Ovan har jag visat att psalmerna innehåller två typer av tröstande budskap, ett som
uttryckligen talar om tröst och ett mer dolt. Bägge är jämt spridda i psalmböckerna. För den som använde psalmer som en källa till tröst och stöd i samband med dödsfall menar jag att det fanns tröst. Den döende gavs en bild av himlen samt en försäkran om att Gud tog hand om änkan och de faderlösa barnen. Den anhörige fick veta att gudomen kunde trösta den som trodde på Gud, men också vart den döde tagit vägen och hur ha/on skulle agera för att få återse sin vän. Slutligen avbördades den anhöriges anhöriga med talet om att medmänniskor inte kunde förväntas trösta.
Katharsis
Resultaten kan diskuteras på olika sätt. Ett vore att knyta an till moderna omvårdnadsteorier om vad en förlustdrabbad människa behöver. Det skall jag inte göra här. Istället vill jag knyta an till begreppet katharsis som presenterades inledningsvis utifrån frågan om psalmernas tröst var funktionell för att nå balans, läkedom och/eller rening i samband med döden. Som redan framgått gäller behovet av katharsis dels inför det egna döendet, dels i samband med andras död, men generellt sett pekar psalmerna ständigt på samma tröst. Oavsett situation är gudomen trösten. Även om det förefaller ensidigt går det att tänka sig att den tröstande gudomen kunde ha katarisk inverkan på tröstbehövande. Genom möjligheten att fokusera på något utanför det vardagliga och gripbara kan livet ha underlättats. Detta, att upprätta balans i den nya situationen, kan ha fungerat väl under förutsättning att människan accepterade att Gud fanns. Därför blir inte kravet på tro bara ett krav psalmerna ställer för att dela med sig av trösten utan också en nödvändighet för att kunna ta till sig det tröstande. Förmågan att känna förtröstan blir därmed helt avgörande för hur väl trösten fungerar. Det gäller såväl den döende som den efterlevande.
Inledningsvis lyfte jag fram två kategorier av tröstbehov där den ena rymde allt som hörde samman med tillvaron efter döden och den andra alla de jordiska behov som uppkom till följd av någons död. När psalmernas tröst ställs mot dessa två kategorier verkar trösten framförallt att hänga samman med det hinsides. Syftet med både liv och död var att nå paradiset. Jordiska behov, som hjälp med social och ekonomisk anpassning, kopplade till övergången från gift till änka/änkling, från barn till föräldralös, bemöts inte genom praktiska anvisningar. Visserligen uppmärksammas änkor/faderlösa, men samtidigt ignoreras alla andra som drabbades av dödsfall vilket leder till en undran om avsikten bakom psalmer om
änkor/faderlösa verkligen syftade till att hjälpa dem finna sig tillrätta i den nya situationen och nå katharsis. Om psalmerna visat hur efterlevande frigjorde sig från den döde och tog till sig sitt nya liv hade de jordiska behoven bemötts mer konkret. Ars vivendi kan dock ses som ett försök att bidra till reningsprocessen och att förflytta den döde till de efterlevandes minnen från att ha varit en källa till sorg.
Förändring och kontinuitet
Artiklarna i föreliggande antologi spänner över en mycket lång tidsperiod som präglas av både förändring och kontinuitet. Det ämne jag behandlat, psalmernas tröst och stöd, är en företeelse som förekom både före och efter den period som behandlas här. Sett till de aktuella psalmböckernas teologiska kontext måste 1695 års psalmbok anses ha starka rötter i den kyrka som skapades genom reformationen. Psalmboken 1819 byggde visserligen vidare i samma anda, men genom att innehållet blandats så att det motsvarade kyrkans diversifierade lära kom den att peka framåt mot en allt större mångfald. Den givna utgångspunkten för min artikel var därför antagandet om att trösten skulle se olika ut i 1695 års psalmbok jämfört med psalmboken 1819, men det har inte funnit stöd i undersökningen. Även om psalmbokens teologiska fokus var ett annat 1819 verkar det inte ha resulterat i någon ny eller reviderad tröst. Härvidlag skedde ingen förändring. Däremot går det att ana att dödsfall blivit mer känsloladdat för författarna till 1819 års psalmer än tidigare. Detta sammanfaller med Ariès resultat, möjligtvis är det anmärkningsvärt att psalmerna inte uppvisar en förändrad tröst för att svara mot dessa känslor.
Psalmernas tröst är således kontinuerlig i en föränderlig kyrka och kontinuiteten sträcker sig in i vår tid. Exempelvis belyser Anna J. Evertsson psalmernas funktion i
begravningsgudstjänster under 1990-talet i sin avhandling utifrån en övergripande fråga om psalmers roll i mötet ”mellan människors behov i en sorgesituation och kyrkans trosbudskap i denna situation”. Evertsson finner att förutsättningarna finns för att ett sådant möte skall kunna äga rum och därigenom bidra till att människan kan flytta sitt fokus från död till liv.386 Psalmerna som ingår i min undersökning antyder att liknande möten kunde ske även under den tidigmoderna epoken. Därmed inte sagt att trösten är densamma.
386 Anna J. Evertsson, ”Gå vi till paradis med sång”. Psalmers funktion i begravningsgudstjänster, Lund 2002, s. 9 & 290. Citat från s. 239.
