Det direkta svenska stödet till befrielserörelser i södra Afrika och Guinea-Bis- sau var en vidareutveckling av svenskt humanitärt stöd till människor som var offer for - och kämpade mot - kolonialt förtryck och rasförtryck. Detta stöd påbörjades 1964165 och kanaliserades under de följande åren främst genom internationella organisationer. Det direkta svenska stödet till befrielserörelser- na i södra Afrika bestod i inledningsfasen av flyktingstöd. Det påbörjades 1968
genom ett bidrag till Nationella fronten for befrielse
M O ) for Institute i Tanzania. Aret därefter vidgade statsmak-
terna möjligheterna a t t ge sådant stöd och drog upp riktlinjer for biståndet. Sverige kan betraktas som ett föregångsland i den västliga varlden på detta område (direkt statligt stöd till befrielserörelser har också utgått från flera regeringar i Afrika och den tredje varlden i övrigt, samt från socialistiska Detta stöd utgör en viktig del av Sveriges biståndspolitiska profil.
Riktlinjerna for stödet drogs upp i statsutskottets utlåtande i anslutning till statsverkspropositionen 1969, med utgångspunkt i flera motioner om stöd till Utskottet kunde i princip tillstyrka ytterligare insatser till detta ändamål, med beaktande av att utformningen av svenskt statligt bistånd icke kunde tillåtas komma i konflikt med den folkrättsliga regeln att ingen stat har rätt till a t t ingripa i en annan stats inre angelägenheter, Det heter vidare a t t
Vad avser befrielserorelser i Afrika torde humanitart bistånd och utbildningsstod inte komma i konflikt med den folkrattsliga regeln i de fall då FN entydigt tagit stallning mot
av folk, som efterstravar nationell frihet. Detta kan anses vara fallet betraffande Rhodesia och de under Portugals overhoghet stående områdena i Afrika. Vad avser hjalp till
offer kan sådan hjalp motiveras bl a med uttryckliga fördömande av den sydafrikanska apartheidpolitiken
Det kan vidare framhållas att statligt finansierat humanitart bistånd, som genom korset
och jamforliga formedlas till olika befolkningsgrupper i vilka
befinner sig i inbordeskrig, inte syns mota betankligheter från folkrattslig synpunkt Detta påpe- kande har aven tillampning I fråga om den pågående svenska humanitara biståndsverksamheten i Vietnam och Nigeria
Enligt vad utskottet erfarit pågår undersokningar av de praktiska mojiigheterna att bringa humanitart och utbildningsmassigt bistånd till offren for den kamp som under ledning av Africano d a Independencia d a Guinée Verde (PAIGC) bedrives i syfte att befria Portugisiska Guinea från portugisiskt overvalde. Utskottet sig - med hänvisning bl. a. till det stod som redan till Institute - positivt till dylikt stod, i den mån de praktiska problemen går att och forutsatter att Kungl Maj t skall utnytga de mojligheter som harvidlag kan uppstå
Utskottet erinrade vidare om att en grundläggande förutsättning for de statliga svenska insatserna i u-länderna var, att dessa godkändes och välkom- nades av mottagarlandets centrala myndigheter.
