IPP som strategi för hållbar produktion och konsumtion

CENTRALA TEMA inom IPP Helhetssyn och integration Hållbar produktion Hållbar konsumtion Ekonomisk tillväxt

Styrmedel för genomförande av IPP

Vi har i detta kapitel fokuserat på den enskilda människan och hennes livsvillkor i det moderna samhället. Syftet har varit att diskutera hennes möjligheter och svårigheter inför en omställning till hållbara produktions- och konsumtionsmönster. Som avslutning ska vi mera specifikt diskutera den integrerade produktpolicyn (IPP) i relation till ett humaneko- logiskt perspektiv med personen som utgångspunkt.

Helhetssyn och integration

Den integrerade produktpolicyn syftar till att utifrån en helhetssyn utveckla strategier för hållbara produktions- och konsumtionsmönster. Inom de pågående diskussionerna kring IPP framförs att ett långsiktigt mål bör vara att ytterligare förstärka den integrerande ambitionen (Se avsnitt 1.14). Exempelvis föreslås att det fokus på miljöaspekter som IPP för närvarande har kan kompletteras och integreras med andra aspekter såsom kvalitet, säkerhet, hälsa, arbetsmiljö, rättvisekrav, m.m. Denna tanke är tilltalande, eftersom potentialen är en verkligt integrerad produktpolitik som förmår omfatta såväl miljövård och resurshushållning som sociala och etiska hänsyn.

Som framhållits i kapitel 3 kan strategin dock ej betraktas som fullt ”integrerad” förrän analys och policy överskrider nationella och regionala gränser och anlägger ett globalt perspektiv. För närvarande kan man inte tala om en verkligt integrerad produktpolitik eftersom en stor del av världsbefolkningen är utesluten från den. Visserligen finns ambitionen att anlägga en helhetssyn och påpekas behovet av internationellt samarbete och global tillämpning, men likväl kvarstår att den integrerade produktpolitiken är en EU- baserad policy vars räckvidd är knuten till EU-nationernas överstatliga och mellanstatliga samarbete. De människor som berörs av IPP kommer i första hand att vara européer tillhörande världsbefolkningens resursstarka grupper, den globala medelklassen. Utanför står flera miljarder människor i världens semiperiferi och periferi. Huruvida deras levnadsförhållanden och arbetsvillkor inom det globala produktionssystemet kommer att påverkas av en tillämpad IPP återstår att se. Föga sannolikt är dock att den fattigaste miljarden i Syd, den grupp som brottas med grundläggande frågor om överlevnad dag för dag, kommer att kunna kallas ”integrerad” i den integrerade produktpolitiken.

Även inom de rika länderna, inklusive EU:s medlemsländer, finns stora samhällsgrupper som är resurssvaga och socialt utsatta. Dessa grupper behöver inte i första hand styrmedel för hållbara konsumtionsmönster utan en generell välfärdspolitik som möjliggör en rimlig materiell levnadsstandard och social trygghet. Här kan anknytas till de ”tre pelare” som en hållbar utveckling sägs bygga på: en ekologiskt, ekonomiskt respektive socialt hållbar

utveckling. Även om vi i kapitel 2 visat att de ekologiska och livsuppehållande systemen utgör grundläggande ramvillkor måste de ekonomiska och sociala dimensionerna beaktas. Europeiska medborgare kommer knappast att applådera en ambitiös miljöpolitik om de samtidigt upplever nedmontering av sociala trygghetssystem, arbetslöshet, social

segregering och ekonomisk otrygghet. För de mest utsatta grupperna i Europa behövs inte främst miljömärkning, miljöskatter eller miljöutbildning utan rimliga bostäder, möjlighet till utbildning och arbete samt tillgång till hälsovård och offentliga trygghetssystem. I den mån kraven på välståndsutveckling för dessa grupper, i Nord men framför allt i Syd, kan komma att vägas mot en hållbar miljöpolitik är det osannolikt att miljöfrågorna kommer att väga tyngst. Därför måste den politiska debatten och en långsiktig miljöpoli- tik förr eller senare utmynna i en diskussion om globala fördelningsfrågor, ekologiska

fotavtryck och ”rättvist miljöutrymme”. Miljöargument kan inte användas som broms för

konsumtion i Syd förrän Nord på allvar har städat upp runt egen dörr. Som vi har sett i avsnitt 3.6 avslöjar en närmare granskning av s.k. MiljöKuznetskurvor att vägen dit fortfarande är mycket lång.

