Skapande och omsorgen om eleven

Undervisningen i musik avser att frigöra individen på olika sätt. Det som skall frigöras är elevens spontana uttryck, fantasi, rörelser eller skapandeförmåga. I klassrummet skall möjligheter ges för eleven att ge utlopp för sitt aktivitetsbehov, sin fantasi och skaparlust och för sina egna uttryck. I omsorgen om eleven ingår att ta hänsyn till hans/hennes förutsättningar och intressen. Målen för denna omsorg om eleven berör förutsättningarna för undervisningen i skolan och riktas mot elevens framtida vuxenliv.

En grund för utvecklingen av elevens personlighet, utgörs av de förutsättningar hon har. De skall uppmärksammas och utvecklas i skolan genom lärarens ledning. De fria och spontana uttrycken i rörelser, sång och musik som eleven haft som barn skall vara utgångspunkter för arbetet i skolan. Där skall de förädlas och formas som en förberedelse för vuxenlivet. I personlighetsbildningen ingår att förstå musik (på rätt sätt), att ha ett levande intresse för musik och att kunna använda sig av musik på olika sätt. Det gäller att förstå emotionella uttryck inte bara i musik utan i de olika konstarterna och mer generellt i socialt umgänge med andra. Det gäller även att kunna ge uttryck för egna erfarenheter, känslor, åsikter, idéer eller kunskaper. Skapandet används som medel för utvecklandet av kunskaper både i och om musik. Skolan och lärarna har ett ansvar för elevens utveckling för vilken musiken och musikämnet i skolan sägs spela en viktig roll.

I omsorgen om eleverna ingår att sörja för tillfällen där individen kan utvecklas tillsammans med andra. Flera av de övningar som föreslås i skapandet har avsikter riktade mot den enskilde individens kunskaper och färdigheter, varav flera är relaterade till individen i sociala sammanhang. Eleven skall i de skapande övningarna tränas i att komma med egna förslag, leda andra och uppöva självsäkerhet. De skapande övningarna tränar att våga ge uttryck för egna tankar, idéer och känslor inför andra och att kommunicera dem på olika sätt. I de skapande övningarna skall eleven också, genom att lära sig mer om musikens uttryck och egna reaktioner inför den, lära känna igen och förstå andras uttryck likaväl som sina egna. De avspännings- och kontaktövningar som ingår i fortbildningsprogrammen (RoS) med så kallat fritt skapande under 70- talet, prövas även i verksamhet inom grundsärskolan (Oberg, 1976). Här ingår tolkningar av ljudpartitur, transformering av klanger till ord och rörelse, spegelövningar samt andra fria rörelser till musik i samverkan med andra konstarters uttryck. Gruppdeltagarnas aktivitet och träning av egna initiativ, begreppsbildning, upplevelse- och uttrycksförmåga individuellt och i det sociala sammanhanget är centralt. Flera av aktiviteterna beskrivs som användbara även i för- och grundskolans lägre stadier.

I skolans omsorg om eleven ingår att eleven skall må bra och uppleva trivsel och glädje samt att han/hon ges möjligheter att arbeta med intresseväckande uppgifter i olika arbetsformer. Skapandet är en del av detta. Det innehåller en mängd skiftande verksamheter och elevaktiviteterna är många gånger möjliga att utföra både enskilt, i grupp- eller i helklass. Skapandet kan också ingå i undervisning i enlighet med läroplanernas förslag till samlad undervisning, tematiska arbeten och intresseområden.

Skapandet ger som många andra aktiviteter i musikämnet möjligheter till kontroll av enskilda elevers färdigheter och kunskaper. När elever exempelvis har svarat på en uppgift med rytmdiktat eller har hittat på rytmer eller melodier själva, är det ”en utmärkt form för kontroll att låta eleverna efteråt komma fram och skriva, eller låta dem anteckna övningen i sina böcker” (Glaser, 1945, s. 28). Också vid demonstrerandet av elevernas egna alster ges sådana tillfällen. I en förberedande övning då eleverna skall göra en egen klassvisa sägs i Min visa att ”givetvis kan man inte genast börja med att ’göra egna visor” (Petersson, 1962, onumrerad sida motsv. s. 34). Först skall eleverna göra spontana improvisationer i form av lekar. Ett sådant arbetssätt ger läraren ”en god kännedom om barnens olika möjligheter. Men det skall vara en pigg och lustig lek. Ingen hård kritik! Uppmuntran och beröm behövs. De blyga skall få mod. Alla hämningar skall lösas” (Petersson, 1962, onumrerad. s. motsv. s. 35). I övningarna skall läraren med varsam hand föra eleverna fram mot de uppsatta målen med hjälp av sin kännedom om elevernas förutsättningar från de lekfulla övningarna.

I handledningen till Vi och våra visor1 står i kapitlet” Individuell förmåga – ett tillfälle till iakttagelser” att:

Vad vi vid bedömningen av de enskilda prestationerna ska uppmärksamma är om barnen har eller inte har förmåga att med balans och största lätthet återge visans rytmiska mönster på ett sådant sätt att man får ett intryck av något organiskt sammanhängande, flytande och svepande. För barnen får vår situation framstå som en spännande lek med rytmen, men vi själva tecknar oss till minnes de iakttagelser vi gjort. Säkert får vi anledning att i undervisningen ägna ett eller annat barn ökad uppmärksamhet och ökad omsorg. (Härén, 1958/70, s. 33)

Vid bedömningen ingår musikaliska värderingar av estetisk art. Nivån på elevens färdigheter och förståelse av ett musikaliskt förlopp kan också enligt boken spåras i elevernas ansiktsuttryck när de musicerar. Sådana musikaliska kvaliteter bör, enligt texten, noteras för bedömning och betygsättning, men också som stöd för lärarna att kunna hjälpa eleverna på bästa sätt.

I flertalet av de läromedel under 70-talet som behandlar skapande blir omsorgen om eleverna särskilt tydlig. Den märks i övningar som avser att stärka dem som individer, exempelvis avslappningsövningar i samband med musiklyssnande och rörelseövningar där kroppskännedom och kroppskontroll ingår. Även kontaktövningar som skall hjälpa eleverna att bli frimodiga och känna sig trygga tillsammans med andra ingår (SÖ, 1971b; SÖ 1971/72; Oberg & Tjäder, 1973a); RoS 3a). Samtidigt innehåller dessa övningar moment av skapande karaktär.