Lagstiftningen om internationell sjukvård

1.3 Rätt och villkor

1.3.1 Lagstiftningen om internationell sjukvård

Internationella sjukvårdsförmåner anknyter till såväl den nationella som den internationella lagstiftningen. Bestämmelser och skyldigheter enligt den internationella lagstiftningen måste beaktas när nationella lagar stiftas. EU-förordningarna är i sig direkt tillämplig lagstiftning i medlemsländerna. EU-direktiven kräver däremot nationella lagstiftningsåtgärder. De avtal som Finland har ingått med andra stater om sjukvård och social trygghet måste ytterligare beaktas när det är fråga om sjukvård med internationell anknytning.

Läs mer

Samordning av den sociala tryggheten genom EU:s samordningsförordningar Patientrörlighetsdirektivet och lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård Övrig nationell lagstiftning

Migrationsdirektiven Internationella avtal

1.3.1.1. Samordning av den sociala tryggheten genom EU:s samordningsförordningar

Bestämmelser som gäller samordningen av förmåner för personer som rör sig mellan Europeiska unionens medlemsländer finns i Europaparlamentets och rådets förordning om samordning av de sociala trygghetssystemen, dvs. grundförordning 883/2004 och i Europaparlamentets och rådets förordning om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, dvs. tillämpningsförordning 987/2009. Förordningarna har sedan 1.5.2010 tillämpats på personer som rör sig mellan EU:s medlemsstater. Personkretsen som omfattas av förordningarna utvidgades till tredjelandsmedborgare genom förordning

1231/2010. Personer som rör sig mellan Schweiz och EU-länderna omfattas sedan 1.4.2012 av förordningarnas tillämpningsområde. När det gäller det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) tillämpas förordningarna sedan 1.6.2012. Förordning 492/2011 innehåller dessutom

bestämmelser om likabehandling av arbetstagare och deras medföljande familjemedlemmar bl.a. i fråga om sociala förmåner.

De nuvarande förordningarna föregicks av EU-förordningarna 1408/71 och 574/72 vilkas tillämpningsområde inte omfattade s.k. icke-aktiva personer. Dessa kom att omfattas av samordningen genom förordning 883/2004, enligt vilken bosättningslandets lagstiftning ska tillämpas på icke-aktiva personer. Den personkrets som omfattas av förordningarna utvidgades till tredjelandsmedborgare genom förordning 859/2003. Dessutom tillämpar Förenade kungariket förordningarna 1408/71 och 574/72 i fråga om tredjelandsmedborgare. Schweiz tillämpar inte förordning 1408/71 och inte heller förordning 883/2004 i fråga om tredjelandsmedborgare som rör sig mellan Schweiz och EU-länderna.

Ansvar för sjukvårdskostnader

EU:s förordningar om social trygghet syftar inte till att harmoniera de nationella systemen för social trygghet, inbegripet systemen för hälsovårdstjänster och sjukförsäkring. Inga nya förmåner införs på basis av gemenskapens bestämmelser. Syftet är att säkerställa att personer som rör sig mellan medlemsländerna inte förlorar sina förmåner.

Varje medlemsland bestämmer själv bl.a. om skyldigheterna att ordna sjukvård, servicesystemen inom hälso- och sjukvården samt grunderna för ersättning av vårdförmåner. Därför skiljer sig medlemsländernas sjukförsäkringssystem från varandra. I vissa länder som tillämpar EU-lagstiftningen om social trygghet grundar sig sjukförsäkringstillhörigheten på bosättning, medan försäkringstillhörigheten i andra länder endast gäller personer som arbetar där.

I III avd. 1 kap. (17–33 art.) i förordning 883/2004 anges de lagvalsregler som gäller ansvaret för sjukvårdskostnader enligt persongrupper när det är fråga om personer som rör sig mellan medlemsländer som tillämpar förordningen:

1. försäkrade personer och deras familjemedlemmar 2. pensionstagare och deras familjemedlemmar 3. pensionssökande och deras familjemedlemmar.

