DEL I – IPP sedd "inifrån": Förespråkarnas perspekt
1.13 Verktyg och styrmedel
För att genomföra den integrerade produktpolitiken föreslås olika former av styrmedel, verktyg och instrument. Skillnaden mellan begreppet styrmedel och verktyg är, att det förstnämnda i första hand avser en styrande effekt medan det sistnämnda har en
hjälpande och underlättande karaktär. Här väljer vi att beskriva och exemplifiera
styrmedel och verktyg enligt figur 1:9 i följande övergripande kategorier:82
• Administrativa styrmedel • Ekonomiska styrmedel • Informativa styrmedel • Övriga styrmedel
IPP- Styrmedel och verktyg Exempel
Administrativa Obligatoriska: Juridiska styrmedel Lagstiftning Standarder Producentansvar Tillståndsgivning Förbud Rapporteringsansvar Produktstandarder Frivilliga: Standarder
Styr- och ledningssystem Managementsystem
Organisationsorienterade standarder: Miljöledningssystem
Livscykelanalyser Life Cycle Management
Ekonomiska
Styrning av marknaden Ekonomiska incitament
Miljöskatter och avgifter
Överlåtelsebara utsläppsrättigheter Pantsystem
Offentlig upphandling Subventioner och bidrag
Informativa
Obligatoriska:
Krav på information Standarder
Krav på olika typer av miljöinformation såsom
- Miljöaspekter i innehållsdeklaration t.ex. energiförbrukning, miljöbelastning, giftighet.
- Miljörapportering och miljöräkenskaper.
Frivilliga:
Märkning och rekommendationer Miljöinformation
Miljömärkning Miljöuttalanden Miljövarudeklarationer
Rekommendationer för miljöanpassad konsumtion, offentlig upphandling etc.
Övriga
Frivilliga samarbetsformer och överenskommelser
Stöd till miljöanpassad forskning och utveckling Innovationspolitik
Miljöaspekter inom utbildningsväsendet
Miljööverenskommelser
Produktpaneler, nätverk inom olika arbetsområden Pilotprojekt och spridning av goda exempel Miljöanpassad produktutveckling och innovation Miljöutbildning på grundskolenivå och högskolenivå. Figur 1:9.
Efter: Naturvårdsverket 2002 Rapport 5225:64-121; Nordiska Ministerrådet 2000:15 (del 1). Ernst & Young 2000:9.
Administrativa styrmedel innebär att politiska eller andra styrande organ formulerar
regler eller rekommendationer för agerandet. Ekonomiska incitament och marknadsstyr- ning mot en miljöanpassning kan skapas genom ekonomiska styrmedel. Informations-
och utbildningsinsatser är tänkta att höja kunskapsnivån och handlingsberedskapen samt att påverka attityder. Till övriga styrmedel kan man räkna en mängd frivilliga arbetsfor-
mer t.ex. producentsamverkan, nätverk och ”miljööverenskommelser”. Dessa övergripan-
de kategorier kan i sin tur delas upp i obligatoriska respektive frivilliga styrmedel. Gränsdragningen är i samtliga fall diffus. Exempelvis ingår ofta informativa inslag i såväl ekonomiska som juridiska styrmedel. Frivilliga styrmedel kan innehålla en miniminivå som är av obligatorisk karaktär. Standardisering är ett exempel på styrmedel som utgör en blandning av i stort sett alla kategorierna.
Frågan infinner sig om det egentligen finns några avgränsningar för vad som inte kan utgöra ett verktyg inom IPP. Enligt den nordiska POMS-gruppen finns det inte någon sådan definitiv gräns: ”A specific initiative becomes an IPP component as soon as it is implemented on the basis of lifecycle considerations, market orientation and co- ordination with other policies via stakeholder involvement”.83
Följande avsnitt under 1.13 syftar till att översiktligt beskriva, exemplifiera och diskutera olika styrmedel och verktyg inom IPP. Redogörelsen fokuserar främst den svenska IPP- utvecklingen. Kapitlet avslutas därefter med en sammanfattande lägesbeskrivning och diskussion kring IPP:s utvecklingstendenser (Avsnitt 1.14).
