Hållbarhet i ett ekologiskt perspektiv

Begreppet ”hållbar” förekommer i många sammanhang numera; det talas om hållbar utveckling, hållbar tillväxt och hållbara samhällen. Det torde inte råda något tvivel om att det finns starkt skilda uppfattningar om vad ”hållbarhet” bör innefatta vad gäller sociala och samhälleliga system. Men kan man utifrån naturvetenskapen slå fast några grundläg- gande principer för vad begreppet ”hållbarhet” måste inbegripa?

Av beskrivningen av levande system ovan förstår vi, att ”ekologisk hållbarhet” inte kan syfta på ett statiskt eller absolut ”sluttillstånd”. Arter och ekosystem förändras kontinuer- ligt och störningar av systemen har alltid förekommit. Snarare bör vi förstå ekologisk hållbarhet som ett relativt och processorienterat begrepp, som innebär att systemen och subsystemen interagerar i en dynamisk balans men samtidigt besitter en stabilitet och buffertkapacitet, som vi tidigare hänvisat till som resiliens. Om begreppet ”ekologisk hållbarhet” sålunda kan relativiseras, är det därmed inte sagt att det inte skulle finnas vissa fundamentala principer som måste vara uppfyllda.

En annan övergripande princip som systemsynen utmynnar i, är att ekologisk hållbarhet måste innefatta ”hållbara relationer” mellan system och subsystem. Närmare bestämt: subsystemen måste interagera på ett ”klokt” sätt i förhållande till det omgivande och övergripande supersystemet av vilket det beror och är en del. Detta är en central princip beaktat samhälleliga system, vilka inte sällan uppfattas och agerar som vore de i förhållande till ekosystemen separata eller överordnade system. På lång sikt måste subsystem alltid bete sig som subsystem, både för sin egen och för supersystemets

överlevnad (jfr. avsnitt 2.1-2.2). Som Eco-Eco gruppen161 _{uttrycker det: ”In the ecological}

economic perspective development is sustainable when the economic systems are adjusted within the framework of the overall finite global system”.162

Utifrån ovanstående allmänna resonemang kan vi urskilja ett antal övergripande principer för ”ekologisk hållbarhet”. Dessa kan sammanfattas med följande minnesvänliga

nyckelord:

Nyckelord – ”Ekologiskt hållbar utveckling”

Source – Sink

Surface – Scale - Stock maintenance System – Subsystem

Safety margin Supportive

Källor: efter bl.a. Lundberg och Olsson 1992; Folke och Kåberger (red) 1991; Odum 1993; Günther och Folke 1993.

161 _{Eco-Eco gruppen, grundad 1984 i Stockholm, syftar till tvärvetenskaplig forskning i gränslandet mellan}

ekonomi och ekologi. Se bl.a. hemsidan för Beijer international institute of Ecological Economics: www.beijer.kva.se/index.html.

Source – Sink: Ekologiska ”handelsregler”

De samhälleliga subsystemen är som vi sett beroende av ett ständigt utbyte av materia och exergi med omgivningen. Detta utbyte sker i form av införsel av olika resurser (bränsle, mat, sötvatten, etc.) och utförsel till omgivningen (avloppsvatten, ”molekylso- por”, avfall). De naturresurser som samhället gör anspråk på kan delas in i följande kategorier:163

• FLÖDESRESURSER. Genom solinstrålningen direkt och ständigt nybildande resurser. Dessa kan i sin tur delas in i två kategorier, bland annat baserat på hastighe- ten i nybildningen:

Direkta flödesresurser. Dessa utgörs av resurser som är relativt direkt kopplade till

solinstrålningen. Exempel: solljus, vindenergi, vattenkraft, vågkraft, jordvärme.

Indirekta flödesresurser. Resurser från olika former av levande bestånd som alstras

av och därmed utgör omvandlingar av solinstrålningen. Exempel: ved, spannmål, kött, energiskog. Kallas även beståndsresurser eftersom de är förbundna med produk- tionen i biologiska system.

• LAGERRESURSER. Resurser som endast finns i begränsade mängder och som nybildas mycket långsamt i ett mänskligt perspektiv. Exempel: fossila bränslen, mineraler, malmer, kärnbränsle.

Utifrån denna resurskategorisering och ett långsiktigt systemekologiskt perspektiv kan vi dra några viktiga implikationer, ett antal generella utbytesvillkor eller ”handelsregler” för samhällelig resursanvändning:

Source – Källa – Uttag

Uttag av resurser från omgivningen måste ske på ett sätt som är kvantitativt och kvalitativt hållbart. För de olika resurstyperna innebär det:

Uttag av lagerresurser kan endast ske sparsamt och måste på lång sikt i princip upphöra.

