Minoritetens maktmedel och rätt till inlösen

Det som ovan diskuterats anger under vilka förutsättningar, och i vilka situationer som minoriteten åtnjuter ett skydd. Men vad är regler utan effektiva medel att upprätthålla dem?

Sålunda krävs maktmedel för att minoritetsskyddet skall vara reellt, annorlunda uttryckt, det är inte alltid majoriteten eller ledningen följer reglerna varvid minoriteten måste beredas extern hjälp.¹⁵¹ Behovet tillgodoses av de klanderregler som kommer till uttryck i ABL 7 kap.

50-52 §§. Dessa klanderregler har olika karaktär, där 50 § avser angripligheter innebärande att de intressegrupper som däri anges äger rätten att ställa bolaget inför rätta. Angripligheterna

146 Märk att bestämmelsen avseende aktieägares jäv endast avser själv beslutet och inte deltagande på stämman.

147 Se Svensk aktiebolagsrätt 2015, s. 192f.

148 A.a., s. 260f.

149 Det följande bygger på prop. 2004/05:85, s. 250f.

150 Se Hellner, Aktiebolagsrätt och avtalsrätt, s. 258. I Gorton, m.fl., (red.), Festskrift till Gunnar Karnell, 1999.

151 Se Rhodes Aktiebolagsrätt 2011, s. 252.

avser således att beslut kan angripas och ogiltigförklaras, men det kräver ett aktivt agerade inom en 3-månaders period, 51 § 1 st.

De klandermöjligheter som kommer till uttryck i 51 § 2 st. har istället karaktären av nulliteter¹⁵², vilket innebär att beslut som faller inom det angivna tillämpningsområdet är ogiltigt per se.¹⁵³ Varför en åtskillnad mellan angripligheter och nulliteter görs kan även förklaras genom de olika intressenterna ABL avser skydda. Angriplighetsfallen utgör ett aktieägarskydd genom att beslut inte får fattas i obehörigordning eller eljest åsidosätter aktieägarskyddsregler som följer av lag eller bolagsordningen. I likhet med övrigt minoritetsskydd, kan de emellertid åsidosättas genom att alla aktieägare samtycker till ett beslut. Nullitetsfallen å andra sidan, vilket framgår av 52 § 2 st. 1 p., avser beslut som aldrig kan åsidosättas, d.v.s. regler till skydd för externa parter. Nu nämnda lagrum anger dock i punkten 2 att även angripligheter kan utgör nulliteter, genom att ett beslut som kräver samtycke av alla aktieägare, fattats utan att sådant inhämtats. Vad detta innebär är emellertid problematiskt, och lagrummet kan tolkas på flera sätt med olika resultat som följd. En strikt bokstavstolkning ger intrycket av att alla beslut som kräver samtliga aktieägares samtycke kan blir föremål för aktiebolagsrättslig nullitet. En sådan slutsats kan vid en första anblick verka rimlig, då ett beslut som kräver samtyckte av samtliga bör vara ogiltigt om denna förutsättning inte uppfylls. Problematiken uppstår istället när man ställer en sådan tolkning mot preskriptionsregeln i 51 § 1 st., och dess eftersträvade syfte vilket är att begränsa antalet beslut som kan komma att ogiltigförklaras.¹⁵⁴

Huruvida en bokstavstolkning och den vida tolkning den ger upphov till skall praktiseras eller om istället ska tolka 52 § 2 st. 2 p. på ett mer ändamålsenligt sätt har diskuterats i doktrinen med skilda slutsatser som resultat. Enligt Nerep omfattades alla regler där samtycke krävdes för avvikelser, då en annan tolkning skulle strida mot lagens ordalydelse.¹⁵⁵ Den motsatta uppfattningen anfördes av Nial, där han istället tolkade aktuellt lagrum utifrån ett mer ändamålsinriktat perspektiv, där förhållandet till klanderfristerna lyftes fram som argument. Hans slutsats blev således att undantaget för samtycke i nullitetsfallen endast avsåg situationer där bolagsordningen uttryckligen kräver samtycke.¹⁵⁶