Administrativa styrmedel
Juridiska styrmedelÄven om IPP kännetecknas av strävan att bygga på frivilliga åtaganden och arbetsformer, så spelar ändå traditionella juridiska styrmedel en grundläggande roll. Det ömsesidigt förstärkande samspelet mellan tvingande och frivilliga styrmedel betonas. Exempelvis kan lagstiftningens roll vara att sätta minimigränser, medan frivilliga verktyg såsom miljömärkning och miljöledning kan stimulera ytterligare åtgärder.
Det finns enligt studier ett antal faktorer som pekar på behovet av lagstiftning för att genomföra en miljöanpassad produktpolitik:84
• Efterfrågan på marknaden förändras endast långsamt, samt innebär stora osäkerhets- moment och variationer. Lagstiftning behövs för att skapa stabilitet och en grund för den ständiga förbättringsprocess som IPP innefattar.
• Lagstiftning behövs för att klargöra miniminivån och driva på aktörer och branscher som saknar incitament, har dåligt innovationsklimat eller på annat sätt är obenägna att utvecklas. Även små och medelstora företag behöver lagstiftningen som stöd.
• Lagstiftning har visat sig vara en viktig drivkraft för produktutveckling. Samtidigt påpekas att juridiska styrmedel har begränsningar såsom att ibland vara ineffektiva och svåra att kontrollera efterlevnaden av. Regleringar kan innebära ökade kostnader för någon part och påverka branschers lönsamhet och konkurrensförmåga.
83 Nordiska Ministerrrådet 2000:14 (del 1). 84 Naturvårdsverket 2002 Rapport 5225:78ff.
Traditionellt anses även att lagstiftningen inte ska ingripa för mycket i vissa av mark- nadsekonomins friheter och grundprinciper såsom frågor om vilka produkter som utvecklas och efterfrågas.85 En växande begränsning för nationell lagstiftning är att
dagens produktionssystem, handel och konsumtionsmönster i så hög grad har en
internationell prägel. Exempelvis är det svårt att kontrollera och ställa livscykelrelaterade miljökrav på importerade produkter. Betydelsen av internationella förhandlingar och avtal inom t.ex. EU och WTO ökar.86
I Sverige har studier genomförts om hur lagstiftningen kan användas för att förbättra varors miljöprestanda ur ett livscykelperspektiv, samt hur lagstiftningen kan samverka med andra styrmedel och verktyg inom IPP.87 Det föreslås bland annat att miljöbalkens
mål klarare ska relateras till produkters miljöpåverkan. Exempelvis föreslås att miljöbal- kens portalparagraf ska kompletteras för att förtydliga att produkters miljöpåverkan ska minimeras med beaktande av hela livscykeln. Utvecklingen av ett utökat producentansvar som bättre omfattar produkters miljöbelastning under hela livscykeln diskuteras även.
Standardisering
Standardisering innebär att det utarbetas detaljerade regler för egenskaper hos produkter eller hur procedurer ska utformas inom organisationer och företag.88 Exempel är
produktstandarder med regler och rekommendationer för exempelvis design, materialval,
energiförbrukning, säkerhet och återvinning. Även procedur- och organisationsrelatera-
de standarder finns, såsom kvalitetssäkringssystem, miljöledningssystem och livscykel-
analyser. Miljömärkning och miljöinformation utgör andra exempel på områden som ingår i standardiseringsarbetet. (Se följande avsnitt).
Standardisering är i princip frivilligt, men oftast finns starka och närmast tvingande argument eftersom de inbegriper gällande lagstiftning, följer forskning och teknisk utveckling samt tar hänsyn till marknadskrav och den allmänna opinionen. Bland de mera frivilliga standardformerna kan nämnas miljöledningssystem och miljömärkning, medan standarder med stora inslag av juridiskt bindande regler återfinns inom produktstandarder, framför allt vad gäller säkerhet och hälsofarlighet. Standardisering innebär även att certifiering, revision och kontroll av produkten eller verksamheten systematiseras. Beroende på standard sker denna kontroll internt och under eget ansvar eller av oberoende och offentligt godkända s.k. ackrediterade organ.
Ett omfattande standardiseringsarbete pågår idag på nationell, europeisk och internatio- nell nivå. Även om varje nation har egna standardiseringsorgan går riktningen mot allt starkare internationella standarder. Exempelvis sker ca 95% av all ny svensk standardise- ring inom ramen för europeiska eller internationella organ.89 De viktigare standardise-
ringsorganen anges i figur 1:10.