Resursanvändningen måste organiseras i kretslopp som är så slutna som möjligt.

Uttag av flödesresurser måste ske i en takt och omfattning som möjliggör nyproduktion i

systemen, samt på ett sätt som inte skadar ekosystemen i övrigt. Detta innebär, för indirekta flödesresurser, att samhället måste anpassa uttaget – ”skörden” – till beståndens långsiktiga produktionsförmåga samt att denna inte får undergrävas genom ohållbara brukningsmetoder.

Uttag av direkta flödesresurser är mindre utsatta för kvantitativa begränsningar, emedan dessa är rikt förekommande och snabbt nyskapande. Emellertid måste även här resursut- taget ske på ett sätt som inte skadar ekosystemets förmåga att tillhandahålla den

önskvärda resursen eller i övrigt innebär störningar med negativa effekter.

Sink – Assimilering – Återförande

Enligt termodynamikens principer motsvaras samhällets resursimport i ett långsiktigt perspektiv av en stor mängd exporterad energi och materia, men i former där energins kvalitet är degraderad och materian ofta i en mera utspridd och otillgänglig form. Exempel på detta är bilavgaser, hushållssopor, spillvärme och avloppsvatten.

Lika viktigt som det är att anpassa uttaget av resurser, är det därför att anpassa återföran-

det. Ekosystemens förmåga att assimilera de mänskliga systemens restprodukter är

begränsade i både kvantitativa och kvalitativa avseenden. Således måste de kvantitativa mängderna ligga inom ramen för systemens assimileringskapacitet och återförandet ske på ett sätt som systemen inte kvalitativt skadas av.

”Rätt sak på rätt plats” är ett talspråkligt uttryck, som med tillägget ”rätt mängd på rätt sätt” kan sägas illustrera dessa viktiga grundprinciper. På samma sätt som ”naturresurser” är värdefulla för att de representerar koncentration, ordning och kontrast, är ”förorening- ar” och ”miljöproblem” problematiska för att de ofta innebär att ämnen hamnat i skadliga mängder på olämpliga platser i naturen.164 Sammanfattningsvis är det inte bara fråga om att anpassa typen av och storleken på resursuttagen, utan dessutom om att ta hänsyn till systemens förmåga att omhänderta och assimilera samhällets restprodukter, samt att beakta risken för negativ kvalitativ påverkan på ekosystemen.

Kretsloppsprincipen

Kretsloppsprincipen utgör en förenande länk mellan source- och sinkproblematiken i ett samhälleligt perspektiv. Denna princip framställs ofta som den slutgiltiga lösningen på naturresursexploatering och miljöproblem: visionen om ”kretsloppssamhället”, illustrerad i figur 2:11.165 _{Några absoluta och perfekta kretslopp existerar emellertid inte i naturen,}

än mindre i samhället. Detta blir uppenbart när vi beaktar fysikens lagar som beskriver hur energins kvalitet degraderas samt hur även materiens oordning tenderar att öka. När det gäller kretslopp av materia i natur och samhälle har vi sålunda inga exempel på hundraprocentiga kretslopp. Däremot uppvisar många ekosystem, särskilt efter en långvarig succession och mognad, en imponerande förmåga att närma sig slutna materialkretslopp. Detsamma kan tyvärr inte sägas gälla för det moderna samhällets resursanvändning. Visserligen cirkuleras en del ämnen och material, men generellt präglas samhället av linjär resurshushållning (se figur 2:12). Exempel på hur värdefulla naturresurser infogas i logistiska system som ömsom utarmar, ömsom ackumulerar eller läcker resursen i fråga, är tyvärr alltför vanliga. Ett exempel är den i hög grad linjära hanteringen av kväve och fosfor inom jordbruk, livsmedelsindustri, distribution, konsumtion samt avlopps- och avfallshantering.166

164 _{Lundberg och Olsson 1992:31.}

165 _{Om kretsloppsprincipen i ekosystem och samhällssystem se t.ex. Odum 1993; Tiberg 1993; Kretsloppsde-}

legationen 1997.

166 _{Se t.ex. Günther, F. 1997. ”Hampered effluent accumulation process: Phosphorous management and}

Figur 2:11. Resursomsättningssystem för ett samhälle - Kretsloppsprincipen Källa: Kretsloppsdelegationen 1997:30.

Figur 2:12. Resursomsättningssystem för ett samhälle - Linjär resurshantering Källa: Kretsloppsdelegationen 1997: 29.

