Närvaro och genuina möten

I detta avsnitt berättar jag hur lärarna möter barnen på morgonen, hur de kultiverar en relation med ett enskilt barn samt hur de jobbar med hela gruppen och föräldrarna.

Ett närvarande möte på morgonen

När jag ber mina intervjupersoner berätta om hur de bygger sin relation till barnen börjar de alla med att tala om mötet med barnet på morgonen. Både Rakel och Karin talar om

37 skolstarten som en öppen varm famn. Det är mycket nytt för barnen, så det är extra viktigt att någon finns där och tar emot barnet med värme, varje dag. Klassläraren möter barnen ute på gården och läser in barnet. Ibland ställer hon en fråga eller kommenterar till exempel kalla händer, men på ett positivt sätt: ”Jag är glad att se dig idag!” Skolan har former som stöder det relationella, som att man dagligen skakar hand med varje barn. ” Då har du en möjlighet att möta det, och du kan liksom känna in, är allt bra eller är det nånting som…är obekvämt?”

(Arvid) Handskakningen berättar mycket och läraren kan ta det i beaktande under dagens lopp.

Alla fyra tar fram vikten av total närvaro när man hälsar. ”Barnen skall ha en känsla av att man ser dig och hör dig, oberoende av vad du kommer med den dagen.” (Karin). Det är viktigt att var och en känner sig sedd och morgonmötet kan påverka hela resten av dagen.

Rakel berättar att när man hälsar i vardagen möts man i blicken: ”Det händer inte varje morgon att hjärtan möts, men det är viktigt med ett möte varje morgon för att det sen kan uppstå ett möte på ett djupare plan.”

Lärarna är mycket medvetna om att de är en förebild och att deras beteende även präglar barnens relationer till varandra och hela gruppens sätt att fungera:

Om jag skyndar förbi, säger hej, och går till kopieringsrummet, får barnet en helt annan bild. Men om de från början upplever att de blir bemötta med öppenhet och värme, så lär de sig att det här är den modellen vi vill få med – att det är så du bemöter dina klasskamrater och andra människor. (Karin)

Karin ser hur hennes eget förhållningssätt anger tonen för kulturen i klassen. Barn är jättebra på att märka att om man på riktigt bryr sig så det är avgörande att man stannar upp och lyssnar. Arvid börjar dagen i sin klass med en pratstund då barnen får berätta vad de har på hjärtat, ett sätt att få bli synlig genom att berätta vem man är och vad man funderar på. Alla kan inte berätta varje dag men alla blir hörda regelbundet.

Nadja kan sätta ord på att hon känner ett stort ansvar inför att ta emot nya förstaklassister:

”Barnen har en så längtansfull blick, de kommer med sin törstande blick, och då kan jag inte svika barnen… (blir rörd till tårar)”. Hon tycker att läraren skall handskas varsamt med barnens öppenhet och sårbarhet. Hon vill möta deras förväntningar och ”försöka servera dem det de behöver.” Då är det speciellt viktigt att vara helt närvarande i morgonmötet och inte tänka på annat. Nadja vill börja med rent bord varje dag, så att det inte finns någonting kvar

38 av det som hänt igår. ”Barnet skall alltid få känna att hon är good enough, sedd och upplevd som fin.” Då bygger man upp en trygg relation, ett litet frö som så småningom växer.

Hur vet man?

Barn visar på olika sätt att de vill och kan ha en genuin kontakt med sin lärare, ibland är det tydligt och ibland är det mera diskret. När allt är bra ser man det tydligt och mest i ögonen:

”Man ser att det finns ett förtroende i blicken hos barnet, att han inte behöver vara nervös eller rädd utan kan se i ögonen, helt i ro”. (Nadja)

Man känner det! (med ett stort leende). Man ser det i blicken och känner värmen som utstrålar från barnen. Det är väldigt konkret, den fysiska gestalten vänds mot dig, dom kramar och kryper upp i famnen och berättar sina hemligheter till dej.

(Karin)

I ettan är det lätt att få kontakt med barnen, säger alla. Det behövs mycket hjälp med

ytterkläderna och barnen kommer till den vuxna. De väldigt tystlåtna barnen visar kontakten på sitt sätt med blickar och fysisk närvaro. ”De kommer och ställer sig bredvid dej och så står de alldeles tysta. Med sida mot sida, så att de känner att du är där. Och så ÄR dom.” Karin tycker det är jätteviktigt att barnet kan bli bemött genom att bara vara och hon ger plats för det.

