Lärarens arbete med sig själv och kollegiets roll

I detta delkapitel presenterar jag hur mina lärare beskriver sina tankar och processer kring sin egen andel i relationerna i skolan. Alla de fyra lärarna har rutiner med att tänka på barnen och sin egen andel i hur dagen har gått.Vidare kommer det fram hur kollegiet och skolan som gemenskap är en viktig faktor för de individuella lärarna och stämningen som barnen vistas i.

4.3.1 Tillbakablick bakåt och visualisering framåt

Många steinerpedagoger tänker på sin klass eller enskilda elever på kvällen som en

förberedelse inför nästa dag. Rakel säger att det varierar mycket för henne, beroende på hur man hinner och orkar. Det är mänskligt att ett barn som man inte riktigt kommer underfund med, det kan man inte riktigt släppa från sina tankar. Hon strävar till att se neutralt på barnet och inte fokusera på problematiken. Istället frågar hon: ”Var det något med en klasskamrat, eller vad jag sade, kanske jag borde ha reagerat på ett annat sätt?

”Barnen är med mig hela tiden”, säger Nadja. Därtill försöker hon ha en rutin där hon tänker på dem. Nadja tycker det är viktigt att man tänker rättvist på alla, inte bara de stökiga eller utmanande. Hon går igenom dem, enligt sittordningen, för att inte glömma någon: ”Där de sitter ser jag dem en kort stund, som en godnattsaga åt mig själv.”

Karin berättar också att eleverna är mycket närvarande i hennes liv, dag och natt. ”Jag sa på föräldramötet: nu är det så tokigt att det är era barn jag tänker på och inte mina egna. Min egen familj blir kanske lite trött på mej ibland för att jag har svårt att släppa jobbet.” Hon berättar att tankarna lätt slinker dit medan man gör vardagssysslor och att hon aktivt måste sätta gränser för sig själv i denna fråga.

48 Hon tänker mycket på hur hon öppet kan bemöta varje elev.”Det är barnet själv som måste hitta sin väg, men som pedagog måste jag försöka hjälpa och visa på att dessa vägar finns. I vissa fall är det otroligt svårt.” För Karin är det naturligt att söka stöd i sin tro, ”Det ligger liksom för mig att be en liten bön, eller tala via änglarna.” Även Nadja ser en högre mening i att ett barn skall växa till det hen är ämnad att vara:” Det är ju en väsentlig skillnad om jag skall göra Kalle till någonting jag tycker han borde bli eller om jag har den inställningen att Kalle skall bli Kalle, ja ännu mera Kalle. (Nadja)

Lärarna berättar också om en metod där man tänker tillbaka på dagen som gått. ”Jag har alltid gjort en återblick över dagen, hur det har varit och också på alla elever enskilt. Jag tror det har varit en viktig sak.”(Arvid) Rakel berättar att man vid tillbakablicken kan märka att man missat något den dagen. ”Oj nej, det borde jag ha fångat upp, det var kanske viktigt. Hon kan sedan korrigera det följande dag: ”då går det jättedjupt, för barnet märker att jag hörde i varje fall.”

Arvid berättar vidare om hur han gör i en svår situation: `Man tänker på den eleven,

mediterar, man fokuserar på vem barnet är, vad finns det för omständigheter bakom det den gör?” Hans erfarenhet visar att om han själv är lugn blir eleven lugnare och det blir en god kretsgång, ”det har hjälpt mig mycket.” Efter meditativt arbete har han lättare att möta barnet följande dag. Trots att barnet kanske igen gör tokigheter, är han själv lugn och förberedd att agera klokare.

Att släppa sina egna förutfattade meningar

När läraren rekonstruerar händelser under dagen kan hon/han se dem från sidan om och bli medveten om sig själv. Med denna distans försöker man genomskåda sig själv. ”Det är verkligen inte lätt, vi har mycket eget som spökar i oss…” Nadja är medveten om att hennes egna barndomsupplevelser påverkar hennes sätt att vara pedagog. Samtidigt är hon medveten om att barnen är oskyldiga, så att säga. ”Man kan inte anklaga barnet för att jag upplever si och så. För det är min grej.”