En viktig aspekt i resonemang kring kretsloppsprincipen, är den ackumulation av

produkter, material och ämnen som representeras av samhälleliga strukturer och ”förråd” som byggnader, infrastruktur, inventarier och lager. Från denna ”teknomassa” sker alltid, i högre eller lägre grad och på olika lång sikt, olika former av läckage och utsläpp, om inte annat i form av restprodukter och avfall i livscykelns slutled. Dessutom är ett visst mått av exergiförbrukning förknippad med dessa processers samtliga led.167

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att samhället för att uppnå ekologisk hållbarhet måste närma sig kretsloppsprincipen genom att beakta alla aspekter av resursomsättning- en: från import till systemet, via användning till den slutliga exporten till omgivande supersystem. En jämförelse kan göras med livscykeltänkandet inom den integrerade produktpolitiken (jfr avsnitt 1.13 under ”Livscykelanalyser”). Det räcker inte att beakta kvantitativa och kvalitativa aspekter av import och export, utan lika viktigt är att granska mellanliggande led, såsom användningens former och effekter.

Surface – Scale – Stock

Om vi ovan har fokuserat på hur uttag, användning och återförsel av resurser bör organiseras, är ett annat viktigt perspektiv att beakta resursanvändningens skala. ”Vi har bara en jord” är lätt sagt, men vad implicerar det för ett ekologiskt hållbart samhälle? Begreppen scale och surface är nyckelord som antyder dessa övergripande begränsning- ar: att planeten Jorden måste betraktas som ett ändligt och i vissa avseenden slutet system, inte bara i betydelsen ändliga resurser och begränsad förmåga att assimilera samhällets restprodukter, utan också i betydelsen en begränsad yta.

Att planeten har en begränsad yta må vara ett trivialt påstående, men människans anspråk på jordytan är idag inte försumbar. Tvärtom utgör ”the scale issue” en central problema- tik i diskussionerna om en globalt hållbar utveckling. Enligt vissa beräkningar är mellan 20 och 40% av den globala nettoproduktionen från landekosystemen idag ianspråktagna för mänskliga aktiviteter.168 _{Dessa aktiviteter inbegriper allt från storstäder, bostadsområ-}

den, industriell produktion och vägar till jordbruk, skogsbruk och råvaruutvinning. Till detta ska läggas exploateringen av vattenekosystemen som aktualiserats av diskussionen om fiskekvoter och fiskemetoder.

Även här måste vi beakta kvalitativa aspekter. Exempelvis räcker det inte med att de areella näringarna kvantitativt balanserar uttag och återförsel, utan det måste även tas kvalitativ hänsyn, så att brukandet sker med metoder som inte skadar systemens

kvalitativa egenskaper och långsiktiga produktionsförmåga. Konkreta exempel på detta är återförsel av näringsämnen och upprätthållandet av god jordstruktur i jordbruket, vård av sötvattenresurserna samt bevarandet av den biologiska mångfalden.

167 _{Azar et al. 2002 sid 57 ff.}

168 _{Folke och Kåberger (red) 1991:288 hänvisande till bl.a. Vitousek, PM. Ehrlich, PR. et al. 1986. ”Human}

Appropriation of the Products of Photosynthesis”. BioScience, 36:368-373; Wright, DH. 1990. ”Human Impacts on Energy Flow through Natural Systems, and Implications for Species Endangerment”. Ambio, 19:189-194.

Dessa principer för ekologisk hållbarhet kan även uttryckas i termer av ”stock maintenan-

ce” eller ”maintenance of the natural capital”.169 _{Om vi med den s.k. ekologiska} ekonomin betraktar ekosystemen som ett naturens kapital, vars avkastning vi åtnjuter i form av naturresurser och de livsuppehållande ekosystemens tjänster, följer att villkoret för hållbarhet är att detta naturkapital inte systematiskt degraderas, vare sig kvantitativt eller kvalitativt, utan bibehålls eller rentav utvidgas/utvecklas jämfört med nuvarande tillstånd.

Sammantaget står mänskligheten inför den fundamentala begränsning som sammanfattas i begreppet ”global carrying capacity”. I biologiska sammanhang definieras bärkraft (carrying capacity) såsom antalet organismer eller mängden biomassa som ett givet ekosystem kan försörja.170 För människan är begreppet något mer komplicerat, eftersom det inte bara utgår från volymen av resurser respektive individer. Dels kan människan påverka bärkraften, åtminstone i ett lokalt eller regionalt perspektiv, genom exempelvis jordbruk, djurhållning och industri. Dels varierar intensiteten i resursförbrukningen och rumsanspråken kraftigt mellan olika samhällsgrupper, alltför tydligt exemplifierat av skillnaden mellan den rika och fattiga världens levnadsstandard. För människan som art definierar därför William Catton bärkraftsbegreppet i termer av: ”the volume and intensity of use that can be sustained without degrading the environment´s future suitability for that use.”

