A RS MORIENDI I KAMPEN OM DET ” GODA ” SAMHÄLLET

andliga behoven skall tillgodoses. Det övergripande syftet är att lindra lidande och att göra döendet så smärtfritt som möjligt. 395

Utredningen andas stor omsorg och empati med döende människor, och det allmännas ansvar i detta avseende understryks särskilt. Men detta ansvar gäller bara den fysiska

individen, och det framgår tydligt av texten att döden betraktas som en slutpunkt. Detta synsätt kan ses som ett vittnesbörd om det svenska samhällets sekulära grundhållning. I Sverige liksom i den övriga västvärlden betraktas religion som en privatsak, och

medborgarnas öden i ett eventuellt liv efter detta är inget som stat och samhälle anses ha något ansvar för. Det är just på denna punkt som skillnaden i förhållande till äldre tider framträder som klarast. Går vi trehundra år tillbaka var det, även om man givetvis även bemödade sig om att lindra fysiskt lidandet, just den döende människans frälsning som stod i fokus. Döden och döendet var därför inramat av högtidliga religiösa riter till uppbyggelse för den döende och till tröst för de anhöriga. Livets mål var det eviga livet hos Gud, och

överheten menades ha ett ansvar för att undersåtarna nådde detta mål. Detta ansvar fick sitt symboliska uttryck i reglerna för begravning, och den som satte sig över Guds bud genom att ta sitt liv förvägrades kyrklig begravning. Detsamma gällde också för dödsdömda brottslingar som inte före avrättningen ångrade sitt brott. Liken av dessa människor skulle brännas eller nedgrävas på galgbacken av skarprättaren.396 Liknande bestämmelser gällde i övriga europeiska länder och representerade en gemensam kristen tradition.

Motbilden till den onda döden för egen hand var den goda döden, där individen

omgiven av anhöriga och beredd av en präst lämnade detta livet. Det fanns fasta regelverk för hur den goda döden borde se ut, vilka gick tillbaka på monastisk tradition och som från 1500-talet och framåt spreds i tryckt form. I den katolska kyrkan ingick bikt, sista smörjelse och kommunion i denna dödsberedelse, och det lästes särskilda böner vid den döendes bädd. De evangelisk-lutherska kyrkorna utvecklade i anknytning till denna tradition egna former för ars moriendi. Här förekom inte bikt och sista smörjelse men väl en rituell syndabekännelse, nattvard, särskilda böner och psalmsång. I båda traditionerna förväntades den döende aktivt medverka i dödsberedelsen och utan bitterhet och rädsla förtröstansfullt överlåta sig i Guds händer. De katolska helgonberättelserna, som ofta innehöll utförliga beskrivningar av

395 Barbro Holmberg et al., Döden angår oss alla – värdig vård i livets slutskede: SOU 2001:6.

396 Jmf. Den frivilliga döden. Samhällets hantering av självmord i historiskt perspektiv, Birgitta Odén, Bodil E.

B. Persson, Yvonne Maria Werner (red.), Stockholm 1998. Se också Arne Jarrick, Hamlets fråga. En svensk självmordshistoria, Stockholm 2000. De självmördare som före sin död hann ångra sitt dåd kunde dömas till kristen begravning eller begravning ”i stillhet” avsides på kyrkogården.

helgonets föredömliga död, motsvaras på protestantiskt håll av de tryckta likpredikningar, vilka också de förmedlade en bild av den goda döden.397

Skillnaden mellan denna form av döende och dagens medikaliserade vård i livets slutskede är minst sagt slående. Den tyske historikern Arthur Imhof, som undersökt döendets former i ett historiskt perspektiv, kopplar förändringen till den sekulariserings- och

individualiseringsprocess som inleddes under 1800-talet och som sedan accelererat under 1900-talet. Industrialiseringen ledde till uppkomsten av nya gemenskapsformer, religionen privatiserades och den medicinska utvecklingen medförde förbättrade möjligheter till bot och behandling. Levnadsstandarden ökade, och med den också människors livslängd och

levnadsförväntningar, vilket gav nya perspektiv på livets mening och mål. Samtidigt försvann de eskatologiska aspekterna på tillvaron ur den offentliga diskursen. Därmed upphörde döden att vara en del av livet och blev i stället till ett problem, som det moderna samhället fick allt svårare att hantera. Det är, enligt Imhof, mot denna bakgrund man skall se de krav på dödshjälp och eutanasi som från slutet av 1900-talet förts fram som ett alternativ till den medikaliserade sjukhusdöden.398