Aktör och ansvar – Strategier och styrmedel

Att skapa hållbara produktions- och konsumtionsmönster är en ytterst komplicerad och långsiktig uppgift. Det räcker att beakta de systemekologiska kraven för hållbarhet (avsnitt 2.3) för att inse att livsstilen i de rika länderna måste ifrågasättas i grunden. Exempelvis har det beräknats att utsläppen av koldioxid behöver minska med över 50% för att undvika globala klimatstörningar.425 _{Sådana villkor ställer onekligen stora krav på}

de ekonomiska och samhälleliga subsystemens förmåga till anpassning och reglering. Är målet vidare att alla ”tre pelare” ska beaktas – ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar utveckling – talar vi om en förändringsprocess av revolutionär omfattning.

Trots detta sätter den europeiska miljöpolitiken, inklusive den integrerade produktpoliti- ken, i hög grad sin tillit till den ”ekologiska moderniseringens” synsätt och strategier: fortsatt ekonomisk tillväxt, teknisk utveckling och marknadsorienterade drivkrafter (Jfr avsnitt 1.1 och 3.2). I Agenda 21:s anda ligger fokus också på den individuella och lokala nivån och stor vikt läggs vid frivillighet, samråd och samverkan. Den enskilda männi- skan, hennes livsstil och roll som konsument och medborgare betonas. Denna miljöpoli- tiska strategi väcker en rad frågor om realism, räckvidd och möjligheter liksom om

ansvar, prioritering och åtgärdsområden: Vilka nivåer och aktörer är strategierna

inriktade på? Är strategierna realistiska i förhållande till problemens omfattning? Finns det en risk för felprioriteringar, att man ”silar mygg och sväljer kameler? Finns det en risk att man lägger ansvar på aktörer som saknar möjligheter att hantera detta ansvar, en ”ansvarsdumpning” från politisk nivå till enskilda producenter och konsumenter? Som konstaterats tidigare i detta kapitel framhåller allt fler forskare att förutsättningarna för individuella och sociala förändringsprocesser i hög grad består i att skapa stödjande

och underlättande strukturer och system för miljövänligare livsstilar. Så länge grundläg-

gande tekniska, ekonomiska och politiska strukturer inte är förenliga med principerna för

425 _{Svenska riksdagens miljökvalitetsmål för koldioxid är en halvering av utsläppen till 2050. Se t.ex}

en hållbar utveckling kommer en aldrig så motiverad och informerad människa att

misslyckas med sina välmenta försök att skapa en hållbar livsstil. Med tanke på typen och omfattningen av åtgärder som behövs för att skapa hållbara produktions- och konsum- tionsmönster måste vi fråga oss om det är realistiskt att fokusera på enskilda människors livsstil och konsumtion. Det är exempelvis tveksamt om det rimligt att sätta sin tillit till den enskilde konsumentens förmåga, tid och intresse att skaffa fullständig information och göra ur en mängd aspekter - säkerhet, hälsa, miljö, etc. - verkligt omsorgsfulla produktval. Inte heller kan det enskilda hushållet förväntas vara kapabelt och motiverat att utforma en ekologiskt hållbar avfallshantering. Stödjande strukturer måste tillhanda- hållas genom politiska beslut och åtgärder som exempelvis reglerar kemikaliemarknaden, förebygger uppkomsten av avfall och utformar tekniska system och ekonomiska

incitament för återanvändning och återvinning. Prioriterade områden bör således vara strukturer och aktörer inom livscykelns tidiga led: produktutveckling, råvaruutvinning, produktionsprocesser, transporter och distribution. Detta sagt utan att förringa miljöan- passning av livscykelns senare led såsom konsumentens produktval eller avfallshanter- ingen.