85 Naturvårdsverket 2002 Rapport 5225:68,72; Berkhout och Smith 1999:175 ff. 86 Naturvårdsverket 2002 Rapport 5225:80.
87 Naturvårdsverket 2002 Rapport 5225:67 ff hänvisande till Dalhammar, C. 2002. Lagstiftningens roll inom
ramen för en integrerad produktpolitik. IIIEE, Lunds Universitet.
88 Avsnittet om standardisering från SIS Hemsida om standardisering: www.sis.se om ej annat anges. 89 Regeringens skr. 1999/2000:114 sid 29.
Standardisering i Sverige, Europa och internationellt
Sverige SSR – Sveriges Standardiseringsråd. Huvudman för standardiseringsverksam- heten i Sverige.
SIS - Swedish Standards Institute. Det största svenska organet för utveckling och samordning av standardiseringsarbetet. Ingår i det europeiska och globala nätverk som utarbetar internationella standarder.
Europa CEN – European Committe for Standardization. Det europeiska standardise- ringsarbetet sker för inom ramen för CEN, utom för telekommunikation och elektronik som omfattas av CENELEC och ETSI.
EN – Sammanfattande benämning för ovanstående Europastandarder.
Globalt ISO – International Organization for Standardization, grundad 1946. Även anknuten till FN:s organisation. Utarbetar globala standarder på alla områden utom telekommunikation och elektronik, vilka ligger under den elektrotekniska kommissionen IEC.
Figur 1:10. Källor: SIS Hemsida om standardisering: www.sis.se.
I ett försök att effektivisera harmoniseringsarbetet inom den inre marknaden, har EU lanserat den sk ”Nya metoden” (”New approach”). Denna innebär att endast väsentliga grundkrav beslutas politiskt i form av juridiskt bindande direktiv, medan de detaljerade och tekniska specifikationerna överlåts till fristående standardiseringsorgan.90 Den nya metoden har inneburit att antalet standarder ökat kraftigt. Vid slutet av 1999 fanns över 8000 standarder inom EU och varje år tillkommer ca 1000 st.91
Det pågår en diskussion och ett utvecklingsarbete kring hur miljöaspekter bättre ska kunna integreras och etableras i standardiseringsarbetet inom Sverige och EU. Bland annat har CEN upprättat en servicefunktion, Environmental Help Desk (EHD), som ger stöd och råd till tekniska kommittéer och arbetsgrupper.92
Miljöledningssystem
Bland frivilliga administrativa styrmedel inom IPP märks olika former av miljöstyrnings- och ledningssystem. De tar ofta sin utgångspunkt i generell managementteori och syftar till att integrera ett systematiskt och standardiserat miljöarbete i organisationer. Systemen utgör en organisatorisk mall som underlättar kontroll över miljöaspekter i verksamheten, samt förbättrar möjligheter till intern och extern miljökommunikation. Miljöledningssy- stemen har utvecklats under 1990-talet som ett svar på såväl interna som externa krav på ett förbättrat miljöarbete inom organisationer och företag.93 Viktiga drivkrafter är marknadens efterfrågan, myndigheters krav, engagemang hos anställda samt en allmän opinion i media och samhällsdebatt. Det fanns även ett behov av standardiserade system för miljöarbete, system vilka är jämförbara, offentliga, kommunicerbara och uppfattas som legitima samt inger förtroende. Det ansågs även fördelaktigt att utforma dem efter redan existerande system för kvalitetssäkring och organisationsutveckling, t.ex ISO 9000.
90 Naturvårdsverket 2002 Rapport 5225:76 ff. 91 Lynge Sörenssen 2000:34.
92 Regeringens skr. 1999/2000:114 sid 29.
På initiativ av den internationella standardiseringsorganisationen ISO, samt inom ramen för EU:s femte miljöhandlingsprogram, har två dominerande standarder utvecklats (figurer 1:11 – 1:12):
• EMAS – Eco Management and Audit Scheme. EU:s miljöstyrnings- och revisionsord- ning. Ingår som en frivillig förordning inom EU-kommissionens aktionsprogram ”Mot en bärkraftig utveckling” från 1995.
• ISO 14 001 - Internationella standardiseringsorganisationens miljöledningssystem. Standarden ingår i ISO 14000-serien, i vilken även ingår produktorienterade standar- der för bl.a. miljömärkning och livscykelanalys.