Nadja berättar om vikten av närvaro, speciellt om det sker en utmanande situation på gården:

”När jag är närvarande kan jag liksom att tona in mig till det som egentligen sker och jag har mera tid att överlägga hur jag skall agera. Om man inte är närvarande, så blir man väckt av nånting och då blir man till sig, och bara REAGERAR”. Hon säger att närvaron är en annan kvalitet att vara som ger henne ett försprång och spelrum. ”När man är stressad blir man tunn, men när man kan vila i tillvaron blir man liksom rund och i det runda har man massor att ta ifrån för att lösa situationen” (Nadja)

Samspel och omtanke i skolvardagen, rytm och lyssnande

Förutom morgonmötet förekommer mycket annan verksamhet som uttryckligen ger tid, rum och stöd för relationellt arbete. Det handlar om strukturen på dagen, trygga rutiner och vardagsvanor. Alla fyra anser att det viktigaste arbetet man gör i klass ett är det att satsa på kulturen för samvaro. Barnen är öppna och förväntansfulla och de kommer med en stor fråga:

hur skall man vara här i skolan? De vill göra rätt och då har man en chans att få kulturen i klassen att bli varm och socialt inkluderande, och det bär långt in i framtiden.

39 Någon kan tänka att man väntar tills dom blir förnuftigare om några år, men nej,

det är då, de första veckorna som det är viktigt att få det i rätt riktning. Om man verkligen arbetar med gemenskapen, hur vi är med varandra, hjälper varandra, sporrar och tröstar, då har man gjort ett stort jobb för framtiden. (Nadja)

Nadja har alltså redan från början fina ideal om en kultur som är varm och förstående och skolstarten är en enastående tid att införa detta.

I de enskilda intervjuerna tog ingen av lärarna upp rytm som en del av det relationella arbetet, det är en så självklar del av livet i skolan att ingen kom att tänka på det. I gruppintervjun ställde jag därför en fråga om det rytmiska. Karin utbrast: ”Åh,ja! Rytmen är ju helt bärande, eftersom alla vet vad som ska hända. De lär sig o kommer in i denna rytm, de vet vad som kommer att hända, det är tryggt och dom kan vila i det.” Alla de andra lärarna instämmer:

”absolut, verkligen”. I ettan finns en tydlig dagsrytm och veckorytm och man följer med årstiderna. Skolans gemensamma fester där alla kommer med sina bidrag, är en fantastisk sak för det sociala, tycker Karin. Hon ser det som en trygg återkommande rytm, ”alla får synas på scen och visa uppskattning för varandras program.”

Varje skoldag har en morgonrutin som kan bestå av dikter, sånger, flöjtspel och

rörelsemoment. Det är ett sätt att landa i skolvardagen tillsammans, och ”morgonstunden är jättefin, detta gemensamma lyssnande.”(Arvid) Rakel beskriver hur man till exempel står och stampar rytmiskt i ringen, där ”det kräver ett lyssnande, att komma in rätt, det är minsann en jättestor social bit” och ”lyssnar du inte på dom andra, kan inte klassen göra en jämn rytm.”

Man jobbar alltså medvetet i klassen med att lyssna, både på sig själv, klasskamraterna och

läraren.

Arvid beskriver vikten av att tala till känslofältet, han tycker att det är det viktigt att man i första klassen ger barnen en relation till allting, till exempel genom lugn och harmonisk målning och med hjälp av berättarkonst, sagor och återberättande. ”I sagorna finns en bra röd tråd, där hjälten klarar sina svårigheter” och enligt Arvid uppmuntrar man då barnen att lösa sina problem och att komma fram till ett gott slut. Rakel tillför en annan aspekt på berättandet, hon har upplevt att barnen blir öppna och mottagliga för hjärtemöten efter att ha hört en riktigt berörande berättelse. Sagostunden skapar rum för innerliga och fina samtal, tycker både Arvid och Rakel. Arvid berättar att det konstnärliga arbetet aktiverar hela människan, tanken, viljan och känslan och barnet kan öppna upp en kontakt mellan den yttre världen och sin inre värld.

40 Han tycker det är balanserande för ”när man lär sig uttrycka sig genom konst behöver man inte ta till hårdhandskarna.”

Nadja ser flöjtspelande tillsammans som en fin chans att öva socialt samspel. Barnen ser lärarens strävan, speciellt när läraren inte kan så bra, och de som går i musikskolan får vara hjälplärare. Alla gör sitt bästa och barnen sinsemellan utvecklar stor respekt för varandras trevande försök.

”Jag tror det är viktigt för en grupp med små människor att få komma in i att vi alla försöker så gott vi kan, och att vi stöder varandra om det går. Att det inte är en tävlan sinsemellan, att man dissar varandra. Det förekommer så mycket elakheter bland barn, om man inte är observant.”

Nadja är öppen med att flöjtspel inte är hennes starka sida och hon låter barnen få känna sig viktiga då de får vara hjälplärare. Hon går medvetet in för att fostra barnen till en kultur där man uppskattar, accepterar, stöder och tröstar varandra. Nadja berättar om en annan

gemenskapsbringande process i samband med lärandet av bokstäverna. Alla handarbetade dockor och tillsammans gjorde man en dockteater med hela alfabetet, ”alla var med och hade något att göra, och hur bra du än kunde läsa, så hade du din uppgift att vara en uggla som hoar i skogen.” (Nadja).

