet, engagerade sig det norska naringslivet bara i
blygsam omfattning i sådana förbindelser fram till slutet av Dessa
olikheter hängde samman med skillnader i näringslivets struktur i d e skandina- viska Ianderna. I det norska naringslivet gjorde sig tidigare gällande en skarp skillnad mellan exportorienterad och hemmamarknadsorienterad industri, den förstnämnda framställde till stor del halvfabrikat och något förädlade produkter av norska råvaror. Också Sverige har traditionellt haft stor export av råvaror och halvfabrikat, men fardigvaror och särskilt investeringsvaror har också utgjort en betydande del av exporten. Detta har medverkat till relativt omfattande investeringar i utlandet. En önskan om att bevara marknader för fardigvaror i utvecklingsländerna har varit ett framträdande motiv for svenska investeringar i den tredje
Inom den kulturella sektorn var det forst och främst de nordiska
sällskapen som både var forst ute och hade etablerat de mest omfattande förbindelserna med dagens utvecklingsländer. Aven om det existerade en viss nordisk samordning, tyngdpunkterna for de tre skandinaviska ländernas missionsverksamhet på olika platser. Svensk mission i Afrika hade sin tyngd-
punkt i Etiopien och nedre Kongo, dansk i Zaire och Nigeria medan
norsk mission koncentrerade en stor del av verksamheten till Madagaskar, Etiopien, Zaire och
Politiskt engagemang - utöver en allmän anslutning till
ringssträvandena i senare tid, först och främst i FN - existerade i det närmaste inte alls i de nordiska Ianderna d å biståndsverksamheten inleddes. Danska och svenska erfarenheter som kolonialmakter i Västafrika - i första hand i Ghana -
var kortvariga och ligger långt tillbaka i tiden. Deras på politiska beslut i vårt århundrade har sannolikt varit marginella. Attityder som skapades i samband med Mussolini-regimens överfall på Etiopien
-
och Svenska RödaKorsinsatser i detta sammanhang - ligger däremot i tiden. Denna
fick därför troligen en större inverkan på de beslut under 1950- och 1960-talen, som hade betydelse för valet av histåndspartner.
Det ä r svårt att se om eller i vilken utsträckning sådana "traditionella" förbindelser har inverkat på valet av de nordiska prioritetsländerna. Det verkar foga troligt - mot bakgrund av det faktiska valet - att traditionella förbindelser har varit utslagsgivande. Deras relativt blygsamma omfattning - mätt i perso- ner och intressegrupper, samhandelns volym och varde, investeringarnas stor- lek etc - ger troligen en stor del av förklaringen till att de nordiska länderna i inledningsfasen föredrog att kanalisera merparten av sitt bistånd genom FN,
och att de försiktigt utvecklade d e bilaterala insatserna forst sedan statliga biståndsapparater hade byggts upp. Dessa organ lade i sin tur inte
vis avgörande vikt vid traditionella förbindelser vid valet av biståndspartner. De var inte avhängiga av den expertis som hade etablerats genom de tidigare forbindelserna, eftersom det efterhand växte fram en expertis på bistånd som var väl rustad att konkurrera med "traditionella" experter.
