Principer och riktlinjer G r innehåll forst i och med att d e tillämpas. Hur statsmakterna begagnat koncentrationsprincipen och riktlinjerna for val av nya mottagarländer for bilateralt svenskt bistånd och for fördelningen av biståndet på huvudmottagarländerna kartläggs i följande kapitel. I detta avsnitt är avsikten att kartlägga dels hur statsmakterna motiverat val av nya program- länder på 1970-talet, dels hur de politiska partierna har ställt sig till de olika valen och till fördelningen av det bilaterala biståndet på gamla och nya
programländer. uppmärksamheten har inte varit fördelad på de olika
länderna - biståndet till några länder har varit partipolitiskt omstritt, medan biståndet till andra länder knappast orsakat någon diskussion.
huvudmottagarländerna, förutom de sex ursprungliga. Detta skedde gradvis. Nya samarbetsländer kom också med i kretsen på 1970-talet efter det att samarbete i mindre omfattning hade inletts på 1960-talet antingen inom sekto-
rer som inte under koncentrationsprincipen - i hand katastrofbistånd
och familjeplaneringsbistånd - eller i form av extraordinärt stöd till bistånd i de internationella organisationernas regi. Vi ser forst på de nya programländerna i tur och ordning, och återvänder sedan till de sex ursprungliga huvudmottagar- länderna. Regeringens prioritering av programländerna, såsom denna framgår av de årliga anslagsforslagen, bildar utgångspunkt for partiernas reaktioner. Regeringens prioritering har med några undantag slagit igenom.
Zambia
Det ä r mittenpartierna - forst och främst Folkpartiet - som starkast har argumenterat for att Zambia skulle inkluderas i huvudmottagarkretsen och
senare for att det skulle prioriteras högre bland I två likaly-
dande motioner 1968 hemställde mittenpartiernas ledare om att Zambia skulle bli ett prioriterat land. Dessutom krävde två av Folkpartiets yngre riksdagsle- damöter i två likalydande motioner att Zambia skulle bli huvudsamarbetsland och att den svenska regeringen omedelbart skulle ta kontakt med regeringen i
Zambia for en snabb utbyggnad av det svenska biståndet till Stats-
utskottet konstaterade i detta sammanhang att Zambias biståndsbehov forst och främst avsåg utländsk personal, eftersom landet både hade eftersökta råvarutillgångar och en gynnsam betalningsbalans. Det svenska
ståndet var på väg att en så stor omfattning att Zambia i detta avseende "är
väl med Aret därpå lades liknande
motioner Statsutskottet anslöt sig då till två likalydande motioner från
mittenpartiernas ledare om en ökning av biståndet till Zambia. Man noterade "med tillfredsställelse den alltmer ökande hjälpen till Zambia. En fortsatt utveckling av insatserna anses önskvärd." Men utskottet avstyrkte kravet om att göra Zambia till huvudmottagarland med hänvisning bl a till behovet av en utredning och ett klargörande av kriterierna for val av huvudmottagar- länder.
1970 hade emellertid Zambia blivit Två likalydande motioner krävde att biståndet skulle utvidgas till krediter på mjuka villkor, avsedda for infrastrukturella projekt, och motiverade detta dels med Zambias trängda belägenhet i politiskt och ekonomiskt hänseende, dels med
blockaden som innebar en kostsam omorientering av landets import- och
exportekonomi mot Den rådande situationen medförde stora inves-
teringskostnader for byggandet av vägar, kraftverk och
Även statsutskottet framhöll Zambias utsatta och konstaterade att "Zambia har snabbt kommit att inta en plats bland de länder till vilka Sverige
koncentrerar sina bilaterala Motiveringen för en utvidg-
bruttonationalprodukt, naturresurser, exportintäkter, skuldsättning tillflö- de av utländskt offentligt kapital hade det bättre ställt an andra t ex i Östafrika, men landets utsatta talade for att eventuella ansökningar om svenskt kreditbistånd for infrastrukturella ändamål borde prövas i en positiv anda.