Till sist…
Avslutningsvis är det på sin plats att säga något om resultatens tillförlitlighet. Min uppfattning är att kyrkan tröstade så som jag beskriver i artikeln. Detta är vad psalmerna ger uttryck för.
Ändå finns det problem som bör kommenteras. Ett sådant är att undersökningen bygger på mina personliga och nutidsfärgade referensramar. Det är ett faktum och svårt att komma ifrån.
Andra mer källkritiska problem rör materialet. Psalmer är som alla vet en helhet bestående av text och musik, men i denna undersökning behandlas bara texten. Melodin har lämnats därhän trots dess betydelse för psalmens helhet och trots att den är väsentlig för igenkännandet och trygghetsförmedlingen. Det kan ses som en svaghet.
En svårare fråga är huruvida psalmernas tröst i samband med döden är representativt för vad kyrkan lärde ut i samband med dödsfall. För att besvara denna fråga krävs en genomgång av ytterligare material, men kanhända är det irrelevant. Vi vet ju att psalmerna spreds över riket med officiellt godkännande.387 Det sistnämnda är väsentligt och visar att innehållet var sanktionerat av kyrkans ledning. Psalmer användes såväl officiellt som privat. De sjöngs vid gudstjänster, lärdes utantill samt lästes vid enskilda andakter och bör därför ha varit ett viktigt inslag i religionsutövningen med välkänt innehåll.388 Vi vet också att psalmer hade en given plats vid begravningen samt på och vid dödsbädden.389 Härvidlag är den förnyelse som Svenska kyrkan genomgick under 17- och 1800-talet ointressant. Kyrkan hade fortsatt starkt inflytande på frågor som rörde hanteringen av de döda. Genom det kyrkliga
begravningsmonopolet bör alla döda – utom möjligen de som begravdes av bödeln på
galgbacken – ha förts till sin sista vila ledda av psalmer.390 Därmed spelar det inte så stor roll om den tröst psalmerna presenterade var den enda trösten. Faktum är att denna tröst fanns tillgänglig för folket och som sådan är den intressant oavsett om kyrkan spred flera budskap.
387 Lars Eckerdal, PM om pågående psalmbokshistorisk forskning. Koralseminariet 1 mars 1990, opubl. arbete, Musikvetenskapliga institutionen, Lunds universitet. Eckerdals preliminära resultat visar att Psalmboken 1695 varken stadsfästes eller påbjöds.
388 Hilding Pleijel, Hustavlans värld. Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige, Stockholm 1970, s. 26-7. För en mer detaljerad genomgång av forskning kring psalmer och psalmböcker se Ann-Sofie Arvidsson, Kyrkan som normproducent, opubl. arbete, Historiska institutionen, Stockholms universitet 2002, s. 5-13.
389 Om psalmer vid begravning och dödsbäddar se t.ex. Nordiska Museets Arkiv, Etnologiska Undersökningen NM 128 Psalm och Psalmbok, daterad 6/11 1944 och utförd 1944-46. EU 28859, 28892-4, 28941, 29001, 29017, 29012, 29097, 33476, 34818, 35110, 35150, 36176. Svaren är insamlade genom att äldre människor tillfrågats om hur det varit förr. Beskrivningarna hänvisar därmed i bästa fall till 1800-talets andra hälft. Materialet har källkritiska brister, men kan ändå ge en uppfattning om seder och bruk.
390 Behovet av ett borgerligt begravningsalternativ uppmärksammades först på 1900-talet Dessförinnan var kyrklig jordfästning det enda alternativet. Edvard Rodhe, Svenskt gudstjänstliv. Historisk belysning av den svenska kyrkohandboken, Stockholm 1923, s. 431.
Nu är emellertid inte tillgänglighet detsamma som att människor faktiskt fick hjälp via psalmerna. Kanske tycktes Gud tala genom psalmerna och kanske ansågs psalmerna förmedla kyrkans lära, men om detta kan vi inget veta genom psalmstudium. Här krävs istället att enskilda individer får komma tilltals. Detta har dock aldrig varit målet med denna artikel.
Istället har utgångspunkten varit att psalmerna i viss utsträckning bör beröra frågor om död och tröst eftersom det var ett viktigt tema för både individ och kyrka. Med tanke på den komplicerade psalmboksproduktionen som involverade kyrkans högsta ledning förefaller det rimligt att anta att psalmerna förmedlade kyrkans budskap i frågan samt speglade kanon.391 Dessutom bör psalmerna ge en fingervisning om vilka föreställningar som var i omlopp och i vilka avseenden kyrkan försökte påverka. Psalmernas spridning och användning innebar ju en potentiell möjlighet att påverka individen.392 Om och i så fall hur de faktiskt påverkade och kunde hjälpa i samband med döden går emellertid inte att uttala sig om utan vidare
undersökningar.
391 Hellström, 1989, s. 143 skriver att en psalmförfattarens mer eller mindre outtalade beställningsuppdrag från kyrkan bör ha präglat diktningen. Hellström menar också att författaren kan ha sett reflektionen av kyrkans tradition som en huvuduppgift.
392 Arne Jarrick argumenterar i sin avhandling för att församlingssång hade större inverkan på den enskilda individen än vad predikan hade. Skälet Jarrick anför är att individen var aktiv genom sin sång, orden måste passera hjärnan för att kunna sjungas. Detta är inte fallet med passivt predikolyssnande. Se Arne Jarrick, Psykologisk Socialhistoria, Stockholm 1985, s. 94.