Traditionella förbindelser av olika slag har emellertid knappast varit helt utan betydelse for kanaliseringen av biståndet. Som nämnts var Danmark under en kort period kolonialmakt i Ghana, och danskt näringsliv har senare i
viss utsträckning engagerat sig där. Landet blev med tiden danskt prioritets-
land - visserligen forst Före inbördeskriget 1967-70, utgjorde Nige-
ria en viktig marknad for norsk export av torkad fisk - viktig därför att landet
hade en stor marknadsandel av en utsatt Att Nigeria integrerades i den
norska med ett ganska betydande bidrag över en treårsperiod -
även om detta var en engångsföreteelse inom en sektor som speciellt ar undan- tagen från koncentrationsprincipen - kan knappast betraktas som helt obero- ende av dessa exportintressen. Andra hänsyn har säkert också inverkat, bl a den närhet som inbördeskriget skapade.' Också andra "traditionella" norska intressen har inverkat på biståndets inriktning. Dessa har främst inverkat på fördelningen av de statliga bidrag till enskilda organisationers verksamhet, men också på det direkta statliga
För Sveriges del har omfattande "traditionella" intressen i Etiopien - sven- ska missionsintressen, den politiska solidariteten med regimen som växte fram d å Italien ockuperade landet i mitten av 1930-talet, och svenskt stöd till
uppbyggnaden av den etiopiska och flygvapnet under 1950-talet -
uppenbart bidragit till att inkludera Etiopien bland de svenska
Det svenska näringslivets engagemang i Liberia (LAMCO) var den direkta anledningen till att en svensk biståndsinsats initierades i detta land. Liberia blev emellertid inte ett prioritetsland for Sverige. Däremot medverkade sannolikt den svenska missionens engagemang i Tanzania till att det nordiska samprojektet lokaliserades dit, och till att Tanzania senare blev både danskt, norskt och svenskt
Nordiskt samarbete och Vilka andra urvalskriterier som har legat till grund for de faktiska valen, ä r däremot svårare att fastslå. Den "nordiska" aspekten har sannolikt spelat roll - att ett nordiskt land olika skäl har bestämt sig for att koncentrera sin verksamhet till ett land eller en region, har troligen medverkat till att också andra nordiska länder har efter. Det nordiska samarbetet - som inverkade mycket starkt på de bilaterala biståndsforbindelser som etablerades på 1960-talet - institutionaliserades, d å det under Nordiska Rådets nionde session beslutades att en
skulle bildas för att utreda möjligheterna for ett närmare nordiskt samarbete vid igångsättandet av nya biståndsprojekt."
Samnordiska biståndsprojekt - i Kenya och Tanzania - har troligen medver- kat till att fördjupa det bilaterala samarbetet. Det tidigare biståndet till Sydko- rea uppstod som en skandinavisk humanitär insats och i Koreakrigets spår. Under kriget bidrog de skandinaviska länderna med ett faltsjukhus.
återuppbyggnadsorganisation för Korea, de tre skandinaviska regeringarna och den sydkoreanska regeringen. Detta engagemang resulterade emellertid inte i att Sydkorea blev svenskt prioritetsland.
Det ar svårt att fastslå varför projekt blev igångsatta i de övriga länderna på 1950- och 1960-talen. På 1950-talet fanns det emellertid inte ett lika stort antal länder att välja mellan som under decenniet efter, farre länder var formellt Dessutom kan rent praktiska hänsyn ha medverkat till en regio- nal koncentration till engelskspråkiga länder. Under 1960-talets första
stod valet troligen mellan Vastafrika och Det redan etablerade
regionala samarbetet mellan de östafrikanska kan ha bidragit till att
denna region
Det rent bilaterala samarbetet med enskilda länder som sedan prioriterades, kom igång vid olika tidpunkter. Medan det inom området tekniskt bistånd igångsattes yrkesutbildningsprojekt i Etiopien 1954 och Pakistan 1955, kom sådana projekt fors t igång 1962 i andra länder, som senare blev prioritetslander
- i Indien, Tanzania och Tunisien (samt i Liberia). Inom den andra
torn for svensk biståndsverksamhet under de första åren, familjeplanering, avtalades den första insatsen med Ceylon (Sri Lanka) 1958 och med Pakistan 1962. Inom den östafrikanska regionen var som nämnts Tanzania det land som först mottog bistånd. På nordisk basis sattes det kombinerade Kibaha-projektet igång 1963. Från början var avsikten att biståndet till Tanzania skulle ske i nordisk regi, men Sverige inledde i slutet av 1960-talet rent bilateralt bistånd, och de övriga nordiska länderna följde efter. Senare blev Kenya mottagarland, ett nordiskt kooperativt projekt påbörjades 1965. Zambia och Botswana blev prioritetslander 1969-70, och lades då till de sex prioritetsländerna från 1966: Etiopien, Indien, Kenya, Pakistan, Tanzania och Tunisien. Sudan spelade en gästroll som prioritetsland under 1968. Statsmakterna antog 1970 riktlinjer for val av mottagarländer, och på 1970-talet tillkom en rad nya länder. Cuba blev prioritetsland 197 1, Bangladesh, Chile och Nordvietnam 1972. Pakistan utgick
ur kretsen 1971 under inbördeskriget med (Bangladesh) och Chile
1973. Sri Lanka och Guinea-Bissau blev prioritetsländer 1975 och
bique 1976. Enklavstaterna och Swaziland har intagit en
tion under flera år.