Men utvecklingen fram mot denna sekulariserade syn på döden är inte entydig. Den traditionella inställningen försvann inte över en natt, och samhällets sekularisering utlöste starka motreaktioner. Historikern Hartmut Lehmann talar om avkristning

(Dechristianisierung) och kristen väckelse och kyrklig mobilisering (Rechristianisierung) som de dominerande rörelserna i västvärlden under 1800- och början av 1900-talet. I

protestantiska länder framträdde kraftfulla religiösa väckelser, och på katolskt håll ledde den folkligt förankrade ”ultramontana” (romorienterade) rörelsen till att den katolska kyrkan kom att utvecklas till en verklig maktfaktor i det moderna samhället. Med dessa religiöst

motiverade väckelserörelser, vilka i de flesta fall byggde på en konfessionellt präglad, traditionsförankrad kristendomsförståelse, skedde en aktivering såväl av den inre som av den yttre missionen. Målet var att bevara respektive återställa samhällets kristna grundkaraktär

397 Ars moriendi. Erwägungen zur Kunst des Sterbens, Hans Martin Barth, Harald Wagner (Hrsg.), Basel 1989.

Barbro Bergner, ”Dygden som levnadskonst. Kvinnliga dygdeideal under stormaktstiden”, i Eva Österberg (red.), Jämmerdal och fröjdesal: kvinnor i stormaktstidens Sverige, Lund 1997, s. 71-123; Göran Stenberg, Döden dikterar. En studie i likpredikningar och gravtal under 1600- och 1700-talen, Stockholm 1998. Jmf.

Agnes Arnórsdóttirs och Arnved Nedkvitnes bidrag i denna antologi.

398 Arthur Imhof, Ars moriendi: die Kunst des Sterbens einst und heute, Wien 1991. En liknande bild ger Philippe Ariès i Essais sur l'histoire de la mort en Occident : du Moyen Age à nos jours, Paris 1977. Den förändrade hållningen till döden avspeglade sig även i begravningsskickets omvandling från jordbegravning till kremering. Jmf. Åhren Snickare, Döden, kroppen och moderniteten, s. 218-222.

och att sprida den kristna tron till alla världens folk.399 I detta missionsarbete spelade utbildningsverksamhet och karitativ verksamhet i form av vård och omsorg av sjuka och gamla en viktig roll. På katolskt håll grundades ett stort antal nya, socialt inriktade religiösa ordnar och kongregationer som ett svar på tidens nöd, och samma syfte tjänade de

diakonissanstalter och filantropiska sällskap som bildades i den protestantiska världen.400 Såväl de social-karitativa katolska ordenssamfunden som de protestantiska diakonissorna kom att utföra pionjärinsatser inom den moderna sjukvården, men de kom också att värna om en kristen syn på döden och döendet.

Därmed har vi närmat oss temat för denna uppsats. Jag kommer här att diskutera de sjukvårdande katolska ordenssystrarnas och de protestantiska diakonissornas

sjukvårdsinsatser i Norden runt sekelskiftet 1900, alltså den period som enligt Imhof präglades av genomslaget för den nya, sekulariserade inställningen till döden och döendet.