Figur 1:11. EMAS – Eco Management and Audit Scheme
Källa: Miljöstyrningsrådet.
Figur 1:12. ISO 14 000-serien. Miljöledningssystemet heter ISO 14 001.
Källa: Allmänna Standardiseringsgruppen, Material och mekanstandardiseringen.1996.
Produktrelaterade standarder Organisationsrelaterade
standarder
Figur 1:13. Miljöledningssystemens grundstruktur
Källa: Andersson 1998:21.
Systemen är mycket lika till sin grundstruktur (figur 1:13). De kan i stort karaktäriseras som en ”verktygslåda” som syftar till ett systematiskt, integrerat och kontinuerligt
miljöarbete i organisationen. De bygger på principen om målstyrning där mål och
ambitionsnivå sätts av organisationen, men där krav på ständig förbättring ingår. Införandet av systemen är frivilligt, men tillämpningen måste följa respektive standard. Oberoende certifieringsorgan utför revisioner av verksamheterna enligt en viss standard och revisionscykel. Standarden utgör en beskrivning av hur miljöarbetet ska planeras, genomföras, kontrolleras och följas upp. Som figur 1:13 visar, är viktiga moment miljöutredning, miljöpolicy, miljömål, handlingsprogram och metoder för redovisning och uppföljning. Modellen följer den allmänna och traditionella modell för organisations- utveckling och kvalitetsarbete som känns igen från IPP-genomförandemodellen på mikronivå (Jfr avsnitt 1.12).
EMAS är något mer omfattande än ISO 14001 på bland annat följande områden: - Certifieringsorganet måste vara ackrediterat.
- Krav på offentlig och godkänd miljöredovisning
- Större betoning på kontinuerlig förbättring av miljöprestanda, att miljöledningssy- stemen ska ge verkliga förbättringar i den yttre miljön.
- Betoning av de anställdas aktiva deltagande.
I den reviderade förordningen för EMAS läggs också större vikt vid den miljöpåverkan som varor och tjänster ger upphov till samt ges större möjlighet att använda logotypen i information och marknadsföring. För närvarande sker en revidering och samordning av miljöledningsstandarder, varefter ISO 14001 ska utgöra den grundstandard som systemen utgår ifrån.94
Miljöledningssystem används såväl i privat som offentlig regi, i stora som mindre organisationer och företag. I Sverige var år 2002 antalet enligt ISO 14 001 certifierade organisationer ca 2200 st och enligt EMAS 200 st. Antalet har varit under stark tillväxt sedan mitten av 90-talet och bland annat pågår införande av miljöledningssystem inom statsförvaltningen, varav ingår regeringskansliet och ca 240 statliga myndigheter.95
Miljöledningssystemen har fått gehör och genomslagskraft eftersom de passar väl in i organisationers traditionella ledningssystem och utvecklingsarbete. Företag uppger i studier att de genom ett standardiserat och offentligt miljöarbete fått förstärkta marknads- positioner.96 Kritiken mot miljöledningssystemen gäller främst följande:
• Leder miljöledningssystem till yttre och reella miljöförbättringar? Eftersom ambi- tionsnivå och mål sätts av organisationen själv, förutom krav på lagefterlevnad, finns inga absoluta kravnivåer för miljöförbättringar. Enligt en svensk studie med namnet ”Miljöledningssystem – papperstiger eller kraftfullt verktyg” påvisas dock positiva samband mellan miljöledning och miljöprestanda. Andra studier har konstaterat att det åtminstone på kort sikt råder osäkerhet om detta.97
• Variationer i tillämpning och svårigheter att jämföra. Förutom att systemen i sin uppbyggnad tillåter variation i tillämpningen, förstärks denna effekt av att minimini- vån på miljölagstiftningen varierar från land till land. Även variationer i certifierings- organens och de enskilda revisionsledarnas arbetssätt spelar in. Detta leder till svårig- heter att göra jämförelser mellan företag, branscher och länder. I värsta fall kan det även leda till konkurrensfördelar för certifierade företag i länder med bristande miljö- lagstiftning och svaga revisionsorgan.98
94 Regeringens skr. 1999/2000:114 sid 23-4. 95 Naturvårdsverket 2002 Rapport 5225:98. 96 Regeringens skr. 1999/2000:114 sid 23.