Under de följande åren har Folkpartiet, med stöd från Centern, tryckt for att öka Zambias andel av det bilaterala biståndsprogrammet. Motiveringen har varit uttalat politisk. 1971 motiverades en hemställan om "väsentligt ökat" bistånd utöver planeringsramen (regeringens förslag for det foljande budget-
året samt preliminära uppgifter for de följande två med hänvis-
ning till följderna av Rhodesia-blockaden och närheten till apartheidregimerna
i södra Mittenpartiernas medlemmar av utrikesutskottet framhöll
dessutom i en reservation samma år att Zambia väl svarade mot d e vedertagna kriterierna for val av huvudmottagarländer - landet hade en regering som allvarligt strävade efter ekonomisk och social utjämning och hade realistiska förutsättningar for att öka den allmänna utvecklingstakten om man fick bistånd utifrån. De framförde kritik mot att riksdagens uttalande om beredvillighet att ge kreditbistånd till Zambia inte hade
Pressen fortsatte 1972 - bl a med krav om att biståndsvolymen skulle föras
upp på samma nivå som biståndet till de östafrikanska Man fann
det inte tillräckligt a t t utrikesutskottet hänvisade till en successiv och betydan-
de ökning av biståndet till mittenpartierna ansåg att ökningen
skedde alltför och refererade också till Zambias ekonomiska sårbar-
het som en följd av de fallande
Regeringen upp denna utveckling året d å den förordade
finansiellt bistånd till Zambia, och tog i övrigt fasta på landets utvecklingsplan,
som betonade landsbygdsutveckling och Pressen från mitten-
partierna om kraftigt ökad biståndsvolym i relation till regeringens förslag
fortsatte emellertid både 1973 och de foljande Som komplement till
tidigare motivering framhöll mittenpartierna 1973 att Zambia konsekvent hade stött afrikanernas krav på lika behandling och likaberättigande i hela södra Afrika och vägrat böja sig for de ekonomiska påfrestningar som Rhodesia-kon-
och FN-sanktionerna 1974 motiverade regeringen ökat bi-
stånd till Zambia bl a med landets utsatta och strategiska i södra Afrika, och sade sig vilja bidra till landets ansträngningar att öka sitt ekonomiska H ä r återfinns huvudargumentet for ett växande svenskt bistånd till Zambia. Upprepade gånger har man understrukit att landet har stora naturtillgångar och en relativt god ekonomi, men att det var ett svenskt mål att stödja landets politiska och ekonomiska oberoende av d e vita regimerna i Det har emellertid inte hela tiden rått total uppslutning kring denna stånd- punkt. 1975 framlade Moderata Samlingspartiet en motion med förslag om en nedskärning på 10 mkr i förhållande till regeringens förslag. Partiet framhöll att Zambias exportinkomster motiverade en nedtrappning av det finansiella bi-
Botswana
Biståndet till Botwana inleddes med stöd av "undantagsklausulen" i
trationsprincipen från 1966 - att länder utanför prioritetsländerna kunde motta
bilateralt bistånd d å detta stod i med svenska utrikespolitis-
ka intressen. Biståndet till Botswana - och till och Swaziland - har
genomgående motiverats med att man ville bidra till att landets
möjligheter att frigöra sig politiskt och ekonomiskt från den sydafrikanska apartheidregimen. Botswana inkluderades på en lista över 1 1 koncentrations- länder i statsverkspropositionen 1970.
'
Som kommer att framgå av följande kapitel var biståndet till Botswana ytterst blygsamt på 1960-talet och i början av 1970-talet. Också vad gäller Botswana var det i hand mittenpartierna som tryckte på for att öka biståndsvolymen. I två motioner hemställdes 1971 om ökade belopp for swana, och motiveringen var uttryckligen politisk: följdverkningarna av Rho- desia-konflikten, närheten till apartheidregimen i södra Afrika och landets
beroende av Trots att utrikesutskottet konstaterade att biståndet
till Botswana skulle en betydande framhöll mittenpartiernas
medlemmar i en reservation att ett betydligt större bistånd ä n det som angivits av SIDA borde lämnas till Botswana. Folkpartiet och Centern återkom till saken de följande åren - 1975 tillsammans med Moderata Samlingspartiet.
Biståndsvolymen ökade också, så att regeringen 1976 kunde konstatera att Sverige var Botswanas största biståndsgivare och att Botswana var det land som per capita mottog mest svenskt bistånd - med tonvikt på undervisning, vattenförsörjning, vägbyggnad, byutveckling och boskapsskötsel. Motiveringen for biståndet var bl a att stödja landets strävan till ekonomiskt och politiskt oberoende, främst från Sydafrika och Rhodesia.
