Identiteter, underskrifter och annan koppling till person till person

5.3.1 Identiteter och identifiering

En effektiv och ändamålsenlig digital förvaltning kräver att tradi-tionellt analoga förfaranden, t.ex. identifiering med id-kort, upprät-tande av pappersfullmakt, underskrift på papper m.m., kan ersättas av digitala motsvarigheter med bibehållen rättsverkan. Nya digitala rättsinstitut med koppling till fysiska personer behöver vara till-gängliga och användbara för alla oavsett om det är en privatperson, juridisk person eller behörig företrädare som utför en rättshandling.

En digital identitet måste kunna säkerställa kopplingen till en fysisk person. Det kan t.ex. göras genom att den digitala identiteten knyter an till en unik identitetsmarkör såsom personnummer. I kart-läggningsarbetet pekar ett par myndighetsrepresentanter på att det i framtiden inte kommer vara tillräckligt att enbart använda

11 Europaparlamentet och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden.

12 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elek-tronisk identifiering och betrodda tjänster för elekelek-troniska transaktioner på den inre markna-den och om upphävande av direktiv 1999/93/EG.

SOU 2018:25 Kartläggning av hindrande eller hämmande lagstiftning

nummer som unika identitetsmarkörer. Andra unika identitets-markörer som kan komma att bli aktuella sägs vara biometriska uppgifter eller passnummer.

Att en enskilds personnummer utgör den enda unika identitets-markören mellan dennes digitala identitet och det verktyg han eller hon använder för identifiering, t.ex. en e-legitimation, kan vara pro-blematiskt.

Exempel: En enskild näringsidkare har inte något organisationsnummer utan driver sin verksamhet under sitt personnummer. En individ kan emellertid ha fler än en enskild firma vilket kan leda till otydligheter vid myndighetskontakter. I de fall den enskilde företräder sin firma är det ett problem att personnumret är den enda identifieraren. Hur ska myndigheten veta i vilken roll den enskilde agerar när denne använder sig av myndigheternas digitala tjänsteutbud? Företräder den enskilde sig själv som privatperson eller något av sina bolag? Bolagsverket framhåller att det vore önskvärt att näringsidkare, i stället för personnummer, till-delas en annan typ av identitetsmarkör t.ex. ett löpnummer.

Exempel: Inom utbildningsväsendet skulle det underlätta om varje elev hade en digital identitet som kan användas i alla skol- och utbildnings-sammanhang, oavsett vilken skola eller utbildning eleven deltar i. En digital identitet möjliggör bl.a. för eleven att lagra sin information och kunna ta den med sig vid ett skolbyte.

5.3.2 Behöriga företrädare

Inom ramen för kartläggningsarbetet har några framfört uppfatt-ningen att det ur vissa perspektiv är lättare att utveckla digitala tjänster som riktar sig till privatpersoner, t.ex. för socialförsäk-ringsförmåner, studiestöd, ansökan om förskola m.m. När det gäller digitala tjänster riktade till juridiska personer verkar utvecklingen ha gått långsammare. En förklaring kan vara att det saknas en utpekad myndighet som ensam ansvarar för att registrera alla typer av juridiska personer. Registreringsansvaret är i stället fördelat på flera olika aktörer, bl.a. Bolagsverket, Skatteverket, länsstyrelser och Lantmäteriet. För vissa juridiska personer saknas krav på registre-ring, t.ex. för föreningar, nätverk, klubbar och andra liknande sam-manslutningar.

En konsekvens av det splittrade ansvaret är att det saknas ett centralt register eller decentraliserat system över samtliga juridiska personer dit det också skulle gå att koppla uppgifter om behöriga

Kartläggning av hindrande eller hämmande lagstiftning SOU 2018:25

företrädare. På samma gång är det orimligt att behörig firmatecknare i ett stort bolag själv ska utföra alla ärenden som rör registrering, avregistrering eller redovisning och som kräver behörig firma-tecknares signering. När enskilda individer tvingas identifiera sig i rollen som privatperson, fast de företräder ett företag, väcks bl.a.

frågor om vem som skulle bära det rättsliga ansvaret om ansvars-frågor uppkommer under det aktuella digitala förfarandet.

Myndigheternas förutsättningar att utveckla e-tjänster där en behörig företrädare tillåts att agera för en juridisk persons räkning ser olika ut.

Exempel: Inom ramen för programmet Serverat¹³ har man identifierat att det finns behov av en nationell och tvärfunktionell behörighets-lösning. Många av de ansökningar och anmälningar som kan göras till kommuner genom Serverat behöver utföras av behöriga företrädare för bolag. En behörig företrädare kan vara en fysisk person som har fått ledningens ansvar att agera för bolagets räkning. Det kan också vara ett externt företag som på uppdrag av ett annat bolag ska utföra en uppgift som kräver en ansökan eller anmälan, t.ex. ett skyltföretag som ska montera en skylt på en restaurangfasad och som behöver ansöka om bygglov hos kommunen.

Även myndigheter behöver utse behöriga företrädare för att utföra rättshandlingar digitalt i myndighetens namn, t.ex. i bygglovs-ärenden. Därtill kan även fysiska personer ha behov av att låta ett ombud agera i deras ställe.