En förutsättning för tillämpning av lagvalsreglerna är att personen i fråga hör till

tillämpningsområdet för förordningen. Bestämmelserna i punkt 1 som gäller den försäkrade och hans eller hennes familjemedlemmar blir tillämpliga oberoende av om försäkringen grundar sig på bosättning eller på arbete.

I 35 art. i förordning 883/2004 föreskrivs att den stat som är kostnadsansvarig har skyldighet att betala ersättning för sjukvårdskostnaderna till den stat som beviljat vårdförmånerna.

Bestämmelser för genomförandet av fakturering och betalning av kostnaderna för vårdförmåner finns i förordning 987/2009 (artiklarna 62–68).

I genomförandeförordning 987/2009 ingår dessutom bestämmelser bl.a. om registrering av intyg om rätt till vård och om att söka planerad vård med förhandstillstånd (avdelning III kapitel 1).

Vårdförmåner och intyg om rätt till vård i enlighet med förordning 883/2004

I Finland hör följande vårdförmåner på grund av sjukdom till dem som ska som ersättas i enlighet med EU-lagstiftningen:

a) ersättningar för sjukvård enligt sjukförsäkringslagen (1224/2004)

b) rehabiliteringsförmåner enligt lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner (566/2005)

c) offentliga hälso- och sjukvårdstjänster.

Vårdförmånerna beviljas och ges enligt lagstiftningen i personens vistelse- eller bosättningsland.

Detta kan gynna eller missgynna personen beroende på om de beviljade förmånerna är bättre eller sämre jämfört med förmånerna enligt lagstiftningen i den stat som är ansvarig för sjukvårdskostnaderna. Omfattningen av de vårdförmåner som beviljas är beroende av om personen tillfälligt vistas i ett annat medlemsland eller om personen flyttar dit för att bosätta sig.

Den som flyttar för att bosätta sig har rätt till behövlig vård i bosättningslandet, medan den som tillfälligt vistas på ett annat medlemslands territorium har rätt till medicinskt nödvändig vård.

En personens rätt till vård och ansvaret för sjukvårdskostnaderna utreds från fall till fall. FPA utreder alltid rätten till vård om en person meddelar att han eller hon flyttar utomlands eller till Finland endera tillfälligt eller permanent. Rätten till vård utredes också då bosättningslandet inte ändras men personen på grund av arbete börjar omfattas av lagstiftningen i ett annat land.

Uppgifterna om rätt till vård förmedlas mellan medlemsländerna på olika blanketter, dvs. intyg om rätt till vård. Enligt förordning 987/2009 förmedlas uppgifterna mellan medlemsländerna med strukturerade elektroniska dokument (Structured Electronic Documents). De kallas i talspråk även elektroniska meddelanden eller eSED. Den nya EESSI-miljön för elektroniskt informationsutbyte (Electronic Exchange of Social Security Information) är under uppbyggnad. Innan EESSI tas i bruk används pappersversioner av eSED. För dem används förkortningen pSED.

Blanketterna i E100-serien enligt de föregående förordningarna om social trygghet kan användas ännu under hela övergångsperioden, dvs. innan EESSI tas i bruk. Under övergångsperioden använder Finland fortfarande i huvudsak blanketterna i E100-serien. Ett undantag är blankett E112 som från och med 1.6.2016 inte längre är i bruk. Finland beviljar för närvarande tillstånd att söka planerad vård med blankett S2. E-blanketterna måste dock separat identifieras för verkställandet av förordningarna 883/04 och 987/09. Även det europeiska sjukvårdskortet, EHIC (European Health Insurance Card), är ett intyg om rätt till vård.

Administrativa kommissionens beslut

I anslutning till Europeiska kommissionen finns en administrativ kommission för samordning av de sociala trygghetssystemen. Administrativa kommissionen meddelar beslut och rekommendationer.