Nadja tar de utmaningar som hon möter som en möjlighet: ”Alltid när det är något svårt är det något man skall se annorlunda. Nånting man skall släppa eller svänga upp och ner.” Nadja berättar om en ny elev som var svår att nå: ”Hon var enda barnet och kom från en förskola med helt annan kultur än i Waldorf-barnträdgården. Jag upplevde att jag kunde bli irriterad,

49 ja, när hon inte var med med de andra” När jag frågade Nadja hur hon hanterade det svarade hon:

Jag kan inte anklaga henne för att hon är som hon är, utan jag måste försöka bena ut var min sko klämmer och sen släppa. Ja släppa. Det får vara som det är och det är bara jag som kan möta barnet där hon är. Jag kan inte kräva att hon ska komma till mej, jag får lov att intressera mig för hennes saker, som jag kanske egentligen tycker att är korkade…eller ohälsosamma .. YouTube filmer som hon har gjort med sina vänner.

Nadja vet att hon måste komma över sina egna hinder som är i vägen för relationen. Hon tar ett medvetet steg bakåt från sin vardagspersonlighet, träder in som pedagog och vänder sig till barnet, trots att det är krävande. Ibland handlar öppenheten om att ta emot impulser från barnen och ändra sin lektionsplan i stunden. ”Man får se varifrån det blåser, ibland funkar det inte…och sen är det härligt när man intuitivt hittar något som idag gör oss ivriga och

upplivade. Det är ett underbart tillstånd, som att gå på lina!” (Nadja)

4.1.2 Kollegerna och gemenskapen

I gruppdiskussionen talade vi mera om kollegiets betydelse, speciellt för den som jobbar med första klassen. Ettans lärare får lite speciell omsorg och omvårdnad av kollegerna och hon är befriad från lärarmöten och andra extra uppgifter. Kollegerna för kaffe ut på skolgården och de andra hör sig för om hur det går. ”Det är lite som man talar till ett litet barn”, säger Karin med värme. Nadja berättar hur viktigt det är att ha kolleger som hejar på en, att man får stöd och idéer. ”Det är ett ensamt arbete och alla gör på sitt sätt, men det finns en gemenskap runt en som bär. Man stöder kollegerna i sin strävan, så som jag gör med eleverna i klassen.”

Alla fyra intervjupersoner talar varmt om pedagogerna i förskolorna. När barnen kommer till skolan har de med sig en fin social kultur. ”Det är rörande att se hur jättefint de behandlar varandra, tar hand om varandra, lyssnande.” Kollegerna på förskolan har gjort ett mycket stort arbete med att skapa en varm och inkluderande stämning. Barn från andra förskolor kan ganska lätt anamma denna majoritetskultur.

Rakel spinner vidare på kollegiets och gemenskapens betydelse. ”Meditationsövningarna, att jag tänker på barnet på kvällen, det kan hjälpa, men det hjälper inte alltid”. Däremot har hon upplevt att det är en mycket stor hjälp då man sammankallar en liten grupp lärare och elevvårdspersonal för att tillsammans fundera på barnets situation. Man följer ett objektivt

50 system som tar fram nya synvinklar och det uppstår ofta nya möjligheter att gå framåt. ”Jag vet faktiskt inte om jag minns någon gång, där man inte skulle märka nån skillnad då man möter ett barn, efter ett sådant möte.” Lärarna berättar hur de alla har upplevt hur det över en natt har blivit en tydlig förändring, ett nytt lugn eller en ny skärpa i barnet. Och läraren själv har fått ”nya ögon” att se på barnet tack vare de andras kommentarer och frågor. Kollegiets och elevvårdens gemensamma fokus och goda vilja är en verklig kraft i arbetet