Den svenska biståndsdebatten kom under delen av 1960-talet till stor del
att röra sig målet for biståndets storlek. I bekräftade
regeringen den svenska anslutningen i princip till det mål som
samling hade antagit hösten 1961 - en årlig kapitalöverforing till utvecklings-
länderna på ca 1 procent av Man ställde sig tveksam till
huruvida allt det som internationellt registrerades som kapitalöverföringar,
borde registreras som bistånd till Propositionen kom
till den slutsatsen att Sverige på grundval av sin egen definition av bistånd -
offentliga gåvor, långsiktiga bilaterala lån (minimum fem å r ) och bidrag till
internationella organisationers - borde ha procent av
BNP som mål. I detta sammanhang varnade man emellertid for att ge bistån- det en automatisk årlig ökning - dess storlek borde fastställas varje å r på grundval av "det samhällsekonomiska laget, varvid särskild betydelse måste
tillmätas bytesbalansens På annan plats i propositionen beto-
nades det att "En biståndsnivå om procent nationalprodukten har ... sitt
främsta värde som allmän riktpunkt Någon tidsfrist eller
ningsplan for när enprocentmålet skulle uppnås fastställdes inte i 1962: 100.
Ar 1967 begärde riksdagen att en långtidsplan med sikte på att uppnå enprocentmålet skulle utarbetas. Regeringen efterkom denna anmodan i
I den drogs en plan upp for att öka de statliga anslagen till bistånd till 1 procent av bruttonationalprodukten över en sjuårsperiod, och förslag framlades till principbeslut om att detta mål skulle uppnås under budgetåret 1974175.
Pressen på den svenska ekonomin i början av 1970-talet med sig att volymmålet - med den ökningsplan som fastställts började ifrågasättas. I
januari 1972 antydde finansminister Gunnar Sträng att tidpunkten for
det av enprocentmålet måste flyttas Denna antydan framkallade star-
ka protester och med sig en förnyad uppslutning kring - och politisk
prioritering av - det antagna Detta återspeglades i anslags-
framställning for där det bl a heter:
Den av statsinakterna beslutade, år efter å r snabba okningen våra biståndsanslag har mott en så hog grad av att man kan konstatera politisk enighet Från inget ansvarigt håll har foreslagits, att den statsmakterna å r 1968 antagna planen for biståndsanslagens t o budgetåret skulle frångås Denna den s k enprocentplaneii senast grundva- len for 1973 års riksdags beslut i biståndsfrågorna, som trots de inrikespolitiska problemens tyngd gav biståndet fortsatt prioritet i Samtidigt omvittnades att fullfoljande stora krav på statens budget och på svenska folkets vilja att bevisa sin solidaritet med de fattiga folken och avsatta en del av sin inkomstokning statsbudgeten till
utvecklingssamarbete
utgår ifrån att biståndsanslagen for budgetåret 1974175 skall bringas att motsvara en procent av bruttonationalprodukten Med till att anslagen leder till utbetalningar med en viss efterslapning a r detta en av forutsattningarna for att Sverige skall kunna motsvara sina åtaganden i FN att vid 1970-talets mitt uppnå biståndsutbetalningar motsvarande av
någon tidigare under det svenska biståndets uppbyggnadsperiod - ökningen skulle troligen behöva bli drygt en kronor
Volymmålet och ökningsplanen fram till enprocentmålets uppnående har emellertid inte helt stått över den partipolitiska striden i Sverige. Det princip- beslut riksdagen fattade 1968, om att anslagen till utvecklingsbiståndet skulle komma upp i 1 procent av bruttonationalprodukten budgetåret 1974175, be- kräftades upprepade gånger under de följande åren. 1971 föreslog emellertid ledarna för mittenpartierna - Gunnar Helén och Gunnar Hedlund - att ansla- gen borde trappas upp utöver den etablerade ökningen på 25 procent årligen, så att man fick en jämnare stigningstakt fram till infriandet av
Även om utrikesutskottets flertal - regeringspartiets representanter - avvisade motionens operativa slutsats, gav emellertid också utskottet uttryck
för att en jämnare stigningstakt var Diskussionen om
ten blev häftigare under de följande Ingen av de politiska partierna ville emellertid rucka på enprocentmålet. Moderata Samlingspartiet stod dock splittrat i frågan och en av riksdagsgruppens medlemmar motionerade för att hejda biståndets
Fruktan för att det skulle komma att uppstå problem med att infria centmålet under 1974175, något som främst mittenpartierna hade gett uttryck åt, skulle visa sig vara välgrundad, I statsverkspropositionen for 1974 föreslog regeringen en kraftigare ökning i procent av biståndsanslaget ä n föregående å r
- 35 procent - men detta var inte tillräckligt för att infria enprocentmålet. Regeringen lovade emellertid att återkomma till hur målet skulle infrias i
vårens Detta var majoriteten i utrikesutskottet
nöjd med, och den avvisade motionen om enprocentmålets Folk-
partiets representanter framlade emellertid en Men inte heller i
regeringens kompletteringsproposition infriades målet - regeringen förpliktade sig i stället att uppnå enprocentmålet i 1975 års budgetproposition. I denna ökades anslaget för 1975176 med 36 procent i förhållande till föregående bud- getår, ett belopp som enligt beräkningarna skulle utgöra 1 procent av bruttona-
tionalprodukten i marknadspris.
