Vilka implikationer har då avhandlingens resultat för den fortsatta forskning-en kring skolans organisering och lärares offforskning-entliga tjänstemannaskap? Som jag tidigare redogjort för kan man grovt sett dela in den tidigare forskningen inom området i två distinkta forskningsinriktningar. Den ena inriktningen betraktar lärare som en i det närmaste ostyrbar yrkeskår som i mycket liten grad låter sig påverkas av den politiska styrningen av skolan. Utgångspunk-ten i denna forskning är att skolor är ”löst kopplade organisationer” vilket innebär att politiskt framkallade omorganiseringar i första hand antas inverka på skolans formella struktur men enbart har en mycket begränsad betydelse för den dagliga verksamhet som lärarna bedriver i klassrummet. På ett lik-nande sätt betraktar förvaltningslitteraturen ofta relationen mellan organise-ringen av välfärdspolitiken och närbyråkraternas myndighetsutövning. En av Lipskys (1980) huvudpoänger är att närbyråkraterna har en stor autonomi i relation till organisationen.
Att avhandlingen visar att det finns ett samband mellan gymnasieskolans organisering och hur gymnasielärarna i studien utövar sitt offentliga tjänste-mannaskap i det konkreta klassrumsarbetet utmanar tesen att skolor är ”löst kopplade” och att lärare är ostyrbara. Avhandlingen tyder snarare på att orga-niseringen av skolan har betydelse för hur lärare utövar sina myndighetsupp-gifter. Analysen visar dels att den övergripande organiseringen av skolan ger upphov till fyra distinkta förhållningssätt som påverkar lärares sätt att reso-nera och agera i rollen som offentliga tjänstemän, dels att marknadsorganise-ring på kommunal och lokal nivå har viss betydelse för lärares benägenhet att anta de fyra förhållningssätten.
Frågan är varför avhandlingen landar i annorlunda slutsatser jämfört med den tidigare forskning som antar att lärare är i princip ostyrbara. En tänkbar förklaring är att det utbildningspolitiska systemskifte som genomfördes under 1990-talet var så pass omfattande att det helt förändrat förutsättningarna för politisk styrning av lärarna. Kanske var lärare ostyrbara men har i ökad grad blivit styrbara genom dessa reformer? Det finns en del som tyder på detta.
Det brukar framhållas att styrningen av läraryrket ser annorlunda ut idag, att det skett en förskjutning mot en mer ideologisk och diskursiv styrning (Krantz 2009, s. 17; se även Jarl m.fl. 2007). Före 1990-talet uppfattades skolan som politiskt svårstyrd. Den statliga maktutredningen från 1989 vi-sade att skolan tillsammans med sjukvården var det område där medborgarna upplevde att de hade minst möjlighet att utöva inflytande (Rothstein 2001, s. 62).
Ett viktigt motiv bakom omstruktureringen av skolan var att öka medbor-garnas inflytande över lärarnas myndighetsutövning. Detta gjordes emellertid inte den traditionella vägen, det vill säga genom att i första hand stärka den byråkratiska kontrollen i skolan och därmed öka de folkvalda politikernas inflytande. Snarare än att medborgarnas ställning som väljare stärktes fick medborgarna istället ökat inflytande i rollen som kunder och brukare. Den ökade vertikala autonomin som gymnasielärare åtnjöt genom 1990-talets utbildningspolitiska systemskifte har i hög grad ätits upp av en ökad möjlig-het för elever och föräldrar, men också kollegor och rektorer, att styra lärares arbete.
En annan möjlig förklaring är att den forskning som drar slutsatsen att lä-rare är styrbara i första hand har studerat de misslyckade fallen (jfr kritik mot implementeringsforskningen i Rothstein 2002, s. 77). Det finns en rad im-plementeringsstudier från skolsektorn där forskarna med hjälp av en fallstu-diedesign studerat insatser som de på förhand visste var mer eller mindre misslyckade (se Hall och Löfgren 2006 för ett relativt nytt exempel). Det är svårt att dra generella slutsatser om statens möjlighet att styra skolan enbart utifrån fallstudier av misslyckad skolpolitik. Det finns trots allt mycket som tyder på att skolpolitik spelar roll för skolsystems utfall.