Sammantaget leder detta till slutsatsen att strategier för hållbar produktion och konsum- tion, inklusive den integrerade produktpolitiken, måste förmå anlägga ett strukturellt

perspektiv såväl i analyser som i strategier. En effektiv miljöpolitik behöver fokusera på

stora och viktiga aktörer i tidiga och centrala led av produktens livscykel. Prioriterade

och specificerade åtgärdsprogram måste utarbetas som kan utmana starka strukturer och

aktörer, något som inte sällan kommer att innebära målkonflikter och motstridiga

intressen. En politik för hållbara produktions- och konsumtionsmönster kommer inte

enbart att handla om gemensamma intressen, aktörssamverkan och frivillighet, utan oundvikligen också konfrontationer och konflikter med mera kortsiktiga och sektorsspeci- fika intressen. De politiska och näringslivsanknutna röster som förespråkar maximal ekonomisk tillväxt, expansiva transportsystem och global frihandel kan knappast

förväntas instämma i alla delar av kraven på en ekologiskt och socialt hållbar utveckling.

Ansvaret för en hållbar utveckling delas visserligen av ett flertal aktörer, men ansvaret för

en kraftfull europeisk miljöpolitik ligger med nödvändighet inom den politiska sfären. Det behövs en stark politisk röst för att driva dagens miljö- och rättvisefrågor: politiskt mod att lyfta upp frågorna på dagordningen samt uthållighet och förmåga att driva dem från ord till handling. Den integrerade produktpolitiken riskerar annars att stanna vid ett retoriskt, symboliskt och ytligt program, bestående mera av stora ord och ambitioner än reella resultat. Ytterst ligger förmodligen avgörandet hos allmänopinionen och den parlamentariska demokratins möjligheter, d.v.s. mera hos väljaren än hos konsumenten. Dagens miljöpolitiska strategier har visserligen tagit intryck av modern humanvetenskap- lig forskning om den enskilda människans drivkrafter och möjligheter att delta i

förändringsprocesser för en hållbar utveckling. Den konventionella synen på människan som en rationell aktör – ”The Economic Man” – står alltmer utmanad. Storskaliga informationssatsningar framstår knappast längre som tillräckliga för att skapa motivation och incitament till hållbara förändringsprocesser. Men fortfarande framhålls miljöinfor- mation, miljöutbildning och ekonomiska incitament som centrala styrmedel. Genom ett integrerat ”paket” av styrmedel ska aktörer göras medvetna, informerade och ekonomiskt

och/eller juridiskt motiverade att genomföra miljöanpassningar. Genom alla aktörers sammanlagda handlingar förväntas strukturer och system genomgå en förändring i riktning mot en hållbar utveckling.

En av slutsatserna i denna rapport – baserad på systemekologiska ramvillkor, den globala rättviseproblematiken samt den enskilda människans begränsade handlingsutrymme – är emellertid ett djupt tvivel inför sådana förhoppningar. För det första är kriterierna för en ekologiskt hållbar utveckling av en sådan omfattning att de svårligen kan uppnås genom frivilliga, informativa och marknadsdrivna styrmedel. Tilltron till våra möjligheter till fullständig överblick, effektiv resursförvaltning och kontroll av globala ekosystem – en ”miljömanagement” i planetär skala – kan i grunden ifrågasättas. För det andra kommer de globala rättvisekraven inte lättvindigt att kunna inordnas i strategier som hänvisar till ”gemensamma intressen” och ”win-win lösningar”. Den rika världens produktions- och konsumtionsmönster är idag otillgängliga för en majoritet av världsbefolkningen, vare sig vi tänker på ekologiska eller ekonomiska och politiska barriärer. För det tredje strider tilltron till en förnuftsstyrd miljöpolitisk strategi mot grundläggande insikter om människans drivkrafter samt om hennes begränsade möjligheter att som enskild aktör förändra grundläggande samhällsstrukturer.