Aret dessförinnan - 1974 - hade Sverige som det industrialiserade landet i världen infriat målet för andra utvecklingsårtionde vad gäller de statliga faktiska utbetalningarna - 0,7 procent vid mitten av
Redan innan enprocentmålet hade infriats började den politiska striden om framtida biståndsmål. Enprocentmålet har inte ansetts som den slutliga gränsen för det svenska biståndet. Detta fastslogs av riksdagen redan 1968 d å enprocentmålet antogs. Statsutskottet sade den gången bl a att "en vidareut- veckling av biståndsprogrammet utöver långtidsplanens ram bör hela tiden has i åtanke. Utskottet vill också uttala sig för att det nya etappmålet fastställs
innan det nuvarande 1 Utrikesutskottet kom tillbaka
till detta 1974, och framhöll att biståndsanslaget borde ökas i takt med Sveriges ekonomiska möjligheter.
Problemställningar i anslutning till en ny ekonomisk världsordning - som senare samma år avsatte sig i resolutionerna på 6:e extra
ling - hade då redan kommit i förgrunden. Utrikesutskottet knöt i sitt uttalande om ökning av biståndsanslaget an till krav från u-länderna, om att i-landerna
måste anlägga ett vidare perspektiv på ä n endast överföringar
av bistånd som en procentande1 av bruttonationalbrodukten - deras krav "har i allt större utsträckning kommit att koncentreras till de handelspolitiska och monetära områdena, där de ansett att i-ländernas större ekonomiska makt har påverkat resultatet av hittills genomförda internationella förhandlingar.".
I anslutning till de planeringsramar som regeringen angett i budgetproposi- tionerna for det kommande och de två därpå följande budgetåren, restes emellertid krav om ett nytt volymmål. Det är i synnerhet Folkpartiet som har pressat I regeringens kompletteringsproposition 1974 och det följande årets budgetproposition framlades inte någon ny målsättning som gick utöver enprocentmålet - och anslagen till utvecklingsbiståndet kvar vid ca
procent av BNP, även om beloppet uttrycktes så att det skulle hålla steg
med tillväxttakten for bruttonationalprodukten. I budgetpropositionen 1976 byggde emellertid planeringsramarna for 1977178 och 1978179 på en scha-
blonmässig ökning med 3 procent Tidigare hade SIDA i sin anslags-
framställning 1976177 argumenterat starkt for att öka biståndsanslaget till procent av BNP 1976 for budgetåret
Redan 1975 hade striden om anslagets storlek och planeringsramarna for de följande åren kommit igång på allvar. Folkpartiet önskade d å på nytt högre
anslag i förhållande till vilket också denna gång avvisades av utrikes-
utskottet. Men utskottet betonade att planeringsramarna måste uppfattas som minimiramar och att ytterligare anslag kunde bli aktuella. I sin anslagsfram- ställning 1976177 tog SIDA fasta på detta och betonade det angelägna i att
statsmakterna uppställer nya mål för Också 1976
Folkpartiet upp med förslag om högre anslag och kritiserade regeringen for att reducera utvecklingsbiståndets relativa omfattning.
Regeringen har, som nämnts, inte velat ställa upp ett nytt för
utvecklingsbiståndet, knutet till en bestämd procentande1 av BNP och fastställt i tiden, kombinerat med en fastlagd upptrappningsplan. En sådan plan har utrikesutskottet knutit till det underlag som biståndspolitiska utredningen väntades framlägga om Sveriges samlade politik gentemot tredje varlden. O m den nyorientering av biståndspolitiken, som regeringarna i Nederländerna och Norge har dragit upp for sin egen del, också blir riktgivande for den framtida svenska biståndspolitiken, kommer det eventuella nya volymmålet att knytas till många olika former av verksamhet, av vilka en del ligger i gränslandet till
det som de svenska statsmakterna tidigare har definierat som Flera
av dessa verksamheter kommer då i första hand att inriktas på svenskt närings- liv - t ex statlig finansiering av omstruktureringsåtgärder som en följd av konkurrensen från import från u-länder, offentliga fonder för finansiering av svensk export och enskild företagsamhet i den tredje varlden som ett led i teknologiöverföringen, m m. Sådana åtgärder ingår i u-ländernas krav gent- emot i-landerna i anslutning till genomförandet av en ny ekonomisk världsord- ning. Detta kan fora till under loppet av en kort tid ett som långt
överskrider enprocentmålet - utan att d e egentliga biståndsöverforingarna i traditionell svensk mening nödvändigtvis behöver öka.