Ett exempel på detta är de internationella resultatjämförelser (t.ex. PISA och TIMSS) som år efter år påvisar stabila och betydande skillnader i resultat mellan olika länders utbildningssystem, exempelvis när det gäller matema-tikkunskaper i nordeuropeiska och sydostasiatiska länder. Om man utgår ifrån att nordeuropeiska och sydostasiatiska barn har ungefär samma gene-tiska förutsättningar att tillägna sig matematikundervisning återstår det att förklara betydande skillnader i resultat mellan dessa världsdelar. En tolkning som lyfts fram är att skolan organiseras på olika sätt i dessa delar av världen. Lärare kan alltså rimligtvis mycket väl vara mottagliga för styrning även om tidigare studiers utformning gett ett begränsat utrymme att upptäcka detta.
Det styrningspessimistiska perspektivet är inte allenarådande. Inom den tidigare nämnda läroplansteoretiska forskningen har man gjort närmast det motsatta antagandet, att lärares arbete i hög grad styrs av olika ramar. Den läroplansteoretiska forskningen har i första hand studerat lärares arbete i
KAPITEL 8
184
rollen som pedagoger, inte som offentliga tjänstemän. I linje med denna forskning visar avhandlingen att organiseringen av skolan styr lärares arbete i även detta avseende.
Avhandlingen bekräftar därmed också resultaten från den forskning som pekar på att organiseringen av skolan ger upphov till nya diskurser om lärar-yrket. Diskurserna antas ha en stor potential att förändra vad det innebär att vara lärare och till och med ge upphov till ”en ny typ av lärarsubjekt” (Ball 2003, s. 217). Hittills har denna forskning stannat vid att identifiera diskurser, litteraturen har inte gått vidare och empiriskt undersökt hur dessa diskurser påverkar lärares sätt att arbeta i klassrummet. Det har därför egentligen inte funnits särskilt mycket empiriskt underlag för de slutsatser som denna littera-tur drar i fråga om hur organiseringen av skolan påverkar lärares myndig-hetsutövning.
Genom att empiriskt undersöka hur organiseringen av skolan påverkar lä-rares sätt att arbeta i klassrummet ger avhandlingen ett viktigt bidrag relativt den diskursorienterade forskningen kring skolan som politisk organisation. Avhandlingen ger stöd åt antagandet att organiseringen av skolan påverkar lärares förhållningssätt i rollen som offentliga tjänstemän. Marknads- och brukarlogikens tydliga avtryck i lärarnas offentliga tjänstemannaskap kan ses som ett uttryck för att politiken i grunden förmått att förändra lärares sätt att resonera och agera i rollen som offentliga tjänstemän. Mot bakgrund av att det svenska utbildningssystemet utgjort ett av de mest genomreglerade sy-stemen i världen, starkt präglat av den byråkratiska och professionella mo-dellen, är marknads- och brukarmodellens genomslag särskilt intressant. Om dessa modeller förmått influera svenska lärares myndighetsutövning, då torde motsvarande reformer i andra länder ha än större effekt.
Men organiseringens styrningspotential bör inte överskattas, avhandling-en visar att lärare i rollavhandling-en som offavhandling-entliga tjänstemän på intet sätt är helt bundna av de villkor som organiseringen av skolan formar. Intervjuerna visar exempelvis tydligt på lärares handlingsfrihet i detta avseende. På samma sätt visar analysen att marknadsorganisering enbart har en begränsad betydelse för lärares benägenhet att anta de fyra förhållningssätten. Samtidigt som lärare påverkas av organisering på olika nivåer visar går det inte heller inte att reducera lärares attityder och beteenden i rollen som offentliga tjänstemän till de formella och informella regel- och normsystem som skolans organise-ring föreskriver. Avhandlingen bidar till att nyansera tidigare antaganden kring organiseringens betydelse för lärares arbete. Lärare förefaller vare sig vara fullt ut ostyrbara eller politiska marionetter.