Avslutande reflektion

Svårigheterna att skapa en ekologiskt och socialt hållbar utveckling kan verka överväldi- gande. Tilltron till såväl den politiska vägen som till enskilda människors frivilliga livsstilsförändringar kan svikta. Samtidigt gör detta också frågan till en av de mer spännande i vår tid. Här finns möjligheter till reflektioner över den moderna människans livsvillkor och hur dessa på ett bättre sätt skulle kunna förenas med både ekologisk och medmänsklig hänsyn, liksom med personliga och existentiella behov och drömmar om ”det goda livet”. Att inbjuda en människa till reflektion över sitt liv och sin vardag fordrar mera än enkelriktade uppifrånstrategier. Det kommer i hög grad att handla om att skapa förutsättningar för det som Geller kallar ”actively caring”: att människor aktivt bryr sig om förhållanden utanför sin närmaste sfär och är beredda att medverka i förändringspro- cesser för kollektiva och långsiktiga mål. Inbegripna i en sådan förändringsprocess kommer oundvikligen frågor om människosyn, natursyn och världsbild att vara. Hur vi betraktar och umgås med varandra och naturen kommer inte att sakna betydelse, varför behovet av ”levande kunskap” och sinnenas och känslans erfarenheter kan upprepas. Frågor om gemensamma värderingar, moral och etik behöver också ingå i seriösa samtal om en hållbar utveckling.

Att skapa en hållbar utveckling innebär i grunden att ställa frågor om ”det goda livet” i ett

rums- och tidsperspektiv som inbegriper solidaritet med biosfären som helhet och med kommande generationer. Av avgörande betydelse blir våra möjligheter att förstå och

tydliggöra de globala och långsiktiga konsekvenserna av våra lokala och kortsiktiga val, i kombination med samhälleligt organiserade möjligheter och incitament att välja globalt och långsiktigt hållbara alternativ. Detta kräver framför allt en mycket stark moralisk – för att inte säga existentiell – övertygelse om hållbarhetsfrågornas betydelse, såväl hos beslutsfattande politiker som hos enskilda medborgare.

Slutord

Helhetssyn på hållbar produktion och konsumtion

Vi har i denna rapport rört oss kors och tvärs över det vetenskapliga landskapet och prövat ett brett spektrum av perspektiv på hållbar produktion och konsumtion. I kapitel 1 presenterades IPP-förespråkarnas egen världsbild, präglad av en stark tilltro till mark- nadsekonomins och teknikens möjligheter att förverkliga en ”hållbar utveckling”. Vi har noterat att dessa policyresonemang uppvisar påfallande litet av den tvekan – vare sig inför hur målsättningen skall definieras eller inför hur den skall förverkligas – som präglar såväl den allmänna debatten som den akademiska forskningen på området.

I första delen av kapitel 3 föreslog vi att detta kan förstås utifrån ett vetenskapsteoretiskt och vetenskapssociologiskt perspektiv. IPP-förespråkarna har utkristalliserat en egen

diskurs med specifika avnämarintressen och därför också specifika gränser för vad som

får/kan sägas/tänkas. Ett diskursanalytiskt perspektiv innebär att det analyserade språkbruket betraktas som en form av disciplinering eller maktutövning, vars främsta grund är uteslutandet av kritiska invändningar. Makt handlar i icke liten utsträckning om undermedvetna försanthållanden. Denna tolkning skall inte ses som en konspirationsteori, utan som en saklig iakttagelse av hur politik och kunskapsproduktion är sammanvävda i vår tid, som i alla mänskliga samhällen.

