Grundskolans kursplaner, modern konstmusik och populärkulturer

Lgr 62, som vilade på diskussioner och värderingar präglade under 40- och 50- talen, börjar gälla höstterminen 1962. Det är året före den brittiska popvågen svepte över Sverige. Ungdomars möjligheter till eget musikskapande aktualiseras, åtminstone utanför skolan, med de nya betydelser som

popgruppernas eget komponerade material får. Många ungdomar bildar själva egna grupper och börjar spela. Repertoaren hämtas huvudsakligen från engelska och nordamerikanska förebilder, men flera grupper inspireras att göra egna låtar. Kursplanen revideras under ett årtionde präglat av stora förändringar i det offentliga musikutbudet och ungdomars livsstilar. Den så kallade generationsklyftan diskuteras, liksom det pågående kriget i Vietnam, medborgarrättsrörelsen i USA, kolonialstaternas frigörelse och det kalla krigets konflikter. Inom vissa delar av populärkulturerna radikaliseras såväl innehåll som musikaliska uttryck när dessa frågor behandlas och speglas i musiken.

Under 60-talet väcker också den samtida konsten och konstmusiken uppmärksamhet med Moderna museets och musikföreningen Fylkingens offentliga verksamheter. I de institutionernas regi presenteras kompositörer som exempelvis John Cage och Iannis Xenakis samt dansaren Merce Cunninghams dansgrupp. Happening och performance blir inslag i museets verksamhet och internationella representanter för den samtida (avantgardistiska) konstmusiken och dansen bjuds in att medverka. Bild-ljud-textinstallationer och andra resultat av samverkan mellan olika konstformer och konstnärer inom poesi, teater, dans, musik och film visas och konstens funktioner och uttryck diskuteras. (Karlsson, Kihlander & Åstrand, 1998). Integration och samverkan mellan olika konstarter och sökande efter nya uttrycksformer präglar en stor del av uttrycken samtidigt som mer konventionella konstuttryck och funktioner ifrågasätts. De ökade internationella kontakterna och den offentlighet som ges verksamheterna bidrar också till intresset för liknande kulturella yttringar. Sverige beskrivs som en av de ledande nationerna vad gäller elektro-akustisk musik under 60- och drygt halva 70-talen. (Hultberg, 1994). Olika uttryck som exempelvis text-orddiktning, bildspel, multi-screenvisningar, experimentell improvisationsmusik och högtalarkonserter prövas. I musikföreningen bildas under 60-talet arbetsgrupper för experimentell musik teori, datoriserad musik (forskning, teknisk utveckling, estetik), elektronmusik och en språkgrupp (text-ljud kompositioner). Grupperna inkluderade ickemedlemmar i föreningen och gav tillfällen för unga kompositörer att lära sig mer om sådana uttryck. Kurser gavs också i komposition och kompositionsteori, teknik och estetik i ny musik. En viss kritik av den ensidiga betoningen på klassisk musik i kulturlivet liksom farhågor angående mediateknologins utveckling och möjliga betydelser för populärkultur och nöjesindustri nämns av några av medlemmarna i föreningen (Hultberg, 1994).

1965 års musikutbildningskommitté uppmärksammar ungdomens ökade intresse för musik och deras eget musicerande och menar att lyssnandet och spelandet har en positiv effekt på människors gehörsutveckling i landet. ”Populärmusiken är den största satsning av gehörspåverkan på lång sikt bland vuxenlyssnarna, som hittills varit möjlig att göra”, skriver kommittén (SOU 1968:15, s. 20). Ett

problem för folkfostran i musik är att den mer kvalificerade musiken är svårare att motivera till upprepat lyssnande. Ungdomarnas intresse stimuleras och de känner sig motiverade att om och om igen lyssna intensivt och engagerat. De lyssnar för att uppfatta melodisk variation och flerstämmighet. De analyserar och identifierar harmoniska förlopp för att återge sina erfarenheter i eget musicerande. De får en ständigt växande repertoar samtidigt som de bedömer kvalitet och gör ställningstaganden vad gäller spelsätt, arrangemang och instrumentering. De får också, enligt utredningen, intensiva musikupplevelser från sin egen musikvärld och popmusicerandet ger möjligheter för dem att utveckla sitt gehör och sitt gehörsspel (ibid., 20f). Kommittén diskuterar detta i relation till folkfostran och skolan. Den menar att vi kanske måste ”acceptera påståendet att den enklaste visa kan ge samma intensiva upplevelse som en symfoni” och att denna upplevelse tillsammans med ungdomarnas behov av musikalisk kontakt och aktivitet kan vara utgångspunkt för ett utvecklingsarbete (SOU 1968:15, s. 23). Blivande lärarna bör ha en gehörsutbildning och behärska improvisation och gehörsspel, kunna skapa intresse, musikupplevelser och erfarenheter från alla olika former av musik och musicerande. De bör också i sin utbildning få en positiv attityd till olika musikyttringar och vara öppna för olika musikformer, dock utan att behöva gå utanför sin personliga livsstil.