Det torde vara så, trots att det till viss del strider mot lagens ordalydelse, ändock vara en mer befogad slutsats att bestämmelsen ges en restriktiv tolkning i enlighet med den Nial förespråkar. Innebärande att nullitet endast infinner sig enligt 51 § 2 st. 2 p. under förutsättning att ett uttryckligt krav på samtycke återfinns i bolagsordningen eller i ABL.¹⁵⁷ Vidare bereder klanderregeln i 50 §, till skillnad från övriga minoritetsregler, ett skydd till varje enskild aktieägare, d.v.s. en aktieägare kan på eget initiativ ställa bolagsbeslut inför rättslig prövning.¹⁵⁸ Såsom diskuterats ovan avser preskriptionsreglerna att begränsa möjligheten för aktieägare att klandra beslut, vilket motiveras utifrån både ekonomiska- och

152 I sammanhanget avser aktiebolagsrättsliga nulliteter, varvid begreppet kräver visst tydliggörande. Med aktiebolagsrättslig nullitet förstås att klandertalan inte preskriberas efter tre månader såsom annars är faller avseende angripligheter, se Stattin, Minoritetsskydd och klander, s. 96. I Svernlöv (red.), Aktiebolagens minoritetsskydd, 2008.

153 Det följande bygger på Stattin, Minoritetsskydd och klander, s. 76f, 100. I Svernlöv (red.), Aktiebolagens minoritetsskydd, 2008.

154 A.a. s. 98.

155 Se Nerep, Aktiebolagsrättslig analys, 2003, s. 332ff.

156 Se Nial, Aktiebolags och andra företags borgensförpliktelser, 1979, s. 19 f.

157 Se Stattin, Minoritetsskydd och klander, s. 100. I Svernlöv (red.), Aktiebolagens minoritetsskydd, 2008.

158 Se Aktiebolagets grundproblem 2012, s. 183f.

effektivitetsskäl, då det inte är rimligt att låta allt för lång tid passera efter ett beslut fattats.¹⁵⁹ Det föreligger en uttalad risk att minoriteten missbrukar sin rätt att påkalla klander, samtidigt som det utgör en förutsättning för upprätthållandet av ett effektivt minoritetsskydd. Återigen har en godtagbar kompromiss mellan motsträviga intressen eftersträvats, en del av denna utgörs av den s.k. kausalitetsprincipen vilken innebär att domstolen endast kommer upphäva eller ändra ett beslut om de fel som begåtts är av viss dignitet, innebärande att felet inte endast är trivialt utan faktiskt haft reell inverkan.¹⁶⁰ Avseende nulliteterna i 51 § 2 st. är inte preskriptionsregeln tillämplig vilket följer av att de dels avser beslut vilka drabbar externa parter (1 p.) respektive allvarligare åsidosättanden av regler som berör aktieägarna (2-3p.).¹⁶¹ Frånvaron av preskription öppnar upp för möjligheter att långt senare försöka klandra ett beslut. Detta torde dock motiveras av att externa parter inte deltar på stämma varvid det vore orimligt att en 3-månadersfrist skulle gälla för dem, liknande skäl kan framföras avseende punkten 3, vilken avser fel i kallelse till stämma. Har aktieägare inte haft förutsättning att delta på stämman bör inte heller preskription utgöra ett hinder för klander.

Sist ut att nämnas är aktieägares rätt till inlösen av aktier alternativt förmå en upplösning av bolaget. Reglerna måste anses reglera ytterligheter och erbjuda en sista utväg när spänningarna mellan minoritet och majoritet är oöverkomliga och det bästa för alla inblandade är ett snabbt avslut. Reglerna återfinns i ABL 25 kap. 21-23 §§ och 29 kap. 4 § vilka reglerar tvångslikvidering av bolaget respektive minoritetens rätt att bli utlösta som en följd av majoritetens missbruk. Att nämna här även majoritetens rätt till tvångsinlösen av minoritetsaktier i ABL 22 kap., varvid den inlösen- och (upplösnings)rätt som återfinns i ABL riktar sig till både minoriteten och majoriteten.