I kapitlen 2 – 4 utforskade vi flera möjliga invändningar gentemot IPP-förespråkarnas grundantaganden om marknadsekonomins och teknikens möjligheter. Utifrån resursteo-

retiska och systemekologiska principer konstaterade vi i kapitel 2 att hållbarhetsproble-

matiken är betydligt allvarligare, mera djupgående och mera svårlöst än vad IPP-

resonemangen ger sken av. Den miljöekonomiska begreppsapparaten ger ofta intryck av att uppfatta de ekologiska systemen som underordnade ekonomin, snarare än tvärtom, och ekonomiska processer som generativa och cirkulära snarare än dissipativa, linjära och irreversibla.

I den senare delen av kapitel 3 vidareutvecklade vi det maktanalytiska perspektivet genom att tolka IPP:s världsbild som ett lokalt perspektiv, som liksom miljöekonomin och nationalekonomin i stort utgår från det enskilda företagets eller den enskilda nationens intressen. Endast genom att utesluta världssystemets periferi ur blickfånget är det möjligt att dra slutsatsen att IPP-förespråkarnas recept kan förverkliga en ”hållbar utveckling”. Utifrån en kombination av argument från fysisk resursteori, världssystemteo- ri och ekologisk ekonomi föreslog vi att ekonomisk tillväxt och teknikutveckling inom en sektor av världssystemet torde implicera ökad resursutarmning och miljöbelastning i andra. Vad som lokalt i världssystemets centrum kan uppfattas som ”avmaterialisering” av ekonomin kan i själva verket vara uttryck för en global miljöbelastningsförskjutning. I kapitel 4, slutligen, kontrasterar vi IPP-strategins implicita och i våra ögon förenklade

människosyn med den betydligt mera komplexa bild som sociologi och psykologi kan

erbjuda. Med hänvisning till de många olika faktorer som påverkar moderna människors

val av livsstil och konsumtionsmönster är det svårt att tro att information och förnuftsar-

moderna samhället erbjuder varje ny individ ett existentiellt tomrum och imperativet att fylla det; så länge konsumtion förblir den främsta strategin för att fylla livet med mening kommer köpkraft och resursförbrukning att gå hand i hand.

Dessa synpunkter kan verka nedslående och pessimistiska, men vi betraktar dem som mera förenliga med intellektuell hederlighet än de grundantaganden som genomsyrar befintliga dokument om en ”integrerad produkt policy”. Den fria akademiska grundforsk- ningen kan inte annat än prioritera sådan intellektuell ärlighet, oavsett konsekvenserna för samtida samhällsdebatt. Det måste vara möjligt att kunna presentera en analys av ett omfattande samhällsproblem utan att omedelbart avkrävas en ”lösning”. Den mänskliga historien ger oss hittills faktiskt inget större hopp vad gäller vår förmåga att med samhällelig eller ekologisk ingenjörskonst ”lösa” civilisationernas återkommande ”hållbarhetsproblem”.

Om vi ändå till slut vill anslå en mera optimistisk ton, väljer vi att hänvisa till den globala informationsspridningens långsiktiga möjligheter. För första gången i historien föreligger nu möjligheter för en majoritet av världsbefolkningen att hålla sig underrättad om världens tillstånd, såväl vad gäller miljöproblem som globala fördelningsfrågor. Den politiska viljan att förverkliga en reellt långsiktig och rättvis ”hållbar utveckling” kommer att utkristalliseras i dessa breda lager av världens befolkning, snarare än hos EU:s ekonomiska och teknologiska rådgivare. Hur denna framtida, globala hållbarhets- diskurs kommer att gestalta sig kan vi endast spekulera kring, men det är ju inte omöjligt att delar av EU:s ”integrerade produkt policy” kan visa sig överleva och kunna användas även i ett globalt perspektiv. I så fall bör ju inte arbetet med IPP – sina diskursiva begränsningar till trots – betraktas som förgäves, utan som en idébank bland vars komponenter framtidens miljöpolitik kan hitta några frön till en ”hållbar utveckling”.

