Systemteoretiska utgångspunkter

System: av gre. systema, helhet

sammansatt av flera delar. (Nationalencyklopedien)

Vi lever i ett ”systemsamhälle” sägs det. Teknik, ekonomi, politik, människa och miljö; allt verkar vara invävt i ett system av samband och beroenden. För att förstå dagens samhällsproblem, såsom frågor kring hållbar utveckling, kan det därför vara fruktbart att ta del av grunderna för systemteorins och systemanalysens synsätt. I boken System – att

tänka över samhälle och teknik presenterar Lars Ingelstam grunderna för systemteorin

och dess tillämpningar i såväl naturvetenskapliga och tekniska som humanvetenskapliga sammanhang.133

Systemteorin har, liksom humanekologin, som en grundläggande ambition att anlägga ett

helhetsperspektiv för att förstå fenomen och processer i natur och samhälle. Det handlar,

menar Ingelstam, om att försöka förstå systemen som helhet, uppifrån och utifrån, snarare än nedifrån och inifrån. Viktigt är också det tvärvetenskapliga förhållningssättet. Teorier och metoder från olika områden tillåts komplettera och befrukta varandra. Exempel på kombinationer av ämnen är biologi och teknik för medicinska tillämpningar respektive matematik och fysik för modeller inom nationalekonomin.

Den moderna systemteorin och systemanalysen utvecklades som vetenskap under 1900- talet.134 _{Det skedde i en tid då den klassiska naturvetenskapen utmanades av bland andra}

Einsteins relativitetsteori, Schrödingers, Bohrs och Heisenbergs kvantteorier samt Gibbs sannolikhetstänkande inom fysiken. Grunden var, som Ingelstam uttrycker det, lagd för en ”probabilistisk” värld, där det faller sig naturligt att beskriva fenomen i form av system och processer snarare än exakta tillstånd och kvantiteter. En förgrundsgestalt inom systemteorin är Norbert Wiener, grundare av cybernetiken, ”styrmansvetenskapen”, vars syfte var att formulera generella matematiska principer för att beskriva system (Cyberne- tics 1948). En annan är Ludwig von Bertalanffy, som bland annat i boken General

Systems Theory försökte skapa en övergripande och generell teori för system och därvid

kompletterade matematiska beskrivningar med verbala modeller (General Systems Theory 1968).

Vad är ett system? En definition ur General Systems Yearbook 1964 lyder: ”A system is a set of objects together with relationships between the objects and between their attrib- utes”.135 _{Ibland används även begreppen ”nätverk” och ”organisation” som något mindre}

teoretiskt krävande synonymer till ”system”. Karaktäristiskt för ett system är följande egenskaper:

133 _{Ingelstam 2002.}

134 _{Stycket från Ingelstam 2002: 29-92.}

135 _{Ingelstam 2002: 18 ff, citat Young, OR. 1964. A survey of general systems theory. General Systems, vol}

• Komponenter och samband. Ett system består av två slags storheter: någon form av komponenter och samband mellan dessa.

• Helhet. Det finns skäl att betrakta dessa komponenter och samband som någon form av helhet.

• System och delsystem. Ofta kan man urskilja delsystem inom systemen. Det större systemet bildar omgivning till det mindre delsystemet. Man talar om en hierarki av system.136

• Avgränsning och omgivning. En systemgräns kan urskiljas mellan systemet och dess omgivning.

• Kommunikation. Någon form av informationsutbyte äger rum inom systemet samt ofta även gentemot dess omgivning.

Viktiga frågor för systemvetenskapen är: Vilka inbördes samband och relationer har systemen? Vilka gränser och relationer med omgivningen har systemen? Hur påverkas och utvecklas system? Vilken form av information utbyts inom systemen och med dess omgivning? Ett relevant exempel på studieobjekt skulle kunna vara hur det politiska och ekonomiska systemet interagerar med det ekologiska inom ramen för exempelvis IPP- strategin.

Frågeställningar kring information och kommunikation inom och mellan systemen tillhör de mer centrala inom systemteorin. System upprätthålls och regleras genom någon form av återkoppling eller regleringsmekanismer. Återkoppling innebär att någon form av signaler från ett system förs tillbaka och i sin tur påverkar systemet. Inom biologin och ekologin rör det sig ofta om biokemiska processer, inom meteorologin om fysikaliska

136 _{Med uttrycket hierarki inom systemtänkandet avses ingen koppling till ”rang”, ”makt” eller liknande, utan}

enbart att delsystemen logiskt sett är relaterade till och ingår i varandra likt ryska dockor. (Se även begreppet ”holarki” under avsnitt 2.2 ).

SYSTEM Avgränsning Omgivning System Delsystem Komponenter Samband Helhet Kommunikation

processer i de globala vädersystemen, medan det inom ekonomin talas om regleringsme- kanismer på ”marknaden”. Principiellt kan man tala om två huvudtyper av återkoppling:

negativ respektive positiv återkoppling, även kallad ”feedback”. Som uttrycken antyder,

leder den negativa återkopplingen till en dämpande eller stabiliserande effekt, medan en positiv feedback förstärker en viss tendens i systemet. I allt från den encelliga bakterien eller människokroppen till insjön eller de globala väderlekssystemen upprätthålls en dynamisk balans med hjälp av sådan positiva och negativa återkopplingsmekanismer.

Kurva 1. Avklingande utveckling – exponentiellt avtagande kurva.

Kurva 2. Linjär utveckling – linjärt ökande funktion.

Kurva 3. Exponentiell utveckling – exponentiellt ökande kurva.