Det finns många arbetssätt som är uppbyggda så att barnen får en känsla av att de kan och är duktiga. Man skriver till exempel ner en ramsa som alla kan utantill och sen får alla ”läsa”

vad de skrivit. ”O den glädjen hos barnet när den har läst, fast den inte egentligen kan.”

Barnen är så ivriga att lära sig i början och de tycker själv att de är duktiga. ”Vi vill bevara den ivern och glädjen”, säger Nadja. Hon tycker det är viktigt att inte lyfta fram ett enskilt barn för mycket, framom de andra. ”Ingen ska få jättemycket beröm, för det kan platta till någon annan”. Alla ska få uppleva att dom är fina och tillräckligt bra. Hon berättar hur hon själv som barn inte förstod varför bara vissa barn fick en stjärna av läraren.

Arvid betonar också att se det positiva ansatserna som elever kommer med. Det kan vara svårt för en etta att gestalta det som görs men alltid när det blir rätt, då är det skäl att uppmuntra, bekräfta och stärka deras självförtroende. Det gäller också sociala saker, att någon har varit artig eller hjälpsam, det får man ett tack för. Arvid återkommer flera gånger till att lyssna:

”När man hör så hör man, men när man lyssnar är man intresserad, då kan man också höra om där finns nånting i bakgrunden som man kanske inte annars självklart skulle höra.” Arvid berättar vidare att man kan känna om det vilar en grundtillit och ett lugn i en klass. ”Idag är

41 det mycket individualistiskt och spretigt, så det tar tid att jobba in en lugn kultur”. Om man inte uppnår en god stämning upplevs det som ett mycket stort resursslöseri för hela skoltiden, för då finns där antagligen inte heller arbetsro och lärandets glädje.

Speciella tillfällen

Alla lärarna har en speciell timme i veckan för att behandla det sociala, ofta med verksamhet enkom för att öva samspel och omtanke. De nämner en fredagsstund, en postlåda, knytkalas, samt en handdocka som kan hjälpa till med relationspratet.

I Nadjas klass sitter man varje fredag i ring och alla får säga hur veckan gått och om det är något som behöver redas ut. När barnen lärt sig skriva finns det en postlåda där man kan lämna en lapp, om man inte vill säga. En gång skrev en pojke i hennes klass att han ofta känner sig väldigt ensam och det ”blev alldeles knäpptyst när jag läste upp det”. Alla tog till sig denna ensamhetskänsla. Sedan kom barnen med förslag som ”alltid om nån ser att han är ensam skall vi gå och be honom komma med”. Klassen kunde bära situationen och man återkom med uppföljning senare. Nadja var tydligt rörd över hur barnen själva kunde hantera detta vackert och det öppnade upp även för andra frågor.

En annan form för att skapa varm gemenskap är att ha knytkalas i klassen.

”Det var härligt, vi satt i ring med en duk på golvet. Det blev konkret hur vi turvis hämtar våra bidrag, delar med oss och när varandra. Barnen var så glada att dela med sig och det var fin positiv stämning, aldrig sade nån att det inte var gott.”

(Nadja)

Nadja berättar att detta var en fin möjlighet för de tysta tillbakadragna barnen att komma fram, om de till exempel hade bakat något. De blev synliga, fick komplimanger och fick lysa.

För små förstaklassister som ännu är inne i sagans värld, kan det vara fint att använda en handdocka som en extra ”person” i klassen. Rakel har upplevt att barnen verkligen inlevelsefullt berättar om sina upplevelser åt den ljusröda fredagskaninen.

”Förra veckan sade en flicka, att fredagskaninen borde komma. Kaninen kom fram o sa ”Hej, hur är det med er alla?” Och då berättar flickan att de på rasten har blivit osams i leken. ”Då är jag glad som lärare att barnen känner att kaninen är jättemån om att alla har det bra, att kaninen blir olycklig om nån är ledsen.”

Rakel är rörd och glad hur handdockan är verklig för barnen och hur den hjälper att bygga upp en kultur i klassen där man är bryr sig om varandra.