Statliga insatser med syfte att oppositionsrorelser, som vill landets regering, skulle komma i konflikt med den folkrattsliga princip, som inblandning i ett annat lands inre angelagenheter. Utskottets påpekande om de speciella forutsattningarna for stod å t vissa befrielserorelser i Afrika ger inte underlag for generella krav på statliga stodåtgarder till
Dessa riktlinjer antogs av riksdagen, och användes under d e följande åren som underlag forst av statsutskottet och senare av utrikesutskottet vid behand- lingen av motioner, som tog upp stödet till befrielserörelserna i de portugisiska kolonierna i Afrika och södra Afrika i övrigt - och också vid behandlingen av
befrielserörelser i andra delar av Afrika och på andra Frågan
aktualiserades året därpå genom två likalydande motioner, som hemställde om att riksdagen skulle uttala sig for ett vidgat stöd till motståndsrörelser i framför allt södra Afrika, och att ge sitt stöd for de riktlinjer och principer som motionerna angav for detta stöd, samt anmodade regeringen om att tillsätta en särskild beredning, med representanter for de demokratiska partierna, med
uppgift att bereda och fatta beslut om stöd till Utrikesut-
skottet hänvisade i detta sammanhang till statsutskottets utlåtande (SU och redogjorde for övrigt för svenskt bistånd på detta område. Ut- skottet konstaterade bl a att Sverige i F N "ansett sig kunna rösta for uppma- ningar till staterna att ge moraliskt och materiellt stöd å t befrielserörelser, dock endast om med begreppet materiellt stöd avses bistånd som ges i överensstäm-
melse med FN-stadgan och folkrättens Man stödde statsutskot-
tets utlåtande och framhöll bl a att det "bör enligt utskottet vara möjligt att inom ramen for det ... växande utvecklingsbiståndet agna stor uppmärksamhet å t bistånd av det slag som nämns i att-satsen i motionärernas hemställan,
dvs stöd till motståndsrörelser av den typ som ovan Däremot
avvisade majoriteten hemställan om en beredning med brett politiskt
Folkpartiets medlemmar i utskottet avgav en reservation, dar villkoren for stöd och stödets innehåll blev noggrannare
Därmed hade statsmakterna lagt den politiska grundvalen for ett gradvis ökande stöd till befrielserörelserna. I riksdagen har det hela tiden varit stor uppslutning kring detta bistånd och riktlinjer. Det har dock stått strid både om stödets omfattning, vilka rörelser som skulle få bistånd, och priorite- ringen av de olika befrielserörelserna, och i någon utsträckning också om villkoren for stödet. 1972 hade emellertid Moderata Samlingspartiet utformat sin politiska profil i denna fråga. Denna avvek markant från de övriga riksdagspartiernas.
Moderata Samlingspartiets hållning framträder av ett särskilt yttrande 1972 av partiets medlem i utrikesutskottet - och detta upprepades i nästan likaly-
dande termer året Det framhölls dar, att det föreligger mycket stor
internationell enighet om nödvändigheten av att de vita minoritetsrege- ringarna i Afrika att ändra sin politik på sådant sätt, att en utveckling kan inledas som snarast möjligt leder till att d e afrikanska folken kan komma i åtnjutande av fulla politiska rättigheter i enlighet med stadga. Olika internationella program tar sikte på att ge afrikanska medborgare humanitärt bistånd och utbildningsbistånd som kan förbereda dem for en aktiv politisk roll. Detta stödjer Sverige. Avsikten med den svenska politiken måste vara, dels a t t stödja de internationella ansträngningarna for att påverka de vita
gimerna, dels att bidra till hjälpprogram for befolkningen i dessa
Att aktivt revolutionera som sådana överensstammer inte med den folkrättsliga och den svenska neutralitetspolitiken. O m ett givarland motta- gare av humanitar på grundval av en bedömning huruvida mottagaren kan effektivt fora gerillakrig, så riskerar humanitara att forsvinna Omvarlden kan d å uppfatt-
ningen att ger materiellt bistånd till en och a r inblandad
ifrågavarande konflikt Betydande internationell tveksamhet råder tanken att utforma till den afrikanska befolkningen ett stod till vissa befrielserorelser en stat, som fora en trovardig rieutralitetspolitik, bor undvika att utforma detta satt