Kommissionens beslut i S-serien gäller samordning av sjukvårdsförmåner.

1.3.1.2. Patientrörlighetsdirektivet och lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård

Direktiv 2011/24/EU om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård, det s.k. patientdirektivet, tillämpas i EU-staterna. Norge började med stöd av sin nationella lagstiftning tillämpa direktivet 1.3.2015. De övriga EES-länderna som inte är EU-medlemsländer, dvs. Island, Liechtenstein och Schweiz, tillämpar tills vidare inte direktivet.

Patientdirektivet definierar patientens rättigheter när denne söker vård i ett annat EU-land.

Utgångspunkten är att en person fritt kan uppsöka hälso- och sjukvårdstjänster i något annat EU-land och att den stat som svarar för personens sjukvårdskostnader är skyldig att i efterhand ersätta kostnaderna på samma sätt som om vården hade getts i den ansvariga staten. För att man ska få ersättning förutsätts att vården är ersättningsgill i den kostnadsansvariga staten.

Syftet med direktivet är också att säkerställa att varje EU-lands hälso- och sjukvårdssystem har bestämmelser om minimikrav i fråga om vårdens kvalitet och patientsäkerheten. Direktivet reglerar också medlemsstaternas samarbete kring gränsöverskridande hälso- och sjukvård.

Enligt direktivet krävs i regel inte förhandstillstånd för planerad vård i ett annat medlemsland för att vårdkostnaderna ska ersättas. Enligt patientdirektivet är det dock möjligt att kräva ett sådant förhandstillstånd. Systemet med förhandstillstånd enligt direktivet är avsett som en noggrant definierad möjlighet för den stat där personen är försäkrad att begränsa kostnadsersättningarna.

Förhandstillstånd enligt patientdirektivet kommer inte att implementeras i lagen om

gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Om någon annan EU-stat har tagit i bruk förfarandet med förhandstillstånd, har det dock ingen betydelse för den vård som ges i Finland. Ett förhandstillstånd enligt patientdirektivet begränsar inte heller en persons rätt att på eget initiativ söka vård inom den offentliga hälso- och sjukvården i Finland. Ett förhandstillstånd enligt patientdirektivet är en bekräftelse på att personen i efterhand kommer att få ersättning från sin hemstat.

Patientdirektivet i förhållande till EU-förordningarna

EU-förordningarna 883/2004 och 987/2009 och patientdirektivet bildar två parallella regelverk som gäller vårdförmåner i gränsöverskridande fall. Deras bestämmelser avviker från varandra i fråga om både tillämpningsområde och principer för kostnadsersättning. Bestämmelserna tillämpas delvis på samma gränsöverskridande situationer.

I motsats till EU-förordningarna som är direkt tillämpbar lagstiftning i medlemsstaterna, måste direktiven genomföras i den nationella lagstiftningen. I Finland har patientdirektivet genomförts genom lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård (den s.k. gränslagen) (1201/2013), som trädde i kraft 1.1.2014. Utöver genomförandet av patientdirektivet innehåller lagen också bestämmelser som gäller förfaranden och ersättning av kostnader med anknytning till gränsöverskridande hälso- och sjukvård, vilka tidigare har ingått i separata lagar. Lagen har medfört ändringar i hälso- och sjukvårdslagen, sjukförsäkringslagen, lagen om tillämpning av Europeiska unionens lagstiftning om samordning av de sociala trygghetssystemen och lagen om Folkpensionsanstalten.