Kurva 4 – 5. Balanserande utveckling - sigmoid eller logistisk kurva.

Figur 2:1. Utvecklingstyper för system - Skisser

Källa: Hubendick 2001:39-52. Lundberg och Olsson 1992.

Olika former av återkoppling och regleringsmekanismer bidrar såväl till systemets förändring och utveckling som till dess stabilitet och integritet. I figur 2:1 illustreras några olika utvecklingstyper som vi kan kalla avklingande, linjärt resp. exponentiellt ökande samt stationär eller balanserande utveckling. I både naturen och samhället hittar vi exempel på processer som antingen avklingar, förstärks eller balanserar i en dynamisk jämvikt. Ibland kan processen betraktas som en störning som kan vara allt från oansenlig och tillfällig till genomgripande och långsiktig. Exempel är sjukdomsförlopp och

epidemier, kraftiga populationsrubbningar i ekosystem eller galopperande inflation. Vanligt i naturliga system är dock, att regleringsmekanismerna sammantaget bidrar till att systemet upprätthåller en dynamisk balans, illustrerat av kurva 4-5 i figur 2:1. Ett konkret

exempel är då en population långsiktigt stabiliseras i förhållande till det omgivande ekosystemets bärkraft.

Enligt systemteorin kan man beskriva de flesta fenomen och processer i både natur och samhälle i termer av system. För att klargöra systemgränser och systemens inbördes relationer, behöver man ofta kategorisera system i förhållande till varandra. Figur 2:2 illustrerar hur en sådan generell kategorisering av systemtyper kan se ut. Under någon form av överordnad systemnivå har inordnats delsystem eller ”systemfamiljer”, som sedan ytterligare kan delas upp. Inom systemekologin, som snart ska introduceras, talar man om systemnivåer i form av subsystem inordnade i omgivande supersystem.

Ovan: Principen för systemnivåer – systemfamiljer Höger: Principen för supersystem och subsystem.

Figur 2:2. Kategorisering av system i systemnivåer och systemfamiljer

Källa: Ingelstam 2002: 26 ff.

Systemens komplexitet kan variera från ”enkla” system med få komponenter och enkla samband, till ”komplexa” system med många komponenter och komplexa samband, skisserat i figur 2:3. Exempel på relativt ”enkla” system återfinns inom fysiska och kemiska experiment, såsom gaser i slutna behållare eller enkla kemiska reaktioner. Exempel på mycket ”komplexa” system är levande organismer, ekosystem eller sociala, ekonomiska och politiska system. Det torde inte komma som någon överraskning att miljöproblematiken handlar om företeelser inom de sistnämnda, komplexa systemen.

Komponenter

Samband Få komponenter Många komponenter

Enkla samband Komplexa samband

Figur 2:3. Kategorisering av system utifrån deras komponenter och samband

Källa: Ingelstam 2002: 24 ff. System A B C A1 A2 A3 C1 C2 C3 Supersystem Subsystem Subsystem

Studier av levande och komplexa system har utvecklats av bland andra Heinz von Foerster genom den s.k. ”andra ordningens cybernetik”: cybernetiken för observerande

system.137 _{Nämnas kan även Francisco Varela och Humberto Maturana som med}

begreppet autopoiesis syftar på hur levande organismer själva skapar och återskapar sin struktur.138 _{Visserligen är levande system alltid beroende av sin omgivning, men de}

utvecklar och upprätthåller också en egen intern struktur, vilket bidrar till det som kan kallas ”identitet” eller ”egenart”.139 _{Dessa självrefererande egenskaper är viktiga att}

beakta om vi vill förstå mänskliga och samhälleliga system. Vi kan aldrig, hävdar Foerster, borste från att den verklighet som människan observerar innehåller henne själv. Det räcker inte med en klassisk objektivitetsprincip: att observatörens egenskaper inte får inverka på hur observationen beskrivs. Den måste kompletteras med en post-objektiv

princip: beskrivningen av observationen skall avslöja observatörens egenskaper. Här

ansluter resonemangen till humanvetenskapernas centrala frågeställning huruvida verkligheten är socialt konstruerad.

En kritisk röst hävdar kanske gentemot systemteorin att en verklig helhetssyn borde leda till ett ifrågasättande av möjligheten att överhuvudtaget urskilja avgränsade system i verkligheten. ”Allting hänger ihop” är ett vanligt uttalande inte minst inom humanekolo- gin. Systemteorin förnekar inte verklighetens enhet på ett ontologiskt plan, men hävdar att det är nödvändigt och fruktbart att analytiskt skilja på olika typer av system och

systemnivåer.140

Gemensamt för flera av systemteorins upphovsmän är att de har ambitionen att skapa generella och övergripande teorier för alla system, ett slags ”överteorier”. Detta är också en av de mer kontroversiella frågorna inom systemtänkandet. Det är exempelvis inte utan kritik som naturvetenskapliga teorier och metoder har tillämpats inom humanvetenska- perna, såsom när man inom nationalekonomi, företagsekonomi och sociologi har tillämpat modeller från matematik och fysik för att förstå människors beteende. 141

137 _{Ingelstam 2002:75 ff. Hänvisn till bl.a. Foerster, H. 1984. Observing Systems 1982, 2:a uppl. Seaside}

Calif.

138 _{Ingelstam 2002. Hänvisning till Varela, F. Maturana, H. 1992. The Tree of Knowledge: The Biological}

Roots of Human Understanding. Boston.

139 _{Ingelstam 2002:162 f.} 140 _{Ingelstam 2002: 23.} 141 _{Ingelstam 2002:149-181.}