Cuba
vänsterpartiet Kommunisterna tog 1969 initiativet till att Cuba skulle bli nytt
svenskt återkom året därpå med ett förslag om
mkr till Cuba. 1970 motionerade också socialdemokratiska riksdagsledamö- ter for att det svenska utvecklingssamarbetet med Cuba under de foljande åren successivt borde ges en väsentligt större omfattning. Statsutskottet framhöll att erfarenheterna från de multibi-insatser på Cuba som hade igångsatts eller var under planering skulle bilda grundvalen for en bedömning av lämpligheten av direkta eller indirekta insatser i större skala. Man fann att Cubas behov av
tekniskt bistånd var stort och detta till en del på som väl till
for svenska insatser. Utskottet konstaterade att sådana insatser kunde ha
sociala utjämningseffekter i linje med en av for svensk
biståndspolitik. Man framhöll vidare att Cuba lidit stora avbräck på grund av den ekonomiska isolering landet hade utsatts for, och att FN-organens bistånds- insatser i landet var ringa. Biståndet från andra länder, främst Sovjetunionen,
syntes dock vara betydande. Utskottet ställde sig generellt positivt till motio- nerna, även om man av principiella skäl inte kunde uttala
Redan vid denna tidpunkt var Moderata Samlingspartiet negativt till bi- stånd till Cuba. Partiet erkände att Cuba hade lidit avbräck på grund av den ekonomiska isoleringen. Man betonade emellertid att landet hade mottagit
mycket betydande bistånd från andra länder, och med andra u-länder
kunde uppvisa en avsevärt högre BNP per I en serie motioner och
reservationer i utrikesutskottet under de följande åren gick partiet emot bistånd till Cuba, i första hand utifrån den principiella motiveringen att svenskt bistånd främst borde gå till de fattigaste u-länderna och att andra u-länder hade större behov av svenskt bistånd a n Cuba.
Under flera år avvisade utrikesutskottet denna argumentation från Modera-
ta Biståndet ökade från år till å r - aven om det från början
inte skedde i samma takt som Vänsterpartiet Kommunisterna Bi-
ståndet påbörjades 1969170 och utbetalningarna belöpte sig till 2,2 resp 5,5 mkr de följande två budgetåren, för de därpå följande åren avsattes 20, 35, 45 resp 60
Regeringen konstaterade 1974 att Cubas brist på konvertibel valuta utgjorde ett allvarligt hinder för landets utvecklingsansträngningar. Därför gavs det svenska biståndet som importstöd, främst till undervisnings- och
Industriutveckling blev ett nytt område året men detta
motsatte sig
1976 föreslog regeringen att biståndet till Cuba skulle öka till 70 men
blev ensamma om detta i utrikesutskottet. Moderata Samlingspartiet önskade avveckla biståndet till Cuba, Centern ville reducera bidraget med 30 mkr och
ville också avveckla så snart ingångna avtal hade fullföljts,
medan Folkpartiet fann förslaget om ökning omotiverat och menade att samar- betet efterhand borde ges ett annat innehåll än bara bistånd. I en gemensam reservation gick mittenpartierna in för en minskning av anslaget för 1976177 till
40 mkr. framhöll de att de fattigaste u-länderna borde ges förtur, och Cuba tillhörde de mest utvecklade u-länderna. De fann att en successiv avveck- ling av biståndet till Cuba borde ske samtidigt som innebörden av ett bredare kulturellt och handelspolitiskt samarbete klargjordes i samråd mellan de två ländernas myndigheter.
Utrikesutskottet - dock begränsat till dess socialdemokratiska medlemmar -
konstaterade 1976 att d å Cuba hade valts till svenskt programland hade detta skett med tillämpning av de riktlinjer för länderval som riksdagen hade antagit och som fortfarande gällde. "Biståndet till Cuba har bidragit till landets egna ansträngningar att åtadkomma social och ekonomisk utveckling och utjäm- ning. Det har vidare bidragit till att minska den ekonomiska isolering som Cuba i viss utsträckning fortfarande ä r utsatt Man medgav att de indikativa planeringsramarna förutsatte riksdagens godkännande från å r till år men framhöll, att även om det inte rörde sig om folkrättsligt bindande
ser, borde ömsesidiga planeringen icke frångås utan att utomordentligt starka skäl förelåg. Utskottet underströk att utvecklingssamarbetet måste
drivas på lång sikt. Man hänvisade till att regeringen hade tagit avstånd från all utländsk inblandning i Angola, men inte funnit någon grund till att frångå de föreliggande planerna for utvecklingssamarbetet med Cuba. Utrikesminis-
tern hade framhållit i riksdagen att det svenska inte får göras beroen-
de av ett lands utrikespolitiska ställningstagande eller åtgärder, eller bli ett påtryckningsmedel for att påverka u-ländernas utrikespolitik.