Lag om gränsöverskridande hälso- och sjukvård

I lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård (1201/2013) föreskrivs om rätt till gränsöverskridande hälso- och sjukvårdstjänster, ersättning av kostnader, utlämnande av uppgifter om rätt till vård och om utfärdande av intyg om rätt till vård. Vidare innehåller gränslagen bestämmelser om administrationen av sjukvårdskostnader, kontaktpunkten för

gränsöverskridande hälso- och sjukvård samt ändringssökande. Lagen tillämpas när det är fråga om gränsöverskridande hälso- och sjukvård som gäller ett annat EU- eller EES-land eller Schweiz. Lagen tillämpas inte på förmåner vid långvarigt vårdbehov, överlåtelse av och tillgång till organ avsedda för organtransplantationer, vaccinationer i enlighet med det nationella vaccinationsprogrammet, företagshälsovård eller skol- och studerandehälsovård.

Lagen tillämpas på följande personkrets:

1. personer som har hemkommun i Finland eller som är sjukförsäkrade i Finland

2. personer som med stöd av EU-lagstiftningens lagvalsregler omfattas av den finländska lagstiftningen samt deras familjemedlemmar

3. personer som enligt EU-förordning 883/2004 får ett förhandstillstånd från Finland för att söka planerad vård utomlands.

Ovannämnda personer har rätt att resa utomlands för att anlita hälso- och sjukvårdstjänster och de har rätt att få ersättning enligt finländsk lagstiftning. Den som utan förhandstillstånd söker vård i en annan stat som tillämpar EU-lagstiftningen får vård i enlighet med lagstiftningen i den staten.

Personen betalar själv de faktiska kostnaderna för vården men har rätt att ansöka om ersättning i efterhand enligt sjukförsäkringslagen. Kostnaderna ersätts enligt 2–5 kap. i sjukförsäkringslagen.

Personen kan alltså söka och beviljas ersättning för läkar- och tandläkararvoden, behandling och undersökning som ordinerats av läkare och för läkemedelskostnader. Resekostnader ersätts enligt vad det hade kostat att resa till närmaste vårdenhet i Finland.

Om en person insjuknar plötsligt i en annan stat som tillämpar EU-lagstiftningen och personen själv betalar kostnaderna, kan han eller hon välja ersättning antingen enligt vårdgivarstatens lagstiftning eller enligt nationell lagstiftning när han eller hon i efterhand söker ersättning hos FPA. Ersättning enligt nationell lagstiftning betalas enligt ersättningsnivån och klientavgiften i personens hemkommun. Resorna ersätts enligt vad det hade kostat att resa till närmaste vårdenhet utomlands.

För personer som är försäkrade i en EU-stat måste den offentliga hälso- och sjukvården ordna tjänster på samma grunder som för kommuninvånare. En person som kommit från en annan EU-stat har dock inte bättre rätt till vård än kommuninvånarna. Således gäller till exempel de nationella vårdköerna också honom eller henne. Av en person som är försäkrad i en annan EU-stat uppbärs de faktiska kostnaderna för vården och personen kan söka ersättning i efterskott i den stat där han eller hon är försäkrad. Skyldigheten att ta emot vårdsökande inom den finländska offentliga hälso-och sjukvården gäller inte personer som är försäkrade i Norge, Island, Liechtenstein eller Schweiz.

Också den privata hälso- och sjukvården måste ordna vård för personer som är försäkrade i en annan EU-stat utan diskriminering och på samma grunder som för dem som är bosatta i Finland.

Lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård innehåller också bestämmelser bl.a. om förfarandena vid sökande av planerad vård enligt EU-förordning 883/2004 och om FPA:s behörighet att bevilja de intyg om rätt till vård som behövs. I gränslagen finns också en

bestämmelse om den statliga ersättning som ska betalas till den offentliga hälso- och sjukvården.

1.3.1.3. Övrig nationell lagstiftning

Lag om tillämpning av Europeiska unionens lagstiftning om samordning av de sociala trygghetssystemen

I lagen om tillämpning av Europeiska unionens lagstiftning om samordning av de sociala

trygghetssystemen (352/2010) föreskrivs det om institutionernas och myndigheternas behörighet och uppgifter vid tillämpningen av förordningarna 883/2004 och 987/2009. Dessutom innehåller lagen bestämmelser om elektroniskt informationsutbyte mellan medlemsländerna.