97 Regeringens skr. 1999/2000:114 sid 23 hänvisande till IVF skriften 99830: ”Miljöledningssystem –
papperstiger eller kraftfullt verktyg”; Naturvårdsverket 2002 Rapport 5225:98 hänvisande bl.a. till Ryding S-0. 2001. ”ISO 14001 ingen bra miljöindikator”. Se även Gillberg, M. 1999. ”From green image to green
practice – Normative action and self-regulation”. Sociologiska Institutionen, Lunds Universitet.
• Svag koppling till produktpolitik och livscykelperspektiv samt till kärnverksamhet och
affärsnytta. Val av fokus inom miljöledningssystemen har visat sig bli knutna främst
till organisationens interna aktiviteter och produktionsprocesser såsom utsläpp, avfall och energifrågor. Frågor om produktval, produktutveckling, tjänsters miljöpåverkan samt ett livscykelperspektiv saknas ofta. Likaså gäller detta integrationen av miljöar- betet till organisationens kärnverksamhet och affärsstrategier. Trots att miljölednings- systemen syftar till integrering av miljöaspekter inom organisationers totala verksam- het, är detta något som visat sig vara svårgenomförbart i praktiken.99
• Införande att miljöledningssystem kräver ekonomiska och administrativa resurser som bland annat små och medelstora företag har svårt att klara.100
Sammantaget finns ett behov av samordning och utveckling av systemen. Det behövs en starkare koppling till organisationernas kärnverksamhet och affärsstrategier, så att miljöanpassningen integreras i hela organisationen och i ett livscykelperspektiv.
Exempelvis gäller detta områden som produktutveckling, marknadsföring och miljöeffek- ter vid konsumtion och omhändertagande. Modeller för värdering och jämförelse behöver stärkas, exempelvis gällande yttre miljöprestanda och offentlig redovisning. En ökad spridning och förbättrad implementering av systemen behöver stimuleras.101
Livscykelanalyser
Livscykelperspektivet är som vi sett ett så centralt begrepp inom IPP att det ingår i själva definitionen (Se avsnitt 1.9). Den integrerade produktpolitiken syftar till att minimera negativa miljö- och hälsoeffekter under produktens hela livscykel. Figur 1:14 sammanfat- tar livscykelperspektivet och de viktigaste momenten i en produkts livscykel.102 Figur
1:15 illustrerar hur EU-kommissionen ser på produkters livscykelschema enligt grönboken om IPP.
Livscykelperspektivet
• Produktutveckling – Innovation • Råvaror och insatsmaterial • Produktens tillverkningsprocess
• Försäljning - Distribution - Marknadsföring • Produktens användning - Konsumtion
• Omhändertagande – Återvinning - Avfallshantering Figur 1:14 Källa: Regeringens skr. 1999/2000:114 sid 15-18.
99 Naturvårdsverket 2002 Rapport 5225:99 ff. 100 Regeringens skr. 1999/2000:114 sid 24. 101 Naturvårdsverket 2002 Rapport 5225:99-101.
102 Avsnittets fakta från Regeringens skr. 1999/2000:114 sid 15-18 om ej annat anges.
Figur 1:15. Livscykelschema för produkter enligt EU-kommissionens grönbok om IPP. Källa: EUC 2001.
I fokus för traditionell miljöpolitik har främst varit de mellersta leden av livscykeln, framför allt miljöeffekterna vid produktionsenheten. Även avfallshantering har varit ett viktigt arbetsområde, men det har i regel bedrivits utan närmare koppling till produkter- nas tidigare livscykelmoment. Genom IPP sker en orientering mot att integrera miljö- aspekterna över produkternas hela livscykel, vilket även inbegriper led såsom produktut- veckling, försäljning och konsumtion. En återkommande och viktig aspekt längs hela produktionskedjan är transporter.