Man framhävde att det för utomstående knappast var möjligt att bedöma vilken anslutning olika afrikanska exilorganisationer har hos sina egna befolk- ningar, en ovisshet som förstärktes av rapporter om befrielserörelsernas inbör- des stridigheter. I Afrika förekommer olika uppfattningar om d e metoder som bäst ä r agnade att åstadkomma de eftersträvade politiska Förändringarna. "Mot denna bakgrund ger det anledning till oro att, som framgår av inte minst föredragningar inför utrikesutskottet, regeringen synes vara benägen att anläg- ga politiska synpunkter på det neutrala stöd, som kanaliseras genom befrielse- rörelser. Principen bör vara att svenskt humanitärt stöd och utbildningsstöd till befolkningen i de av vita minoritetsregimer styrda områdena, eller till flykting- ar från dessa områden, i första hand lämnas genom internationella kanaler, såsom FN och dess fackorgan eller humanitära organisationer. Stöd genom befrielserörelser bör endast komma i fråga när befolkningsgrupper bevisligen inte kan nås av hjälpen på annat sätt. I dessa fall bör det klart framgå att stödet inte ar politiskt utan humanitärt. Att utdöma vissa mottagare under hänvis- ning till att d e ej a r tillräckligt militanta bör inte
Av regeringens olika utsagor framgår det däremot klart, att stödet ges just på politisk grundval och ut ifrån en politisk motivering. Rekommendationer från FN utgör ett viktigt led i motiveringen - som t ex i 1973: 1 , dar det heter a t t "I en rad resolutioner, som fördömer Portugals kolonialism, rasåtskillnads- politiken i Sydafrika och Rhodesias olagliga självständighetsförklaring samt frånkänner Sydafrika överhöghet över Namibia, har FN uppmanat medlems- staterna och internationella biståndsorganisationer att lämna materiellt och moraliskt stöd till befolkningen och nationella befrielserörelser i södra
Aret därpå tillfogade regeringen att i "Sydafrika, Sydrhodesia och Namibia råder omänskliga förhållanden för folkmajoriteten till följd av det ekonomiska förtrycket och raspolitiken
. . .
Mittenpartierna var om möjligtmer direkta i sin politiska motivering för stöd till
Biståndet till befrielserörelserna har kanaliserats direkt och genom interna- tionella och multilaterala organisationer. Det direkta biståndet har inte haft någon egen anslagsrubrik, utan har utgjort en del av det humanitära
Frågan om stöd har behandlats av ett rådgivande organ som tillsattes av regeringen den 27 juni 1969 - beredningen för studiestöd och humanitärt bistånd till afrikanska flyktingar och nationella befrielserörelser. Redan från början ingick i beredningen representanter för organisationer som var aktiva inom denna verksamhet. 1970 framlades som nämnts förslag om ett
tariskt inslag i denna beredning - "representanter för de demokratiska par- tierna i riksdagen'' - och detta höll mittenpartierna fast vid de följande
Ar 1974 detta fram till ett parlamentariskt inslag i
Statsmakternas behandling av frågan om stöd till befrielserörelser har till största delen rört sig om det stöd som har förmedlats direkt till dessa rörelser -
och huvudsakligen till befrielserörelserna i södra Afrika och Guinea-Bissau, knutet till ett anslag till flyktingar och befrielserörelser i södra Afrika.
Svenskt stöd har som namnts också givits indirekt - genom internationella program som forst och främst organiserats av olika FN-organisationer, bl a
(UNICEF) och flyktingkommissariat (UNHCR), men
också genom enskilda organisationer, i hand Röda Korset, det interna-
tionella Röda Korsforbundet samt kyrkliga organisationer.
Det har som namnts stått politisk strid om kanaliseringsformerna. Moderata Samlingspartiet har föredragit att till Övervägande delen kanalisera detta bi- stånd genom internationella organisationer. Biståndet till motståndsrörelserna i Indokina - Sydvietnam, Laos och Kambodja - har huvudsakligen kanalise- rats indirekt, även om delar av det underhand gått direkt till några av dessa rörelserlregeringar. Detta skedde forst vid en sen tidpunkt, och stödet till dessa
motståndsrörelser har befunnit sig i utkanterna av statsmakternas
cipdiskussion om stöd till befrielserörelser. Det har ofta hänvisats till som humanitärt stöd till befolkningen i de områden som rörelsen behärskat.
