En av nivåerna är när enskilda etiska sakfrågor, och risker, förmedlas via medierna till allmänheten. Baumans teorier om den teknisk-ekonomiska rationaliteten och fragmenteringen är delar av, eller bidragande faktorer till, det så kallade risksamhället där alltmer kraft fokuseras på riskkalkylering och riskhantering men där farorna sällan går att avtäcka med blotta ögat och utan expertkunskap på området.156 Experter får därför till uppgift att hantera
problemen (ett i sänder) samt bidra till det allmänna medvetandet om pro- blemen. Företrädelsevis med hjälp av massmedierna. Det är bland annat detta som Giddens avser med modernitetens reflexivitet.157 Medierna kom-
mer här in som den viktiga länken mellan expertisen och allmänheten. Nya risker utgör perfekt stoff för braskande rubriker och lösnummerförsäljning, särskilt om de kan tillägga diverse tips och råd till allmänheten om hur de skall undvika den nya faran. Komplexa, etiska problem kan därvidlag redu- ceras till enkla förklaringsmodeller om orsak och verkan vars lösningar pri- vatiseras, samtidigt som visionen om problemens autonomi upprätthålls.158
På en mer övergripande och samtidigt fundamental nivå utgör massmedi- erna den enda egentliga offentliga sfären i en globaliserad värld och därmed
154 Se avsnitt 2.1 ovan. För kritik av de strukturalistiska perspektiven och introduktion av neo-institutionsteori inom medieforskningen, se Olsson, E-K (2008) Media crisis decision
making. A case study of SR (Swedish Radio), SvT (Swedish Television) and TV4. Stockholm:
Stockholms universitet, JMK.
155 Bauman, Z (1995) s 152f, Arendt, H (1996).
156 Se t ex Giddens, A (1996), Beck, U (1992) Risk society. Towards a new modernity. Lon- don: Sage.
157 Se avsnitt 2.4.
den enda plats där mänskligheten potentiellt kan mötas. Roger Silverstone använder begreppet ”the mediapolis” för att beteckna denna sfär, senmoder- nitetens ”space of appearance, both in the sense of where the world appears, and in the sense of appaearance as such constituting that world”.159 ”The
mediapolis” definierar på så sätt ”the mediated public space where contem- poray political life increasingly finds its place”.160 Begreppet är som sådant
både deskriptivt och normativt. Å ena sidan beskriver det en faktiskt existe- rande väv av inter- eller transnationella medier via vilka vi får erfarenhet av platser, människor, händelser och förhållanden som vi annars aldrig fått.161 Å
andra sidan sätter begreppet upp en norm för hur denna sfär skulle kunna fungera som en plats där människor möts som människor och som därmed möjliggör kommunikation i genuin bemärkelse.
Medierna sätter ramarna för den andres uppträdande och definierar där- med det moraliska rummet inom vilket den andre framträder för oss, samti- digt som de uppmanar oss till någon sorts moralisk respons. Och eftersom den relation vi har till den andre definierar oss själva så blir vår relation till de medierade andra avgörande för oss som individer. Den tes han driver blir således att de globala medierna är ytterst relevanta för konstruktionen av en moralisk ordning vilken måste ta hänsyn till, eller vara i överensstämmelse med, världens ömsesidiga beroende, att världen är en helhet. Hur medierna skapar avstånd och närhet, likheter och skillnader är därmed centralt. Det handlar således inte så mycket om representation, yttrandefrihet eller mänsk- liga rättigheter utan snarare om skyldigheten att se, lyssna och försöka förstå. En moralisk minimalism som både kan se likheterna, de gemensamma exi- stentiella grundvillkoren, bortom skillnaderna och samtidigt medge att det finns gränser för det acceptabla. Men som också är medveten om såväl de gränser för sig själv den ställer upp som att dessa gränser kan överskridas i avsikt att försvara sig själv.162
it is in the experienced dialectic of sameness and difference that the possibi- lity of a personal or communal ethics emerge, and it is in the mediated repre- sentation of that dialectic that the equivalent possibility of a media ethics emerges.163
Det finns flera beröringspunkter mellan Bauman och Silverstone, delvis gäl- lande utgångspunkterna och problemformuleringen för de båda ansatserna. Båda har iakttagit upphävandet av de rumsliga avstånden till följd av tekni- kens utveckling och bristen på ett motsvarande upphävande av de moraliska avstånden. Eller som Bauman uttrycker saken:
159 Silverstone, R (2006) s 27. 160 Silverstone, R (2006) s 31. 161 Jfr Thompson, J B (1995) kap 7. 162 Silverstone, R (2006) s 16. 163 Silverstone, R (2006) s 16.
Moralen vi ärvt från förmodern tid – den enda moral vi har – är en närhets- moral och som sådan sorgligt otillräcklig i ett samhälle där allt viktigt hand- lande sker på avstånd.164
Delvis i de förslag på problemlösningar som levereras, kanske för att båda bygger mycket av sina teorier på filosoferna Hans Jonas och Levinas. Ef- tersom jag inte behandlar globala medier och därtill hörande problemområde ligger dessa teoretikers förslag något utanför mina ramar. Några begrepp och principer Silverstone presenterar kan dock även ha bäring i detta samman- hang. Dessa är hospitality, justice, responsibility och proper distance.
If justice is the first virtue of social institutions, as John Rawls suggests (Rawls 1999:3), and truth that of systems of thought, then hospitality (…) is the first virtue of the mediapolis. Hospitality as an obligation to welcome the stranger. Hospitality as a right not just to the freedom of speech but as an ob- ligation to listen and to hear.165
Hospitality syftar hos Silverstone på en av de mest grundläggande aspekter- na av moralen, bortom det politiska, nämligen medmänsklighet och genero- sitet. Skyldigheten att visa främlingen gästfrihet i det medierade rummet är en förutsättning för medial rättvisa. Det vill säga att låta folk tala och lyssna på dem. Rättigheterna (justice) syftar på rätten att få tala och framförallt bli hörd, vilket i sin tur kräver en teori om ansvar (responsibility). Liksom Bauman betonar Silverstone vikten av att Rawls teori om rättvisa (eller eti- ken i stort) inte reduceras till procedurföljande bakom vilka individen kan gömma sig. Både Silverstones och Baumans etik blir, i Hans Jonas efter- följd, i allra högsta grad en ansvarsetik. Rättighetsteorier skyddar möjligen individers rättigheter, exempelvis yttrandefriheten, men de kan aldrig garan- tera rätten till kommunikation. Kommunikation är dialog mellan minst två parter och då måste båda parter vara villiga att interagera och, framförallt, lyssna. Det eftersökta ansvaret kan i sin tur ta sig i uttryck i ”proper distance”. Begreppet kan närmast beskrivas som ett förhållningssätt vilket inbjuder främlingen inom våra kognitiva, emotionella och moraliska ramar. Ett förhållningssätt där lyssnandet går före talandet. Givet dessa teoretiska utgångspunkter är det nu dags att precisera avhandlingens syfte och fråge- ställning.
164 Bauman, Z (1995) s 268. 165 Silverstone, R (2006) s 136.