Med de stränga nordiska religionslagarnas liberalisering i mitten av 1800-talet öppnades vägen för den katolska kyrkans återkomst till de nordiska länderna, och med den kom också katolska ordnar och kongregationer. Flertalet av dessa var kvinnliga ordenssamfund som ägnade sig åt skol-, sjukvård och andra socialkaritativa uppgifter.401 Vid samma tid upprättades också de första diakonissanstalterna, vilka också de kom att ägna sig åt socialt arbete och sjukvård.402 Jag kommer att jämföra denna konfessionellt präglade sjukvårdsinsats med den sekulära, statligt organiserade sjukvård som växte fram under samma period.403

399 Hartmut Lehmann, ”Von der Erforschung der Säkularisierung zur Erforschung von Prozessen der Dechris-tianisierung und der RechrisDechris-tianisierung im neuzeitlichen Europa“, i Hartmut Lehmann (Hrsg.) Säkularisierung, Dechristianisierung, Rechristianisierung im neuzeitlichen Europa, Göttingen 1997, s. 9-16. Se också Friedrich Wilhelm Graf, ”Dechristianisierung. Zur Problemgeschichte eines kulturpolitischen Topos“, i Säkularisierung

…, 1997, s. 32-66. Den tyske historikern Olaf Blaschke går ett steg längre genom att beteckna perioden 1830-1970 en “andra konfessionell era“, präglad av konfessionell konsolidering och därav betingade konflikter. Olaf Blaschke, ”Das 19. Jahrhundert. Ein zweites konfessionelles Zeitalter?”, Geschichte und Gesellschaft 2000:1, s.

38-75.

400 Anders Gustavsson (red.), Religiösa väckelserörelser i Norden, Lund 1984; Hanne Sanders, Bondevækkelse og sekularisering. En protestantisk folkelig kultur i Danmark og Sverige 1820-1850, Stockholm 1995; Anders Jarlert (red.), Väckelsen och vardagslivet. Västsvensk väckelse ur nordiskt perspektiv, Göteborg. 1995; Yvonne Maria Werner, ”Ultramontan väckelse i möte med protestantiskt präglad nordisk kulturmiljö 1849-1940”, Kyrkohistorisk årsskrift 2002 (cit. 2002a), s. 103-113.

401 Else-Britt Nilsen, Nonner i storm og stille. Katolske ordenssøstre i Norge i det 19. og 20. århundrede, Oslo 2001; Yvonne Maria Werner, Katolsk mission och kvinnlig motkultur: Sankt Josefsystrarna i Danmark och Sverige 1856-1936, Stockholm 2002; Yvonne Maria Werner (ed.), Nuns and Sisters in the Nordic Countries after the Reformation. A Female Counter-Culture in Modern Society (under tryckning), Uppsala 2003.

402 Jmf. Kari Martinsen, Freidige og uforsagte diakonnisser. Et omsorgsyrke vokser fram 1860-1905, Tanum-Norli 1984; Inger Gøtzsche & Karen Nygaard, Sygeplejens udvikling og kulturhistoriske baggrund, København 1993; Pirjo Markkola, ”Promoting health and welfare”, Scandinavian Journal of History 2000: 25, s. 101-118;

Åsa Andersson, Ett högt och ädelt kall. Kalltankens betydelse för sjuksköterskeyrkets formering 1850-1930, Umeå 2002, s. 61-7.

403 Det finns en rad översiktsverk som behandlar sjukhusvårdens utveckling i Norden. Se exempelvis Roger Qvarsell, Vårdens idéhistoria, Stockholm 1991; Kari Martinsen & Kari Wærness, Pleie uten omsorg? Norsk

Även den präglades till en början av en uttalat kristen grundhållning. I fokus för min undersökning står synen på och hanteringen av döende patienter så som detta kommer till uttryck i rapporter, regelverk och artiklar av olika slag. En utgångspunkt är att synen på vården i livets slutskede speglar människosyn, världsbild och ideologisk grundinställning – kort sagt synen på livets och därmed det mänskliga samhällets mål och mening.

Avslutningsvis kommer jag att återanknyta till begreppet katharsis för att med dess hjälp försöka tolka samhällets föränderliga förhållningssätt till döden och döendet.

I dokument Döden som katharsis. Nordiska perspektiv på dödens kultur och mentalitetshistoria Werner, Yvonne Maria; Floto, Inga; Gerner, Kristian; Arnórsdóttirs, Agnes; Nedkvitne, Arnved; Bøggild Johannsen, Birgitte; Arvidsson, Ann-Sofie; Kekkonen, Jukka (sidor 149-153)