Även om bärkraft i ett mänskligt perspektiv således inte utgör en exakt och statisk konstant, så står hon dock inför en ”global carrying capacity” som i det långsiktiga perspektivet måste betraktas som begränsad. Även om människan i det kortsiktiga och lokala perspektivet kan påverka bärkraften, så står hon inför det obestridliga faktum att planeten Jorden är ett kvantitativt begränsat och dessutom kvalitativt känsligt system. Kärnfullt sammanfattas detta av Herman Daly och J.B Cobb: ”Hence, it is impossible for any sub-system, the human included, to expand indefinitely in a finite world”.171

System – Safety– Supportive

Med tanke på de komplexa och interdependenta egenskaper som präglar både samhälleli- ga system och ekosystem, samt på de känsliga ”optimeringsproblem” som ovanstående ”sink-source-scale”- resonemang föranleder, är det naturligt att vi bland ytterligare nyckelord för ekologisk hållbarhet återfinner: försiktighet, säkerhetsmarginaler samt en attityd som vi kan kalla ”supportive”. Den så kallade försiktighetsprincipen är numera flitigt åberopad i miljöpolitiska sammanhang. Resurs- och miljöproblematiken karaktäri- seras av globala och komplexa samband, i vilka det föreligger stora risker för irreversibla skador på de livsuppehållande systemen. Vår kunskap om ekosystemens resiliens är behäftad med stor osäkerhet. Därför måste en ”ekologiskt hållbar utveckling” inbegripa

169 _{Folke och Kåberger (red) 1991:286 ff.}

170 _{Stycke om bärkraft från Odum 1993:158-60. Citat från Catton, WR. 1987. ”The worlds most polymorphic}

species: Carrying capacity transgressed two ways”. Bioscience, 37: 413-419.

171 _{Folke och Kåberger (red) 1991:86 citerande Daly, HE. Cobb, JB. 1989. For the Common Good:}

Redirecting the Economy Toward Community, the Environment and a Sustainable Future. Boston: Beacon

försiktighet och säkerhetsmarginaler. Samhällen måste således anpassa karaktären och skalan på deras aktiviteter så att de säkerställer tillräckligt säkerhetsutrymme och buffertkapacitet i relation till omgivande supersystem.

Det sista nyckelordet, supportive, står för något som många skulle hävda snarast är en etisk och moralisk ståndpunkt: att människan måste agera med en ”samarbetande attityd”, snarare än en konkurrerande eller exploaterande, i förhållande till andra arter och

omgivande ekosystem. Andra hävdar att upprätthållandet av ”supportive relations” inte bara ska ses som en moraliskt förpliktigande inställning, utan som en grundläggande egenskap hos de arter och system som lyckas överleva och utvecklas. Exempelvis menar James Lovelock – välkänd för sin ”Gaia-teori”– och Frank Golley att:172

Sustainable development calls for maintenance of the dynamic capacity to respond adaptively, which is a property of all successful species and societies. Life contin- ues to exist since life has always adapted successfully to and modified the envi- ronmental conditions of the planets´s surface (Lovelock 1979, 1988). Thus, it is the vigor and creativity of life that maintains the planet, and our ethical position would be to support this capacity in every way possible. It is directly in our self interest to do so (Golley 1990).

Utifrån dessa tankegångar skulle vi kunna säga att de livsuppehållande ekosystemen i sig utgör kraftfulla modeller för ekologisk hållbarhet. De samhälleliga systemen har alltså möjlighet att lära av och härma ekosystemens principer och processer, något som också tillämpas inom exempelvis ekoteknik och ekologisk ekonomi. Som Robert Costanza, ekologisk ekonom, uttrycker det:173

Ecological systems are our best current models of sustainable systems. Better understanding of ecological systems and how they function and maintain them- selves can yield insights into designing and managing sustainable economic sys- tems.

172 _{Folke och Kåberger (red) 1991: 289 refererande Lovelock, J. 1979. Gaia: A New Look at Life on Earth.}

Oxford University Press; Golley, FB. 1990. ”The Ecological Context of a National Policy of Sustainabil- ity”. Ur: Aniansson, B. Svedin, S. 1990. Towards an Ecologically Sustainable Economy. Report from a Policy Seminar. Stockholm: FRN. Sid 15-25. Om Gaiateorin se avsnitt 2.2 under ”Levande system”.

173 _{Folke och Kåberger (red) 1991:283 refererande Costanza, R. 1989. ”What is Ecological Economics?”}