5.3.3 Fullmakter

En del av de myndighetsrepresentanter som deltagit i kartläggnings-arbetet menar att ett centralt fullmaktsregister skulle underlätta digitala processer och på sikt möjliggöra fler automatiserade myndighetsbeslut. Det förtjänar dock att nämnas att även motsatta synpunkter har lagts fram. Frågan om digitala fullmakter är kom-plex, oavsett om de finns att tillgå i ett centralt register eller inte.

Hur återkallas en digital fullmakt? Går det att använda blockkedje-teknik¹⁴ för att upprätta en rättsligt giltig fullmakt? Finns det eller

13 SKL driver programmet Serverat tillsammans med kommuner, Tillväxtverket och Bolags-verket. Syftet med Serverat är att utveckla digitala lösningar för att förenkla för restaurang-företagare att starta och driva företag. Se även kapitel 5.11.5.

14 Se kapitel 7.3.4 för beskrivning av blockkedjetekniken.

SOU 2018:25 Kartläggning av hindrande eller hämmande lagstiftning

går det att åstadkomma nödvändiga rättsliga förutsättningar för en aktör att tillhandahålla ett centralt register över fullmakter?

5.3.4 Underskrifter och andra liknande rättsinstitut

Kartläggningsarbetet visar att det inte alltid är tydligt när en fysisk underskrift kan ersättas med en digital. Ibland är det juridiska förut-sättningar i kombination med andra svårlösta frågor som gör att det tar tid att utveckla nya lösningar.

Exempel: Socialstyrelsen har utvecklat en tjänst för digitala ansökningar om vårdlegitimation, bl.a. läkarlegitimation. Det kvarstår dock vissa manuella moment kopplade till underskrifter som måste kunna lösas tekniskt innan hela förfarandet kan digitaliseras. Den som ansöker om läkarlegitimation ska bifoga en s.k. AT-bok vari klinikernas verksam-hetschefer ska lämna fyra separata intyganden om den utförda allmän-tjänstgöringen. En förutsättning för att AT-boken ska kunna skickas in digitalt är att verksamhetscheferna kan lämna digitala intyganden, t.ex.

med stöd av digitala underskrifter. Socialstyrelsen måste dessutom ha anpassad teknik som ger möjlighet att hantera och verifiera de digitala underskrifterna. Exemplet är belysande i så måtto att det pekar på svårigheterna, juridiskt och tekniskt, med att implementera digitala underskrifter i en i övrigt automatiserad process.

Ett flertal myndighetsrepresentanter vittnar om problematiken i att avgöra när det befintliga regelverket medger, kräver eller hindrar an-vändning av elektroniska underskrifter. Om uppgifter ska lämnas på heder och samvete – innebär det att den enskilde måste bekräfta upp-gifternas riktighet med stöd av en elektronisk underskrift? Eller går det lika bra att bekräfta att uppgifterna är riktiga genom att klicka i en ruta i webbläsaren eller att lämna ett muntligt intygande per telefon?

Det kan dessutom finnas behov av att kunna koppla både digitala och analoga underskrifter till ett och samma dokument utan att behöva framställa dubbletter av dokumentet i fråga, t.ex. när flera olika individer med sinsemellan olika tekniska förutsättningar ska signera samma handling.

Frågor om hur andra traditionellt analoga rättsinstitut kan över-föras till digitala processer har också lyfts fram. Det är t.ex. oklart hur ett bestyrkande kan göras i en digital process. Inom fastighets-rättens område används också s.k. makemedgivanden. Om det i

Kartläggning av hindrande eller hämmande lagstiftning SOU 2018:25

dagsläget finns rättsliga förutsättningar att lämna ett sådant med-givande digitalt är ännu inte utrett.

5.3.5 Delgivning

Behovet av att använda nya tekniska lösningar för att delge enskilda personer handlingar med t.ex. kallelse till domstolsförhandling har framhållits under kartläggningen. Inställda domstolsförhandlingar är ett stort problem för rättsväsendet, nästan en fjärdedel av alla förhandlingar ställs in och huvudorsaken är bristande delgivning. En förändring av delgivningssystemet i linje med den danska modellen, där varje medborgare utrustas med en officiell e-postbrevlåda och där man anses delgiven om meddelandet skickats dit har diskuterats av vissa. Nuvarande delgivningsmöjligheter beskrivs ha flera brister som, i vart fall delvis, skulle kunna åtgärdas med hjälp av rättslig reglering som stödjer digitala förfaranden.

Exempel: Delgivningslagen¹⁵ innehåller flera regler med koppling till analoga förfaranden. I dag hanteras delgivningshandlingar på papper i stängda kuvert. Det rör sig många gånger om brådskande ärenden, t.ex.

en kallelse till en förhandling, som ska delges en enskild. När personen som ska delges väl påträffas sker det dock inte sällan på en annan plats än där de fysiska delgivningshandlingarna befinner sig. Följden kan bli att delgivning inte kan ske och att t.ex. en domstolsförhandling måste ställas in.