Inlösenrätten enligt 29 kap. 4 § tillkommer var en som äger aktier i bolaget, oberoende storleken på innehavet. Bestämmelsen är kopplad till aktieägares skadeståndsskyldighet i 29 kap. 3 §, innebärande att den endast är accessorisk och avser fungera som ett komplement när skadestånd inte är tillräckligt att komma till rätta med missbruket.¹⁶² En aktieägare som vill påkalla inlösen måste således först styrka att skadeståndsplikt fastslagits, samt att det föreligger en överhängande risk av fortsatt missbruk att inlösenskyldighet även fodras.¹⁶³ Såsom läsaren förstår krävs således en relativt allvarlig situation för att inlösensskyldighet ska aktualiseras, det samma gäller även för tvångslikvidation.¹⁶⁴ Tvångslikvidation avser situationer där majoritetens missbruk är av sådan art, eller såsom lagen uttrycker det

”särskilda skäl till det på grund av missbrukets långvarighet eller någon annan anledning”, att en minoritet representerande minst 1/10 av aktiekapitalet äger rätten väcka talan om bolagets likvidation enligt 25 kap. 21 §. Det krävs således ett kvalificerat missbruk av majoriteten i form av långvarigt missbruk eller dess allvarlighet.¹⁶⁵ Möjligheten till tvångslikvidation kan även anses ha en preventiv funktion bestående i att en domstolsprocess är något varje bolag torde undvika så lågt som är möjligt. Olägenheten en process kan innebär motiverar även att rätten att väcka talan mot bolaget förutsätter en minoritet om 1/10-delar

159 Se prop. 1975:103, s. 414f.

160 Se Svensk aktiebolagsrätt 2015, s. 197.

161 Jfr a.a. s. 198.

162 Se prop. 1975:103, s. 442.

163Se Nerep och Samuelsson, Aktiebolagslag (2005:551) 29 kap. 4 §, Lexino 2013-02-12, hämtad 2016-04.27.

164 Se Svensk aktiebolagsrätt 2015, s. 210.

165 Det följande bygger på prop. 1975:103, s. 503.

istället för att rätten tillkommer var en som äger en aktie. Vidare motverkar kravet på kvalificerad minoritetrisken för att bestämmelsen används i syfte att utpressa eller på annat sätt försöka sabotera för bolaget. Med hänvisning till den ingripande åtgärd en likvidation de facto innebär, medges i 25 kap. 22 § även rätt för minoriteten i samband med yrkande om tvångslikvidation även yrka att domstolen skall fastställa att inlösen av aktier istället ska ske.

Det finns således två möjligheter till exits när majoriteten missbrukar sin ställning, där den ena förutsätter utdömt skadestånd men endast kräver en aktieägare medan den andra inte förutsätter skadeståndsplikt men å andra sidan kräver kvalificerad minoritet.

Såsom erinrats ovan medger även ABL under vissa förutsättningar en rätt för majoriteten att lösa in minoritetens aktier, se ABL 22 kap. 1 §. Innan införandet av 2005-års aktiebolagslag tillkom denna rätt endast när aktierna ägdes av ett moderbolag varvid fysiska personer eller andra juridiska personer som ägde aktier i ett bolag exkluderades.¹⁶⁶ Denne begränsning är sedmera borttagen och en majoritet, oberoende vem, vilken innehar mer än 9/10-delar av aktierna kan påkalla inlösen. Införandet kan även motiveras av ett allmänt intresse av sunda omstruktureringar där bolag med inre motsättningar kan nyttja inlösenreglerna och på så sätt öka utsikterna att bedriva en lönsam verksamhet.

Inlösenreglerna är således uppställda i aktieägarnas intresse varvid en logisk slutsats torde vara att SAS-principen kan åberopas. Emellertid uttalades i propositionen att inlösensmöjligheten är av betydande vikt för minoriteten som annars riskerar falla utanför många av ABL:s minoritetsskyddsregler, varvid 22 kap. 1 § fastslog alltjämt tvingande.¹⁶⁷ Inlösensmöjlighetens dispositivitet har emellertid varit föremål för diskussioner, framförallt kopplat till aktieägaravtal vilket kommer diskuteras mer ingående under avsnitt 3.3.3.