Kursplanen (Lgr 69) kommer att gälla under ett decennium då många ungdomars intresse för olika former av populärmusik uttrycks i eget musicerande. Några centrala musikgenrer inom ungdomskulturerna under perioden är exempelvis den så kallade progressiva musiken, proggen, heavy metal och punk. Även dansmusik avsedd för de så kallade diskoteken intresserar många ungdomar liksom fusionsmusik där olika musikstilar blandas. Inom såväl musikrörelsen som punken framhålls ett eget skapande av musik som både värdefullt och möjligt. Hårdrocken inspirerar också nya grupper av ungdomar att själva börja spela och att själva göra musik. Nyheter i Lgr 69 är ökningen av olika musikstilar som kan studeras i skolan och den starkare betoningen av att låta elevernas intressen och erfarenheter av musik också från sin fritid komma till tals i klassrummet (s. 146). Ungdomsmusiken behandlas som något läraren bör ta hänsyn till i sin undervisning. Nyheter under rubriken skapande i den gällande kursplanen är dock uteslutande relaterade till den moderna konstmusiken. Mer aktuell vägledning för ett praktiskt närmande till ungdomars musicerande på sin fritid med musik i klassrummen ges i olika utgåvor av läromedel. I den kommande kursplanen, Lgr 80, återspeglas en kritik av kommersialiseringen av samhället och kulturen som musikrörelsen och punken samt 60- och 70-talets kulturdebatt artikulerat. Det egna musikskapandet knyts som huvudmoment i kursplanen till vissa samtida populärmusikaliska yttringar. Det motiveras som ett motstånd mot kommersialiseringen av musiken och som ett medel för aktivitet och yttrandefrihet.

Under 80- och 90-talen präglades musikscenerna av en rad olika stilar som hip hop, rap och heavy metal, garagerock, house, techno, klubbmusik, soulmusik, blues och så kallad world-music, samt olika blandningar mellan dessa. Inslag av plötsliga uppsving för äldre tiders populärmusik som 60-tals pop, punk och disco kunde också märkas. Utvecklingen av media och datorteknik gör också att tillgången via Internet till olika sorters musik ökar under 90-talet. Inom de traditionella medierna radio och TV ökar utbudet. Sedan 1985 ökade volymen radio med mer än 400%, varav popmusik upptog en stor del av sändningarna, särskilt efter avregleringarna av radiosändningarna under början av 1990-talet fram till och med slutet av 90-talet (Ds 1999:28, s. 49f). I TV-mediet tillkom också fler kanaler, som exempelvis MTV och Z-TV, i vilka innehållet dominerades av musik.

Flera olika musikstilar som attraherade ungdomar under 40- och 50-talen inspirerade till att ungdomar började spelade och bildade egna orkestrar. Sådana orkestrar bildades när jazzen var populär och från slutet av 50-talet under den tidiga rocken. Kanske ännu större betydelse för det egna spelandet fick popmusiken under 60-talet. Ett stort antal orkestrar bildades av ungdomar och såväl här som inom den senare så kallade musikrörelsen fanns en vilja att göra egen musik. Liknande idéer finns också i punken som slog igenom 1976. Vid sidan av den gitarrbaserade hårdrocken kom den att betyda mycket också för det fortsatta amatörmusicerandet. Punkarnas yttre provocerande symboler, deras syn på samhället och den för många upprörande musiken lyckades inte på samma sätt direkt vinna gehör i skolsammanhang. Förmodligen är detta idag lättare att acceptera, åtminstone genrens musikaliska uttryck. Den tidiga popens och punkens musikuttryck lever kvar i musikutbudet om än i förändrade former (new wave, post-punk, tillsammans med exempelvis metal, rap, reggae och techno). Den populära visan i form av hårdrockens ballader eller skivförsäljnings- och topplistornas ”lugna låtar”, utgör i dag en inte oväsentlig del av grundmaterialet för elevernas skapande i klassrummen. Ungdomars intresse för pop- och rockmusik i olika former har säkert haft stor betydelse för förändringar av innehållet i musikundervisningen mot mer instrumentalspel och musicerande i ensembleform. Deras kunskaper och erfarenheter från eget fritidsmusicerande i olika grupper och från den frivilliga musikundervisningen har förmodligen bidragit till att påverka undervisningens innehåll och former.