Alf Hornborg Professor

Humanekologiska avdelningen Lunds universitet

Referenser

Allison, C. och Carter, A. 2000. “Study on different types of Environmental Labelling (ISO Type II and III Labels): Proposal for an Environmental Labelling Strategy”. Rapport till DG Environment, Europan Commission, av Environmental Resources Management, Oxford.

Allmänna Standardiseringsgruppen STG. Material- och Mekanstandardiseringen MMS. 1996. ”ISO 14 000”. Lägesrapport 4, juli.

Andersson, S. 1998. ”Uppfattningar om miljöanpassningen av universitetet”. Examensar- bete nr 24, Avd för informationslära. Uppsala: Sveriges Lantbruksuniversitet.

Amin, Samir. 1993. ”The Ancient World-systems versus the Modern Capitalist World- system” in The World System, Five hundred years or five thousand? Ed. Andre Gunder Frank and Barry K. Gills. London and New York: Routledge.

Azar, Christian et al. 2002. “Decoupling – past rends and prospects for the future”. Stockholm: Miljödepartementet.

Baker, S. 2000. “The European Union: Integration, Competition, Growth and Sustainabil- ity” ur Lafferty, WM. Meadowcroft, J. Red. 2000. Implementing Sustainable Develop-

ment – Strategies and Initiatives in High Consumption Societies. Oxford University

Press.

Beck, Ulrich. 1992. Risk Society; Towards a New Modernity. London: Sage Publications. Beck, Ulrich. 1998. Vad innebär globaliseringen? Göteborg: Daidalos AB.

Beckman, S. 1992. ”Tröghet, livsstil och miljö” ur: Livsstil och miljö – På väg mot ett

miljövänligt beteende?. En rapport från en konferens på Hässelby slott 18-19 mars 1992.

Antologi utgiven av Naturvårdsverket m.fl.

Bennulf, M. och L. Johnsson. 1993. Miljöpolitik. Lund: Studentlitteratur. Berkhout, F. och Smith, D. 1999. ”Products and the Environment: An Integrated Approach to Policy”. European Environment. Nr 9; 174-185.

Biel, A. 1996. ”Väljer människor att agera miljövänligt?” ur Livsstil och miljö – Fråga,

forska, förändra. Antologi utgiven av Naturvårdsverket m.fl.

Boström, Magnus. 2001. Miljörörelsens mångfald. Lund: Arkiv förlag.

Bright, Chris. 2003. ”A History of Our Future”. Ur State of the World 2003. Ed. Linda Starke. New York and London:W.W Norton & Company.

Bruun, H. 1999. ”Om miljömedvetenhetens villkor i en värld av modernisering” ur

Humanekologiska perspektiv på människans tillvaro. Red. Bruun, H. Gullberg, T.

1999.Nora: Bokförlaget Nya Doxa.

Capra, F. 1996.The Web of Life – A New Synthesis of Mind and Matter. London: Flamingo. An Imprint of HarperCollins Publishers.

Charter, M. 2001. “Integrated Product Policy (IPP) and Eco-Product Development (EPD)” ur Sustainable Solutions, Developing Products and Services for the Future. Sheffield: Greenleaf Publishing.

Daly, Herman E. 1996. Beyond Growth. Boston: Beacon Press.

De La Court, Thijs. 1990. Beyond Brundtland: Green Development in the 1990s. Zed Books Ltd.

Dryzek, John S. 1997. The Politics of the Earth; Environmental Discourses. New York: Oxford University Press.

Duit, Andreas. 2002. ”Staten och hållbarheten” ur Att handla rätt från början; En

kunskapsöversikt om hur konsumtions- och produktionsmönster kan bli mer miljövänliga.

Rapport 5226. Stockholm: Naturvårdsverket.

Eckerberg, K. 2000. ”Sweden; Progress Despite Recession” ur Implementing Sustainable

Development – Strategies and Initiatives in High Consumption Societies. Lafferty, WM.

Meadowcroft, J. Red. 2000. Oxford University Press.

Ekholm, Kajsa och Jonathan Friedman. 1993. “’Capital’ Imperialism and Exploitation in