Lag om tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet

I 2 § i sjukförsäkringslagen där det föreskrivs om lagens tillämpningsområde finns en

hänvisning till de villkor för sjukförsäkring som anges i lagen om tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet (1573/1993), den s.k. tillämpningslagen.

Sjukförsäkringslag

Bestämmelserna i avdelning II och avdelning V i sjukförsäkringslagen (1224/2004) tillämpas på betalning av ersättning för vårdförmånskostnader som uppkommit i Finland till personer som är försäkrade utomlands. Likaså tillämpas bestämmelserna i sjukförsäkringslagen när en person som är sjukförsäkrad i Finland ansöker om ersättning för kostnaderna för planerad vård som getts utomlands utan förhandstillstånd. Vidare föreskrivs i avdelning VI om finansieringen av sjukförsäkringen och den försäkrades betalningsskyldighet.

Lag om hemkommun

I lagen om hemkommun (201/1994) stadgas det om hur hemkommunen ska bestämmas för en person som flyttar till eller från Finland. Rätten till offentliga hälso- och sjukvårdstjänster bestäms i sin tur i regel på basis av hemkommun.

Folkhälsolag

I 14 § i folkhälsolagen (66/1972) föreskrivs vad som avses med invånare i en kommun när folkhälsolagen tillämpas. Med invånare i kommunen jämställs också personer som

• beviljats rätt att arbeta med stöd av uppehållstillstånd enligt 78 § 1 eller 2 mom. eller 3 mom.

1, 2, 5 eller 7 punkten i utlänningslagen eller

• har rätt att arbeta utan uppehållstillstånd på grundval av 79 § 1 mom. i 1, 2, eller 6 punkten i utlänningslagen

och som

• har ett gällande arbetsavtals- eller tjänsteförhållande eller annat anställningsförhållande i Finland eller

• har registrerats som arbetslösa arbetssökande efter att ett minst sex månader långt arbetsavtals- eller tjänsteförhållande eller annat anställningsförhållande har upphört.

Med invånare i kommunen jämställs dessutom

• personer som med stöd av 81 § i utlänningslagen beviljats ett EU-blåkort som avses i 3 § 26 punkten i nämnda lag

• familjemedlemmar enligt 37 § i utlänningslagen till ovan avsedda personer.

Lag om specialiserad sjukvård

Enligt 3 § i lagen om specialiserad sjukvård (1062/1989) är kommunen skyldig att ordna

specialiserad sjukvård för invånarna i kommunen. Utvidgningen av den personkrets som avses i 3 § i lagen om specialiserad sjukvård motsvaras av det som fastställs i 14 § i folkhälsolagen. Med invånare i kommunen jämställs alltså också personer som

• beviljats rätt att arbeta med stöd av uppehållstilstånd enligt 78 § 1 eller 2 mom. eller 3 mom. 1, 2, 5 eller 7 punkten i utlänningslagen eller

• har rätt att arbeta utan uppehållstillstånd på grundval av 79 § 1 mom. i 1, 2, eller 6 punkten i utlänningslagen

och som

• har ett gällande arbetsavtals- eller tjänsteförhållande eller annat anställningsförhållande i Finland eller

• har registrerats som arbetslösa arbetssökande efter att ett minst sex månader långt arbetsavtals- eller tjänsteförhållande eller annat anställningsförhållande har upphört.

Med invånare i kommunen jämställs dessutom

• personer som med stöd av 81 § i utlänningslagen beviljats ett EU-blåkort som avses i 3 § 26 punkten i nämnda lag

• familjemedlemmar enligt 37 § i utlänningslagen till en ovan avsedd person.