Det svenska stödet till befrielserörelserna har gradvis ökat under tiden efter 1970 d å utrikesutskottet, med riksdagens godkännande, gav grönt ljus for detta. Under alla åren har emellertid regeringen varit under press både från Vänster- partiet Kommunisterna och mittenpartierna for att ge högre anslag till detta ändamål. Regeringen har varje år hänvisat till ökningstakten i anslagen. I framhöll man bl a att "Det svenska stödet till befrielserörelserna växer i takt med dess möjligheter att organisera civil verksamhet i befriade
områden och i fria An slaget for 1974175 var 50 mkr till
flyktingar och befrielserörelser i södra Afrika, under de foljande två åren - d å forst Guinea-Bissau, senare Mocambique och så småningom Angola blev själv- ständiga stater, och de två förstnämnda blev svenska programländer - utgjorde anslaget till de återstående befrielserörelserna och flyktingarna 30 mkr. PAIGC i Guinea-Bissau och FRELIMO i Mocambique hade tillsammans med Folk-
fronten for befrielse (MPLA) i Angola mottagit merparten av det
tidigare svenska stödet till befrielserörelserna i Afrika.
Mittenpartierna slöt aktivt upp kring regeringens stöd till befrielserörelserna
i Guinea-Bissau, Angola och Mocambique - PAIGC, MPLA och FRELIMO -
och kom till en del med förslag om ökat stöd till Detsamma gjorde
vänsterpartiet Kommunisterna i upprepade motioner. Mittenpartierna en-
gagerade sig också starkt for stöd till nationella befrielsefront
Detta motsatte sig emellertid regeringspartiet, men gav delvis upp
motståndet Inbördeskriget medförde emellertid att det aldrig kom att
utgå direkt svenskt stöd till FNLA. I denna situation framhöll utrikesutskottet att "det vore synnerligen olämpligt om Sverige till en av parterna i Angola lämnade ett stöd som kunde uppfattas som ett svenskt ställningstagande i
under 1976 hade konsoliderat sin stallning - och blivit erkänd av Sverige - gavs humanitärt stöd till denna, samtidigt som man ställde i utsikt fortsatt utveck- lingssamarbete på statsplanet på samma sätt som skett i Guinea-Bissau och Stödet till de övriga befrielserörelserna i södra Afrika har varit mer blygsamt. Mittenpartierna har har varit pådrivare. I en gemensam motion 1972 framhöll ledarna for Folkpartiet och Centerpartiet att också Zimbabwes afrikanska
nationalunion (ZANU) och Zimbabwes afrikanska folkunion (ZAPU) - be-
frielserörelserna i Zimbabwe - och Sydvastafrikanska folkets organisation
(SWAPO) i Namibia borde direkt svenskt stöd. Motionen följdes upp av en
reservation från mittenpartiernas medlemmar i I den
statsverkspropositionen redogjordes for ett blygsamt direkt stöd till NU samt upplyste man om att stöd till SWAPO och African National Congress (ANC) i Sydafrika var under beredning."' Ledarna for mittenpartierna kom med kritik mot regeringen for att ANC till dess inte hade fatt stöd och att stödet till befrielserörelserna i Rhodesia och Namibia hade varit så litet. I en reserva- tion krävde mittenpartiernas medlemmar i utrikesutskottet att sådant stöd
skulle utgå i betydligt större omfattning i Mittenpartierna uppre-
pade sina påtryckningar de foljande 1975 motionerade också Vänster-
partiet Kommunisterna till for stöd till ANC i Regeringen
fördubblade 1975 anslaget till de återstående befrielserörelserna i södra Afrika och afrikanska flyktingar for budgetåret 1975176, och framhöll i budgetproposi- tionen for det foljande året bl a att "Sedan de portugisiska kolonierna blivit kommer avkoloniseringen i Namibia och Sydrhodesia ytterligare i förgrunden. Situationen inom Sydafrika ställer vidare fortsatta anspråk på
aktiv solidaritet med apartheidpolitikens motståndare och Utrikes-
utskottet slöt upp kring
Direkt bistånd till befrielserörelser utanför södra Afrika och Guinea-Bissau gavs, som namnts, forst vid en sen tidpunkt. Flera motioner hade emellertid uppmanat till sådant stöd. vänsterpartiet Kommunisterna lade 1974 fram förslag om stöd till den eritreanska befrielserörelsen ELF, och åren efter