För att hantera det komplexa systemtänkande som livscykelperspektivet innebär, har
livscykelanalysen (LCA Life Cycle Assessment) utvecklats. Den finns liksom miljöled-
ningssystemen beskriven som standarder i ISO-serien under Internationella standardise- ringsorganisationen samt som tekniska rapporter och specifikationer (ISO 14040-43,14 048 samt SIO 14047,49) (Jfr avsnitt om standardisering). Livscykelanalysen är en procedurstandard som anger en modell för hur miljöaspekter ska identifieras, struktureras och beskrivas för en produkt i dess hela livscykel. Den kan sedan utgöra stöd för
beslutsfattande, miljöåtgärder eller för informationssyften såsom miljörapportering och miljömärkning.103
Det pågår en diskussion om livscykelanalysen och dess utveckling. De viktigaste kritiska synpunkterna som framförs om LCA är:104
• Ambitionen att anlägga ett totalt helhetsperspektiv brister. Exempelvis gäller det förmågan att hantera kemiska ämnen och toxicitet eller att väga in värdet av en allmän resurshushållning. LCA garanterar inte heller att perspektiven vidgas kring frågor om mänskliga behov, produkters funktionalitet och motiv eller kopplingen till ekonomiska aspekter såsom affärsstrategier, konkurrensaspekter och internationell handel.
• Brist på data och stora osäkerheter. Analysmetoden inbegriper ett mycket komplext problemområde och avvägningar av systemgränser och innehåll måste göras. Följden är att LCA blir svåra att ta till sig för icke-specialister, svåra att kommunicera och jämföra. Det har visat sig att dagens användning av LCA, exempelvis som underlag för upphandling, i praktiken är relativt begränsad.
• Livscykelanalysen behöver samordnas med övriga styrmedel och verktyg inom IPP såsom miljöledningssystem och miljömärkning. Tillgängligheten på offentliga livscy- keldata och LCA-metodiken behöver stärkas.
Övriga miljömanagement system
Det förekommer en mängd begrepp, system och verktyg inom miljömanagementlitteratu- ren. Förutom miljöledningssystem och livscykelanalys märks följande:
• Life Cycle Management (LCM)
Life Cycle Management innebär integration av miljöfrågor och livscykelperspektivet i företagens strategiska ledning och affärsstrategi. LCM betonar möjligheten till affärsnytta i kombination med miljöarbete, exempelvis genom samarbete längs produktkedjan, miljöinformationssystem och strategisk produktutveckling.105 Product Chain Manage- ment och Systematic Tool Environmental Progress (STEP) är exempel på liknande
managementbegrepp.106
• Eco Efficiency och Faktor 4/10
Begreppet eko-effektivitet har utvecklats av det internationella näringslivet och
presenterades av World Business Council for Sustainable Development (WBCSD) inför Riokonferensen 1992.107 Begreppet eko-effektivitet innefattar en strategi för utvecklingen
mot en hållbar produktion och konsumtion. Strategin går ut på att naturresurser ska användas så effektivt som möjligt och med hänsyn till ekosystemens bärkraft:
Eco-efficiency is reached by the delivery of competitively priced products and services that satisfy human needs and bring quality of life, while progressively reducing ecological impacts and the resource intensity throughout the life cycle, to a level at least in line with the earth´s estimated carrying capacity.
104 Naturvårdsverket 2002 Rapport 5225:102-4; EUC 2001 (konferens). 105 Naturvårdsverket 2002 Rapport 5225:99-101.
106 Lynge Sörenssen 2000:26.
Eko-effektivitet innebär att kraftigt effektivisera produktionsprocesserna, så att material- och energiförbrukning optimeras med hänsyn till miljö och mänskliga behov. Här ingår metoder som material- och energiflödesanalyser (Material Flow Analyses) och en stark betoning på miljöstrategisk produktutveckling, såsom anläggandet av ett funktionsorien- terat synsätt och utveckling mot immateriella produkter. Men det anläggs även ett bredare ekonomiskt och socialt perspektiv. Eko-effektivitet kan endast förverkligas i kombination med förändrade attityder, livsstilar och konsumtionsmönster samt sociala innovationer och ett stödjande juridiskt regelverk.
Eko-effektivitet ligger nära begreppen faktor 4 och 10 som utvecklades under 1990-talet av aktörer från näringsliv, forskarvärlden och internationella politiska organ såsom FN och OECD.108 Faktor 4 och faktor 10 anger den grad av resurseffektivisering som har bedömts som nödvändig för en hållbar utveckling. För att täcka mänsklighetens framtida behov inom ramen för ekosystemens bärkraft behöver effektiviteten i naturresursanvänd- ningen öka med 4 respektive 10 gånger ur ett femton-tjugo respektive fyrtio-
femtioårsperspektiv. Faktorbegreppen syftar inte till att ange specifika eller detaljerade