Utrikesutskottet ansåg emellertid att det fanns anledning att se det svenska utvecklingssamarbetet med Cuba inom ramen för det bredare samarbete mel- lan de båda länderna som höll på att växa fram. Biståndet hade bidragit till att intensifiera handelsforbiiidelserna och de svensk-kubanska kontakterna hade ökat på en rad områden. "Det finns därför goda förutsättningar for att den dag en nedtrappning av biståndet till Cuba blir aktuell - något som bör ske forst
sedan en varaktig förbättring i landets har kunnat konsta-
teras - låta detta successivt avlösas av ett vidgat samarbete i andra
I riksdagen gick emellertid lotten regeringen emot i fråga om biståndet till Cuba.
Bangladesh
Inbördeskriget i samband med att det tidigare önskade bilda en
egen stat medförde ett avbrott i de etablerade biståndsförbindelserna med Pakistan. Sverige lämnade katastrofbistånd, och denna nödhjälp gled över i återuppbyggnadsstöd och utvecklingsbistånd till den nya staten Bangladesh. Före delningen gick en betydande del av det svenska biståndet till Pakistan till
projekt i Bangladesh blev svenskt programland 1972. Landet var
inte medtaget i 1972 års statsverkspropositions översikt över möjliga nya pro-
gramländer, men utrikesutskottet fogade det till Men redan innan
dess hade biståndet varit omfattande- ca 22 procent av det bilaterala bistånds-
flödet (105 mkr) - och biståndet de närmast följande åren låg också på
en hög nivå. och uppgick det till resp 75 mkr, och
regeringen föreslog en planeringsram för på 80
Folkpartiet önskade 1974 öka denna planeringsram med 20 Utrikes-
utskottet konstaterade i detta sammanhang att Bangladesh mottog långsiktigt svenskt utvecklingsbistånd av omkring samma storlek som det katastrofbistånd som hade utgått tidigare budgetår, och att Sverige stod for drygt 5 procent av landets samlade bistånd. Utskottet förutsatte att regeringen skulle lägga fram förslag om en ytterligare höjning av biståndet, såvida erfarenheterna från det praktiska samarbetet motiverade detta. 1975 ökade regeringen planerings- ramen till 100 mkr, samtidigt som man framhöll att det kunde bli nödvändigt att därutöver ta katastrofmedel i anspråk. I utrikesutskottet fick regeringspar-
tiet stöd av Moderata men mittenpartierna önskade höja
biståndsvolymen med 25 1976 föreslog regeringen en oförändrad bi-
ståndsvolym, men tillfogade att "Situationen i Bangladesh gör dock förutsätt-
partiet anslöt sig till anslagsframställning som innebar en ökning med 12
Vietnam
Också biståndet till Vietnam inleddes som katastrofhjälp. I
konstaterades att ett visst humanitärt bistånd utgått via Röda korset till offren för kriget i Vietnam, och vid krigets slut "bör vi vara beredda att effektivt bistå
Vietnams folk i dess Följande å r framhöll rege-
ringen att biståndsinsatser på många områden borde bli aktuella efter fientlig-
heternas upphörande i Vietnam. vänsterpartiet Kommunisterna föreslog då
att Vietnam skulle bli men detta avstyrktes av statsut-
skottet med hänvisning dels till behovet av utredningar och ett klargörande av kriterierna för val av mottagarländer, dels till vad regeringen hade uttalat om framtida bistånd till Vietnam i statsverkpropositionen, och dels till att dessa insatser förutsattes ingå i en samlad nordisk eller internationell
Utskottet gav uttryck för sin tillfredsstallelse över regeringens uttalande om framtida biståndsinsatser efter fientligheternas upphörande och förutsatte, att de skulle komma att bli av betydande storleksordning utan att detta skulle behöva gå ut över planerade insatser i andra
På 1970-talet uppstod emellertid raskt en polarisering, dels i anslutning till biståndets fördelning mellan Nord- och Sydvietnam, dels i anslutning till fördelningen mellan saigonregeringen i Sydvietnam och Sydvietnams proviso- riska revolutionära regering (PRR). vänsterpartiet Kommunisterna motione- rade för ökade anslag till DRV och PRR. Moderata Samlingspartiet argumen- terade för en gemensam fördelning av biståndet mellan nord och syd, och mellan Saigonregeringen och PRR, med udden riktad mot den faktiska fördel- ningen.