Statsrådets förordning om administrationen av kostnader för gränsöverskridande hälso-och sjukvård

I statsrådets förordning om administrationen av kostnader för gränsöverskridande hälso- och sjukvård (65/2014) ingår bestämmelser om överföring av statens medel till FPA för fakturering mellan stater och statlig ersättning. I förordningen föreskrivs dessutom om ansökningstiden för statlig ersättning och om den offentliga hälso- och sjukvårdens skyldighet att förete en utredning för FPA om ändamålsenligheten med ambulansflyg när det gäller ersättning för merutgifter för returresa från ett nordiskt land.

Statsrådets förordning om delegationen för gränsöverskridande hälso- och sjukvård Med förordning 64/2014 har en delegation för gränsöverskridande hälso- och sjukvård tillsatts vid Social- och hälsovårdsministeriet. Delegationens uppgift är att följa tillämpningen av lagstiftningen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård, att komma med förslag och initiativ till utveckling av lagstiftningen och att behandla andra frågor som gäller såväl verkställigheten av lagen som gränsöverskridande hälso- och sjukvård.

1.3.1.4. Migrationsdirektiven

EU:s migrationsdirektiv påverkar rättigheterna för arbetstagare från andra länder än EU- och EES-länderna, Schweiz och de länder med vilka Finland ingått en överenskommelse om social trygghet som innehåller bestämmelser om sjukvård. Arbetstagare som hör till tillämpningsområdet för migrationsdirektiven har rätt att bli behandlade på lika grunder som vistelselandets egna medborgare bl.a. på området för social trygghet. Direktiven inverkar följaktligen på rätten att få vård i Finland för arbetstagare som kommer från andra länder.

Migrationsdirektiven är följande:

1. det s.k. direktivet om högkvalificerad anställning, dvs. rådets direktiv (2009/50/EG) om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning

2. det s.k. direktivet om kombinerade tillstånd, dvs. Europaparlamentets och rådets direktiv (2011/98/EU) om ett enda ansökningsförfarande för ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium och om en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat

3. det s.k. direktivet om säsongsanställning, dvs. Europaparlamentets och rådets direktiv

(2014/36/EU) om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för säsongsanställning 4. det s.k. ICT-direktivet, dvs. Europaparlamentets och rådets direktiv (2014/66/EU) om villkor

för inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare inom ramen för företagsintern förflyttning av personal.

Direktivet om högkvalificerad anställning sattes i kraft nationellt 1.1.2012 och direktivet om kombinerade tillstånd 1.1.2014. Direktivet om säsongsanställning ska ha genomförts senast 30.9.2016 och ICT-direktivet senast 29.11.2016.

1.3.1.5. Internationella avtal

Finland har överenskommelser om social trygghet med de nordiska länderna, Australien, Chile, Estland, Indien, Israel, Kanada, Tyskland och USA. Finland har dessutom en avtalsreglering om social trygghet med delstaten Quebec i Kanada samt en överenskommelse om sjukvård med Australien.

Av de ovannämnda är överenskommelsen om sjukvård med Australien, avtalsregleringen om social trygghet med Quebec i Kanada och den nordiska konventionen om social trygghet av betydelse när det gäller vårdförmåner. Personer som omfattas av överenskommelsernas personkrets har rätt till sjukvårdsförmåner i enlighet med de villkor och i den omfattning som bestäms i överenskommelserna.

Överenskommelsen om sjukvård med Australien

På grundval av överenskommelsen med Australien (FördrS 61/1993) har personer som är bosatta på den ena avtalspartens territorium rätt till nödvändig sjukvård vid tillfällig vistelse på den andra avtalspartens territorium. För att höra till personkretsen för överenskommelsen krävs inte medborgarskap i avtalslandet. Rätten till vård visas med avtalsstatens eller en annan stats pass av vilket det framgår att innehavaren har obegränsad rätt att bo i avtalslandet. Finländska studerande som tillfälligt vistas i Australien omfattas inte av överenskommelsen. I Finland tillämpas inte motsvarande begränsning. Chefen för eller personalen vid en diplomatisk beskickning eller

In document Rätt till vård (Page 6-15)