upp detta vilket emellertid avvisades av utrikesutskottet med moti-
veringen att ELF inte infriade for svenskt stöd, eftersom
någon rekommendation om detta inte från
Utanför Afrika är det befrielserörelserna i Indokina man riktat
mot. Också har är det vänsterpartiet Kommunisterna som har gått ut starkast med förslag om stöd till Sydvietnams nationella befrielsefront (FNL), senare till den provisoriska revolutionära regeringen (PRR) i vietnam; till Kambodjas nationella befrielserörelse (FUNK), senare till Kam- bodjas nationella enhetsregering (GRUNK); samt till den patriotiska fronten i
Också socialdemokratiska riksdagsledamöter har motionerat till mån for utvidgat stöd till dessa motståndsrörelser - och senare till de regeringar
som dessa bildat, eller ingått i, efter maktövertagandet i de tre Det
humanitära bistånd som utgått, kanaliserades som namnts från början indirekt
Mittenpartierna har avstått från att motionera for ökat stöd till dessa motståndsrörelser, men Moderata Samlingspartiet har till en del mycket starkt motsatt sig stöd till en av de regimer, som hade sitt ursprung i en av befrielserö- relserna, och har kritiserat regeringen for bristande balans vad avser stödet till Vietnam, bl a i motioner och reservationer i
Det humanitära biståndet till befrielserörelserna har i någon grad varit anpassat till olika prioriteringar och behov hos de olika rörelserna, men har till största delen bestått av varuleveranser for befrielserörelsernas civila verksam- het - utpräglat humanitärt bistånd, såsom medicinsk utrustning, livsmedel och filtar, men också stöd inom utbildningssektorn, lantbrukssektorn och till varu-
distribution i form av materiel och Det har rått bred enighet om
denna form av stöd i riksdagen. vänsterpartiet Kommunisterna har emellertid
karakteriserat den som och argumenterat for att stödet till
befrielserörelserna skulle ges utan villkor beträffande De
övriga partierna i riksdagen har tagit skarpt avstånd från denna beskrivning av biståndsvillkoren.
En del av det svenska biståndet till befrielserörelser och flyktingar undan rasförtryck i södra Afrika har, som nämnts, kanaliserats genom internationella och mellanstatliga organisationer. Från svensk sida har man också tagit initia- tiv i FN-sammanhang, for att engagera världsorganisationen och dess fack- organ starkare for ett direkt stöd till befrielserörelserna i södra Afrika. Sådana
initiativ har också i någon liten utsträckning fatt i detta
sammanhang var det mittenpartierna som pressade på Sverige
har bl a gett bidrag till FN-organisationernas verksamhet till detta ändamål. Den formella grunden for att ge bidrag till befrielserörelserna har hela tiden varit resolutioner i FN som Sverige har kunnat stödja. Detta har varit utslags- givande for vilka organisationer som kunnat få motta stöd - motioner om stöd till ELF avvisades t ex med den motiveringen att denna grund saknades. Däremot är det svårt att se att FN-rekommendationerna kan ha påverkat prioriteringen av de olika befrielserörelserna. Grunderna till prioriteringen framgår inte heller av regeringens propositioner, eller utrikesutskottets utlå- tande i detta sammanhang. H ä r har endast begränsningar dragits fram - t ex
att de organisatoriska for en tillfredsställande användning av
biståndsmedlen måste Afrikanska enhetsorganisationen (OAU)
och dess kommitté for befrielserörelser har nästan inte alls dragits in i det hela i samband med svenskt bistånd till befrielserörelserna - varken som formedlare av bistånd, som ett organ som legitimerar biståndet, eller som normgivare for prioriteringen av På denna punkt skiljer sig de svenska riktlinjerna från d e norska, som förutsätter att en befrielserörelse ska vara godkänd av O A U for att motta bistånd, och som också ger tillfalle till att kanalisera biståndet genom O A U .