Utbetalningarna av svenskt bistånd till Vietnam utgjorde budgetåret 70 17 mkr - ca 6 procent av det bilaterala biståndet. Humanitärt bistånd till Demokratiska Republiken Vietnam inleddes 1965, och hade sammanlagt kommit upp i 20 mkr fram till den 1 juli 1970. Våren 1970 antogs en finansiell ram på 225 mkr for den följande treårsperioden, varav 25 mkr skulle utgå årligen i humanitärt bistånd och 50 mkr årligen till återuppbyggnadsbistånd vid krigets slut. Ett avtal ingicks med Rödakorsorganisation om an- vändningen av det humanitära biståndet för 1969170 och det följande budget-
året - varuleveranser på gåvovillkor. skulle utgå i
form av krediter på mjuka villkor. I Sydvietnam begränsades enligt regeringen möjligheterna att förmedla humanitärt bistånd av det rådande stridsläget - 3
mkr i form av medicinsk utrustning hade förmedlats genom Svenska Röda korset och Rödakorsföreningarnas förbund i
Någon omfattande strid om själva biståndsvolymen till Vietnam har inte rum, även om det inte har rått full uppslutning kring regeringens förslag hela tiden. vänsterpartiet Kommunisterna har tryckt på för en ökning av anslagen
om en snabbare ökning av biståndet både till DRV och Både utrikesutskottet och regeringen har i stort sett ställt sig positiva till dessa motioner, och biståndet ökade - de åren särskilt till DRV, men efterhand
också till 1970 framlades förslag från en moderat riksdagsledamot om
avslag for regeringens förslag om bistånd till DRV och två år senare framlades ett om att ökningen av biståndet till Vietnam skulle hejdas till dess
sakkunniga hade prövat 1974 motionerade en av partiets riksdagsle-
damöter om att biståndet till DRV skulle överföras till krisdrabbade i 1975 gick partierna ut med större tyngd - både Moderata Samlingspartiet och Centern önskade reducera regeringens anslagsforslag vad
gällde DRV med mkr, dvs till det belopp SIDA hade
Det största enskilda projekt som svensk biståndsforvaltning har givit sig i kast med - skogsindustriprojektet Bai Bang - planerades i Nordvietnam. De preliminära kalkyler som regeringen lade fram 1974, gick ut på att utgifterna troligen skulle komma att överstiga 500 mkr. Sverige skulle bestrida den
Övervägande delen av Aret därpå beräknades
projektet till 770 mkr, varav 150 mkr som reserv for prisökningar. Det skulle genomföras under loppet av fem år, och vara avslutat
Redan 1974 uppstod det ansatser till partipolitisk strid om
jektet. I ett särskilt yttrande framhöll Moderata Samlingspartiets medlemmar
av utrikesutskottet att ett ställningstagande till projektet borde upp-
skjutas till dess tillfredsställande garantier att det skulle komma att fungera bra Partiet återkom 1975 med förslag om att förhandlingar skulle inledas med den nordvietnamesiska regeringen for att få denna att snarast möjligt överta ansvaret for genomförandet av projektet, bl a for att minska riskerna for
en icke överskådlig Också Centern ställde sig skeptisk till
projektet, som man menade stod i strid med d e målsättningar som borde vara vägledande for det svenska biståndet. Tusentals människor som tidigare hade utnyttjat projektområdena drevs bort och det hade negativa ekologiska, regio- nalpolitiska och sociala konsekvenser. Allt borde göras for att motverka sådana
Utrikesutskottet tillbakavisade dessa tankar med hänvisning till promemoria som SIDA hade
Fördelningen av biståndet mellan DRV och Sydvietnam, och inom
vietnam mellan områden under resp Saigonregeringens kontroll, utsattes
som nämnts for stark kritik från Moderata Samlingspartiet. 1969 stödde stats- utskottet ett uttalande från utrikesministern om att Sverige skulle försöka