42

Samarbetet med föräldrarna

Alla upplever att föräldraarbetet är viktigt och att tala med föräldrarna kan bringa in nytt ljus i hur läraren ser på barnet. ”De är ju proffs på sina egna barn. Man skall lyssna vad de säger, för det kan hjälpa en hemskt mycket i sin egen kontakt”. (Arvid). Nadja använder bilden av en hängmatta, båda ändorna måste samarbeta så att barnet där emellan har det bra, eftersom de vuxnas förhållande inverkar på barnets relationer, välbefinnande och skolgång. Nadja anser ändå att relationen till föräldrarna är mycket på hennes ansvar, hon som lärare skall kunna respektera föräldrarna. ”Föräldrarna skall jag också godkänna, de gör så bra de kan. Även om det finns sånt som jag inte riktigt kan tycka om (ler finurligt)”. Nadja tycker att det är lättare med barnen än med vuxna men hon känner sig mycket tacksam över att de har överlåtit sitt barn till henne. Leende säger hon: ”Tänk vilken gåva, att de litar på mig och har förtroende”.

Föräldrarnas förtroende är grunden till relationen, enligt henne.

Rakel har en annan syn, hon vill i första hand bygga upp en egen relation med varje barn. ”Jag vill inte höra så mycket om barnen i förväg.” Hon berättar om en mamma som talar om sin dotter som omöjlig och explosiv”. ”Men jag ser ingenting av det i skolan – har aldrig sett”, säger Rakel. Rakel säger att hon kanske inte jobbar så mycket med föräldrarna som många andra waldorfpedagoger. ”Jag tycker det är viktigt att, min relation till barnet, det är faktiskt min grej.”

Ibland kan en förälder vara en utmaning och Nadja berättar om en situation med en mor och son med ett osunt förhållande. Pojken berättade osanningar hemma, mamman grät i

kapprummet på morgonen och skrev e-post till alla föräldrar. Hon hade aldrig tid för bokade samtal utan hon kom in på lektionstid så att det nästan kändes som att mamman saboterade.

Då det blev ohållbart vände sig Nadja till kollegiet.

Jag räckte inte till att hantera den mamman, som kom instövlande i min klass med sina åsikter. Jag vände mig till kollegiet, man kan inte hantera allt ensam. Sen efteråt gällde det för mig att kunna släppa det, att kunna möta mamman. Det var svårt! Att gå vidare och inte bära på något.

Situationen sköttes av ett elevvårdsteam så att mamman kunde få stöd och pojken fick ro i skolan att bygga sina relationer till Nadja och klasskamraterna.

43 4.2 Pedagogisk kärlek i med och motvind

Här återger jag lärarnas svar på den direkta frågan om kärlek i läraruppgiften. I analyskapitlet presenterar jag mina tolkningar om hur det lyser fram mycket pedagogisk kärlek i det som lärarna berättar.

Jag använde inte uttrycket pedagogisk kärlek i början av intervjun. Lärarna blev kanske lite förvånade när jag ställde frågan:

”Kärlek? Jag tycker det skulle vara väldigt svårt att jobba utan det! Ja, utan det skulle det vara väldigt tomt.” (Arvid).

”Kärlek? Det är ju det man sysslar med mest varje dag! (skrattar) Jo, jag upplever att vi kan älska våra elever på ett pedagogiskt sätt, att vi kan ha kontakt till barnets hjärta, det upplever jag.” (Karin)

”På något sätt, det att man strävar, strävar mot nånting, det är ju pedagogisk kärlek” (Nadja)

”Helt spontant svarar jag, ja! Tidvis, ja (skrattar). Jag kan säga att under något lov, då kan det vara hur lätt som helst att älska hela klassen (båda skrattar). Och sen när alla är på plats behövs det bara en min eller en gest... och så blir man irriterad.

Men det är ju en viktig sak att det i grunden finns det en vilja till det.” (Rakel).

Anders talar om kärlek med en klar blick, som en självklarhet, de andra tvekar lite först men kommer snart in i tankegången. Trots att de är ovana att prata om ämnet verkar de bli inspirerade av frågan.

Alla fyra lyfter fram viljan till att vara kärleksfull men också att gränser är viktigt. Speciellt Rakel är mån om att få fram att pedagogisk kärlek inte bara är värme och uppmuntran. Hon talar om den omhuldande famnen men det är lika viktigt att sätta en tydlig gräns och ibland vara mycket bestämd, ”det är som vildvuxen buske, den måste beskäras ordentligt. Om man bara försöker att liksom, ”gullevän, att nu sade du tokigt” så tror jag inte att det biter för vissa barn”. Tydliga regler och klara gränser är en del av tryggheten, allt hör ihop, säger Rakel.

Under gruppsamtalet med alla lärare uppstår en innerlig diskussion om pedagogisk kärlek och alla är enhälliga om att en kärleksfull inställning till barnen är viktig. Framförallt kommer det fram att kollegerna har en stor betydelse för värmen eller avsaknaden av värme i skolan.

Rakel klär det i ord:

44 Om det finns hjärtevärme, mellan kolleger i en skola eller vilken skara människor som helst, och om de har en gemensam god vilja, då kan det komma någonting

44 Om det finns hjärtevärme, mellan kolleger i en skola eller vilken skara människor som helst, och om de har en gemensam god vilja, då kan det komma någonting